I Miljöpartiet var personer underställda politikens innehåll. Trots det blev det kamp om vem som skulle företräda partiet i dess första val 1982. Eva Sahlin hade roterat ut som sammankallade - språkrör fanns ännu inte.
Att det skulle bli en kvinna som företrädde partiet var självklart. Partiet hade rötter i alternativ- och kvinnorörelsen. Och alla andra partier företräddes av män. Så det naturligaste valet, Per Gahrton, fick stå på tillväxt.
Kampen stod egentligen mellan mer än två personer. Kampen stod mellan två bilder av partiet. Valet stod nämligen mellan två mycket olika kvinnor. Båda kompetenta, men på mycket olika sätt. Vägvalet skulle göras under ett möte som det politiska utskottet hade i Aneby, hemma hos en av dess ledamöter (Börje Kant). Valet kom att stå mellan Wawa Sjödin och Ragnhild Pohanka. En som var med på mötet berättar om både gråt och visst tandagnissel. Då var var lättare att kunna enas om partiets valbudskap: Vi lovar inte guld, men gröna skogar och ett människovänligt samhälle. Ett budskap som tydligen SvD glömt bort när man idag på ledarplats påstår att MP under 80-talet var "alla goda gåvors givare och inte behövde fundera närmare över kostnaderna".
Wawa Sjödin från Eskilstuna var ung, intellektuell och kyligt rapp som debattör. Politiskt välformulerad och med retorisk styrka. Eftersom partiets politik och organisation i medierna framställdes som flummiga så kunde det naturligtvis vara bra med en företrädare med akademisk och professionell framtoning. Wawa Sjödin hade bland annat varit ansvarig för partiets näringslivspolitiska handlingsprogram. Vi var många som såg henne som det svenska miljöpartiets svar på de tyska grönas Petra Kelly.
Ragnhild Pohanka var jordnära och spontan- inte så strikt som Wawa. Ragnhild gav bilden av att vara en riktig gräsrot utan varje uns av politikerattityd. Hon passade som hand i handske om man ville att partiets alternativa politik skulle framföras på ett alternativt sätt. Ragnhild var djupt socialt engagerad, medlem i Missionskyrkan och utstrålade värme. Hon hade fött sju barn, vilket noga noterades, och kom på något sätt direkt från verkligheten.
Ragnhild träder fram ur Per Gahrtons skugga. Hon fick företräda Miljöpartiet i dess första valrörelse. Dock ej i form av språkrör. Sådana var inte påtänkta än.
Efter mycket vånda valdes Ragnhild Pohanka. Hennes uppdrag var allt annat än lätt... I SVT fick Ragnhild den omöjliga uppgiften att företräda partiet i en så kallad "småpartidebatt" där hon fick samsas med företrädare - i vissa fall rena rama knäppskallarna - för små, sektliknande partier. SVT valde dessutom att ha domare som redovisade om företrädarna svarade rätt eller fel... Det var en häpnadsväckande uppvisning av Sveriges Television. Uppdraget tycks snarast ha varit att mota bort miljöpartiet från riksdagen.
Valet 1982 blev något av ett fiasko. Partiet fick bara 1,7 procent i riksdagsvalet, trots att opinionssiffrorna under resans gång legat över fyra procent. Partiet hade lånat pengar av medlemmar och sympatisörer till valsedlar och hushållsutskick. Det enda löfte partiet gett var att betala tillbaka om vi kom in i riksdagen. Men beslut togs om att betala tillbaka trots att målet inte uppfylldes. Ett stort konstlotteri - till vilket hundratals konstnärer, med Bengt Lindström i spetsen, skänkte vinsterna - räddade partiets ekonomi. I Eskilstuna valde man att komplettera med en annan metod:
Inför nästa val skulle striden om vem som skulle företräda partiet upprepas. Vem skulle företräda det gröna partiet? Antipolitikern eller superpolitikern? Fortsättning följer.
Ragnhild Pohanka, som fyller 78 år 2010, bor kvar i Borlänge men har lämnat Miljöpartiet efter bland annat två mandatperioder i riksdagen och många år i kommunfullmäktige. Hon gick med i Vänsterpartiet 2002 och sitter nu i fullmäktige för dem. Hon avser att trappa ner efter valet i höst. "Men jag fortsätter engagemanget i alternativrörelsen, bland annat i Nej till EU och asylgruppen", berättar Ragnhild.
Maria Wetterstrand har blivit en av Sveriges mest populära politiker. Att hon är "språkrör" uppfattas inte alls som något konstigt idag. Men när Miljöpartiet lanserade idén om två språkrör - en kvinna och en man - så var det något som medierna ansåg flummigt, löjligt och orealistiskt
I tio avsnitt kommer jag att utifrån mitt minne och mina anteckningar - och med en del hjälp av sådana som var med - berätta historien om de språkrör som passerat revy under de snart 30 år partiet funnits. Trevlig läsning!
Eva Sahlin 1981 - innan språkrör ens var påtänkta...
När Miljöpartiet bildades den 19 september 1981 var ett uttalat syfte att partiet inte skulle bli som alla andra. Auktoriteter skulle bannlysas. Partiledare var att betrakta som ett fult ord. Per Gahrton, som tidigare varit ordförande för Folkparitets ungdomsförbund och riksdagsledamot för samma parti - hade gått till anfall mot rådande partiformer i sin bok Det behövs ett framtidsparti.
Per Gahrton skissade i boken på ett annorlunda parti. Han beskrev riksdagen som en maktlös pratkvarn där en förlamande blockpolitik dödade ledamöternas initiativförmåga och kreativitet. Han skrev om dresserade medier och om tomma framtidsvisioner. Han skrev om den materialistiska tillväxtmodellen som ett hot mot både natur och människa.
