Två år och inget svar

Lite lustigt är det. Eller snarare olustigt. För cirka 20 år sedan var jag en av de huvudansvariga för att MP anställde en person som för exakt två år sedan anklagades för att vara en nationell säkerhetsrisk med kopplingar till Ryssland. 

I mer än ett år har jag bett ledande personer i partiet om att få klarhet i vad som gäller: har jag varit med att anställa någon som verkligen är en säkerhetsrisk? 

Något svar har jag inte fått. Visserligen har jag varit språkrör för partiet i 11 år, aldrig svikit förtroenden jag fått av ledande miljöpartister eller ens tackat ja till fett förskott för att skriva en bok om partiets interna liv pimpat med sådana detaljer som låg i förlagets ideologiska intressen. 

Men ett svar på frågan - om den person jag varit med att anställa verkligen är en nationell säkerhetsrisk eller inte - har jag inte fått. 

Vilket är en synnerligen banal bagatell jämfört med vad den person som anklagats - och vars hela liv blivit sargat genom rykten, reellt yrkesförbud och illa drabbad familj - råkat ut för. 

Två år har gått och så vitt jag förstår har den anklagade f.d. tjänstemannen vädjat att få komma till partistyrelse och riksdagsgrupp för att berätta och svara på frågor. Istället för detta har partiledningens handgångna uppmanat riksdagsledamöterna inte bör prata med vare sig medier eller varandra om ärendet eftersom "ingenting blir bättre av det". Kafka hade kunnat berätta en liknande historia.

Än märkligare blir det eftersom flera av de som är ansvariga för partiets hantering av detta ärende är såväl trevliga som ideologiskt begåvade. Personer som jag uppskattar. Att de bär sig åt som de gör finner jag totalt groteskt. Det är ju så det ser ut när man tittar utifrån på hur ärendet hanterats. Men de som lever i innanförperspektiv vill inte se med utanförperspektiv.

En gång i tiden bildades inte MP för att det skulle bli på det här sättet. Vi skulle åtminstone försöka leva som vi lärde - ett av det vi lärde var att konfliktlösning i stort som smått, i världspolitiken som i personalpolitiken, var ett ideologiskt kärnvärde.

Ett halvår kvar till valet och surdegen ligger och jäser. Den beska doften är på väg att växa till odör. Det som börjat som en brusten relation mellan tjänstemannen och den riksdagsledamot som anklagade honom för att vara nationell säkerhetsrisk växte till att ledamoten började anklaga också ledande personer inom partiet för att ha rysskopplingar.

Hon tog tillbaka de sistnämnda anklagelserna för att sedan återupprepa dem och hävda att hon blev tvingat att ta tillbaka dem. Att någonting är sjukt är uppenbart. Och frågan kvarstår: Vad är det partiets ledning vill dölja? År det för att skydda de ledande personer som hanterat ärendet slarvigt från början? Är det för att någon eller några har hållhakar på någon eller några? Är det för att något riskerar att smutsa ner någon som inte bör smutsas ner?

Två är har gått, partiet vinglar kring spärren, om ett halvår är det val där partiets vara eller inte vara i riksdagen avgörs.

Öppna dörrar och fönster och vädra ut medans tid är att läka! Allt annat är oansvarigt - gentemot medlemmar, gentemot väljare, gentemot de som en gång var med att bilda partiet som skulle vara öppet och ärligt, gentemot illa drabbade.

Hög MP-tjänsteman fick sparken – efter misstänkta rysskopplingar (28 feb 2017)
MP-tjänsteman fick sluta – var säkerhetsrisk (28 feb 2017)
Språkrören duckar frågor om tjänstemannen (28 feb 2017)
MP-mannen om anklagelserna: ”Det kan jag inte tro” (28 feb 2017)
Miljöpartiet vägrar kommentera uppgifterna (28 feb 2017)
MP-riksdagsledamot kritiserar sitt partis agerande (13 mars 2017)
Tunga MP-politiker kräver svar: ”Lägg korten på bordet” (14 mars 2017)
MP-toppar pekade ut tjänsteman som säkerhetsrisk (12 sept 2017)
MP-tjänsteman klassades som säkerhetsrisk – kan vara bluff (12 sept 2017)
Mejlen avslöjar: Så sätter MP munkavle på ledamöterna (13 sept 2017)
Interna kritiken i MP: “Är totalt utflippat” (13 sept 2017)
Stålhammar anklagar partitopp för “rysskontakter” – varnas av partiet (29 nov 2017)
MP:s utrikespolitiska talesperson backar från anklagelser mot kolleger (30 nov 2017)
MP byter ut utrikespolitisk talesperson (1 dec 2017)
Pernilla Stålhammar lämnar alla utskottsuppdrag: Skadat förtroende (7 dec 2017)

