SÖNDAGSMORGON. Vi kom att prata om det där gamla testamentet...
Jag hittade det när jag rev bort masoniten från en vägg. Ett testamente skrivet på en papperspåse.
Tänk er själva: En gammal man sitter på sin kammare och plitar ner bokstäver till ett testamente över sitt liv. Bokstäver var inte det han vanligen ägnade sin tid åt. De blev inte så vackra, trots att de formades med stor omsorg.
Vad gör man med ett testamente när man inte har något att låta gå i arv? Och vad hade det varit att ärva? En dragig stuga med ett rum och kök, en vedspis, ett bord, några stolar, en kökssoffa.
.png) |
| Bilder: Lena Rosén Schlaug |
VEM VILLE HAN SKULLE VETA?
Han strök under ordet "Testamente" med ett vågigt streck. Sedan skrev han om sin längtan, fäste det färdigskrivna testamentet på väggen, dolde det under uppnubbade tidningar och masonitskivor och tapeter. Året var 1949. Åtminstone om man får tro tidningarna.
En av tidningarna var Stockholms-Tidningen. Jag hittade den när jag rev bort den fuktskadade masoniten för att isolera väggen.
Ledarsidan handlade om en skattedebatt i riksdagen. Ledarskribenten utropar att skattetrycket är hela 20% och att detta är en skatteutpressning som skadar landet.
Skatter har tydligen alltid, oavsett hur låga de varit, uppfattats som för höga av de som sett jämlikhet i skola, vård och omsorg som något förskräckligt.
Jag satt där i torpet med den gamla tidningen i min hand. Jag tittade upp och såg den handskrivna pappersbiten med de fumligt sirliga bokstäverna som formade ordet Testamente.
Vem tänkte han skulle hitta pappret?
"MEN DETTA TORP FÖRBLEV TYST"
Jag lossade försiktigt papperet och upptäckte att det var en uppklippt papperspåse. Jag försökte läsa, en del av bokstäverna var svåra att tyda, men där stod ungefär:
"Det blev inte såsom jag önskade. Jag förblev ensam och åren löpte. Nog sneglade Ester och jag på varandra men det blev ingenting av detta, vi har gått på var sin sida skogen och kanske har hon drömt som jag har drömt. När Ester dödde miste jag glädjen över att nästa dag hoppas på ett möte. Så gick åren och jag lästade, jagade, fiskade och såg hur torpen fylldes med barn och med glädje. Men detta torp förblev tyst."
Den som bott i huset hade gått lärling som skomakare och hade suttit i köket och lagat skor. Kanske hade han gett så mycket rabatt till barnfamiljerna att han inte tjänat det han kunnat.
Kanske räckte inte pengarna till att fria till Ester.
Jag hade hört om honom när jag började arbeta med torpet. Han hade varit ungkarl hela sitt liv, han hade dött på femtiotalet. Han hade uppfattats som lite utanför, lite konstig, lite vresig, lite butter. Men han hade för det mesta varit snäll mot barn och katter.
DET VAR EN GÅNG... OCH NU?
Skulle man börja berätta historien såsom den berättades så kunde man börja: "Det var en gång en man som aldrig vågade, som längtade, som arbetade och dog."
Dessvärre kan den sammanfattningen nog gälla många. I vart fall var det så jag tänkte när jag var politiker och mötte andra som talade som om det viktigaste av allt var arbetslinjen. Arbeta mer så vi kan producera mer så vi kan konsumera mer så vi kan arbeta mer.
Få har talat så euforiskt, nästan i religiös hänryckning, om arbetslinjen som moderatledaren Fredrik Reinfeldt gjorde 2014. Ingen annan har lyckats få 2802 deltagare på en moderatstämma att ”hoppa på tre för arbetslinjen”, medan ledaren likt en pastor utropar: ”Känner ni kraften??? Nu hoppar hela Trollhättan! Nu hoppar hela Luleå!! Nu hoppar hela Oskarshamn!!! Vi tror på den, vi tror på arbetskraften!”
Fredrik Reinfeldt förlorade valet. Ersattes av Stefan Löfven, socialdemokrat, som lanserade en app att vakna till, en väckarklocka med partiledaren som ringsignal.
Partiledarens stämma ljuder som ur en megafon: ”Lystring! Dags att kliva upp. Kom ihåg: Framtiden byggs inte av snoozare.”
Det fanns de som skakade på huvudet och trodde att det var sabotage, en drift med socialdemokratin, en elak hackare som jävlats på partiets hemsida.
Det var det inte. Det var arbetslinjen. Vi borde värna mer om livslinjen.
HUSET STÅR KVAR - ÄR KÄNGORNA KVAR?
Huset där jag hittade testamentet står kvar. Det är renoverat, men bara på gammalt sätt, med timmer som vuxit långsamt, med fönster av kärnvirke, men handsmidda gångjärn. Det kommer att stå där i två hundra år till.
Kängor, kanske skapade av skomakaren, stod kvar på vinden. Kanske står de kvar än.
Jag nubbade fast testamentet igen, och nubbade fast en egen lapp där jag berättade att jag renoverat huset men att det största värdet i huset var berättelsen om skomakaren och hans längtan efter det som aldrig blev.
Gomorron, ha en så bra söndag ni kan. Här hemma doftar nybryggt kaffe och nybakat bröd. Någon har varit upp tidigt.
