28 år sedan Olof Palme mördades

Så är det då dags igen. I samband med att det är 28 år sedan Olof Palme mördades har SvD dragit igång en artikelserie som finns här.  Det har väl blivit något av en tradition att nya avslöjanden, nya teorier och nya uppkok av gammalt material lanseras inför årsdagen. 

Trots allt: ganska intressant för oss som i perioder funderat en del på märkliga händelseförlopp i de utredningsvändor som pågått under alla år. 

Under mina år i riksdagen ägnade jag faktiskt några dagar åt att gräva lite i frågan och blev bara mer och mer förundrad. Det ledda fram till att jag med dåvarande justitieminister Laila Freivalds tog upp frågan om att låta någon utländsk utredare, ”fullständigt befriad från kopplingar till Sverige, svenska politiker, svensk polis och svenska etablissemanget över huvud taget”, få i uppdrag att gå igenom hela materialet kring mordet på Olof Palme. 

Svaret från Freivalds blev att "en grundlig genomgång av i stort sett samtliga tips och spår av betydelse" redan hade gjorts. Än idag finns skäl att kommentera detta med ett enda ord: Jaså... Vilket bland annat togs upp i SVT:s granskande program Striptease 1999.

Jag krävde också att man skulle offentliggöra de strukna delarna av obduktionsprotokollet, men fick nej också på den frågan. Det finns något sjukt i hela historien.

Förresten avslutade frågan till Freivalds med följande mening: "Som i dag aktiv politiker vill jag inte tillhöra de som ställs till svars om 10-20 eller 30 år om varför man ingenting sade trots att så mycket i fallet verkat märkligt."

Tja, snart är vi där. Om lösningen ramlar ut så beror det inte på regeringar eller formella utredningar och kommissioner. Vilket man faktiskt i all ödmjukhet bör ta sig en funderare över. 

PS! 
Lena Andersson skrev ett kapitel om mordet på Olof Palme i sin bok Förnuft och högmod. Här talar vi om just det kapitlet i serien En bok, en författare. Hon menar att hela utredningen vilar på en dogm. 

Den autonoma republiken Krim

Nikita Chrusjtjovs gåva till Ukraina...

När vi nu hör och ser i nyheterna att det finns medborgare på Krimhalvön som säger att de hellre vill tillhöra Ryssland så är det inte det minsta konstigt. Man har aldrig bett om att bli bortskänkta till Ukraina.

Det är nämligen så att Sovjetunionens ledare Nikita Chrusjtjov 1954 "gav bort" Krim - som sedan Katarina den storas tid på 1700-talet varit en del av det ryska väldet - i gåva till den Ukrainska Rådsrepubliken inom dåvarande Sovjetunionen. Utan att fråga medborgarna förstås. I diktaturer, oavsett färg, är man inte mycket för att fråga.

I en folkomröstning för 23 år sedan - Sovjetunionen hade upplösts -  tog Krims medborgare ställning till om man ville bli en egen suverän republik. Det vill säga frigöra sig från Ukraina. Över 90 procent ansåg att det vore en bra idé. Det ansåg förstås inte statsmakten i Kiev. Förmodligen inte de ryska ledarna heller - det mer fredliga inflytandet över Ukraina skulle minska på det sättet. Så medborgarna som röstat fick vackert stanna kvar. Vilket accepterades mot att man fick behålla en bred och djup autonomi. 

Alexander Solzjenitsyn är förresten en av dem som 1998 vädjade om att "krimbornas rättmätiga krav att tillhöra Ryssland" borde tillgodoses.

Förmodligen är viljan att bli fria från Ukraina lika stor idag så då - inte minst nu när provocerande budskap når dem från Kiev om att ryskan bör hållas kort. En stor majoritet på Krim talar nämligen ryska, en minoritet talar krimtatariska. En mycket liten minoritet talar ukrainska.

Ett namn att lägga på minnet är Vladimir Konstantinov - han är ordförande i Krims parlament. Det är han som kommer att meddela om den autonoma republiken Krim tänker begära utträde ur Ukraina eller inte. 

Huruvida det kommer att ske lär bero på hur stora framgångar det blir för Oleh Tyahnybok i svallet efter det som hänt i Kiev. Tyahnybok har varit en av de ledande på Självständighetstorget. Han är ledare för Svoboda - tidigare Socialnationalistiska partiet - och håller gärna hatiska tal mot homosexuella, judar och ryssar. Svoboda lär förresten haft en representant närvarande på Svenskarnas partis kongress.

En gammal god principiell hållning som jag ältat många gånger här på bloggen: De som vinner är inte självklart goda därför att de vunnit över de onda. Denna sanning gäller de flesta konflikter där vi alltför lätt utser just goda och onda utan att ens försöka tränga lite djupare in i vare sig historia eller problematik.

Hur som helst: Tack och lov fanns det även andra ledare på Självständighetstorget. Vem eller vilka som nu - och efter valet - får inflytande lär påverka hur stort trycket blir från Krim om att få lämna Ukraina. Hur Ryssland kommer att agera - med tanke på den historia som finns i bagaget - är inte lätt att veta. Idag förbannar nog en och annan Nikita Chrusjtjovs nyck från 1954.

Mona Sahlin: det bästa vore S, FP och MP i ny regering.

Debatt - kommer på teve och finns redan på nätet - mellan dinosaurier igår. På Akademiska föreningen i Lund. Fullt i salongen. God stämning och ännu godare applåder när jag påpekade det bisarra i att partiernas stora gemensamma vision är arbetslinjen, att skapa arbete.

Min tes att det blir S, FP och MP som kommer att bilda regering efter valet delades av Mona Sahlin. Till skillnad från mig gillade hon tanken dessutom. För övrigt kom Mona och jag ihop oss rejält om konsumtionssamhället och arbetslinjen. Mona uttalade sin vurm för "Maria Wetterstrands MP".

Bengt Westerberg ansåg att det rimligaste -  om SD blir tungan på vågen - vore att två partier "med fallhöjd" - det vill säga S och M - bildar regering. Något som Olof Johansson, med ilsket ironisk betoning av moderaaaterna, sa tvärnej till.  Men han, liksom Westerberg, sågade blockpolitiken med fotknölarna. Båda meddelade dessutom att det näst bästa partiet är.. socialdemokraterna!

Olof Johansson kritiserade sitt parti för att vara för lite grönt - och luftade nog något (han har gjort det till en skön konst att vara lite luddig) som andades viss sympati för min analys av tillväxt- och konsumtionssamhället. Vilket däremot inte väckte några varmare känslor hos de båda andra.

Hur som helst kan man se debatten i teve så småningom, och på nätet har den nu dykt upp på youtube - här.

Meddelande från Lunds universitet

Bortom supervalåret 

 – vart är svensk politik på väg?

Debatt i Lund 25 februari 2014

De styrde Sverige. Nu möts fyra före detta partiledare i Lund för att diskutera framtiden. Var finns visionerna i dagens politik? Och vilket ansvar har de som lämnat scenen för hur det har blivit?
 

I PANELEN:
Mona Sahlin (s)
Bengt Westerberg (fp)
Olof Johansson (c)
Birger Schlaug (mp)
 

BISITTARE:
Johannes Lindvall, professor i statsvetenskap som har forskat om de senaste 25 årens valrörelser.

MODERATOR:
Andreas Ekström, författare och kulturjournalist på Sydsvenskan

TID & PLATS:
25 februari kl 20.00 (caféet öppnar kl 19.00)
Café Athen, Akademiska föreningen, Sandgatan 2 i Lund

Det behövs en kulturrevolution

Jo, jag hör kritiken...

Ibland får jag kritiska frågor från gamla vänner om varför jag vädrar kritik av det parti jag en gång företrätt. Det grundläggande skälet finns i stycke två och tre i en text jag skrev 1997, när jag ännu var språkrör för MP. Den är införd i antologin Det nya klassamhället. Här kommer en snutt av texten:

Det behövs en grön kulturrevolution. En grön kulturrevolution är fredlig, den utgår inte från gevärspipan utan från människors inre längtan efter mening, delaktighet och överblick.  En grön kulturrevolution kan inte beslutas från parlamentet. Den växer fram när människor växer och börjar ta sitt liv på allvar. Den politiska sfären kan inte diktera - men skapa opinion och öka möjligheterna för människor att bli delaktiga, ta ansvar, leva hållbart och våga växa ovanför de materiella normerna. En grön kulturrevolution skulle vända upp och ner på invanda mönster, gamla normer och avslöja de ekonomiska myter som idag styr utvecklingen.

Det parti jag under ganska många år företrätt har tagit steget från protestparti till ett parti som ägnar sig åt det politiska hantverket i kommuner, landsting och riksdag. Arbetet utförs ibland, rent av ofta, med en mycket stor kompetens och med stort ansvar.

Detta är gott och bra och visar politisk mognad. Men det räcker inte som skäl att finnas!  Den dag partiet blivit så sakligt förankrat i den kamerala verksamheten att de som företräder det inte längre kan segla har partiet förbrukat sitt berättigande. Och gudarna skall veta att det är lätt att, insmetad i Göran Perssons tankevärld, inte längre se skogen och helheten för alla träd och detaljer.

Det behövs nytänkande. Och detta nytänkande är smärtsamt. Av såväl traditionella som nya försvarare av det som är,  kommer nytänkandet  att uppfattas som flummigt och omöjligt. Men alla stora och nödvändiga förändringar har man försökt stoppa med liknande argument. Det som gör omvandlingsprocessen svårare nu är att höger- och vänsteretablissemangen växt samman och förenats i tillväxtens och ekonomismens världsbild. Var och en som upptäcker bristerna i den likgiltighetens ocean, som den gamla världsbilden fängslar oss i, blir del av den Synvidga som till slut kommer att leda till så stora förändringar. Åtminstone hoppas jag det.

Det gäller nu att utmana den rådande världsbilden, den rådande människosynen och den förödande ekonomismen. Det gäller att avdramatisera synen på lönearbetet och inse att sociala nätverk är det enda som kan ge oss någon verklig trygghet. Det gäller att avslöja den s.k. internationalismen och ställa denna mot begreppet självtillit. Kanske är just självtillit den allra viktigaste ideologiska nyckeln till det nya och hållbara samhället. Självtillit  innebär  oberoende  av maktcentra och är i själva verket grunden för verklig demokrati. Självtillit innebär inte isolering från omvärlden. Tvärtom! Självtillit innebär trygghet som ger oss möjlighet - både på individplan och samhällsplan - att med öppna ögon och utan rädsla möta omvärlden och främmande kulturer. Global samverkan utifrån en robust ekonomi med trygga sociala nätverk är i själva verket en förutsättning för samverkan på lika villkor, utan dominans och utan destruktiv känsla av att man är i händerna på maktcentra som man inte själv kan styra.

Det handlar alltså om att se världen med nya ögon och därmed se nya värden. Det handlar om en större medvetenhet. Det handlar om en utveckling som har en ständigt fördjupande karaktär. Det handlar om att försöka handla som om det jag gör betyder något. En ny syn på världen, ett nytt perspektiv på verkligheten.

Det är på individplanet, i människors inre, förändringarna måste starta. Men det är individerna som utgör kollektivet. Den gamla filosofiska kampen mellan jaget och kollektivet är onödig på väg in i det nya. Jagen och samhället är omöjliga att skilja åt. De är förenade som psyke och kropp. Det är i detta styrkan ligger nu när system, strukturer och normer inte bara behöver reformeras utan omvandlas. Den gröna kulturrevolutionen innebär en medveten process som inte har någon motsvarighet  i människans historia, den innebär att allt fler människor känner behov av att försöka ändra en hel kultur.

Det  handlar om att kasta av de bojor som håller oss fast i såväl rädsla för att växa som i ekonomistisk vidskepelse och en verklighetsuppfattning som reducerar livets underverk till ett rosslande maskineri. Det handlar om att låta sitt liv bli en motfriktion som stoppar maskinen. Det handlar om att rösta med mer än en bit papper, utan med hela sitt inflytande. Det handlar om att ta den utmätta tid man har på allvar.

Om begreppet "grönt" från en radiointervju tio år efter det att jag skrev texten:

 Ordet "grön" är idag svårt att använda - det är som med begreppet feminist, det har blivit urvattnat. Begreppet grönt var, när jag skrev texten, en benämning på en framväxande ideologi. Idag har begreppet urvattnats och betyder nästan bara något som har med naturen att göra. Hade det varit så när de gröna partierna bildades hade det räckt med namnet Miljöpartiet. Tillägget De gröna kom sig av att partiet, liksom sina systerpartier, utvecklade en frihetlig grön ideologi där även samhällets organisation och individens frihet var invävd.

Förenklat kan man hävda att grön ideologi skulle kunna sammanfattas i följande: frihet i människans vardags- och kultursektorer, syskonskap och rättfärdighet i ekonomin och absolut jämställdhet i rättssystemet.

Grön ideologi skulle kunna beskrivas med en blå cirkel för individens frihet i centrum, en röd ring däromkring för att markera samhällets ansvar och utanför det en grön ring som sätter de ramar inom vilka individer och samhälle måste hålla sig.

Rödgrön valvinst behöver inte leda till rödgrön politik

Många i den rödgröna församlingen tycks tro att det blir en rödgrön regering efter valet. Visst kan det bli så. Men det är inte alls troligt. 

Varför? Därför att i trianguleringens tid är det mittenpositionen som ideologiskt slapphänta politiker ser som sitt eget nöjesfält.

Den som tydligast formulerat detta är faktiskt Gustav Fridolin. Det skedde i något som kan liknas vid ett linjetal. Om än i en skriven form på DN-Debatt (11 januari 2011). Gustav beskrev hur en "bred mittposition kommer att utgöra 2000-talets motsvarighet till 1900-talets folkrörelsepartier" samtidigt som han hyllade den liberale statsministern Karl Staaf och dennes vision om en "borgerlig vänster".

Med detta som bas är det inte alls svårt att förstå att språkrören talat emot att MP åter skulle säga nej till vinstsyftande bolag inom skola och äldrevård. Det vore ju att överge en bred "mittposition". Kanske kan man också förstå språkrörens ovilja att driva krav på sänkt normalarbetstid och istället surfa på begrepp som "arbetslinje".

Gustav skrev sin artikel innan han blev vald till språkrör. Han visade därmed ärligt och helt öppet sitt bagage. 

Den "mittposition" som Gustav beskriver i sin DN-artikel ligger helt i linje med den retorik som Stefan Löfven ger uttryck för.  DN-artikeln gjorde det förmodligen mer aptitligt för Löfven att så tydligt redovisa att MP är den partner han inför valet ser som medkombattant.

Att Löfven vill leda en majoritetsregering, och därmed slippa bli mer beroende än nödvändigt av enskilda riksdagsledamöters personliga tyckande, är också tydligt. Enda sättet att klara detta ur en mittenposition är genom en majoritetsregering. S och MP lär inte räcka till för en sådan. Ett av de borgerliga partierna måste därmed ingå.

Eftersom Folkpartiet, efter ett förlustval för regeringen, kommer att byta partiledare underlättas bildandet av en S-MP-FP-regering. Tryggt placerad i den mittposition som Gustav beskrev i sin DN-artikel. Och Löfven kan mysa genom att låta MP och FP kompromissa bort varandra i alla känsliga frågor...  Och på köpet uppnå löftet om att så litet som möjligt skall förändras.

Rödgrön valvinst behöver alls inte leda till rödgrön politik.

"Tidigare iakttogs följsamhet mot grenens inre logik, enligt vilken var och en startar för sig och tävlar mot alla andra oberoende av nationalitet. Sedan infördes masstart i distanslopp...", skriver Lena Andersson i sin senaste DN-krönika.

Soren Ismail och Ekonomiekot...

Frågan om Soran Ismails medverkan som programledare i radion är nog mer komplicerad än vad jag och andra tycker så länge hjärtat får bestämma. 

I hjärnan blir det definitivt mer komplicerat. Nog bör väl grundprincipen för system och regelverk vara utformade så att de skulle fungera även om makten skulle hamna i mindre trevliga händer.

Nu är det ju - för att börja i en annan ände - inte så att vare sig nyhetskommentatorer eller programledare  i public service är "neutrala" i politiska frågor. Tvärtom. Det är därför man envetet och ensidigt redovisar ekonomisk tillväxt som något positivt, ökande konsumtion som något positivt. Ekonomiekot är en ständig hyllning till en politisk hållning, till en norm, som inte är vetenskapligt baserad utan som bygger på en dominerande föreställning.

Den politiska riktning som inte anser att jakten på ekonomisk tillväxt (läs t ex professor Tim Jacksons inlägg) kan betecknas med ensidigt positiva omdömen utsätts ständigt för allt annat än neutrala nyhetskommentatorer. När det gäller tillväxtreligionen existerar inte med neutralitet i public service. Lika lite som neutralitet existerar i andra religiöst dominerade nyhetskanaler världen över.

Är det då rätt att "stänga av" programledare som driver en politisk linje? Vi som blir illa berörda av det som skett i det aktuella fallet kan ju fundera en stund varför vi inte blivit lika illa berörda när de som drivit linjer som vi inte själva gillar blivit "avstängda" under valår. Är det bra åsikter i sig vi försvarar eller är det principer? Om vi ifrågasätter principer, vad leder det till i sin förlängning?

Per Gudmundssons fundering kan man faktiskt fundera över en stund över. Hur skulle vi reagera om han, som bland annat hyllat Bush, skulle vara programledare samtidigt som han var aktiv i en valrörelse. Likaväl kan man onekligen fundera en stund över hur SR skulle agera om ett tydligt nazistiskt parti kom in i riksdagen - skulle man då fortfarande kräva förment neutrala programledare etc? Nej, säger SR. Hur drar man gränsen? Vid Svenskarnas parti?

Bortsett klavertramp från någon SR-chef så tycks mig - trots allt - SR inte kunnat göra något annat än de gjort med de spelregler som gäller. Vilket uppenbarligen också Soran Ismail anser.

Vad som kommer ut av denna debatt inför nästa val är dock inte alls säkert. Principerna må prövas. Att de skall ändras är inte säkert. Men kanske möjligt. Vad mina funderingar landar vet jag inte. Och hur jag skall motivera dem vet jag än mindre - kanske börjar jag ifrågasätta men egen övertygelse att grundprincipen, trots allt, bör vara att system och regler bör vara av den art att de även skulle fungera om en anständig makt ersätts av en oanständig.

Jag är glad att jag inte ställs inför en mikrofon och avkrävs svar hämtade från knäna.

"År 2012 hade de 50 direktörerna i snitt en inkomst på 45,5 industriarbetarlöner. Det motsvarar vad en industriarbetare får ihop under en hel livstids arbete." Ur Makteliten - en klass för sig.

Lördagsgodis: Studiebesök i helgstängt Bryssel...

Per Spolander, glad vd.

Apropå det där EU-valet som närmar sig. Förra året åkte 42 sörmländska politiker och tjänstemän till Bryssel. Man skulle under två dagar avhålla en så kallad ledningskonferens i Sörmlands regionförbund. Resan med uppehåll gick på 600 000 kronor. 

För det fick man flygresor, 42 enkelrum, vin, bubbel och mat. Samt en svensk föreläsare - Per Spolander, vd för Stockholmsregionens Europaförening - som tog 30 000 kronor för 90 minuters föreläsning om EU:s strukturfonder.

Som bonus bjöds Spolander på mat och dryck för en dryg tusenlapp. Innan käket drack man "ett glas mousserande", meddelar ordföranden i det sörmländska regionförbundet, Viking Jonsson (S). Det behövdes säkert för att glömma det löjliga i att pröjsa 30 000 kronor till Spolander. Som alltså är VD för den Europaförening till vilken det sörmländska regionförbundet årligen betalar 200 000 kronor...

Varför man var i Bryssel är svårt att veta. Man var nämligen där när EU-parlamentet var stängt och det var helgdag i Bryssel. Några så kallade studiebesök - förutom på Restaurant Kameleon Sky och Hotel Dominican - blev det inte. Men man fick som sagt var lyssna 90 minuter på direktör Spolander.

Spolanders medverkan "var värdefull för oss", meddelar Regionförbundets direktör Göran Norberg. Eftersom det fanns "fri tid på programmet" och "tid för egna reflektioner, en kopp kaffe eller ett mellanmål" meddelar ordföranden i det sörmländska regionförbundet Viking Jonsson att han tagit ut resetraktamente. Dyrt kaffe blev det...

De två miljöpartister som var med i den sörmländska delegationen vägrade flyga - förmodligen av klimatskäl. Det var ju klokt. Så de tog tåget. Det kostade drygt 10 000 extra, meddelas lakoniskt. Allt enligt sörmländska tidningar, som valt att inte lägga ut artiklarna på nätet.

Regionförbundets slogan är: "Det ska vara enkelt att förverkliga sina drömmar, ambitioner och idéer i Sörmland". En del förverkligar sina små drömmar i ett stängt Bryssel och ett tomt EU-parlament... Regionförbundet arvoderade en konsulterande reseledare eftersom det "är svårt med denna typ av logistikfrågor". Hrmmm... Bussen från flygplatsen stannar vid Grand-Place. Därifrån är det ett trettiotal steg till det hotell man bokat in sig på. Och Spolander kunde säkert för arvodet på 30 000 spänn också orkat peka ut var parlamentet ligger. Om nu någon ville se hur det ser ut på utsidan.

Man meddelade, innan man tog bort det, på Sörmlands Regionförbunds hemsida att denna typ av ledningsträffar kan ge "länets ledande politiker och tjänstemän få inspiration till insatser på hemmaplan". Ibland blir man trött. På allt. Inte minst på vad EU kan användas till...
 

Lyxiga modevarumärken som Versace, Dolce & Gabbana, Dior och Louis Vuitton säljer barnkläder som innehåller giftiga kemikalier. Skicka dem ett email och kräv en giftfri framtid nu, uppmanar Greenpeace här.

Nyhetspanelen, sopor och Osten

Jaha, på väg till Nyhetspanelen igen. Blir säkert kul ämnen. Det händer ju en del. Alexander Bard har t ex - ackompanjerat av pubertala verbala spyor - lämnat Centern. Kan säkert leda till att nedgången för Centern hejdas. Annat som kanske blir aktuellt: Skoldebatten rör sig i irrgångarna, moderaterna vill höja skatter och snart är det vår. 

Ikväll pratar jag med Susanne Osten i En bok, en författare i Kunskapskanalen. Sänds 19.00 i det nya formatet (som inte uppskattas av alla). Häromdagen pratade jag förresten om sopor i samma kanal och samma programserie här på nätet.

Väljarna har nu att ta ställning till vilken bortförklaring som är bäst...

Bästa parti i skolfrågor, enligt SIFO.

Det är panik i skoldebatten. Utspel läggs till utspel. Utredning läggs till utredning. Och alla skyller på alla. Vems är felet? 

Borgarna skyller på sossarna. Sossarna skyller på Björklund. Sverigedemokraterna skyller på invandrarna. Vänsterpartiet skyller på alla andra. Och Miljöpartiet ber om ursäkt för att man inte förstått vad man ställt till med. Väljarna har nu att ta ställning till vilken bortförklaring som är bäst. 

Det är många reformer som drabbat skolan. Göran Persson, som var skolminister drev igenom kommunalisering av skolan med hjälp av Vänstern. Det var Ylva Johansson, som då var skolansvarig i VPK, som drev sitt parti in i fällan. Ylva tackades för hjälpen några år senare, då hon blivit medlem i Socialdemokraterna. Hon utsågs till statsråd. 

När samme Persson som kommunaliserat skolan under krisåren på 90-talet skulle sanera statens budget så blev det, inte minst, genom besparingar i socialförsäkringarna. Vilket fick den piffiga följden att kommunerna fick ökade kostnader för lagstadgade socialbidrag. För att inte gå i bankrutt sparade man på skolan. Antalet vuxna reducerades. Lärarnas arbetsmiljö blev sämre. Lärare fick ta på sig rollen som kuratorer, vaktmästare och byråkrater. Inte blev det bättre när MP drev igenom att lärare också skulle skriva omfattande omdömen om varje elev redan från första klass.

Som grädde på moset infördes såväl skolpeng som den pikanta rätten för riskkapitalbolag att tjäna pengar på skolor. Världen tittade med häpnad på Sverige. Plötsligt, mitt i hela svackan, kom inte bara en liten parvel till skolan. Utan främst en påse med pengar. Vilket naturligtvis påverkade skolan, lärarna, rektorerna, studierna, urvalet, betygen, föräldrarna och eleverna. Till det sämre, hävdar jag.

Det är aldrig bra när skolledare betraktar små parvlar som äntrar livets stege som små penningpåsar. Bedömande blickar på temat "är du lönsam, lille vän" gör inte skolan bättre. Inte livet heller. 

Och skoldebatten pågår. Alla jagar den perfekta bortförklaringen. Ett tips till borgerliga politiker, som desperat söker retoriskt fiffiga bortförklaringar, är att föra ner ansvaret till Olof Palme. Det var han som 1968 lade den proposition till riksdagen som innebar att Sverige skulle anamma den tomma mängdens filosofi…

Ni som har några år på nacken kommer nog ihåg mängdläran som skulle frälsa den svenska skolan. Matematiken skulle inte längre bestå av räknetal. Utan av mängder, delmängder och… tomma mängder. Euklides skulle begravas. 45 000 lärare sattes i skolning, föräldrar uppmanades att gå Hermodskurser för att kunna bistå sina telningar som inte fattade ett jota. Abstraktionsnivån var av den art att en normalbegåvad förälder kunde få krupp.

