Godmorgon...

Personlig nyårkrönika efterfrågas. Tja, vet inte om det är så intressant precis. Men ska försöka med en absolut snabbvariant, så här på morgonkvisten, efter några flaskor klimatneutralt vin...

År 2007 medförde en del nytt för mig. Ända sedan jag slutade som språkrör för Miljöpartiet De Gröna - det var våren 2000 - har jag jobbat för att försvinna från all offentlighet. Målet var att åter få gå på krogen utan att folk tittar, kunna gå på stan utan att bli granskad, få fylla matkorgen utan att bli bedömd, slippa överförfriskade knäppskallar som vill prata... Detta var ett lyckomål. Eftersom jag aldrig kände mig hemtam i rollen som offentlig person var nämligen de sista politikeråren tärande.

Men 2007 smög jag mig ut igen. Mot alla odds. Och utan tanke på följderna. Det började med att jag på offentliga kulturkvällar pratade om Elin Wägner, fortsatte med att jag tillsammans med Fred Lane gjorde föreställningen (d)Elvis Presley, började blogga och som följd av detta blev tillfrågad om att köra Nyhetspanelen varannan fredag i SVT. Visserligen långt ifrån det förbaskade strålkastarna från rörtiden, men ändå. Nu är det på mer lagomnivå. Och framförallt kan jag tycka vad jag vill, utan att ett helt parti - dess medlemmar, förtroendevalda och anställda - skall få stå till svars...

Nytt för mig var att skriva manus till en musik- och pratföreställning. Och att samarbeta med en supermusiker, ta delansvar för produktion, regi och musikval för att få publiken att skratta, gråta, koppla av och bli berörd. Vi uppträdde under året i allt från slott till koja. Mest överraskad blev jag när miljöpartiavdelningar hörde av sig för att beställa föreställningen... Kul!

Så till några personliga listor:

Tre bra händelser 2007
1. Al Gore och Klimatpanelen får Nobels fredspris! Det är på något sätt en upprättelse för alla oss som redan för tjugo år sedan försökte berätta om klimathotet för totalt ointresserade journalister.

2. Jag gick en Alphakurs - det vill säga en kurs i kristendom för att begripa mig bättre på de religiösa. Redan i skolan var mitt bästa ämne religionskunskap, och jag har slukat böcker om religioner under årens lopp. Nej, jag blev inte kristen på kuppen. Men fick nya vänner och spännande samtalspartner. En del med insikter om klimatfrågan.

3. Recensionerna av (d)Elvis Presley. Faktiskt. Det var ju ett vågspel - som gammal politiker kan man ju få mycket skit bara för att man gör oväntade saker, folk har så mycket föreställningar om ens person.

Tre dåliga händelser 2007
1. Sågning av Tillväxtens sista dagar av Björn Forsberg. En fantastisk bok - historisk, analytisk och djupt inspirerande - som jag skrivit om på bloggen - men som blev totalt sågad i miljöpartiets medlemstidning Grönt. Där skrevs att boken inte var något för miljöpartister. Vilket väl bekräftar att jag gjort rätt som valt att inte vara medlem. Tål man inte denna bok så är man ett helt annat parti än det jag lämnade som rör år 2000.

2. Fritidsresors miljöbidrag på fem kronor för en Thailandsresa. Ett så oförskämt, skamligt och förnedrande inslag i den "nya medvetenheten om klimatfrågor" visar hur tunt, ytligt och förödande svagt det verkliga intresset är. jag har för övrigt fått åtskilliga pressmeddelanden, till min bloggadress, från företag som vill tala om klimatåtgärder. Nästan alla pekar på att de är mer intresserade av att ge en image, än att göra något reellt.

3. Att ett år till, av den utmätta tid man har i livet, lagts till handlingarna. Jo, jag ser visserligen inte livet som en linjär konstruktion, utan mer som ett tratt med allt vidare öppning, men när det ändå är så roligt att leva känns det trist när timglasets nedre del fylls på i en takt som tycks bli allt snabbare för varje år. Det är så mycket mer än det man gör som bör göras och upplevas...