Skorstenen

Vi har kommit dithän att solen redan straxt före sju når den östra sidan av den vackra tegelskorsten där det gamla kajparet, lustigt nog med en vän eller väninna, omsorgsfullt brukar ordna med det som blivit deras bo. Våren är i antågande.

Tyvärr

Jag är faktiskt lite ledsen för att jag känner behov av att behöva dela den här länken. Men innehållet säger så mycket om krig, om krigsrapportering, om svart och vitt och grått och förmåga att välja det man anser vara i linje med det man anser sig vilja se för att få någon sorts logisk ordning i hjärnan... och det blir så förenklat och fördummat.

Per Svensson, DN, vägrar föra in bemötande och behagar inte ens svara...

DN:s ledarsida (Per Svensson) gav häromveckan en märklig historieskrivning, vars följd (eller syfte?) väl snart blir att motionen ifråga skall ifrågasättas... Eftersom valet 1998 nämndes (jag var ett av språkrören då) så skickade jag ett svar som möjligen inte kommer in. Per Svensson behagade inte vare sig svara eller införa mitt bemötande i sin tidning... DN:s agerande för att avslöja falska nyheter gäller inte den egna ledarsidan.

Så här skrev jag:

DN antyder (16 feb) att MP inför valet 1998 inte stod närmare S än de borgerliga. Så var inte fallet, i valrörelsen hade vi klart deklarerat att vi inte skulle släppa in någon kristdemokrat i en kommande regering vilket i praktiken innebar att vårt första alternativ för samarbete var S och V. Inför valet 1994 var vi mycket tydliga med att vårt mål var att försöka göra socialdemokraterna grönare genom att de skulle bli beroende av oss. Inte för att vi älskade S utanför att alternativet var värre. Inför valet 2002 meddelade dåvarande språkrör Maria Wetterstrand och Peter Eriksson att de aldrig skulle släppa in M eller KD i en regering. Att man sedan efter satte sig med ledarna för KD, FP och C för att diskutera regeringsbildning bottnade i att man blev provocerad av Göran Persson och att de små borgerliga partierna var ganska trötta på storebrorsfasoner från M.

De senaste femton åren har mitten av politiken förflyttats åtskilliga steg till höger. Liberalismen, som den tolkas av dagens liberala partier, har mer gemensamt med Manchesterliberalismen än tidigare. Vänsterpartiet står ungefär där MP stod tidigare i frågan om vinstuttag ur skola, vård och omsorg - och driver frågor som för MP tidigare var hjärtefrågor som t ex sänkt normalarbetstid. Även MP:s nuvarande ledning borde beakta att en regering där C och/eller FP ingår tillsammans med S och MP skulle medföra att Peter Hultqvists syn på omvärlden stärks. Knappast något som kan uppskattas av ett parti med rötterna i fredsrörelsen."

Vättern och gruvdriften

Vättern hotas inte bara av Försvarsmakten. Gruvdrift hotar också vattentäkten.

Hugga i sten

När det begav sig...

Sitter vid köksbänken och glor ut över fjärden nere i dalen... ännu imte gryning... förbereder en föreläsning.... om liberalismens svaga punkter då det gäller miljö och klimat. Frågan är om jag hinner med dem alla. För tiden är begränsad till 1 timme och 40 minuter.

Ironi...

DN berättade igår om vad som kännetecknar jobbiga rättshaverister - de misstror myndigheter, ger sig aldrig, skriver massor med brev fyllda med versaler och utropstecken och bör behandlas därefter...  

Igår berättade Uppdrag granskning om ett ärende där just den typen av människor gjort en del nytta...  