Eleverna var förvirrade, föräldrarna förtvivlade och väljarna förbannade. Så Olof Palme, som var en snabbfotad politiker, lovade inför valet 1974 att projektet skulle läggas ner. Det var dags då.
Tomma mängder har satt sina outplånliga spår på en hel nation. En del av de drabbade är numera skolpolitiker. Tycks det.

Krönikan är tidigare införd i HD.

"Dessutom kunde Per Gahrton, i samband med helgmöten, fräsch som en lilja, komma ner till frukostbordet med en nyskriven debattartikel medan vi andra tittade nyvaket och storögt på honom", skrev jag här. (Per intervjuades i SVT:s Min Sanning igår).

Första spärren: 1500 namnunderskrifter nu...

Spärren på fyra procent är inte så lätt att klara för nya partier. Är statsministerkampen klar redan före valdagen lär Feministiskt initiativ ha viss chans att klara det. Om man inte snubblar i något uttalande och ger medierna chans att brutalhantera dem än en gång.

Men det finns fler spärrar än den på fyra procent. För Gröna Partiet gäller det att samla in 1500 namnunderskrifter som gör att partier kan registreras som ett "riktigt" parti. Namnen måste vara insamlade den 28 februari. Här kan man hjälpa till genom sin namnunderskrift så att att de skall få registreras. Nej, man behöver inte rösta på dem för att skriva under...

Jag har tidigare skrivit om Gröna Partiet - och kan nu konstatera att man klokt nog reviderat sina stadgar och kommit framåt i programskrivningen. Mycket känns igen sedan Miljöpartiets pionjärsår. Inte minst synen på politiska uppdrag. Karriärister lär inte sugas in i partiet, för man stadgar att partiets politiker enbart får behålla en svensk medianlön av t ex riksdagsarvode.

Huruvida man kommer att kunna balansera mellan den form av sympatisk delaktig demokrati, som man bygger sin organisation på, och den vanliga politikens strävan efter "effektivitet" må man har sina dubier om. Som ännu litet parti kan det säkert fungera, men om man blir större? Det Gröna Partiet är i alla fall grönt.

Ett annat parti, som också det vilar på grön grund, är Enhet. "Inre frid ger yttre fred", är ett återkommande tema som skiljer sig från den politiska världens annars så burleska tilltro till siffror. Även detta parti jagar de sista namnen för att bli registrerat. Partiet har funnits i många år, men har breddats. Den i miljöpartikretsar inte helt okände Krister Segergren är ett av de två språkrören. Det andra språkröret är Sanna Nova Emilia och hon skriver om sig själv att hon "är och lever Enhets visioner i själ och hjärta". Personligen får jag lite skakiga vibbar över sådana uttalanden liksom av själva partinamnet (Enhet).

Både Gröna Partiet och Enhet är tillväxt- och konsumtionskritiska partier som strävar efter andra än ensidigt materiella värden. Livet är större, djupare och bredare än att bestå i konsumtion och lönearbete. Den variabeln behövs i den politiska debatten när riksdagspartierna allt mer famlar i den formella tillväxtjaktens sifferträsk.

Övriga spärrar att stiga över för partier som har en långsiktig planering: en procent i riksdagsvalet ger tillgång till valsedlar, två och en halv procent ger tillgång till visst partistöd, är man feminist kan man få tillgång till Benny Anderssons slantar.
 
PS! Piratpartiet hoppas hopplöst på återval till EU-parlamentet - integritet verkar inte stå på dagordningen trots all övervakning. Junilistan har kommit ut från idet genom att lansera en sosse och folkpartist som vill in i EU-parlamentet på annat sätt än genom sina ordinarie partier. Ny demokratis partibildare Bert Karlsson har startat nytt, delvis på samma tema som förr. Namn denna gång: Industripartiet. Ian Wachtmeister är utbytt mot Lars Carlström, som har mindre underhållningsvärde.

Hedenmo vet mer än jag gör...

Anna Hedenmo intervjuade Per Gahrton i SVT:s Min sanning. Det var intressant. Per bra som alltid.

Själv fick jag upplysningen från Hedenmo att jag sagt att jag ska rösta på Vänsterpartiet. Intressant när public service vet mer än man själv. Kanske beror det på att man har svårt att läsa texter längre än 140 tecken?

PS! Så här svarade jag när SVT ville ha svar på en radda frågor inför intervjun.

I USA läggs radioaktiva reaktortankar i hål i öknen och täcks över. Det anses rimligt eftersom stora ökenområden redan är förstörda av kärnvapenprov. Skriver Åsa Moberg i HD.

Piruetternas år

Med anledning av Stefan Löfvens vallöfte (vi sossar är emot jobbskatteavdragen men lovar att behålla dem) och Fredrik Reinfeldts/Anders Borgs senaste piruett på hal is (vårt mål är sänkta skatter men vi lovar att höja dem) så kan man nog dra en del jämförelser med OS.

Var fjärde år är det Sommar-OS där idrottare skuttar högt eller långt eller gör piruetter på barr eller på väg ner i plurret. Skutten och piruetterna bedöms och får poäng. Det koras vinnare.

Var fjärde år är det Vinter-OS där deltagare hoppar och gör piruetter med skidor eller skridskor under fötterna. Bästa uppvisning ger poäng.

Var fjärde år är det val i Sverige och deltagare i röda, blå, gröna och blandfärgade trikåer äntrar scenen och gör piruetter och krumbukter - och hoppas vinna poäng för sina utspel, som står som pinnar i backen. Allt för att få inneha titeln som bästa krumbuktare de närmaste fyra åren. Då är det dags igen... Ny piruetter, nya krumbukter.

"Det är svårt att föreställa sig en scen från en medeltida gård där husbondens besked om mer arbete möts av jubel av drängarna.... antologin After work går till frontalattack mot arbetslinjen" meddelas i en recension.

Stackars Centern - man har fått ut sitt budskap alltför väl...

Vad betyder pengarna för Centern?

Helgens opinionsundersökning var inte någon rolig läsning för centerpartister. Annie Lööf måste väl rimligen ha en klump i magen. 2,8 procent är inte mycket. Och trenden fallande. Trots alla utspel. Eller kanske just därför.

Dåliga siffror. Jag får fortfarande ont i magen när jag tänker på våren 1994. Drygt fyra månader före valdagen - MP hade åt ur riksdagen 1991 efter bara en mandatperiod - hade partiet kongress. En DN-journalist, som var på plats men skulle lämna kongressen på kvällen, ville intervjua mig om morgondagens opinionsmätning trots att ingen av oss visste vad den skulle visa.

Så det blev två intervjuer: en utifrån att det gått bra, en utifrån att det gått dåligt. Hen lovade att inte missbruka förtroendet. Eftersom hen var en av de ganska få journalister jag hade fullt förtroende för - och fortfarande har - så ställde jag upp. En glad intervju, en mer tillbakahållen intervju...

Den som infördes var den tillbakahållna. Partiet hade fått någon dryg procent. Vi var uträknade efter noter. Några få månader före valdagen. Men valet gick bra, som första parti någonsin gjorde vi comeback efter att ha åkt ur riksdagen. Blev återvinnare.


Även Centerpartiet kan klara sig trots usla opinionssiffror. Till skillnad från MP 1994 badar man nämligen i pengar efter det att man sålde sina tidningar. Pengar betyder inte allt. Men en hel del. Kan man sälja mosad banan på burk, kan man säkert sälja även ett mosat parti.

Bäst för partiet vore dock - och det säger jag inte av elakhet utan av välvilja - att man fick lämna riksdagen så man kunde börja på nytt. Med sin fortfarande goda organisation - och med sina äldre, nu väl undangömda, värderingar om decentralisering, regionalpolitik och miljö - finns en framtid. Urbaniseringen är inte något för evigt givet, modernitet byter skepnad precis som uppfattningar om vad som är önskvärda liv att leva. Landsbygden är inte körd. En ny grön våg lär komma som reaktion på ytlighet, stress och halvdan urbanitet.

Annie Lööf lyftes av Stureplanscentern och faller med Stureplanscentern. De äldre männen i partiet kanske hoppades att en "ung tjej" med "medial genomslagskraft" skulle ge det åldrade partiet en "modern" image.

När Annie Lööf talade om sin politiska förebild, Ayn Rand, var det nog få centerpartistiska gräsrötter som hade en susning om vad denna stod för. Möjligen borde man anat ugglor i mossen när man hörde att Lööf gärna framhöll Thatcher som någon sorts förebild. Hade man studerat Annie Lööfs (då Johanssons) hemsida hade man förstått att hon hyllade några av nyliberalismens främsta företrädare på fullaste allvar. Inte som något pubertalt tyckande, utan fullt genomtänkt av en gediget påläst proffspolitiker.

Om inte annat kunde man ju läst de motioner Annie Lööf skrivit under i riksdagen och funderat över om man delade motionärens uppfattning om platt skatt, avskaffade av lagen om anställningsskydd, inskränkning i strejkrätten, införande av marknadshyror, utförsäljning av SVT och SR samt att Sverige bör gå med i NATO.

Allt det där bottnar förstås i värderingar. Värderingar som inte bara kan tvättas bort. Värderingar som ligger många mil från de allra flesta centerpartister. Med Maud Olofsson som brygga förvandlade Annie Lööf och Stureplanscentern sitt parti till Sveriges nyliberala högerparti.

Till slut förstod också centerpartister vad de fått. Och började lämna skutan.

Partiet har nu 2,8 procent bakom sig. Åtminstone i SIFO. Räcker alla de miljoner man tänker spendera i valet? Är det verkligen så att de dåliga siffrorna beror på att "man inte nått ut"?  Min övertygelse är att de dåliga siffrorna beror på att man faktiskt nått ut.

Idag blir det bara: KALLA!

Steg3-föreläsningar i Stockholm

Steg3 kommer i vår att hålla en föreläsningsserie med titeln ”Hur ser en framtid utan tillväxt ut?”

• 20/2:  Christer Sanne
•   6/3:  Alf Hornborg
• 23/4:  Birger Schlaug
• 20/5:  Anders Wijkman
• 27/5:  Stina Oscarson

Tid och plats: Studieförbundet Vuxenskolan, Eriksbergsgatan 8, Stockholm, kl 18.30-20.30

Som av en händelse har samtliga föreläsarna skrivit varsitt avsnitt i antologin ”Att svära i kyrkan”.

På Nytorgsgatan sitter en man utanför Konsum. Han sitter där på morgonen, han sitter där mitt på dagen, han sitter där sent på kvällen, med sin pappersmugg. Under tiden har jag varit inomhus i värmen, skriver Eric Secher på sin blogg.

"Blått är det nya gröna"

Moderaterna säger sig var det nya arbetarpartiet. Och nu  meddelas av Mattias Svensson, redaktör på Neo, att "blått är det nya gröna". Svensson har fått kolumnplats på Supermiljöbloggen (!). Begreppet grönt laddas ur allt mer.   


Här har vi i alla fall Svenssons åsikter om hur vi blir glada och trevliga. Så ni bara vet.

LO ruskar på sig... Åsa och Gustav, ta chansen till ett ärofyllt återtåg!

LO kikar ut ur LO-bunkern?

Nu börjar det likna nåt. Min beundran för LO är starkt begränsad - motiverar  här - så det känns lite ovant att vara positiv till det som kommer från LO-borgen. 

Nu har man på DN-Debatt meddelat att grundavdraget bör höjas, arvsskatten återinföras och att skattesystemet bör ha en mer fördelande effekt än det haft sedan 80-talet. Så bra! Hade mitt gamla parti skött sig så hade man hållit kvar just de förslagen. De var nämligen våra en gång i tiden. Nu ligger Vänstern närmast. Igen. Vemodigt för en grön själ med hjärtat i Miljöpartiet.

Låt mig börja med arvsskatten. Den ligger mig också varmt om hjärtat. Även om jag inte går så långt som Folkpartiets gamle partiledare, professor Bertil Ohlin, en gång hävdade: Arvsskatten borde nog egentligen vara 100 procent.

Jag satt, efter det att jag slutat i riksdagen, med i den utredning (Egendomsskattekommittén) som behandlade bland annat arvsskatter. Jag drev att arvsskatten skulle finnas kvar, om än i något reviderad form. En majoritet i utredningen hade samma uppfattning.

Trots att jag noga förankrat mitt agerande i Miljöpartiets olika organ visar det sig - till min oerhörda förvåning - att partiledningen plötsligt struntade i utredningens förslag, och istället i egna förhandlingar med Göran Persson, drev att arvsskatten skulle avvecklas. Så skedde. Språkrören gick till och med ut i ett pressmeddelande där man kallade slopandet av arvsskatten som "en grön seger". Totalt ofattbart! Jag skrev, heligt förbannad, om detta här.

Hur som helst: Sverige blev ett unikum i Europa.

Detta var ett av de första stegen som MP tog i den riktning som sedermera hamnade i vurm för vinster inom välfärden. Uppriktigt sagt förstod jag inte vad som flugit i språkrören, som medvetna om sin auktoritet drev partiet framför sig i dessa frågor. Ska bli intressant att se hur dagens språkrör reagerar på LO-artikeln. Ett ärofyllt återtåg vore att föredra.

Ta chansen, Åsa och Gustav! Se till att tidigare regim var en parentes i partiets historia! Eller skall hela fältet lämnas till Vänsterpartiet??

Märkas ska att utredningen klart visade att såväl arvs- som förmögenhetsskatter var de skatter som hade kvar en rimlig fördelningsprofil.

Allt tal om jämlikhet blir nonsens om man inte inser att den största ojämlikheten uppstår när vissa av oss föds med guldsked medan andra föds med knapert socialbidrag. Förutom att stora arv medför ökande klyftor - och att mindre begåvade genom vetskap om sin väntade förmögenhet kan lotsa sig fram till uppdrag som mer begåvade har betydligt svårare att nå - så har arvsskatten givetvis också en finansiell betydelse. I grund och botten säger det något om ett samhälles värderingar.

LO: Grundavdrag.
LO förespråkar också införandet av en högre grundavdrag. Istället för jobbskatteavdragen. Motiverar med att det såväl blir tydligare som rättvisare. Bra. I Miljöpartiet pläderade vi redan för mer än 20 år sedan om ett rejält höjt grundavdrag.

I valrörelsen 1988 drev vi det som kallades "en skattefri zon" som innebar, i sitt första steg, att de första 30 000 kronorna man tjänade skulle vara helt skattefria. (Summan motsvarar ca 55 000 i dagens penningvärde). Finansieringen skedde inom skattesystemets ram och motiverades på två sätt: a) man skall kunna leva på sin lön och b) det skulle minska byråkrati och rundgång. Enligt min uppfattning bör en skattereform genomföras som innebär att grundavdraget höjs till cirka 120 000 kronor. Finansieras genom bredare bredare skattebas och starkare fördelningsprofil. Man ska kunna leva på en lön!

Åsa och Gustav! Ta chansen att haka på när nu LO säger det MP sa så länge!

LO: Miljöskatter
Tror det eller inte, men LO pläderar också för miljöskatter. Visserligen mer konkret genom att peka finger på jordbruket, vilket ju inte är så känsligt för just LO. Man kritiserar således den sänkta skatten på handelsgödsel... men säger inte mycket om koldioxidskatt som påverkar deras egna intressen på ett helt annat sätt.

Dock påpekar man att den "vägledande" principen skall vara att "den som orsakar miljökostnader ska betala för skadorna". Det vill säga man förordar, som vägledande princip, att de externa kostnaderna skall inbakas i priset. Välkommen! Förstår LO vad det innebär när det gäller samhällsomvandling?

Åsa och Gustav! Pressa LO på vad de egentligen menar!


PS! 
Två enskilda miljöpartister har lagt en motion i riksdagen om arvsskatt. Motionen behandlas inom kort. Språkrören och riksdagsgruppen har alltså chansen att göra ett ärofyllt återtåg...

En skog, en sjö, 250 rödlistade arter, vattenförörjning och ett bolag som söker avkastning

Ojnareskogen behöver hjälp. En insamling pågår för att bekosta den juridiska hjälpen för att driva försvaret av Ojnareskogen i samband med att ärendet kommer upp i mark- och miljödomstolen i början av mars. Det fattas idag cirka 80 000 kronor för att klara de beräknade advokatkostnaderna.
 
Eventuella överblivna medel kommer att användas till juridiska kostnader i andra mål i kampen mot nya gruvor, täkter och liknande projekt.
 
Om du vill stödja detta, sätt in en slant på bg 114-7719, Urbergsgruppen. Märk insättningen "juridik".

Vaccin mot karriärism v/s gröna livstidspolitiker

Tiderna förändras. Och vi med dem...

