Höjda matpriser - då pratar vi inte spekulation...

I en rad reportage i radio, teve och tidningar så berättas om de allt högre matpriser som gör att hungrande människor blir alltmer desperata.

Detta kopplas ihop med att spannmål går åt till etanol, missväxt och att kineser börjar få råd att äta kött, vilket kräver stora mängder spannmål till djurfoder.

Mycket sällan, nästan aldrig, nämner man den spekulation som tagit allt större fart, men som utgör det enda nya.

Det är sant att det används mer vete och majs till etanol än för fem år sedan, det är sant att fler i Kina börjar anamma våra vanor när det gäller att äta kött, det är sant att det förekommer missväxt.

Men varför nämner man inte det där andra? Det där som man liksom inte får säga? Det där som numer är norm i det ekonomistiska, globaliserade samhället? Nämligen spekulation i råvaror.

Internationellt kapital, som tidigare ägande sig åt spel på börser eller fastighetsmarknad, har i allt större omfattning börjat spela där det finns säkrare vinster att göra: råvaror i form av basmat. Soja, majs, vete... Sådant som man vet att människor inte kan välja bort, om de inte väljer att lägga sig ner för att dö.

Fast det får vi inte tala om. Ajabajja. Att inskränka i denna frihet vore ju att ifrågasätta kapitalismens grundbultar... Då kan man råka ut för att kallas kramare av planekonomi, hur mycket man än hävdar att verklig marknad kan bara fungera när parterna är något så när jämnbördiga... Och när det finns åtminstone några uns av etik på den. Till och med Adam Smith, den gamle liberalen, hade mycket att säga om detta...

Det som sker är alltså att man köper och säljer mat utan att den levereras till slutkonsument. Spekulation, att spela med råvaror, kan ge snabbare pengar än att investera i människors mättade magar. Givetvis kan man spekulera i mat även på Stockholmsbörsen.

Marknadshyror, hyresgästförening, misstroendeförklaring... Det sistnämnda - misstroendeförklaring - borde drabba hela bostadspolitiken...

Boende skall inte vara ett instrument för spekulation. Om vi kan vara överens om det tydliggörs skillnaden mellan bostad och finansiella instrument. Det finns många exempel på praktisk hantering av bostadspolitik vars enda syfte är att människor skall kunna bo. I ganska konservativa Österrike – för att ta ett exempel som väl alltid retar någon – kan man i Wien hyra en lägenhet för hälften av kostnaden i Stockholm.

Svenska Dagbladet (obundet moderat) lyckas på näringslivssidorna sammanfatta läget: »Staden är raka motsatsen till Stockholm. Bostadsköerna är korta, hyrorna låga och förortsproblemen få. Allt började med en satsning för 100 år sedan – och nu har allmännyttan fått ett nytt uppsving. Dagens Nyheter (obundet liberal) hade dessförinnan meddelat att Wiens bostadspolitik bygger på »en 100-årig tradition av det som brukar kallas socialt byggande«. Idén till reportagen lär man fått – kanske med viss generad uppsyn – från ETC (obundet rödgrön) vars reportage handlade om att inte en enda bostad i allmännyttan har sålts ut i Wien.

Allmännytta. Ett vackert ord. Nytta för allmänheten. Allmänheten betyder – om man nu dristar sig att, efter allt som hänt, lita till Svenska Akademien och dess ordböcker – »alla medborgare i ett samhälle«. Ett ord som verkligen borde kännas varmt i hjärtat för alla som identifierar sig som gröna, socialliberaler, socialister och till och med konservativa. Egentligen. Om de bara rensar ut de marknadsliberala, nyliberala tankefigurer som i mer eller mindre stor omfattning nästlat sig in i hjärnans mest primitiva områden varifrån de idkar krigföring mot sans och måtta. Att hyrorna i Wien är så låga som hälften av vad som gäller i Stockholm beror såväl på offentlig subventionering som att kommunen samarbetar med allmännyttiga byggföreningar som återinvesterar sina vinster i nytt bostadsbyggande.

I svensk dumkontext – sådan som råder i partiledardebatter – skulle nog hävdas att inte en enda bostad skulle byggas om vinster skulle återinvesteras istället för att delas ut. På samma sätt som det med emfas hävdas att inga friskolor skulle finnas om inte ägarna fick ta ut vinsten istället för att återinvestera. Den svenska debatten vad gäller människors drivkrafter pågår som om världen i övrigt inte finns.

Hur som helst: Wiens recept för bostäder bygger på idén om samhälle, inte särhälle. Idén är att subventionerade lägenheter inte ska vara till enbart för låginkomsttagare. Så i den österrikiska huvudstaden är det 60 procent av befolkningen som bor i sådana bostäder. Det innebär att ingen ser ner på den andre. För där bor både lagerarbetaren, den asylsökande och professorn i nationalekonomi. Systemet har inneburit att Wien är en av Europas minst segregerade huvudstäder.

 

Subventionerna kostar förstås. Hela 0,9 procent av BNP. Låter det förfärande mycket? Betänk då att det är en lägre kostnad än vad majoriteten av länderna i EU har för sina bostadspolitiska system och att Konjunkturinstitutet prognostiserat att de svenska ränteavdragen kommer att kosta staten över 60 miljarder kronor om två mandatperioder. I Wien går subventionen till de många, i Stockholm mest till de välbemedlade.