Sven Anér passar exakt in på DN:s beskrivning av rättshaverister, en ihärdigare privatspanare i Palmemordet lär inte existera... Rättshaverister ÄR jobbiga, fiffel hos myndigheter ÄR också jobbigt.  

Aldrig mer avskalat...

Sprintstafetten börjar snart.... så jag passar på att länka till den här avskalade repetitionen.

Usla vänner...

Sverige har fått sin första trestjärniga i den urgamla däckfabriken Michelins krogbedömning. I Aktuellt meddelade en krogist, uppbackad av en programledare, att turismen skulle öka, att tre stjärnor på en krog skulle dra fler turister, vilket skulle bli gott för besöksnäringen, handeln, alla krogar och hela Sverige.

En snabbkoll under natten med mejlvänner, och andra vänner, visar att inte en enda av dessa tänker besöka Sverige på grund av den tredje Michelinstjärnan. Vad är det för vänner man har???

Eller rättare sagt: hur i h-e kan Aktuellt tillåta sig att jamsa med, och undvika att ställa den relevanta frågan: Är det rimligt att flyga hit för att äta på en krog? Mina vänner är inte så dumma... Två av dom hade dessutom kollat prisbilden på krogen med stjärnorna och meddelade att en middag för två motsvarade familjens månadsbudget för mat.

Det nya, urbanliberala, MP:s språkrör som såväl spelar golf som är den enda som dragit med mig till kändistäta Operabaren,  delade för några år sedan ut partiets miljöpris till krogen i fråga. Jag borde anat hur det skulle gå redan den gången han var så intresserad av Operabaren för att inta en öl.

Sista stora turnén

Åtta års fängelse för ansvarig utgivare på ETC?

än

Ur dagens ledare:

"Med den nya lag som kan bli följden av ett förslag som Utlandsspioneriutredningen lagt – och som regeringen just nu behandlar – kan såväl journalister som ansvariga utgivare vid Dagens ETC och SVT komma att dömas till åtta års fängelse. Man har nämligen skadat Sveriges relation med länder eller organisationer vi har militärt samarbete med.

Det märkliga är att lagförslaget nu ligger i den rödgröna regeringens händer utan att vare sig S eller (än märkligare) MP tagit offentligt avstånd.

Nu kanske det inte är troligt att SVT skulle bidra till avslöjandet i framtiden. För det psykologiska försvaret ska återupprättas efter att vara nedlagt ett antal år. När det fanns hade bland annat public service en roll i detta. Och lär få det igen. Att avslöja sådant som kan skada relationen med Nato är sådant som knappast ingår i uppdraget för direkta eller indirekta aktörer i psykologiska försvaret…"

Hela ledaren läser finns här.

Vilket parti står närmaste MP - C och L eller V?

Klicka på bilden och hör inslaget i Ekot. 

De senaste femton åren har mitten av politiken förflyttats åtskilliga steg till höger på den endimensionella politiska skalan.
Ändå har Isabella Lövin luftat tanken att bilda regering med moderaterna och Gustav Fridolin meddelat att MP är "är gröna liberaler" och ideligen talat om regering med MP, S, L och C. 

Flera miljöpartister har reagerat och motionerat till årets kongress. Band annat f.d språkröret Lotta Hedström och EU-parlamentariker Max Andersson. Språkrör gnäller nu på motionen för att den tar upp regeringsfrågan... trots att de själva redan gjort det!

• Liberalismen, som den tolkas av dagens liberala partier, har mer gemensamt med Manchesterliberalismen än tidigare.
• Vänsterpartiet står ungefär där MP stod tidigare i frågan om vinstuttag ur skola, vård och omsorg - och driver frågor som för MP tidigare var hjärtefrågor som t ex sänkt normalarbetstid.
•  Även MP:s nuvarande ledning borde beakta att en regering där C och/eller FP ingår tillsammans med S och MP skulle medföra att Peter Hultqvists syn på omvärlden stärks. Knappast något som kan uppskattas av ett parti med rötterna i fredsrörelsen.

Unga Klara på måndag

Unga Klara

Sergelgången 31, 103 27 Stockholm

19 februari 18 - 20

Arr: Clarté

Program:
Ett uppspel från Athena Farrokhzads pjäs Torget
Inledningar:
Birger Schlaug: Exemplet Miljöpartiet - från massrörelse till parlamentsparti. Möjligheter och problem.
Tove Karnerud: Exemplet Malmö – vänstersamarbete parti och aktivister?
Francisco Contreras från Latinamerikagrupperna: Förändring i rörelse och parlament - ett latinamerikanskt perspektiv.
Diskussion med Li Eriksdotter Andersdotter som moderator.

Polarpris

Polarpriset till Metallica? Jaha. Min hustru har mer förståelse än jag har. Har förståelse för hårdrock, absolut. Och visst har Metallica gjort några bra låtar och förnyat. Jodå. Men jag var förstås mer road av att Chuck Berry foch B.B. King fick priset för några år sedan. Det ligger, om inte i mina gener, så åtminstone väl förankrat sedan den dag min storebror kom hemdragande med Elvis vackra LP med Elvis i rosa och Presley i grönt. Clash kopierade omslaget på sin London Calling.

Misstanken att Metallica får priset därför att en figur i juryn har intressen i bandets pågående turné har vädrats. Nu kan man ju påpeka att Joan Baez också snart påbörjar en världsomfattande turné. Hon börjar i Stockholm om två veckor. Då kan man ju tycka att det är synd om inte något i juryn haft intresse i hennes turné... Hon har inte fått polarpriset än. Vilket är skamligt. Tycker jag. Här en artikel om Baez, värd att läsa.

Hade jag skrivit detta med gåspenna?

Om man hittar någon sorts genomsnitt så har mitt liv berikats av två svenska favoritförfattare, Stig "Slas" Claesson och Per Gunnar Evander. Två diametralt olika författare. Slas med sin ofta slänga stil. Evander med sin extremt torra, närmast tekniskt dokumentära stil.

På senare år har fler tillkommit, Teodor Kallifatides är en, men genomsnittet domineras av de där två obekväma och jobbiga existenserna. Att läsa efterbörder som nära och kanske inte alltid så kära skrivit är inte så muntert, men det förtar inte författarskapet. De där två hjälpte mig att se världen, samhället och människor på lite bredare sätt än undomsårens vurm för Strindberg och Hemmingway. Tänk er själv vilket manligt tankeschema dessa två skapade i mitt huvud...

Som tur var mötte jag Elin Wägner och hennes Väckarklocka så småningom och på kuppen blev jag grön politiker. Påmindes häromveckan av att jag som sådan åkte omkring med dikten Elda under din vrede, av Inger Sjöstrand, i väskan som botemedel för uppgivenhet.

I övrigt må jag tillstå att två manliga författare - Yasar Kemal och MoYan - är de stora berättarna i mitt liv. Den sistnämnde överraskade de mer kvalificerade  litteraturtyckarna så mycket att de inte vågade erkänna att de aldrig läst honom utan istället hittade nån politisk kritik av honom på nätet som de i total vilsenhet började spinna pratsjok kring. Kriminallitteratur som jag återkommer till skrivs av Elisabeth George, trots att också hon tycks fastna i det moderna skrivandets förbannelse... sånt vi slapp när skrivande skedde under perioder då gåspenna, bläck och Tipp Ex var begränsande faktorer för ordslöseri.

Möjligen var detta inlägg också exempel på det sistnämnda. Frågan är om jag verkligen skrivit detta med gåspenna.

Vet vad de röstar på, riksdagsledamöterna...?

Klicka HÄR om du vill läsa mer om det beslut som snart - den 21 mars - skall avgöras i riksdagen... Riksdagsledamöterna når du här - välj och  vraka...

Smaklig måltid i globaliseringens namn

Fint att vara generös

Gomorron, eller vad det nu kan vara... Här kommer ett utdrag ur min senaste krönika i Syre.

Generositet är vackert. Vi som bor och verkar i Sverige är generösa. Ibland mest generösa av alla. Vi erbjuder till exempel globala företag att ta pengar ur vår skola för att ge ett bättre liv till sådana som kanske inga arbeten har. Sådana som bara tvingas leva på kapital. Sådana som inte kommit i arbete. Vad kan vara mer generöst än att erbjuda arbetslösa ägare till globala företag att ta del av vår rikedom?

Ja, det finns till och med låginkomsttagare som med solidariteten i högsätet röstar på de politiker som vill att deras skatter ska gå till detta välgörande ändamål.

Och är det inte så att vi i all vår solidariska generositet handlar varor från bolag där fattiga människor får arbete, ja, de får till och med sovplats i fabrikernas lokaler? Om vi inte generöst kastade våra saker efter allt kortare tid, vad skulle då de fattiga leva av? Det är ju en solidarisk handling att handla de billigaste varorna för det hjälper de allra fattigaste att få lite mat på bordet, en tunn madrass att sova på. Och ger dem möjlighet att få något annat att tänka på än sina små barn som lever någon annanstans. Kanske hjälper vi också dem om vi handlar på HM.

Vi måste tänka generöst. Och vara solidariska. Sara Skyttedal är ett gott exempel. Hon flyger så mycket hon kan för att ge flygbolagen de inkomster de behöver för att vid sidan av vinstutdelning till ibland arbetslösa ägare kunna få råd att satsa några dollar på att utveckla klimatsmarta flygplan. Ja, kanske inte klimatsmarta direkt, men flygplan som kan ge oss känslan av att vi kan flyga lite mer utan att ställa till mer än nödvändigt.

Och tänk! Tänk på de generösa filantroperna! Soros! Denne Soros! Som skänker till en massa goda saker. Han kunde ju behållit varenda dollar han tjänat på att ruinera stater som erbjudit sin bredsida och fått dra ner på antalet lärare, undersköterskor och förskollärare. En sådan fin man! Så generös så att han hyllas i svenska medier minsann.

Hela krönikan finns i Syre.

Syre finns här, jag skriver krönikor där var fjärde vecka.

Det räcker inte, Jonas

Så här sa inte Sjöstedt, det gör inte rören heller förresten...

Igår höll Jonas Sjöstedt sitt kongresstal samtidigt som OS invigdes. Bra för Jonas vore nog om miljöengagerade väljare som funderat på vänstern valde OS istället. Bara drygt 20 sekunder ägnade han pliktskyldigast åt miljö- och klimatfrågan.

Förmodligen drog språkrören en suck av lättnad. De tycks bli ensamma om att muta in miljö och klimat.

Å andra sidan har de släppt sådant som traditionella gröna väljare håller högt: krav på sänkt arbetstid, kritik av värdlandsavtal och Cetaavtal. Vilket Sjöstedt tog upp.

Jämlikhet - som i grön tappning inte innebär likhet - är det också förvånansvärt tyst om från rören, ett ämne som vänsterledaren däremot höll sig till. Vilket är förståeligt med tanke på Vänsterns framgångar i förhandlingar med regeringen.

Jonas ägnade inte ett ord om konsumtionssamhällets vanvett, inte ett ord om att politiskt ansvar måste gå hand i hand med individens ansvar. Inte minsta lilla problematisering av jakten på ekonomisk tillväxt med lånade pengar på planetens bekostnad.

Allt det som Jonas kostade på sig innan den nye partisekreteraren tog över - och ambitionerna om att bli ett rödgrönt alternativ - tycks begravt. Som om Vänsterns strateger spottat på fingret, hållit upp det i luften och känt att miljöfrågorna inte ligger i tiden... inte ens på tio-i-topp-listan över frågor som medierna skriver om.

Många av de gröna stråk som Jonas försökt få in i Vänstern har opererats bort. Man kunde ana det redan då Ulla Andersson - som varit så framgångsrik i att få regeringen att lägga goda sociala förslag - reserverade sig mot miljögruppens skrivningar om grön skatteväxling.

MP:s språkrör kan således i miljö- och klimatfrågan vara nöjda, det tycks var de enda som försöker hålla denna högt inför valet. Utan att egentligen, än så länge i alla fall, ta systemfrågorna på allvar, de där frågorna som låg till grund för att partiet en gång bildades. Mest teknofix, mycket ekomodernism.

Men vänstern tycks inte vilja inta den plats som språkrören lämnat vidöppen i såväl sin retorik som i den politik som anpassats till Löfvens och Hultqvists världsbild.

Dock får De gröna se upp så att inte Feministiskt initiativ gör allvar av att tränga sig in... En hel del har man redan tagit över men som grön är man förstås osäker på vad som i är retorisk fernissa och vad som är gjutet. Riksdagslistan rymmer inte många som gjort sig kända som gröna förkämpar precis.

Och: när man inte ens vet med prövade kort, vad vet man då om oprövade...?

Ska affärsbanker skapa pengar ur tomma intet när vi lånar?

Min senaste ledare i Fria Tidningen avslutades så här:

Tänk om man sa så här: Banker ska ha full täckning för pengar som lånas ut. De ska därmed inte längre kunna skapa pengar ur tomma intet i samband med att de beviljar lån. Det skulle i praktiken innebära att ländernas centralbanker får monopol på det formella penningskapandet.

För några år sedan publicerade Jaromir Benes och Michael Kumhof på Internationella valutafonden ett förslag till penningreform som gick ut på just detta. Inspirerat av den så kallade Chicagoplanen.

I riksdagen har Valter Mutt, Annika Lillemets och Carl Schlyter – miljöpartister som känt sig så utmobbade att de inte kandiderat i höstens val – tagit upp frågan.

De har bland annat konstaterat att de som styr över kreditflöden i ett samhälle har avgörande inflytande över vilka som får möjlighet att förverkliga sina idéer och vilka företag som kan växa. Och att detta i hög grad avgör hur morgondagens samhälle kommer att se ut.

Lite lakoniskt påpekar man att det blir problematiskt när banker och finansbolag kommit att styra allt större kapitalflöden bort från den reala ekonomin för att istället investera i finansiella instrument som driver en växande spekulationsekonomi. Förlorarna är många. Inte minst kulturen som bygger civiliserade samhällen och får människor att växa.

Kan någon säga emot? Om inte: varför råder tystnad i partiledardebatter? När de obstinata miljöpartisterna försvinner från riksdagen finns kanske ingen kvar som ens försöker få till samtal. Därmed blir den politiska debatten än fattigare. System som tar struptag på såväl demokrati som framtid skyddas av feghet och tystnad. Börja samtala!

Hela ledaren kan du läsa här.
Kommentera kan du göra på FB här.

Gott, beskt och surt

Regeringen sa nej till surrogatmoderskap. Det var klokt.
Regeringen funderar på att ändra i strejkrätten. Det är dumt.
Sossarna och Centern satsar 70 miljoner på att fånga röster inför valet. Det kan nog behövas om de skall få några.

Och försvaret har köpt helikoptrar som kostar 200 000 kronor i timmen att köra. Makalöst, helt groteskt - men alls inte oväntat för den som haft med Försvarsmaktens budgetkompetens att göra, fanns ingen myndighet som ens kom i närheten av den svarslöshet, flum och icke-kompetens som vi mötte hos Försvarsmakten när MP. V och S hade budgetsamarbete - inte bara MP var rasande, det var man på finansdepartementet också.

Dimman ligger tung över fjärden. Men det knastrar i vedspisen och doftar av nymalet kaffe. Gomorron!
PS!
Har du inget annat för dig så är du välkommen till Unga Klara den 19 februari och är du miljöpartist är du säkert välkommen till Tåkern där bland annat jag ska prata den 3 mars, men då får du prata med MP i Jönköping.

Jakt och om att erbjuda sina bredsidor...

Klicka HÄR så kommer du till programmet från UR.

Godmorgon ungdomar, och äldre än så!

Nu är det snart vårjakt på bäver, inte för att jag jagar men i alla fall. Tycker det är lite synd att man när våren nalkas ägnar sig åt jakt, även om det i bäverns fall kan leda till krydda för sprit. Om man nu är lagd åt det hållet.

Är förresten naturen att se som en arena där djur kommer in för att erbjuda sina bredsidor till jägaren? Och varför använder man ordet "erbjuder"? Här surrar jag med en man vars liv handlar om jakt och vars små barn lär sig skjuta nötskrika från dasset.

Så inleds snart OS och nationalsånger skall sjungas...

Nej, inte något land i Mellersta Östern, inte i Asien, inte i Sydamerika, utan mitt i Europa. Frankrikes nationalsång må ha sin historia, men hur perverst är det inte att se franska idrottare sjunga ord som kunde höra hemma i ett fundamentalistiskt kalifat. Europa för civilisation och fred... är det så det brukar heta?

Till vapen, frie män

Ställ upp på raka led!

Framåt! Framåt!

Låt fiendens blod nu flyta på vår jord.

Sen kan hockeymatchen börja...

Hur många riksdagsledamöter har läst på?

Åtgärder för miljö, hälsa och riksdagens frihet att i framtiden välja väg kommer att inskränkas. Beslut kan tas i mars.

Och nästan ingen tycks reagera därför att det är så oändligt jobbigt att sätta sig in i beslutsunderlaget. Det handlar om ett internationellt avtal. Ceta heter det. Handels- och investeringsavtal mellan EU och Kanada.

Låter kanske oförargligt. Det är det inte.
Hela ledaren finns här.

Ljuset vi inte ser

Ljuset vi inte ser, av Anthony Doerr, kände sig kanske kränkt där den låg kvar på soffbordet. Den är inte ny, snart tre år gammal. Till slut började jag läsa. Och fann att boken är ett tjockt mästerverk. Närmare sexhundra sidor. 

Som regel tillkommer tjocka böcker numera bara av en enda orsak: de är så erbarmligt lätt att skriva långt. Med gåspenna var man noga med orden. Det var man också med skrivmaskin där Tipp Ex var räddningen, sen kom ordbehandlare och texterna flödade ut och halvrisiga kriminalromaner kunde skrivas på alltför många sidor. Det som var ett gediget hantverk har på grund av teknikutvecklingen förvandlats till pratighet sida upp och sida ner. 

Ordliga mästare, som t ex Theodor Kallifatides, begriper att man skall värna om ordens värde och textens måttfullhet. Men så anser han också att man inte skall ligga i hängmattan och läsa hans böcker. Han berättade det för mig när jag intervjuade honom i Kunskapskanalens En bok, en författare. Jag hade just sagt till honom att jag ägnat en stor del av sommaren, liggande i hängmatta, läsande de böcker av honom jag inte tidigare läst. 

Han förlät mig visserligen men jag lovade att aldrig göra om det. Ett löfte jag hållit. En god roman läser jag numera alltid sittande, utan brus runtomkring, av respekt för det hantverk som skapat den goda romanen. 

Anthony Doerr tjocka roman började jag läsa lite slafsigt, men snart satt jag rak i ryggen… En spännande väv, där två människoöden, det ena som varp och det andra som inslag, har skapats som om de ville bli berättade. 

Tiden är andra världskriget. En fransk flicka, som blivit blind, upplever världen, kriget, soldaterna och rädslan genom dofter, ljud och beröring. En tysk barnhemspojke, med drömmar och förmåga att uppfylla dem som radiotekniker, upplever kriget som soldat.

Några korta ögonblick möts de under de sista dagarna av kriget efter att ha överlevt var för sig, ovetande om varandra, men ändå med trådar som förbundit dom.

Att världen inte är vacker trots att den är så vacker – det är väl det boken handlar om. Om det meningsfulla som blir meningslöst, om det meningslösa som blir meningsfullt. Om dagar som läggs till dagar, om förmågan att överleva i det som formligen reducerats till ett helvete där krigets och människans rädslor och tillkortakommanden styr. 

Anthony Doerr fick Pulitzerpriset 2015. Det är ingen garanti. Men den här gången var det ett gott val. Det är en bok som skulle bli en bra film, men å andra sidan är boken så fylld av verbala bilder att en film kan te sig onödig. Och detta trots att de två personerna aldrig tar tag i mig, det är berättelsen i sig som griper tag snarare än själva varpen och inslaget. Det är mönstret som blir så fascinerande, snarare än de trådar som bygger upp det. En film skulle förmodligen göra något annat av det, och jag vet inte om jag skulle uppskatta det. Risken är dessutom att man skulle göra ett alltför stor nummer av jakten på en sten av ohyggligt värde om någon eländig manusförfattare skulle sätta tänderna i den.

När man kommer till slutet av denna fullödiga roman kan man dra en suck av lättnad – men om det beror på att slutet inte är så lyckligt som man kanske oroat sig för eller att det är så lyckligt som den lille naive romantikern inom en vill låter jag vara osagt. Hur som helst: en lysande berättelse väl värd den flod av priser den fått.