Isabella Lövin kommer att toppa MP:s lista till EU-parlamentet. Utan hennes starka kompetens i fiskefrågor är det alls inte säkert att EU tagit de beslut som man faktiskt gjort.

Peter Eriksson står tvåa på listan. Han är "förbrukad" i riksdagen. MP har kvar regler för hur länge man får sitta i sträck. Syftet med regeln var från början att motverka livstidspolitiker. Ett vaccin mot karriärism, enligt de gamla dokumenten.

Hur ser MP:s idag på livstidspolitiker? En fråga som väckts av några gamla rävar när nu Peter satsar på fem år i Europaparlamentet - efter att i 20 år varvat som riksdagsledamot, kommunalråd och så riksdagsledamot igen. Så var det förstås aldrig meningen när partiet stakade ut sina värderingar.

I samband med att MP bilades 1981 gavs boken Nu kommer Miljöpartiet ut. Ett avsnitt om partiets syn på livstidspolitiker skrevs av Inger Paulsson, som var ledamot i partiets politiska utskott. Kapitlet heter Vaccin mot karriärism. Hon skrev: 

"Politik har för många blivit ett livstidsyrke och ska man lyckas i karriären förutsätts att man åtar sig så många uppdrag som möjligt och offrar allt normalt liv. Det innebär naturligtvis att politikerna avlägsnar sig allt mer från de vanliga människornas vardag. De behöver i princip aldrig lämna riksdagshuset. Alla rapporter om människor som vistas på andra institutioner, t  ex mentalsjukhus och fängelser, visar på den stora risken för institutionsskador, som bland annat yttrar sig i subkulturer med andra normer och värderingar än samhället utanför institutionerna. 

          En av miljöpartiets viktigate uppgifter är att skapa en fungerande demokrati både inom och utanför partiet. Detta förutsätter en ny syn på politik. Vi måste komma bort från den politiska karriärstegen, där man börjar på det lokala planet för att så småningom, om man är en duktig karriärist, hamna i riksdagen, där man sedan klamrar sig fast med näbbar och klor så länge som möjligt. 

            Det kommer inte att bli lätt att undvika att även miljöpartiet så småningom stelnar och blir sett traditionellt parti."

Därefter beskriver Inger Paulsson hur vi tänkte oss spärrarna mot karriärism. Ingen skulle få sitta i mer än ett beslutande organ. Det skulle vara minst 40 procent av varje kön i interna utskott - liksom varvade valsedlar. Ingen skulle få inneha uppdrag på mer än en av nivåerna kommun, landsting och riksdag. Ingen skulle få sitta längre än tre mandatperioder, som då var treåriga.

1988 kom Per Gahrton ut med boken Vad vill de gröna? I ett kapitel med namnet Nej till livstidspolitiker skriver han: "De gröna är övertygade om att de viktiga sakfrågorna överlag skadas av traditionell yrkespolitik." 

Tiderna förändras. Och vi med dem. Eller om det är så att det är vi som förändras. Och tiden med oss.

Hur som helst med det... Peter tar över Carls Schlyters plats som grön allmänpolitiker eftersom Isabella Lövin fokuserar nästan helt på fiskefrågan. Därmed förvandlas MP:s roll i EU-parlamentet ganska rejält.

Den radikala gröna politikern Carl Schlyter har stått för värderingar som omfattar sänkt arbetstid, medborgarlön/basinkomst, hård konsumtions- och tillväxtkritik. Han har, med hjälp av sin plattform, drivit frågorna offensivt. Carl ersätts nu av en av sina främsta interna politiska motståndare. Vilket förstås kommer att påverka prioriteringarna.

Partiet lär t ex gå miste om fortsättning på den rad av rapporter och broschyrer som Carl låtit ta fram - inte minst om sådant som partiledningarna de senare åren varit mindre roade av: tillväxtkritiska analyser, myten om grön tillväxt, sänkt arbetstid mm. Sådant som hållit igång samtalet om djupare grön ideologi. Istället får man en politiker som har den sorts kompetens som gör att man kan ta sig uppåt i den gröna gruppens hierarkier. Huruvida detta påverkar gröna gruppen eller om det snarare påverkar svenska miljöpartiets EU-politik är för tidigt att säga.

Den lilla filmen Svante och klimatförändringarna visas imorgon på den konferens som FAO (the Food and Agriculture Organization of the United Nations) anordnar i Rom. Här är filmen.
 

Inget av större vikt...

Sverige på G... I spåren, i Schweiz, i näringslivet...

Ärligt menat: det här inlägget är inget vidare. Kunde förstås blivit några rader om Emil Jönsson. Han gjorde Viasat en stor tjänst. Fallen och bronset vevades rejält. 

Viasat tycks för övrigt  köra med censur. Ordet honom tycks inte få nämnas när kamerorna är på. Det är han för hela slanten. Åtminstone de stunder jag vaskat fram för att glo. Synd om svenska språket. Synd att inte Rolle Stoltz lever längre, han kunde gett ynglingarna en lektion i konsten att säga hoonom.

Skulle kunna bli några rader om Linnea Henrikssons nya skiva också. Det blir det inte. En släng åt min kollega i Nyhetspanelen, Tove Lifvendahl, som på sin blogg försvarar Jens Spendrups uttalande om kvinnors bristande kompetens för styrelseupptag, vore kanske på sin plats. Kanske skulle jag dra några varv till på att Jens S borde leva mer som hans kvinnliga idol gjorde...

Kanske borde jag dra berättelsen om när en annan av näringslivets företrädare blev full, grovflirtade med språkröret Eva Goës och var allmänt pinsam i samband med att Industriförbundet bjudit in MP för en informationsträff med supé. Eller varför inte berätta om när Spendrup var på besök hos MP för att lobba för minskad skatt på öl - det gick inget bra, dessutom blev dom uppenbart småsura när jag påpekade att deras minskande försäljning kanske berodde på att ölet inte var något vidare.

Kanske nåt om Ekots avslöjande - eller som dess reporter definierar det: Ekots story - om Sveriges inblandning i den schweiziska folkomröstningen om köp av Jas Gripen. Som om det var något konstigt i det. Klart svenska regeringen vill kränga sitt dyra flygplan. Det bästa för regeringen, och de svenska skattebetalarna, vore väl att ryssarna hotade Schweiz med invasion så att vi får sälja de där planen. Lite krigshets skadar aldrig. Det är gott för affärerna. Ruiner skall byggas upp. Det skapar tillväxt, får fart på det som kallas ekonomin.

Men. För oss som inte gillar krängandet (i betydelsen "saluförande" alltså) av Gripen är det bara att tacksamt ta emot den svenska regeringens inklampande. Det är väl den bästa ammunition Nej-sidan i Schweiz kan få.

Carl Bildt meddelade på morgonen, lätt lakoniskt, att han inte känner till inblandningen i folkomröstningen - och att han inte bör känna till det. Så sant. Det är mycket vi känner till, men som vi inte bör känna till och därför inte känner till. Skall erkännas: jag har också känt till saker som jag inte bort känna till. Gustav Fridolin säger i Aftonbladet att det är förvånande att regeringen är inblandad. Äh, Gustav är smartare än så, det är klart han begriper att regeringen är engagerad. Löfven lär dock utropa "hatten av för Sverige och Saab" den här gången också. Han gör det när krigsplan krängs.

För övrigt funderar jag på ordet story. Ekot berättar en story, meddelas från en av journalisterna. Plötsligt känner jag mig så gammal som jag är. Story för mig är en sladdrig, hårt vinklad berättelse som kvällstidningar kör för att sälja lösnummer. För glina - typ 60 Minus - har det uppenbarligen en annan innebörd. Eller inte...

Förlåt för att du har ägnat din tid åt att komma ända hit... Men, jag hade inte något bättre att säga idag. Nu är det snickardag.Underbart! Min tes ända sedan tiden då jag var gli har varit: äter man mat skall man banne mig kunna odla sin egen mat, äter man kött ska man banne mig också kunna slakta det man äter, bor man i ett hus skall man kunna bygga ett hus, läser man böcker ska man banne mig kunna skriva böcker, skaffar man barn skall man banne mig inte se dom som ett hinder i karriären. Sammantaget har detta lustiga förhållningssätt bidragit till att jag inte blivit landshövding. Se där, vilka fördelar man kan vinna!

Imorgon är det krönikedags i HD. Måste hitta på nåt... Har ni idéer så välkomna med dem.