Tre bra, nya plattor 2007
1. Elvis Presley, Live från 69 Viva Las Vegas. Nej, låten med samma namn är inte alls med på CD nr 2 i detta paket, tack och lov. Här är det nämligen kvalitet rakt av, i en upptagning från en föreställning 21 augusti 1969 i Las Vegas. Presley har nyss gjort comeback efter de usla åren i Hollywood, är hungrig, inspirerad, föga imponerad av Las Vegas, uppkäftig och med ett nytänt band som är kolossalt bra. Mystery Train/Tiger Man är ett litet mästerverk, pianisten (Muhoberac) är lysande, James Burton (gitarr) på strålande humör. Versionerna av Hey Jude och What did I say är lysande. Bästa live-skivan med Presley - platsar nog på listan över hans tio bästa album, varav de bästa är Elvis in Memphis, från 1968, och Elvis Presley, från 1958.

2. Lucina Wiliams, West. En röst det kan göra ont att lyssna på. En röst kan ge ro. En sådan röst har LW. En raspig, sprucken bluesig röst som hon använder i gränslandet mellan blues, country, rock och traditionell amerikansk folkmusik.

3. Juan Diego Flórez, Arias for Rubini. Elegant tenor - som inte försöker komma upp till världens bästa tenor genom tiderna (Jussi Björling) men som är vituos och känslig utan att förfalla i vare sig ansträngt pompösa eller sentimentala fällor- hyllar sin förebild Giovanni Battista Rubini. Snyggt!

Tre bra nya böcker 2007
1. Tyst hav, Isabella Lövin. Spännande, tragikomisk, dramatisk, välskriven, borde bli lika stor som Tyst Vår en gång blev. Handlar om våra hav, ekonomin och politiken som styr. Isabella Lövin har skrivit den kanske viktigaste, mest akuta, boken som getts ut i år. Välskriven!

2. Tillväxtens sista dagar, Björn Forsberg. En lysande och välskriven genomgång av var samtidshistoria och hur miljöfrågorna hanterats - och bör hanteras. Forskarens perspektiv, men författarens penna. Totalt nedskriven i Miljöpartiets medlemstidning, där den recenserades av en tjänsteman på partiets riksdagskansli. Vilken ni kan se som beröm för bokens radikalitet och analysförmåga, om ni så önskar. Får dela platsen med Christer Sannes Keynes barnbarn... en måste-bok som ger inspiration och också den avslöjar myter som håller oss fångar i konsumismens grottekvarn!!

3. Innan döden kom, Elisabeth George. Författaren till böckerna om Lynley och Havers tar ett steg utanför kriminaldramat och berättar om de sociala förhållanden som ledde fram till att kommisarie Lynleys hustru mördades och att han själv sa upp sig. Som alltid välskriven, men denna gång med en överraskande hett engagemang mot klassamhälle och social misär.

Fast det är klart: omläsning av Slas, Evander, Yasar Kemal och Elin Wägner är som alltid en nödvändighet...

Tre bra personliga erfarenheter 2007
1. Hittat ett ställe i världen dit jag vill flytta när mörkret håller på att ta kål på mig...
2. Min äldsta dotter överlevde nästan tio år i Ryssland och drar nu vidare i världen...
3. Riktigt kul med alla nya - och nygamla - vänner inom och utom miljörörelsen som blivit följden av bloggandet...

Ny bok: Tillväxten sista dagar

I den nyss utkomna boken Tillväxtens sista dagar - miljökamp om världsbilder diskuterar Björn Forsberg, forskare i miljö- och utvecklingsfrågor vid Umeå universitet, de hinder som finns för en reellt hållbar utveckling. Låt mig med en gång säga att det är en saklig, noggrann och upplysande genomgång av tillväxtsamhället. Dessutom välskriven.

