Min far dog med ett leende på läpparna och tackade mig för att jag hjälpt honom få en spruta som skulle befria honom från livet. Men jag var nog inte värd tacket. Skrev om det här.Frågan om rätten till vår död är åter aktuell. Nu genom att en kvinna skrivit brev till socialstyrelsen med vädjan om att få hjälp att få avsluta sitt liv.
I detta fall borde det inte vara någon svår juridisk fråga. Så länge man är mentalt frisk bör man kunna få säga nej till livsuppehållande behandling. Hade kvinnan inte varit sängbunden hade hon ju kunnat vägra komma till den behandling som skulle kunna förlänga hennes liv.
Men frågan har en större dimension när man vidgar den till principen om rätten till sin död. Jag skulle ha mycket lätt att ta ställning för detta, utan någon som helst tvekan, om vi levde i ett gott samhälle där människan inte bedömdes efter sin lönsamhet. Men steg för steg har vårt samhälle invaderats av ekonomismens värdegrund. Och det försvårar frågan.
Fundera en stund över vad det är för världsbild och syn på livet som gör att Svensk Näringsliv anser det som bortkastade investeringar att läsa historia om det inte leder till produktivt jobb, att regeringen anser att den som inte har ett heltidsjobb lever i "utanförskap" med allt vad det medför av skuldbeläggning och reducering av livsvärdet, att facket talar allt mer intensivt om att människans uppdrag är att producera och konsumera. Fundera över vilken syn på människan som råder då man auktionerar bort äldevård till det företag som lägger lägsta anbud.
I ett sådant samhällsklimat finns anledning att fundera över hur hårt pressade människor kan bli att skriva under sin egen dödsdom av ekonomiska skäl. Marknadsvärdet av en döende är inte stort.
Således: i ett gott samhälle där människans i första hand definierade som en biologisk , social och kulturell varelse - istället för som en ekonomisk varelse - vore det lätt att ta ställning för rätten till sin död. I ett samhälle med ekonomismens värdegrund är det mer bekymmersamt - där sitter man på ett sluttande plan. Kanske utan att märka det.
Idag berättar SvD och Expressen om ett nytt fall. Nio av tio förespråkar dödshjälp, vid en spontan förfrågan.
Och här berättar jag om när min pappa tackade mig för sprutan som skulle avsluta hans liv.
Djupdykning i ett dilemma. Bra skrivit. I ett humanistiskt, i bemärkelsen mänskligt, samhälle är dödshjälp något gott och anständigt.
SvaraRaderaDet är väl upp till var och en att stå emot eventuellt tryck. Vi har de värderingar som vi anser vara giltiga. De kan vara hårda ibland. Men vi har valt dem. Ska en moraliserande överklasselit sätta sig över det?
SvaraRaderaFin bild!
SvaraRaderaMicke
Jag håller inte med dig här, Birger. Jag tycker att vi måste ta ställning för varje människas rätt till sitt eget liv, och därmed för varje människas rätt till sin egen död, oavsett vad vi tycker om nuvarande ekonomiska system.
SvaraRaderaJag skulle ha mycket lätt att ta ställning för detta, utan någon som helst tvekan, om vi levde i ett gott samhälle där människan inte bedömdes efter sin lönsamhet. Men steg för steg har vårt samhälle invaderats av ekonomismens värdegrund. Och det försvårar frågan.
SvaraRaderaBirger, kan du peka på att detta som du påstår verkligen är det som ligger till grund för den lagstiftning vi har?
Eller har du fantiserat fritt bara för att ösa galla på det nuvarande ekonomiska systemet som du uppenbarligen ogillar?
Jag tänker inte säga att du verkligen har fantiserat ihop detta utan att höra dig. Frågan är utan värdeladdning: har du grund för påståendet, ja eller nej? kan du peka på något i lagar, förordningar och/eller förarbeten som stöder det du säger?
Du duckar dessutom en hel del frågor här... peciellt de om medicinararnas och vårdarnas roller. De som i vissa fall måste utföra handlingen och som till skillnad från den som dog faktiskt måste leva med beslutet.
Det jag påpekar är att frågan inte är så lätt som den kan synas vara när man diskuterar de nu aktuella exemplen. Det finns en film som heter Gråta med ett leende. Se den on ni kommer åt. Den tar upp frågan på ett mycket intressant sätt.