PS!
Jag har fått kommentarer om att jag häromdagen lade upp en del av det jag skall pyssla med den närmaste tiden. Några har reagerat på att det var två föreläsningar med Vänsterpartiet som arrangörer. En lokalavdelning, och ett miljönätverk.

Frågan som uppkommit har gällt varför jag inte pratar på MP-arrangemang. Det gör jag så gärna, har gjort flera gånger även de senaste åren. Har också pratat där andra partier varit arrangörer: Socialdemokraterna, Folkpartiet och Moderaterna. Några bokningar från den mer formella MP-sfären har inte kommit inför våren, däremot från V-sfären. Så enkelt är det.

Mushonor kan avgöra om uppvaktande hannar är deras släktingar, det hörs nämligen på sången. Hannar som tillhör samma stam sjunger samma melodi, berättas i FoF som kikat i den utmärkta Plos One.

Tankar bakom flötet

Rebecca och Niclas. Rebecka väger  23 430 gram. Niclas vikt är okänd. Foto: Anders Idarsson, publicerat i Sydsvenskan.

Bossen för Svenskt Näringsliv (Jens Spendrup) har meddelat att det saknas kvinnor med kompetens. Borde skriva en drapa om det, men jag skrev om honom och hans kvinnliga idol häromveckan. Så det får räcka. 

Istället kastar jag mig  över andra som är bakom flötet. Nämligen den sportfiskarmaffia - nej, alla sportfiskare ingår förstås inte i den maffian - som befriat sina hjärnor från arbete så pass att de vräker ur sig otidigheter och hot mot Nette Enström. Hon har problematiserat hobbyfiskandet i några artiklar i Fria Tidningen. 

Det finns tydligen människor som blir kränka av att någon problematiserar hobbyverksamheter som  Catch and release och Put and take och annat som synes ganska besynnerligt på temat kroka en fisk, ta upp den, väga den, lossa den från kroken och kasta tillbaka den (eller "återföra försiktigt" som det kan heta på det aktuella språket).

Rebecca är en sådan fisk. Rebecca är en karp, inplanterad i en damm i Lomma, hennes uppdrag är att bli krokad, upptagen och återförd, gärna först fotograferad tillsammans med någon som anser sig som duktig fiskare. Gång på gång på gång. Den som dragit upp henne senast (Niclas) är glad. För större har hon aldrig varit. En annan som dragit upp Rebecca är Hampus, som på nätet meddelar att "fighten var magisk".

Inte vet jag, men kanske uppfattas man som modigare ju mer Rebecka väger. Hanna, Marika och Nisse är andra karpar som är utsatta för hobbyfiskarnas kamp. Egentligen handlar det om själva jakten, man blir "triggad av utmana fisken, utmana naturen", som John B. Eriksson uttrycket det i ett samtal vi hade i Kunskapskanalen för några år sedan. Jag kan i och för sig förstå att man kan bli triggad. Frågan är bara varför vi som homo sapiens, den visa människan, skall låta oss triggas av något så uppenbarligen... absurt.

Angreppen på Nette Enström är direkt sjuka. Så där sjuka som de lätt blir när man trampar på ömma tår som tillhör de som inte har någon vidare ordning på hjärnsynapserna.

Undrar om Jens Spendrup gillar att dra upp Rebecca. I vart fall lär han få fler att nappa på Feministiskt initiativ i valet. Jens och Belinda - Gudruns bästa krokar.

Sammantaget under åldern 16 - 79 år blir risken att utsättas för sexualbrott 1 - (0.966)^9*0.99^20*0.993^20*0.999^15 = 0.487, eller 48.7%. Nästan varannan kvinna kommer utsättas för sexualbrott under denna period, skriver Corncopia.

Felet med skolan? Skyll på ryssen, Palme och den tomma mängden!

Skolan utreds till förbannelse. Utredning läggs till utredning, det ena reformförslaget läggs efter det andra. Det är val. Det är panik. Alla skyller på alla.  Låt mig därför ge ett svar på varför det gått åt fanders: Det är den tomma mängdens fel.

Som parvel var jag mycket duglig i matematik, det var det roligaste ämnet, jag kastade mig över läxorna, gjorde mer än jag skulle, sneglade i äldre elevers böcker. Så småningom kom den tomma mängden in i mitt liv. Som elev, som förälder, som människa.
 
Den tomma mängden, som under några år kom att betraktas som skolans pedagogiska frälsare, är den mängd som saknar element. Den tomma mängden är delmängd till varje annan mängd och till sig själv. Så ni bara vet.

Och allt är kommunisternas fel. Sovjet hade skickat upp den första satelliten, kommunisterna visade sig ligga före den västerländska demokratin i såväl naturvetenskap som matematik. Vad göra? Jo,  amerikanerna satsade mängder med pengar på forskning som skulle kunna dra upp USA:s rymdindustri till de sfärer där kommunisterna färdades. Man satsade stora pengar och mänskliga resurser på matematisk och naturvetenskaplig forskning. Man letade efter frälsning. Och trodde sig funnit den. I den tomma mängden.

År 1959 - jag gick då i tredje klass och var ännu omedveten om den tomma mängdens förbannelse - samlades den tomma mängdens hjärnor i Paris för att revolutionera matematiken. Euklides, denne matematiska hedersman, skulle skrotas. Den tomma mängden skulle införas på bred bas i den västerländska skolan. Nu jävlar skulle bolsjevikerna utmanas!

I Sverige lade Olof Palme (1968) fram en proposition om införande av den nya matematik i den svenska skolan. Nu var det kört över hela linjen. Några av oss arma satar hade redan drabbats av lärare som ville gå i den tomma mängdens frontlinje. De talade med den nyfrälstas strålande ögon om unioner, snittar, delmängder. Och disjunkta mängder.

Min förstfödda dotter drabbades fullt ut av en bok med namnet Hej matematik. Inte ett enda riktigt räknetal i sikte. Som förälder mådde jag illa. I min hand hade jag plötsligt en lärobok riktad till föräldrar om den tomma mängdens lära. Låg- och mellanstadielärare plus (nej visst jag, det ordet fick inte användas på det gamla sättet) alla ämneslärare på högstadiet fick utbildning i tomma mängder. 45000 stackars lärare sattes på skolbänken. Om hälften förstod får man nog betrakta det som en framgång.

Olof Palme, som drev fram den tomma mängdens lära i den svenska skolan, var en snabbfotat politiker. Inför valrörelsen 1974 lovade han att riva upp alltihopa. Snart var det borta, glömt och begravet.

Därefter har nya pärlor blivit trädda på tidsaxeln som på ett pärlband. Varje pärla har kunnat motiveras som varande en vacker liten sak. Problemet blev själva pärlbandet. Kombinationen av alla dessa pärlor är det som förstört skolan - sossarnas och vänsterparitets kommunalisering, borgarnas fria skolval och skolpeng, miljöpartisternas "viktigaste reform i skolan i modern tid" (införande av mer byråkrati i form av skriftliga omdömen från årskurs ett) och alla-utom-vänsterpartiets-reform för att släppa in riskkapitalbolag i skolan. Nu kommer inte endast en liten parvel till skolan, nu kommer en påse med pengar. Vilket påverkar skolan, föräldrarna, lärarna, rektorerna, studierna, urvalet, betygen. Till det sämre.

Men starten på resan utför var införandet av den tomma mängden. Sedan får ni utreda, tycka och skylla på varandra hur mycket ni vill...

PS!
Grunden för den tomma mängdens matematik är hämtat från Éléments de mathématique. Ett bokverk som påbörjades på 1930-talet av Föreningen för medarbetare till Nicolas Bourbaki. Denne existerar inte och utgör således i sig en tom mängd.

"Hoppas ni inte valsade med för mycket i Perssons verklighetsbeskrivning!(-)För mig är smärtgränsen nådd vad gäller anpassning till ekonomismens kamerala världsbild." Mejl till riksdagsgrupp 23/4 -96.

På anslagstavlan

Men nåt ska jag väl överraska med...

Jag får klagomål för att jag inte berättar vad jag gör... Viss bättring kommer här i form av just nu slutbokade offentliga grejer den närmaste tiden.  Vem vet, vi kanske ses någonstans. 

Februari

Ons 19 februari, 19.00: Intervjuar om avfall och avfallspolitik i Kunskapskanalen.

Fre 21 februari, 07.40: Medverkar i SVT:s Gomorron Sverige. 

Fre 21 februari, 19.00: Intervjuar Susanne Osten i Kunskapskanalen.

Mån 24 februari, 19.00: Intervjuar författaren till boken UFO eller granne i Kunskapskanalen.

