Lucinda Williams är en röst mer än en sångerska. En röst det kan göra ont att lyssna på. En röst kan ge ro. En sådan röst har LW. En raspig, sprucken bluesig röst som hon använder i gränslandet mellan blues, country, rock och traditionell amerikansk folkmusik.
Jag gillar röster, stora röster, personliga röster, röster som kryper in under skinnet. Elvis hade en sådan, Jussi Björling hade en sådan, Ray Charles hade en sådan… Och Lucinda Williams har en sådan.
Hennes senaste platta (West) skiljer sig en del från tidigare. Här dyker en jazzgitarrist upp (Bill Frisell). Och violinisten Jenny Scheiman. Nya brytningar och klanger uppstår bakom den där rösten.
Elegant, rått och äkta. Personliga texter, men ändå inte påträngande privata, trots att flera av dem handlar om egen upplevd sorg och saknad. Skönt att lyssna på efter att ha tittat på Ordförande Persson.
Elegant, rått och äkta. Personliga texter, men ändå inte påträngande privata, trots att flera av dem handlar om egen upplevd sorg och saknad. Skönt att lyssna på efter att ha tittat på Ordförande Persson.
Det blir fyra koftor med slag, av fem möjliga.
Lika fel som du har när det gäller politik, lika klockren är du i din musiksmak.
SvaraRaderaEn miljömupp med musiksmak och förmåga att recensera Lucinda helt i min smak. Ibland blir man överraskad!
SvaraRaderaLite sent omsider - men det är kul att hitta en meningsfrände när det gäller Lucinda Williams. Jag vet få som ens hört talas om henne.
SvaraRaderaFast jag ger henne ju lätt fem koftor - och slänger in ett par slipovers på köpet.
Hälsningar
Murvel