SvaraRaderaMichael: Det handlar inte så mycket om lagstiftning, det handlar nog framför allt om de normer vi koommit att omfatta.
Vi hade en gång, om vi går tillbaka till tiden före "folkhemmet", en tid när ansvaret för gamla togs av barnen - det var inte alltid så lätt att vara till besvär, till kostnad. Fattigstugor var ett alternativ: billigast möjligt för kommunen var det som gällde emellanåt. I Bergs kommun bildade bland anat Elin Wägner ett kommunalt litet parti som slogs för bättre liv för de gamla och fattiga. Ett alterantiv för den gamla var att helt sonika ta livet av sig - ofta förhiindrades dock detta av deras religiös inställning som förbjöd självmord.
Så kom folkhemmet, barnen slapp ansvaret, men bodde fortfarnade ganska ofta i samma geografiska område som sina åldrande föräldrar som blev inhysta i ålderdomshem etc. Så kom den stora folkflyttningen, Norrland och glesbygderna avfolkatdes, man flyttade människor till jobben istället för vad som tidigare var idén; flytta jobben till människorna. Avståndet mellan anhöriga och de gamla blev allt större, de fick allt färre besök, de levde dock längre - och med långt liv med hjälp av vård kostade man allt mer. Nu står vi där.
Jag tror att det är många som känner någon äldre eller allvarligt sjuk som ställer sig frågan: hur mycket barnomsorg skulle man inte kunna få för de pengar det kostar att hålla mig vid liv?
Den första känslan, för många som drabbats av en olycka som kräver livslång vård, är att vilja avsluta livet. Allt är svart. Man är ivägen. Så går en tid och man börjar finna sig i sin situation och är evigt tacksam för att man valde att inte ta sitt liv, eller be någon annan göra det.
Men jag tror att trycket på den som är till besvär ökar när alltmer underställs ekonomiska kalkyler. Och detta trycka vill jag inte att människor skall utsättas för.
Personligen då? Ja,för mig är det självklart att vilja ha rätten till min egen död. Men vad jag skulle anse om jag blev förlamad eller på annat sätt illa drabbad det vet jag inte. Jag tror ingen kan veta det.
Ok, Birger, tack för ett långt svar.
SvaraRaderaTyvärr tvingas jag konstatera att du ger mig inget att sustantiera dina påståenden med, och därmed är ditt påstående att vi inte har rätt till avslutade behandling, alternativt dödshjälp på grund av att det skulle handla om ekonomi, ett tomt påstående.
Och då måste jag ge dig ovett. Att du inte tycker om nuvarande ekonomiska system är givetvis upp till dig. Men när du uppfinner argument för detta genom att missbruka en annan fråga, utan att substansiera kopplingen, och utan att ta hänsyn till övriga frågeställningar som omgärdar denna - troligtvis - orelaterade fråga, då tycker jag du begår ett missgrepp i debatten.
Vill du påstå att dagens ekonomiska system är fel så se till att du har någon vettig substans i dina argument. Att som du har gjort påstå att det finns kopplingar till en helt annan fråga, utan att visa på något reellt som verkligen sammanbinder dem, tycker jag är ett fult grepp.
Framför allt riskerar du att orättfärdigt sparka på människor som arbetat och engagerat sig djupt i frågan och varit tvugna att ta svåra policybeslut. Det är respektlöst tycker jag, både mot dem, och mot själva debatten.
I vilken värld lever du, Mickael? I en bunker? Jag är liberal, positiv till marknadsekonomi,och inser mer än väl vad Schlaug menar. Självklart finns det en oerhörd risk i att människor känner attde ligger till last för både nära och kära och samhälle.
SvaraRaderaluffare
En möjlig väg vore kanske att vi tränar oss i människokärlek.
SvaraRaderaEtt samhälle där vi prisar ålderdomen, så som sägs ske i österns kulturer, bör te sig bra mycket ljuvare, än det kalla västerlandets hyllning till ungdomligheten.
Att behöva känna sig som ett påhäng, en minuspost i statens kassabok, det kan säkert driva en del känsliga till att kliva av jordelivet.