Per Gahrton på det partibildande mötet i Örebro. Ryktet som gjorde gällande att Per var en buffel visade sig vara helt fel. Han var tillbakadragen och närmast blyg.Till talar- stolen gick han bara när han behövde.
Boken blev en viktig del av det som skulle leda fram till bildandet av ett parti som sattaannorlundaskapet högt. När partiet bilades var det därför inte tal om att inrätta något uppdrag som partiledare, partiordförande eller ens språkrör. Istället skulle partiet företrädas utåt av ett politiskt utskott. Detta kom att bestå av nio ledamöter, med lika många suppleanter. I utskottet valdes en sammankallande. Det var denna som journalister skulle vända sig till.
Den som valt till sammankallande skulle inneha detta uppdraget i någon dryg månad. Uppdraget skulle således rotera. För makt korrumperar... Den första sammankallande blev Eva Sahlin. Eva beskrevs i medierna som ett enda stort Alternativ. Hon åt alternativ mat, hade barnen på alternativ skola, hade en alternativ livsföring och var nu alternativ politiker...
Eva beskrev partiets organisation så här i boken Här kommer miljöpartiet: "I böcker om samhällskunskap kan man se hur ett parti är uppbyggt som en triangel. I miljöpartiet har vi valt en annan modell - en rektangel. Vi har inte partiledare, riksorganen skall inte vara de som ensamma styr partiets framväxt. Miljöpartiet består av sina medlemmar, fyra utskott, förtroenderåd och partikongress. Inget utskott har någon egentlig beslutsfunktion, de arbetar sida vid sida. Utskottens viktigaste funktion är att vara serviceorgan för medlemmarna."
Mindre än två månader efter partibildandet kan DN basunera ut: Miljöpartiet i medvind. Kan får riksdagsplats.I en opinionsmätning har partiet fått fyra procent och är större än vänsterpartiet kommunisterna. Aftonbladet frågar Eva Sahlin varför hon är så blygsam och inte kallar sig partiledare. Eva svarar: "Det handlar inte om blygsamhet, det handlar om förändring av svensk politik". Expressen konstaterar ironiskt att Eva från Högs socken i Hudiksvall redan är på väg att rotera ut och ersättas av Inger Paulsson från Östersund.
Den idé miljöpartiet förfäktar tycks reta Organisationssverige. Det är som om man känner sig kränkt. Journalister har svårt att hålla koll på vilken som för tillfället är tjänstgörande talesperson för partiet så man ringer allt som oftast till Per Gahrton...
Ganska snart ändrades därför formerna så att sammankallade fick sitta i tre månader i rad. Och trots partiets nedtoning av person till förmån för politikens innehåll blev det, inför det första riksdagsvalet 1982, en , delvis tårfylld, kamp om vem som skulle företräda partiet i valrörelsen. Det val som då gjordes var ett vägval som kom att forma bilden av partiet under lång tid. Det blev nämligen en kamp mellan... Fortsättning följer.
Eva Sahlin bytte namn och heter numera Eva Bovin. Hon arbetar bland annat med Frägsta kulturgård. "Jag har varit grönavågare på 1970-talet, miljöaktivist och politiker på 80-talet och innovatör och entreprenör under 90- och 2000-talen", säger hon.
Med anledning av höstens val, och vår värderade statsministers strävan att under ytterligare fyra år leda den illustra församling så går under namnet Sveriges Regering, bifogas nedan en sorgesam betraktelse, baserad på den med vördnad ihågkomna Cornelis Vreeswijks kväde över en herr Åkares beteende visavi en ung dam.
Tidningen Fokus hade förra veckan - om ni missat den godbiten - en intressant artikel om Maria Wetterstrand, skriven av en av de bästa journalister som förekommer i den svenska mediemanegen. Rubriken är dock något pretentiös: "Den verkliga Wetterstrand",
Bilden är förresten från den artikeln.
Visst känner jag igen Maria, men jag undrar om hon inte överdrivet bygget av varumärket Wetterstrand - integritet - när hon vägrar svara på frågor om vad havet och naturen betyder för henne personligen. MP:s tidigare kvinnliga fixstjärna - Åsa Domeij - höll också hårt på integriteten. Men till skillnad från Maria var hon noga med att ha en rejäl rågång till den gräns där integriteten kan uppfattas som enbart kylig.
I veckans nummer av Fokus funderar samma journalist över vad som händer med blocken om SD kommer in - och tro det eller inte: Maria som statsminister i en så kallad mittenregering presenteras som ett alternativ. På något sätt är det trist när spekulationer om statsministrar är viktigare än analys över hur olika regeringars politik skulle kunna se ut. PS! Musikalisk kommentar à la Fred Lane med anledning av min granne - nåja, några mil är det förstås - Anders Borg just lovat lite sänkt skatt för pensionärerna finns här.
God Morgon, Middag eller Kväll, kära bloggläsare. Denna ystra dag började med tranors ljuvliga skränande, kajors febrila försök att inta skorstenen samt katters inspektion av den plätt på gräsmattan där snön dragit sig tillbaka.
I övrigt är dagen full av spännande händelser:
Vaginans dag firas i Stockholm. Vaginadagen är internationell och på programmet står ett tal av Gudrun Schyman, vilket omringas av programpunkter som mufftillverkning och möjlighet att fotografera sin vagina.
Sverigedemokraternas dag avhålls i samma stad: man skall diskutera riksdagslista och fundera över hur det kommer sig att moderaterna norpat några av SD:s frågor.
Världsnaturfonden jagar nya medlemmar genom att organisera allmän släckning av ljuset en timme i kväll för att rädda klimatet - det kan vara skönt att kura skymning (lugn , teven kan vara på) medan man vilar ut efter dagens shoppingrunda och laddar inför morgondagens flygtur till Thailand i vetskap att man räddar världen.
MP meddelar att stat och myndigheter bör satsa mer på videokonferenser för att dra ner utsläppen - häromsistens meddelade de rödgröna att man ville storsatsa på Evenemangsturism till Sverige för att öka utsläppen.
Jag funderar, med anledning av alla ovanstående evenemang, om det inte vore bättre att släcka ljuset hela dan.
"Tillväxtjakten är en svårrubbad princip - men att tillväxtkritiken nu växer utanför kongresshallarna är en förutsättning för att den så småningom också ska kunna flytta in i dem".
Skrivet av ordföranden i sossarnas studentförbund. Kajsa Borgnäs. Bra. Modigt. Det bra som skrevs blev skrivit för 5 månader sedan. Här bland annat.
Men Mona Sahlin tycks inte tagit intryck. Tvärtom: här ska jagas heltid, tillväxt, konsumtion. Suck. Det är liksom mer Barbie och LO än studentförbund över sossarnas analys.
Min far dog med ett leende på läpparna och tackade mig för att jag hjälpt honom få en spruta som skulle befria honom från livet. Men jag var nog inte värd tacket. Skrev om det här.
Frågan om rätten till vår död är åter aktuell. Nu genom att en kvinna skrivit brev till socialstyrelsen med vädjan om att få hjälp att få avsluta sitt liv.
I detta fall borde det inte vara någon svår juridisk fråga. Så länge man är mentalt frisk bör man kunna få säga nej till livsuppehållande behandling. Hade kvinnan inte varit sängbunden hade hon ju kunnat vägra komma till den behandling som skulle kunna förlänga hennes liv.
Men frågan har en större dimension när man vidgar den till principen om rätten till sin död. Jag skulle ha mycket lätt att ta ställning för detta, utan någon som helst tvekan, om vi levde i ett gott samhälle där människan inte bedömdes efter sin lönsamhet. Men steg för steg har vårt samhälle invaderats av ekonomismens värdegrund. Och det försvårar frågan.
Fundera en stund över vad det är för världsbild och syn på livet som gör att Svensk Näringsliv anser det som bortkastade investeringar att läsa historia om det inte leder till produktivt jobb, att regeringen anser att den som inte har ett heltidsjobb lever i "utanförskap" med allt vad det medför av skuldbeläggning och reducering av livsvärdet, att facket talar allt mer intensivt om att människans uppdrag är att producera och konsumera. Fundera över vilken syn på människan som råder då man auktionerar bort äldevård till det företag som lägger lägsta anbud.
I ett sådant samhällsklimat finns anledning att fundera över hur hårt pressade människor kan bli att skriva under sin egen dödsdom av ekonomiska skäl. Marknadsvärdet av en döende är inte stort.
Således: i ett gott samhälle där människans i första hand definierade som en biologisk , social och kulturell varelse - istället för som en ekonomisk varelse - vore det lätt att ta ställning för rätten till sin död. I ett samhälle med ekonomismens värdegrund är det mer bekymmersamt - där sitter man på ett sluttande plan. Kanske utan att märka det.
Idag berättar SvD och Expressen om ett nytt fall. Nio av tio förespråkar dödshjälp, vid en spontan förfrågan. Och här berättar jag om när min pappa tackade mig för sprutan som skulle avsluta hans liv.
Trettio år har gått. Sedan folkomröstningen om kärnkraft. Om den kan man tycka vad man vill. Man kan också tycka vad man vill om kärnkraft, vindkraft och olja.
MEN, oavsett vad man tycker, bör man kunna enas om att partier som lovade ett i folkomröstningen och gjorde något helt annat inte är värda annat än förakt.
Det var nämligen inte någon vanlig folkomröstning - människor i Sverige har nog aldrig varit så engagerade och insatta i någon enda fråga som man var inför denna folkomröstning.
Studiecirklar, kurser, debatter, radio- och teveprogram, sida upp och sida ner i tidningarna - och en hetta som väl aldrig tidigare förekommit i svensk debatt. Nu, trettio år efter folkomröstningen, är det den rödgröna oppositionen som intagit exakt den ställning som Moderaterna hade då. Miljöpartiet, som till stor del grundades på grund av sveken i kärnkraftsfrågan, står nu på samma sida som Gösta Boman, Per Unckel och Svenska Arbetsgivarföreningen gjorde 1970.
Clownerna i den partipolitiska manegen har gjort sitt. Några kanske gråter bakom kulisserna, men de flesta garvar nog gått åt bluffen.
Socialdemokraterna och folkpartiet stod bakom den vinnande linjen - Linje 2. Efter valdagen lade man inte två strå i kors för att genomföra det man lovat inför omröstningen. Tvärtom röstade man i riksdagen gång på gång emot det man sagt, lovat och debatterat.
Eftersom den svenska tidningsmarknaden helt och hållet dominerades av tidningar som stod sossarna och folkpartiet nära undkom man år efter år anklagelser för att svika. Här kommer de tre valsedlarna:
Denna linje stod Moderaterna och Svenska Arbetsgivarföreningen bakom. Det är identiskt med det som nu de rödgröna gjort till sin politik. Det är den politik som Maria Wetterstrand och Peter Eriksson skall försvara i hösten val.
Detta är den linje som Socialdemokraterna och Folkpartiet stod bakom, liksom LO och TCO. Som ni ser är första sidan identisk med Linje 1. Men eftersom Olof Palme ville trixa så lade man till en baksida. På den lovades sådant som Socialdemokraterna aldrig någonsin levt upp till, tvärtom har man aktivt röstat emot förslag som skulle uppfylla kraven.
Trots löften på baksidan röstade man i riksdagen emot förbud mot direktverkande el - vilket innebar att hundratusentals nya villor byggdes just med direktverkande el som medförde att energibolagen fick avsättning för sin överproduktion av el. Och en avveckling försvårats.
Trots löften om att kärnkraftverken skulle ägas av staten, för att slippa skadeståndskrav etc vid nedläggning - som man i Linje 2:s avvecklingsplan lovade skulle ske senaste 2010 - överförde man istället ägandet till bland annat utländska intressen som Preussen Electra.
Trots löften om energihushållning, som skulle bedrivas kraftfullt, har idag Sverige byggnadskrav som lett fram till att nya hus, trettio år efter folkomröstningen, fortfarande får byggas utan lågenergistandard.
Folkpartiet har givetvis betett sig lika svekfullt som Socialdemokraterna. Något annat var hellre aldrig meningen. Inför folkomröstningen bluffade dessa partier sina väljare rakt av.
Bakom Linje 3 stod Centerpartiet, Vänsterpartiet och Kristdemokraterna, som inte satt i riksdagen än. Linje 2 fick 0,4 procent mindre än Linje 2. Miljöpartiet fanns inte på den tiden.
Fyra män - fyra tillstånd.
Tillstånd 1: Lögn
Ingvar Carlsson, socialdemokratiskt statsminister under många år, har varit den fräckaste av samtliga politiker. Så sent som den 15 juni 1995 låtsades Ingvar Carlsson att han stod fast vid löften socialdemokraterna gett inför folkomröstningen, nämligen att all kärnkraft skulle vara avvecklat 2010.
Inga beslut tog denne man, eller hans efterföljare, som ens tillnärmelsevis skulle kunna leda till en avveckling till i år. Det var bara lögn. Inget annat. Medveten om att han skulle vara avgången, och att riksdagsprotokoll sällan läggs på minnet, sa han den 15 juni 1994 följande:
Anf. 42 Statsminister INGVAR CARLSSON (s): Herr talman! Jag vet inte för vilken gång i ordningen jag gör det, men jag skall gärna för Birger Schlaug upprepa att för mig är en folkomröstning ett utomordentligt viktigt instrument i demokratin. Har man valt att underställa folket en fråga, kan man inte utan vidare nonchalera dess beslut. Därför är detta inte bara en energipolitisk fråga för mig. Det är också en moralisk fråga. Svenska folket har sagt ifrån genom att rösta för en avveckling 2010, och då kan vi inte bara ändra på det. Låt oss konstatera det Ingvar Carlsson säger: det är en moralisk fråga. Och det parti som alltid haft möjlighet att i olika koalitioner avveckla kärnkraften till 2010 visade sig sakna moral.
Jag vet att det gör mer ont i många sossar än i mig. Själv har jag aldrig, ens för en sekund, litat på ord från detta partis företrädare efter detta. De enda de är intresserade av är makt.
Tillstånd 2: Svek under bilan
Centerpartiet lanserade 1971 ett nytt partiprogram, men en försiktig varning för kärnkraften. Detta ledde till att Birgitta Hambraeus fick i uppdrag att kontakta professorn och nobelpristagaren Hannes Alfvén för ett sammanträffande med Torbjörn Fälldin, som i sin tur bjöd in Alfvén att tala på nästa stämma. De som var med har berättat att det var dödstyst i salen under detta tal.
Torbjörn Fälldin tog sedan snabbt avstånd från att medverka i en regering som skulle satsa på kärnkraft. I sitt miljöprogram 1974 krävde Centern förbud mot kärnkraft och avveckling av de reaktorer som fanns till senast 1985.
I valrörelsen 1976 kom kärnkraften att spela en huvudroll. Fälldin sa: "Ingen statsrådspost kan vara så åtråvärd att jag vore beredd att dagtinga med min övertygelse." De borgerliga vann valet och socialdemokraterna fick lämna regeringsmakten för första gången på 44 år.
Därefter började ett kattrakande, med regeringskris där Fälldin tvingas avgå och efterträdas av en minoritetsregering ledd av Ola Ullsten. Fälldin återkom 1979 som statsminister och kärnkraften förföljde honom. Han tvingades/valde att dagtinga med sitt samvete, medan svetten rann på en presskonferens där han skall redogöra för att Barsebäck skulle laddas.
Tillstånd 3: Manipulation
Olof Palme var rasande över att socialdemokraterna förlorat valet på ett löfte som aldrig hölls. För Fälldin hade vunnit valet, och kunnat bilda regering, tack vare kärnkraftsfrågan - som var så mycket mer än kärnkraft, det var en samhällsfråga eftersom den rymde konflikten centralisering v/s decentralisering, materiell tillväxt v/s miljö, betong v/s gröna vågen.
Efter kärnkraftshaveriet i Harrisburg beslöt socialdemokraterna att säga ja till Centerpartiets krav på folkomröstning. Centern ville ha tydliga röstsedlar med ja eller nej till kärnkraft. Detta kunde inte Palme acceptera för då hade han tvingats stå på samma sida som högern. Därför manipulerades det fram tre linjer, där socialdemokraternas Linje 2 gavs samma innehåll som moderaternas Linje 1, men med en baksida med löften man aldrig hade för avsikt att genomföra.
Linje 2 vann med 0,4 procent över Linje 3. Hade Linje 3 vunnit med 0,4 procent hade naturligtvis Socialdemokraterna efter några år pläderat för att man egentligen borde räkna ihop Linje 1 och Linje 2 eftersom de hade samma grundsyn på kärnkraften... Manipulationen var total - och socialdemokraterna lade inte två strå i kors för att infria det löfte man gav under valrörelsen: att all kärnkraft skulle vara avvecklad till 2010.