Tis 25 februari, 20.00: Samtal om politik Akademiska Föreningen i Lund. Arr: Universitetet

Mars

Tis 4 mars, 18.30: Stockholm, ABF-huset: Föreläser om basinkomst. Arr: Basinkomst Sth

Tor 6 mars, 17.30: Västerås, biblioteket. Föreläser om konsumtion och tillväxt. Arr: Klubb Konsument

Fre 14 februari, 07.40: Medverkar i SVT:s Gomorron Sverige.

Ons 19 mars, 18.00: Norrköping, Bergslagsgården. Föreläser om det politiska läget. Arr: V

Tis 25 mars, 18.00: Kalmar, IOGT-lokalen. Föreläser: Utveckling utan tillväxt. Arr: Folk och frö

Fre 28 mars, 07.40: Medverkar i SVT:s Gomorron Sverige.

Några godbitar från resten av våren

Tis 23 april,18.00, Stockholm, Eriksbergsg 8. Föredrag: Från tillväxt till utveckling. Arr: STEG 3.

Ons 24 april, 19.00: Orust. Föreläsning om miljö, fred och ekonomi. Arr: Fredsföreningen.
Lörd 26 april, 20.30: Stockholm Kulturnatten, Riksdagsbiblioteket: Elin Wägner och rösträttsrörelsen. 

Sön 27 april: Berga kulturkapell, Vingåker. Att svära i kyrkan tillsammans med KG Hammar.

Tis 13 maj 18.00: Stockholm, Kungsgatan 18, Café Marx. Från tillväxt till utveckling. Arr: V.

Professor sprider sälmyten vidare

Att vara professor är ingen garanti för att man vet vad man talar om. Lena Wängnerud är professor i statsvetenskap (Göteborgs universitet) och påstår i dagens SvD  "att Miljöpartiet kom in i riksdagen 1988 efter att miljöfrågan blivit oberoende av partiet. Orsaken var istället massdöd av sälar i Västerhavet." 

Mer än ett halvt år före sälarna hade MP mer än 10 procent i opinionsmätningarna. Hjärnor vill gärna hitta samband - och när sambandet i hjärnan upprättats befästes bilden. Hos de flesta. Inklusive historielösa mytförstärkare som är professorer och ledarskribenter. Läs gärna mer här om den sistnämnda kategorin.

Var finns drömmen om ett annat samhälle?

FRIA TIDNINGEN. INLEDARE 

Publicerad fredag 7 februari 2014

Den politiska debatten är visionslöst grå. Samlad i det som moderaterna har definierat som mitten. En mitt där man helst skall tänka på sin egen plånbok. En vision fattigare än någonsin. En fadd dröm om ökad konsumtion för att hålla igång hjulen som är på väg krossa planeten. En närmast religiöst betingad arbetslinje. En skygglappsförsedd idé om den oreglerade globaliseringens frälsande egenskaper.

FORTSÄTTNING HÄR

Självklart är jag för! Det handlar inte bara om fördelning av arbetstid utan om fördelning av ekonomiska resurser och därmed makt, skriver Annika Lillemets (MP) på sin blogg. Och språkrören?

Sotji, here we come...

OS börjar och snart glömmer vi allt det där med korruption, taskiga arbetsvillkor och hot om att den som klagar blir hemskickad till hembyn i något eländigt land långt bort. 

För det är ju för jävligt. Hur det bärs åt i en del länder!

Jag menar så här: i takt med att svenska hederligt förtjänta medaljer ramlar in kan vi liksom låta det där dåliga glida in i glömskans, eller åtminstone förnekelsens, källarvalv och känna oss lite bättre till mods. För vem av oss vill gå och fundera över korruptionen, skamlig behandling av arbetare och juridisk rätt att skicka hem dem som klagar över orättvisor, slavvillkor och obetalda löner...?

Så visst är det skönt att få glömma det där med korruptionen i Göteborg, obetalda löner i bärbranschen och de slavvillkor som utländska lastbilschaufförer lever under för att vi skall få hem våra varar billigt och fint.

För att inte tala om det där pinsamma med att den byggjobbare som berättar hur det är riskerar att förlora sin rätt att vara kvar i landet... Och, oss emellan, nog är det skönt att slippa tänka på hur de där gästarbetarna som plockar de där tomaterna som ligger i de där burkarna som det står krossade tomater på har det egentligen. Tack och lov står det inte krossade drömmar på burkarna.

Och, så skönt att blunda för att den där smarta mobilen, som vi håller oss uppdaterade om medaljskörden i, håller lågt och fint pris på grund av saker som vi inte vill veta.

Och visst är det skönt att sätta strålkastaren på andra busar än oss själva. Bakom strålkastare, i skuggorna, ser våra kläder alldeles rena ut. Det är fint. Det känns bra. Putin är för jävlig.

Sotji, here we come... Vi rena, vi vackra, vi goda. Made in Sweden.

"Kort sagt: låt oss hyfsa debatten genom att säga som det är: Företagare skapar inte arbete. Allt arbete är inte nyttigt", skriver Christer Sanne i Fria Tidningen.

Pladder

Bild: Robert Schlaug

Skådespelerskan Elisabeth Hurley meddelar att hon inte haft sex med Bill Clinton. Va bra, då är vi två.

Vidare meddelar Thomas Östros, tidigare tilltänkt socialdemokratisk finansminister, att bankernas utdelning av 45 miljarder till ägarna är gott och bra. Den moderata finansmarknadsministern Peter Norman meddelar däremot att han anser att bankernas krav hotar hela samhällsekonomin. En del tror att allt hade varit bättre med Östros som finansminister.

Själv meddelar jag att den som vill se hur jag ser på det politiska läget inför valet kan kika i Fria tidningen på lördag. Tidningen kan man förresten - utifrån sin egen ekonomiska situation - prenumerera på här.

"Jag blev bestört över bristen på insikt...", meddelar Kemikalieinspektionens tidigare generaldirektör med anledning av miljödepartementets syn på kemikaliefrågan. En erfarenhet som stämmer med min egen.

Woody Allen och la vie och la mort och gott virke

När jag lämnar Byleland för att ta mig till närmsta centralort - oftast för att fly orten via tågstationen - åker jag genom ett mindre charmigt område där Woody är landmärke. 

När jag flyttade till orten, någon gång under dinosauriernas tid, kallades det Sågen och man kunde köpa sig riktigt virke. Nu är det Woody och dess jätteskylt som gäller. Och man köper papperslätta brädor till hus som inte skall stå hundra år. 

I dessa dagar påminner jätteskylten om dess namne. Woody Allen. Det är problematiskt.

Jag tillhör dem som gillar hans filmer. Ofta är de små mästerverk. Fint att han fick en Oscar. Men sen är det då det där med de återkommande anklagelserna om sexuella övergrepp på en av hans dåvarande frus adoptivdöttrar - en annan gifte han sig med. Plötsligt uppstår ett dilemma. Ska man se hans filmer i ett annat ljus? Är filmerna dåliga nu? Kan man säga att Woody Allen gör bra filmer? Kan man tycka det? Får man tycka det, utan att misstänkas att vara en svikare av feministiska, anständiga och goda värden?

Debatten pågår. Och den blir konstig.

Jag vill aldrig mer se en film av Woody Allen, utropar Ann-Sofie Näslund i Expressen. Manhattan blir inte sämre om Woody Allen är sexförbrytare, skriver Jonas Holmberg i samma tidning. En kvinna. En man. Som tycker. Det hade varit lättare om de tyckt tvärtom. Om kvinnan ansett att Manhattan inte blir sämre av att Woody Allen skulle vara en sexförbrytare. Det hade gett mig åtminstone någon känsla av att det är okej att som man gilla Allens filmer trots allt. Nu lär man få misstänksamma blickar mot sig: du försvarar Allens filmer därför att du är man, din jävel.

Som person kanske Woody Allen är en perverterad skitstövel. Men det gör inte hans filmer sämre. Lika lite som Wagners musik blir sämre - den som nu inte i sig är förskräcklig - på grund av sammankopplingen med Hitler. Eller låten här nedanför, framsjungen med en röst som är fantastisk just för den här låten.

Rösten tillhör en figur (Michel Sardou) som har åsikter som ligger långt bort från de jag har. Rent av förskräckliga. Tvetydiga åsikter om muslimer, om kolonialism och om slaveri,   Men just den här låten, med den här rösten, är ändå helt underbar. Trots allt annat. Och jag tänker se Allens nästa film.

Dessvärre också köpa papperslätt virke på Woody som ligger vid det mindre charmiga infarten till centralorten. Och tänker prata med Åkesson om vi hamnar i samma rum. Trots hans åsikter.