Då är vi där igen – DÖDSHJÄLP – det måste verkligen vara en kittlande tanke att filosofera över hur man ska få dö när man inte vill leva i plåga. För det måste ju vara en plåga att bli ”helt förlamad”, ett sånt liv kan man ju inte vilja leva. Förslag: Skicka sjuka och plågade människor till nåt U-land, där dör dom av egen kraft(löshet). Där behöver man inte sitta i TV-soffor och/eller skriva på debattsidor om hur hemskt det måste vara att bli livsuppehållen.
SvaraRaderaDom svältande i världen har oerhörda plågor men dom vill vi ju rädda.
I grunden är det rädslan, hos den friske, för att bli sjuk som skrämmer. Kvinnan i det aktuella fallet skulle ha skrivit ”hjälp mig att leva”. Men det hade ju inte blivit lika kittlande.
Tänk om det kom ett brev från en plågad, psykiskt sjuk 14-årig tjej: Hjälp mig att dö. Vad hade vi då sagt?
Hej Birger. Starkt skrivit om din far. Jag får nog lov attköpa din bok.
SvaraRaderaMyran
Bra skrivet Birger Schlaug.
SvaraRaderaDet är helt klart att i ett samhälle där människor endast värderas utifrån vad de kan producera så hamnar man direkt på det sluttande planet när man beslutar om rätt till dödshjälp varför det här är ett mycket svårt etiskt dilemma. Frågan blir, om man beslutar om rätt till aktiv dödshjälp, sedan bara hur mycket man kommer att rutscha utför detta plan innan någon inser att det gått för långt utför och stoppar utförrutschandet.
För dem som inte vet: Det var på grund av "ekonomiska problem" efter börskraschen 1929, som det beslutades att "undermåliga människor" skulle steriliseras, så att de inte förde sina "undermåliga gener" vidare. De här människorna ansågs nämligen kosta samhället för mycket. Hos oss gick det inte längre än till steriliseringar av fattigt folk. I Tyskland gick det, som bekant, betydligt längre, men redan steriliseringarna var förfärliga nog. I synnerhet som de drabbade många människor som inte led av något annat än fattigdom.
Ännu en detalj, kanske värd att beakta:
SvaraRaderaÄr det utrett om de dödslängtande patienterna har fått all den hjälp som står till buds?
Eller är det som vanligt, att sjukvården inte gärna nämner de alternativ som finns, och som tvingas leva i en skuggtillvaro eftersom de inte erkänns av myndigheterna?
Gt
Eller är det som vanligt, att sjukvården inte gärna nämner de alternativ som finns, och som tvingas leva i en skuggtillvaro eftersom de inte erkänns av myndigheterna?
SvaraRaderaOm du med "alternativ" menar kvacksalverimetoder, som homeopati, atroposofi och liknande så har dessa inte i vården att göra. Vård och medicin skall ges enligt "vetenskap och beprövade erfarenheter". Om metoderna inte är erkända av vården, så beror de på att de inte uppfyller det här kravet.
Och detta av god anledning, speciellt i det här fallet vi pratar om nu. En svårt sjuk/döende människa och dennes anhöriga är ofta förtvivlade... deserata... redo att ta till vad som helst. Människor är som mest sårbara i detta läge. Detta vet charlataner och bedragare om... och utnyttjar dem hejdlöst. Ibland kan det till och med gå så långt att människor avstår skolmedicinsk behandling som skulle kunnat ädda dem, och istället ger tiotusentalskronor på en värdelös behandling, vilket gör att de istället dör.
Jag kan inte säga att jag inte skulle göra samma sak när jag, eller min familj ligger där. Skulle mina barn drabbas kommer jag att vara ett vrak som inet tänker rakt för fem öre utan är beredd att offra vad som helst.
I det läget måste jag få känna tryggheten i det att skolmedicinen inte faller för någon bluffmakare som säljer utspätt vatten.
Alternativens förespråkare försöker ofta få det att låta om någon ondsint konspration av skolmedicinen... men det är bullshit. Skolmedicinen, om någon, har patientens bästa för ögonen. Och en del av detta innebär att försöka skydda mot de som vill parasitera på de sjuka och de döende.
Mycket intressant debatt. Jag tror att vi gör gott i att lära av de länder som redan liberaliserat sina lagar om dödshjälp.