Begrepp som bostadskarriär är inte så vanligt i Österrike. Istället för att jaga plats i bostadshierarkin och flyttkarusellen väljer många att skaffa sig ett långsiktigt hem, bli en del av kvarteren, ha sina barn i närmsta skola, rota sig så länge rötterna ger näring. Det sistnämnda kan nog kallas konservatism, subventioneringen kan nog kallas socialism och att systemet är utformat så att professorn inte skall se ner på lagerarbetaren kan väl betraktas som ganska socialliberalt. Men inget, absolut inget, är marknadsliberalt.

Men kötiden då? Tja i detta konservativt-socialistiskt-socialliberala system står man i kö cirkus två år. I Wien alltså, som inte är vilken småstad som helst. Stan växer så det knakar, skriver SvD och konstaterar lite uppgivet att staden rankas som världens mest attraktiva storstad då det gäller livskvalitet. Om det kan jag i och för sig ha synpunkter. Men intressant är det. Inte minst för den som bedövats av den svenska debatten med sin marknadsliberala förnumstighet.

Wiens planeringschef meddelar: »Boende är en mänsklig rättighet. Det är inget som ska vara föremål för spekulation«. Det finns således alternativ till den enorma privatiseringsvåg som gått över städer som Stockholm, Peking och Moskva. Borde vi inte ta det som intäkt för en fundering kring det här med bostadspolitik – som med regeringsuppgörelsen efter valet 2018 blev än mer marknadsfundamentalistisk och därmed än mer lik bostadspolitiken i Moskva och Peking.

Det har gått så långt att det blivit vanligare att tala om »bostadskarriär« än om »här känner jag mig hemma«. Det är illa, förbannat illa, för vi ramlar in i ett marknadsekonomiskt grundat tänkande där begreppet »karriär« nästlat sig in som ett sorts huvudnummer i något så basalt som boendet. Det är inte en mänsklig rättighet att tjäna pengar på sin bostad, det är en mänsklig rätt att ha tillgång till en sådan. Kalla det medborgarideal snarare än marknadsideal eller socialism. 

Medborgarideal har – det är i vart fall min övertygelse – störst möjlighet att växa till normalitet i en blandekonomi. Riktigt bra kan det bli i en socialekologisk blandekonomi där vi människor faktiskt – av själva systemet – betraktas som biologiska, sociala och kulturella varelser. Inte i första hand som ekonomiska varelser som skall vara till nytta för systemet och därför skall ägna oss mer åt inbördes kamp än åt inbördes hjälp.

Ovan har jag helt enkelt citerat ur min senaste bok, från kapitlet Medborgarperspektiv där sådant som boende, skola, vård och rättssystem behandlas. 

Har du kommit ändå hit erbjuds du köpa boken signerad till det pris BOKUS tar (249 inkl frakt) - men beställning måste då ske via provoka@telia.com

Vår tids gulaschbaroner

"Man måste ha vinnarinstinkt", säger Annika F.

 

 

 

 

 

 

 

Under de senaste tio åren har spekulation i livsmedel medfört att priserna på basmat mångdubblats på världsmarknaden. Kanske inget nytt - skrev om det första gången för fyra år sedan här - men det tycks bara vara Råd och Rön som behagar skriva om att SEB, Handelsbanken och Danske Bank bidrar till fortsättning av detta. Förr kallades de som spekulerade i andas svält för gulaschbaroner. Här till höger finns en av dem.

Kapitalismens avarter i ett nötskal på temat "pengar luktar inte" bara man slipper se hur man tjänat dem. Ska vi ha det så här?

Under råvarukrisen 2008 nådde världsmarknadspriserna på livsmedel en tidigare okänd nivå. Det var då kapitalismens marknadsförare satta ljuskäglan på etanolen för att i bakgrunden kunna fortsätta att spekulera så att miljontals människor kastades ut i fattigdom, svält och död. Pengar luktar inte om man saknar luktsinne, dess ursprung syns inte om man är blind, den uppkomna nöden hörs inte om man är döv. Dessutom drabbar det Den andre. Den där som är mindre värld. Den där som SEB, Handelsbanken och Danske Bank tänker fortsätta att spela med som insatser. Det gäller att ha vinnarinstinkt... Ska vi ha det så här?

Det är givetvis så att världsmarknadspriserna på livsmedel bestäms också av skördar, transportkostnader, befolkningstillväxt, utbud av andra livsmedel. Men spekulationen bidrar allt mer. 

- Utvecklingen har gått mot ren och skär spekulation. Resultatet har blivit prisstegringar med prisbubblor som följd, säger Olivier de Schutter som är FN:s särskilde rådgivare för rätten till mat. Spekulationen ledde till stigande livsmedelspriser under 2008 - vilket i sin tur fick allt fler att investera i värdepapper baserade på livsmedel. Det i sin tur gjorde att livsmedelspriserna steg ännu mer.

Råd och Rön skriver: "Nästan 3 miljarder kronor är investerade i livsmedel hos Handelsbanken, SEB och Nordea. