Tänk om man sa så här: Banker ska ha full täckning för pengar som lånas ut. De ska därmed inte längre kunna skapa pengar ur tomma intet i samband med att de beviljar lån. Det skulle i praktiken innebära att ländernas centralbanker får monopol på det formella penningskapandet.
För några år sedan publicerade Jaromir Benes och Michael Kumhof på Internationella valutafonden ett förslag till penningreform som gick ut på just detta. Inspirerat av den så kallade Chicagoplanen.
I riksdagen har Valter Mutt, Annika Lillemets och Carl Schlyter – miljöpartister som känt sig så utmobbade att de inte kandiderat i höstens val – tagit upp frågan.
De har bland annat konstaterat att de som styr över kreditflöden i ett samhälle har avgörande inflytande över vilka som får möjlighet att förverkliga sina idéer och vilka företag som kan växa. Och att detta i hög grad avgör hur morgondagens samhälle kommer att se ut.
Lite lakoniskt påpekar man att det blir problematiskt när banker och finansbolag kommit att styra allt större kapitalflöden bort från den reala ekonomin för att istället investera i finansiella instrument som driver en växande spekulationsekonomi. Förlorarna är många. Inte minst kulturen som bygger civiliserade samhällen och får människor att växa.
Kan någon säga emot? Om inte: varför råder tystnad i partiledardebatter? När de obstinata miljöpartisterna försvinner från riksdagen finns kanske ingen kvar som ens försöker få till samtal. Därmed blir den politiska debatten än fattigare. System som tar struptag på såväl demokrati som framtid skyddas av feghet och tystnad. Börja samtala!
Hela ledaren kan du läsa här.
Kommentera kan du göra på FB här.