Visst framskymtar ett forskarbaserat raseri mellan raderna, men Forsberg lyckas ändå metodiskt och noggrant analysera, ofta med kirurgisk precision, tillväxtens grunder, villkor och följder på ont och gott. Han avlivar effektivt myten om att konsumismen – även om den får fortgå med "ekologiska" förtecken - kan fortgå i ett hållbart samhälle. Han beskriver myten som ”ekomodernismen” som är ”besatt av tillväxtens fundamentala betydelse för att nå framgångar på miljöområdet”.

Det är naturligtvis så att investeringar i den ekologiska samhällsomställningen kan ge impulser till ekonomisk tillväxt, men att hävda att miljöåtgärder kräver ekonomisk tillväxt – vilket samtliga partiers företrädare gett uttryck för – ”måste betraktas som rena fantasier”.

I ett av de mer brännande avsnitten skriver Forsberg:

”Målet om ekonomisk tillväxt har kort sagt blivit vår tids främsta politiska mantra. Vi brukar vara duktiga på att döma tidigare generationers förehavanden, men frågan är om någon idé har lamslagit människans kritiska tankeförmåga så till den grad sedan 1600-talets häxprocesser. Jag är rädd för att denna tillväxtfetischism tillhör det som framtida människor kommer att finna mest svårbegripligt när de betraktar vår tid: att en hel generation av opinionsbildare – politiker, forskare, företagsledare, journalsiter – i början av 2000-talet knappt kunde göra ett yttrande utan att tillfoga ordet tillväxt. Ett kollektivt självbedrägeri av sällan skådat slag, där man för att vara indefinierad i det politiska samtalet drevs till gradvis förvärrade fantasier om tillväxtens dygder…”.

Forsberg analyserar mediernas hantering av miljöfrågan – och hur makthavare och tidskrifter agerat sedan den dag klimatfrågan plötsligt dök upp på dagordningen. Forsberg pekar på hur tidskrifter som ETC och Ordfront hakat på när frågan väl blivit populär och redovisar hur radikala kretsar (vänster, globaliseringsmotståndare, feminister) tidigare inte bara visat ointresse för miljöfrågorna utan ”övergått i rent nedlåtande attityder mot miljöengagemang”. Tacksamt kan vi konstatera att man vaknat till liv och nu när det blivit trendigt till och med försökt göra en delvis grön analys av sambandet samhälle-miljö. Men i en historisk genomgång visar Forsberg hur miljöfrågorna dykt upp någon gång per årtionde, för att sedan stillsamt försvinna ut. Vilket förstås blir följden när miljö reduceras till en sakfråga som kan tonas ner eller tonas upp - istället för att vara baserat i en ideologi.

Jag minns förresten själv hur jobbigt det var att försöka driva upp miljöfrågorna på dagordningen inför valet 1994; men mp lyckades faktiskt driva upp dem så att miljö slutade som en av de viktigaste valfrågorna enligt opinionsmätningarna. Fyra år senare var det nästan hopplöst att få medierna att skriva något om vare sig klimatfrågan eller andra miljöfrågor.

Björn Forsbergs bok blir nog ingen kioskvältare. Den trampar på för många tår - blåa, röda och gröna... Men den blir en klassiker. Var och en om vill förstå den politiska och ekonomiska samhällsdebatten – och få djup insikt i miljöfrågornas giltighet – har massor att hämta. Lättsamt skriven, trots det svåra ämnet. Välformulerad.

På kort tid har således två systemkritiska böcker kommit ut: Vid sidan av Björn Forsbergs Tillväxtens sista dagar - miljökamp om världsbilder (Förlag Ruin i samarbetre med Cogito) också Christer Sannes Keynes barnbarn - en bättre framtid med arbete och välfärd. Båda med mycket högt läsvärde - i min bokhylla placerade på facklitteraturens hederplatser vid sidan av Bengt Hubendicks Människoekologi. Och, om jag ska vara riktigt ärlig, min egen Miljön,makten och friheten...:-)