Tillstånd 4: Mod?
Den borgerliga regeringen har kommit överens om att öppna upp för nya kärnkraftverk. Vilket inte ens fanns med som alternativ i folkomröstningen. Av den enkla anledning att det parti som skulle framföra något sådant skulle riskera att tappa väljare.
Centerpartiet har således frångått sin tidigare egen linje - och inte ens stoppat vid Linje 1:s krav. Det har däremot den rödgröna oppositionen, som nu intagit samma uppfattning som Moderaterna hade inför folkomröstningen.
En moderat och två centerpartister har meddelat att de inte kommer att rösta med regeringen. Ytterligare en centerpartist har meddelat att han är djupt kritisk till regeringens uppgörelse. Denne centerpartist är Sven Bergström. Det är han som avgör om det skall byggas ny kärnkraft eller inte i Sverige.
Sven Bergström är den som suttit längst i Centerns riksdagsgrupp. Han har suttit i fjorton år och avser, enligt tidningen Fokus, att avsluta sin karriär som kommunpolitiker. Men karriären kan stoppas om han röstar "fel". Tidningen Fokus påminner, i en längre artikel, om att han är beroende av att hålla sig väl med Maud Olofsson. Att fälla regeringens kärnkraftsplaner kan stå honom dyrt.
Själv menar han att utan statsbidrag finns det ingen som är villig att bygga kärnreaktorer - och statsbidrag säger sig regeringen inte vilja ge. Jag är övertygad om att han har fel. Bland annat därför att elpriserna kommer att öka högst avsevärt de närmaste tjugo åren och för att regeringen beslutat att hålla fast vid ett skadeståndsansvar som vida underskrider det som en kärnkraftsolycka kan kosta. Vilket givetvis också Sven Bergström är medveten om.
Sven Bergström har rösta mot regeringen förr. Nu handlar det om vilket eftermäle han vill få efter fjorton år i riksdagen. Han kommer att gå till den inrikespolitiska historien hur han än gör. Antingen som den som hade modet att gå emot sin partiledning och sin statsminister genom att stoppa nya kärnkraftverk, eller också den som satte spiken i kistan på alla löften som gavs inför folkomröstningen - och inför förra riksdagsvalet!
Hur framtiden kommer att värdera hans val avgörs nog till stor del av huruvida det blir någon kärnkraftsolycka eller inte.
Röstar han med regeringen har han också i praktiken tvingat fram uranbrytning i Sverige - det går inte att vägra bryta uran i sitt eget land om man bygger fler kärnkraftverk. Sven Bergström är den som de facto avgör om vi skall ha uranbrytning i landet eller inte.
Det skulle överraska mig om Sven Bergström röstar med regeringen. Min uppfattning om den mannen är att han mod att stå för sina grundläggande värderingar. Även om det blåser. Hoppas jag inte har fel. (Tillägg: Det visade sig att jag hade fel. Sannolikheten för att jag skulle ha rätt var nog ganska liten...)
Katolska kyrkan har anledning att skämmas. Vilket påven nu till viss del insett och i ett åttasidigt dokument bett om ursäkt för att kyrkans män våldtagit och misshandlat de barn man fått sig tillsända.
Hur de präster och munkar tänkt, som konkret våldtagit och pillat på små barns könsorgan, är svårt att förstå. Kanske har man, i upphetsningens ögonblick, ansett att Gud sänt dem dessa små barn. Och när upphetsningen släppt taget - efter orgasmens bittra efterskörd - finns ju alltid bikten att ta till. Bikten - hycklarnas eget påhitt för att kombinera fromhet med girighet och våldtäkt.
Biktens hyckleri saknar motstycke när den gjorts till system. Idén om en gud som förlåter allt man gjort, hur man än gjort det, är givetvis vacker men också mumma för hymlande gudsmän som tvingar barn att suga av dem medan de döljer sina egna brott bakom ritualer och fantasifulla huvudbonader.
Finns Gud så lär han skaka på huvudet och undra om hans självpåtagna företrädare på jorden är riktigt kloka.
Påven ber således nu om ursäkt. Men frågan är om han ber om ursäkt för vad som skett, eller om han ber om ursäkt för att det blivit offentligt.Uppenbarligen handlar det om det sistnämnda. Hur mycket ritualer, rökelse och gyllene huvudbonader han än försöker dölja sig bakom.
För övrigt berättas att den tidigare påven piskat sig själv, vilket kan innebära att han lättare kan bli helgonförklarad av den katolska kyrkan. Herregud! Vad ska då inte Mona Sahlin bli?
Det behövs verkligen en kulturrevolution, nya system, nya strukturer, nyanormer, nya värden. Kanske skrämmer det många att tala om ett nytt samhälle - kanske blir människor rädda. Kanske föreställer man sig det ekologiskt och socialt hållbara samhället som ett dystert och kärvt samhälle.
Många påstår ju att festen är slut, att de krav som ställs för att vi ska kunna bygga ett hållbart samhälle är så stora att vi inte bara tvingas till botgöring utan även tvingas ikläda oss säck och aska. Men ingenting kan vara mer fel. Jag tror att de flesta, som idag lever i Västvärlden, har en känsla av att mycket blir sämre fast det blir bättre. De flesta är nog överens om att ”så här kan vi inte fortsätta”. Systemen är på något sätt körda i botten, det gäller inte bara de ekologiska utan även de sociala systemen.
Vilever mitt i en paradox, trots industriellt överflöd och all vetenskapligexpertis rymmer samhället förskräckande mycket kyla och rädsla. Löften om mer av det vi redan hade gav inte livskvalitet. Förändringarna lovade så mycket men gav så lite. Nu lovar man ännu mer av samma sak, mer produktion, mer konsumtion, evig tillväxt.
Mer och mer av allt det som skapat välståndet och som nu förväntas ge oss mer välstånd i ersättning för den livskvalitet som reducerades till en fråga om konsumtion och arbete.
Jag tror att det krävs en total omvärdering av vad som är målet med vår resa. Är det mer av samma sak? Eller är det något annat?Ett nytt steg i samhällsevolutionen.
Dagens system, strukturer och normer motverkar en ekologisk och social hållbar utveckling. Den ekonomiska politiken motverkar miljömål, den s.k. internationaliseringen motverkar överblickbarhet, de anonyma ägandeformerna motverkar ansvarstagande och de normer som styr vardagen är köpandets och ägandets normer snarare än levandets och varandets. De krafter som håller fast vid de gamla, de som vill ha mer av samma sak, är ekonomiskt starka, administrativt välorganiserade och självbevarelsedriften tvingar dem att göra våld på demokratiska, kulturella, sociala och ekologiska värden.
System och strukturer motverkar mål som nästan alla kan vara överens om. Den sk Marknadens köpare och säljare lever på instabilitet, osäkerhet och oro. Att köpa och sälja värdepapper i en orolig värld är livsluften för dem som har den största makten, d.v.s. de som flyttar pengar.En lugn och robust ekonomisk utveckling vore katastrofal, en sådan skulle ju innebär minskat utrymme för banker, handlare och spekulanter. Varför skulle de som lever gott på att systemet är stressat och osäkert,vilja bidra till en robust och lugn ekonomi?
Fyra av världens största och mest inflytelserika ekonomiska sfärer - kemikalieindustrin, vapenindustrin, oljeindustrin och kärnkraftsindustrin -lever på verksamheter som leder till miljöförstöring och krig. Kan man då räkna med att de stora ekonomiska krafterna strävar efter global fred, nedrustning och hållbar utveckling? Läkemedelsindustrin är en av de starkast växande krafterna i världen. Deras mål är inte friska människor utan vinst. Deras mål är inte friska människor som slipper läkemedel, deras mål är lite lagom sjuka människor som är beroende av läkemedel. Kan man inte betala, så må man dö. Människors grundläggande behov väger betydligt mindre än några procents ökad avkastning för dem som redan har.
Systemen motverkar en hållbar utveckling av den enkla anledning att systemen är självgående organismer vars mål och enda möjlighet till överlevnad är förränting av pengar. Det gamla bondesamhällets sämsta sidor - inskränkthet, grönköpingsanda och ovilja att se sammanhangen - har överförts till de stora bolagen. Även de gamla planekonomiernas sämsta sidor har överförts till de stora bolagen; deras internhandel, dvs planekonomi, utgör en allt större del av världshandeln.
Systemen är självgående. Strukturerna bygger på anonymitet och avstånd. Normerna är köpandets och ägandets. Det är detta som måste brytas. Men det är inte lätt när media växer samman med de gamla strukturerna. De makthavande politikerna och den makthavande mediaeliten delar troligen en gemensam världsbild, baserad på egenintresse.
Vi är dock allt fler som inte förstår det rationella i att låta en ny ideologi - ekonomismen - förkrympa alla värden till en fråga om förräntning av pengar. Vi har aldrig förstått finessen med att låta människan reduceras till en ekonomisk varelse - vi människor är ju ändå något mycket större än så; biologiska, sociala och kulturella varelser. Eller har vi fel?
Det behövs en fredlig kulturrevolution. En sådan kulturrevolution utgår inte från gevärspipan utan från människors inre längtan efter mening, delaktighet och överblick.En sådan kulturrevolution kan inte beslutas från parlamentet. Den växer fram när människor växer och börjar ta sina liv på allvar. Den politiska sfären kan inte diktera - men skapa opinion och öka möjligheterna för människor att bli delaktiga, ta ansvar, leva hållbart och våga växa ovanför de materiella normerna. De politiska partierna kan, om de vill och vågar, driva opinionsbildning och via regelverk underlätta nästa steg i samhällsevolutionen. Idag finns inte tillstymmelse till denna vilja. Dessutom saknas det mod. Begravda i blockpolitiken färdas de två blocken åt samma håll, på samma motorväg, så fort som möjligt åt samma håll - den ena i högerfil, den andra i vänsterfil.
En kulturrevolution skulle vända upp och ner på invanda mönster, gamla normer och avslöja de ekonomiska myter som idag styr utvecklingen. tidigare kallade jag denna kulturevolution för grön. Det går inte längre. Begreppet grönt har de senaste åren av Miljöpartiet reducerats till något som inte längre har med samhällsideologi att göra - istället har man låtit andra definiera begreppet som därmed enbart kommit att innebära naturfrågor.
Det behövs nytänkande. Och detta nytänkande är smärtsamt. Av såväl traditionella som nya försvarare av det som är,kommer nytänkandetatt uppfattas som flummigt och omöjligt. Men de flesta stora och nödvändiga förändringar har man försökt stoppa med liknande argument. Det som gör omvandlingsprocessen svårare nu är att höger- och vänsteretablissemangen växt samman och förenats i tillväxtens, ekonomismens och konsumismens världsbild. Var och en som upptäcker bristerna i den likgiltighetens ocean, som den gamla världsbilden fängslar oss i, blir del av den Synvidga som till slut kommer att leda till förändringar. Debatten förekommer lite varstans i världen. I Sverige råder medeltida mörker när det gäller framtidsdebatt. Mental stiltje råder. In denna stiltje återfinns huvudådrorna i Svenskt Näringsliv såväl som i LO.
Det gäller nu att utmana den rådande världsbilden, den rådande människosynen och den förödande ekonomismen. Det gäller att avdramatisera synen på lönearbetet och inse att sociala nätverk är det enda som kan ge oss någon verklig trygghet. Det gäller att avslöja den s.k. internationalismen och ställa denna mot begrepp som solidaritet, självtillit och behovstäckning.
Det handlar alltså om att se världen med nya ögon och därmed se nya värden. Det handlar om en större medvetenhet. Det handlar om en utveckling som har en ständigt fördjupande karaktär. Det handlar om att försöka handla som om det jag gör betyder något. En ny syn på världen, ett nytt perspektiv på verkligheten.
Det är på individplanet, i människors inre, förändringarna måste starta. Men det är individerna som utgör kollektivet. Den gamla filosofiska kampen mellan jaget och kollektivet är onödig på väg in i det nya. Jagen och samhället är omöjliga att skilja åt. De är förenade som psyke och kropp. Det är i detta styrkan ligger nu när system, strukturer och normer inte bara behöver reformeras utan omvandlas.
Det som jag skulle vilja kalla den gröna kulturrevolutionen - men ni kan sätta vilken färgbeteckning ni vill på den för dess värden är såväl konservativa som radikala - innebär en medveten process som inte har någon motsvarigheti människans historia, den innebär att allt fler människor känner behov av att försöka ändra en hel kultur. Dethandlar om att kasta av de bojor som håller oss fast i såväl rädsla för att växa, som i ekonomistisk vidskepelse och en verklighetsuppfattning som reducerar livets underverk till ett rosslande maskineri. Det handlar om att låta sitt liv bli en motfriktion som stoppar maskinen. Det handlar om att rösta med mer än en bit papper, utan med hela sitt inflytande. Det handlar om att ta den utmätta tidman har på allvar.
Svenskt Näringsliv har lanserat en rapport som visar att vissa utbildningar på högskolorna inte leder till arbete inom 12 månader. Bland annat utbildning i historia. Sådan utbildning leder inte till ekonomisk tillväxt, följer inte Alliansens jobblinje och är enligt Svensk Näringsliv "en bortkastad investering".
Sällan har det väl blivit så tydligt att ekonomisk tillväxt och utveckling inte är samma sak.
Men anledning av detta nedtecknas här en visa - melodi som kan testas är en variant av Vi gå över daggstänkta berg, fallera - som är en hyllning till Jan Björklunds skola, baserad på Svenskt Näringslivs världsbild.
Förslaget att Agneta Dreber, vd för Livsmedelsföretagen, matindustrins arbetsgivarorganisation, ska bli styrelseordförande för Sveriges Radio är häpnadsväckande och skamligt.
Den nästan totala tystnaden kring den möjliga utnämningen är svår att förklara. Läs mer på Arena!
Bilden är från 1985 då Agneta Dreber kandiderade till att bli det första kvinnliga språkröret för Miljöpartiet de Gröna. Bilden tagen vid ett offentligt möte i Katrineholm på temat usel mat, där livsmedelsindustrin fick sig några riktiga skopor ovett. Förutom Agneta och undertecknad, föreställer bilden Claes Lissenko, som drog igång MP i Sörmland.
Välkommen till...
Missionskyrkan, Finspång
Onsdag 17 mars kl 19.00
STEG TRE -
FRÅN TILLVÄXTSAMHÄLLE TILL UTVECKLINGSAMHÄLLE!
Biblioteket, Älvdalen
Torsdag 18 mars kl 18.00
ELIN WÄGNER - MOD OCH INSPIRATION!
Biblioteket, Karlskrona
Tisdag 23 mars kl 19.00
ELIN WÄGNER - MOD OCH INSPIRATION!
Biblioteket, Karlskrona
Onsdag 24 mars kl 19.00
SKYNDA, SKYNDA, SKYNDA - MEN SEDAN DÅ?
Nästa steg i samhällsevolutionen: från konsumtion till utveckling!
Halva SD-toppen har varit moderater, avslöjar SvD idag. Tja, vad hade man väntat? Bland de 25 översta på Sverigedemokraternas riksdagslista finns folk som varit medlemmar, eller röstat på, alla partier utom Miljöpartiet.
Vilket gläder ett avdankat språkrör. Det stämmer överens med hur jag minns mina år som språkrör. Annars är det ju lätt att kasta obehagliga minnen i Glömskans hav. Det är mycket vanligt,,, Där är det skönt att simma omkring. Där simmar politiker, journalister och alla vi andra omkring alldeles frivilligt alldeles väldigt ofta.
Våra hjärnor gillar det! De gillar att förtränga, att spela oss spratt så vi minns alldeles ofantligt fel utan att för den skulle vilja ljuga eller bedra.
När debatten pågick som mest, för något halvår sedan, om vilket block som säger mest nej till samarbete med Sverigedemokraterna - om de nu skulle komma in i riksdagen - så lovade Vänstern att aldrig ta i dem med tång ens. Och pekade på hur lite trovärdighet borgarna har i denna fråga, de samarbetade ju med Ny demokrati en gång i tiden. Vilket aldrig Vänster gjort. Eller ens skulle komma på tanken att göra...
I mitt bakhuvud var det något som sa att det där inte var sant. Men jag kunde inte minnas var det var. Men så hittas det av en ivrig nedtecknare av MP:s historia... I DN, från den 7 maj 1992, kan man läsa: "Vänsterpartiet inbjöd på onsdagen ny demokrati till överläggningar om bostadspolitiken."
Vänsterpartiet tog initiativet för att man skulle kunna hitta gemensam hållning i bostadspolitiken, så att räntebidragen skulle kunna räddas undan den borgerliga attacken. Vänsterns gruppledare i riksdagen meddelar att Bert Karlsson har väckt förhoppningar.... Och socialdemokraterna sökte i samma veva samarbete med Bert Karlsson och Ian Wachtmeister för att hitta lösning på frågan om löntagarfonder. Så nog sökte även det dåvarande vänsterblocket samarbeta med de där man inte ville ta i med tång...
- Det verkar som om regeringen och de andra partierna insett att man behöver en majoritet i riksdagen om man skall kunna få igenom något, säger Bert Karlsson till DN.
Kan detta vara en tidningsanka? Nej. Den är skriven av Ewa Stenberg. Därmed har den mycket hög trovärdighet. Det är bra att det finns några trovärdiga journalister, när partier dränkt sådant man inte vill kännas vid i Glömskans Hav.
Centern utmanar Miljöpartiet på debatter. Miljöpartiet vill inte debattera med Centern. Miljöpartiet vill debattera med Moderaterna. Moderaterna vill debatterar med Socialdemokraterna.
En löjlig, barnslig, pinsam debatt mellan C och MP fördes häromdagen i radions Studio Ett.
Jag blir så trött. Jag skäms. Och minns när vi i det "omoderna" - till skillnad från dagens "moderna" - Miljöpartiet gick ut och kritiserade andra partierna för att de inte antog debattutmaningar från oss. Vi talade om sandlåda och jag minns att jag i något inslag i radio eller teve hävdade att de som vägrade debattera med andra föraktar kärnan i demokratin.
Jag vidhåller. Demokratin bygger på samtal och debatt - inte på blandning av barnslig sandlåderetorik och pösighet som med automatik tycks tryckas ut när man hamnar över 10 procent i mätningar.
Är Centerns för små för miljöpartister kan man vara svindlande nära att konstatera att miljöpartisterna är för små för att vara värda höga opinionssiffror. Därmed inte sagt att MP är värre än andra partier, bara att de hamnat på samma sandlådenivå. Det är väl det som kallas modernt.
Kristdemokraterna, marknadsfundisarna, har hamnat under spärren. Men kristdemokraterna, eller KDS som de hette från början, har faktiskt varit ett radikalt parti som utmanat sossarna från vänster!
Kommer ni ihåg Lewi Petrus? Det var han som skapade det som nu Göran Hägglund, Mats Odell & Co kapat. Det första partiprogram som togs fram i Petrus parti var radikalt! Han skulle aldrig svassat med i Alliansen.
Lewi Petrus var en vänsterman när det gällde ekonomisk politik. Hela basen av hans rörelse bestod av fattig underklass, ofta från rena rama trasproletariatet. Så i partiets ungdom krävde man flera statliga banker för att hålla borta månglarna, mer rättfärdig fördelningspolitik - ta från de rika och ge till de fattiga, var kristdemokraternas budskap! Nu är man ett bihang i Alliansen, ett litet onödigt parti utan synlig och hörbar själ. Under spärren, och det är synnerligen osäkert om man får något stöd från högre makter, hur man än ber...
Om det sistnämnda handlar dagens musikaliska kommentar:
PS! På SvD:s ledarsida föreslår man att KD skall satsa mer på rättvisa för att ta sig över spärren. Men inte den rättvisa som bygger på rättfärdighet, utan den rättvisa som bygger på att den som tjänar mycket skall få behålla mer. Lewi, var är du? Förresten kunde mer än 15% inte ange vilket parti de skulle rösta på... tja, det är väl så när man inte röster på något, utan röstar mot något annat. Norge kan förresten vara nöjt med att Mats Odell är svensk och inte norrman - hade Odell fått råda hade den norska oljan inte varit statligt ägd.
Jens Assur är fotograf. Skicklig sådan. Han har nu gjort det som inte någon enda politiker i Sverige vågat göra. Ifrågasätta konsumtionssamhället.
- Idag konsumerar vi som en bulimiker äter: vi konsumerar och slänger. Vi måste börja tänka mer långsiktigt... Gemene man är inte rädd för att ändra sig, inte om de känner att det är rätt. Men för att de ska göra det krävs en debatt, säger Jens Assur.
Exakt. Politik är inte bara det demokratiska hantverket i riksdagen etc, politik är minst lika mycket opinionsbildning. När det enda parti som skulle kunna ifrågasätta konsumtionsvansinnet hade en klimatkampanj fanns ordet konsumtion inte med. När regeringen införde det så kallade jobbavdraget så undvek detta parti att driva den mest självklara gröna kampanjen på temat: Nu kan ni jobba mindre för samma pengar - sänk arbetstiden och lev mer! Jag begriper inte vad som hänt - varför sudda bort det som var motivet till partiets bildande?
Så nu gör Jens Assur mer för den nödvändiga samhällsförändringen än politikerna vågat. Han lanserar fotoprojektet Hunger. Som omfattar fem böcker och en utställning. Både Maria Wetterstrand och Peter Eriksson lär få boken, den delas ut till 1000 politiker, journalister och andra.
- Jag ville vända på begreppet hunger. Hunger är inte nödvändigtvis att människor svälter. Hunger kan också vara begäret efter mer, att vilja äta mer, konsumera mer. Säger Jens Assur.
Kul - precis samma meningar använde jag i valrörelsen 1994. Inte så konstigt. Det är det mest självklara som kan sägas. Fast det råkar vara politiskt obekvämt - och kan skrämma en och annan så kallad "väljare".
Men å andra sidan, om det upprepas tillräckligt ofta, kan en och annan väljare tänka längre. och opinion skapas. Och då, när vågen rullar, då, men först då, kommer politiker att vilja surfa med.