SvaraRaderaSer man till Nederländerna är det knappast någon tvekan om att dödshjälpslegalisering är ett sluttande plan, då de första kraven på att patienten skulle vara i livets slutskede nu tagits bort. Inte heller måste man ha en sjukdom med fysisk smärta - det räcker med psykisk smärta. Inte heller behöver man vara gammal - också 16 år gamla har "rätt" att begära dödshjälp.
Nu kampanjas det för att också fullt friska ska ha rätt till dödshjälp. De "dödsmasker" som ska förenkla för självmord skrivs det om allt mer.
Nej, jag tror det behövs studieresor till dödshjälpens föregångsland och att media granskar vad som kan bli följden av en liberalisering av praxis i Sverige.
/Johan
Det verkar som om döden är mer värd än själva livet.
SvaraRaderaTyvärr så kommer människan aldrig att kunna hantera detta på ett rätt sätt,utan det utvecklare sig alltid åt fel håll allt på grund av syndens natur.
Hela vår historia är fylld av dessa ständiga misslyckande och nu när det närmar sig val tider kan vi tänka tillbaka på 1900 talets två stora politiska monster från Tyskland och Ryssland.
Dom försökte lösa en del problem med icke önskvärda produktiva människor och många vad dom som offrades på Moloks altare i mänsklighetens namn.
Ja inget nytt under solen när det gäller vår förmåga att utplåna liv i stället för att älska och ge liv.
Björn Ranelid hade en mycket tänkvärd monolog i tv angående kärleken och livet för ett tag sen.
Det finns ett klipp på Youtube kolla och lyssna, mycket tänkvärt.
Ha en bra dag Thommy Bergenwall
Det finns inom medicinen en sida som kan kallas kommers. Det är inte läkarna eller forskarna som sköter den detaljen, utan det är givetvis marknadsförare. Inget ont sagt om detta, ty självklart måste tillverkningen löna sig.
SvaraRaderaPå radion hördes emellertid för några år sedan en rapport om en läkemedelsindustri, där forskarna stressades av försäljningsavdelningen, som ville tvinga labbet att pressa fram resultat i förtid. Dessutom förväntades att texterna skulle vara sådana, att de gynnade försäljningen. Om detta skulle vara typiskt, framgick ej.
(Detta på tal om oansvarigt uppförande i vården.)
Vetenskapen är nödvändig, men ingen helig kossa. Sålunda kan den ibland producera "sanningar" med begränsad hållbarhet. Om vi är medvetana om detta, då kan vetenskapen ha sin roll och vara till nytta där. I övrigt är det "Den beprövade erfarenheten" som är något att luta sig mot, då den ej sällan är tidlös.
Kvacksalveri finns således både här och där, och det är bara bra att läkare av olika skolor träffas och byter åsikter, så att den bästa erfarenheten släpps fram.
Kan nämnas, att den antroposofiska medicinutbildningen i Dornach, enligt uppgift, kräver att studenten redan har avlagt vanlig läkarexamen, för att bli antagen som elev.
Gt
Tack för en lysande vinkling kring temat människosyn där du sätter frågan dödhjälp i en väldigt viktig belysning. Få diskuterar människosyn på allvar och problematiserat för att det ska bli trovärdigt men här ringar du in motsättningarna ställt på sin yttersta spets.
SvaraRaderaEn annan tänkar som speglar denna motsättning (om än inte sett ur dödshjälpens lins) är sociologiprofessorn Louic Wacquant. I sin senate bok "puniscing the poor" analyserar han ur socilogiskt perspektiv hur nyliberal ideologi genom tre "strategier" (låter starkt men han skriver så) omdanar människosynen i samhället. Socialicering, medicinering/psykiatrisering och bestrafffning.
I en sådan nyliberal/neoloberal kontext som du och Wacquant beskriver blir temat som du tar upp dödshjälp mer problematiskt än tidigare debattörer skilrat.
mer om Wacquant och människosyn i synnerhet kommer att kunnna läsas snart på: http://samtidsanalys.blogspot.com
Boktips; Punishing the poor, the neoloberal government of social insecurity, 2009, duke university press
Tänkvärt, problematiserande, läsvärt.
SvaraRadera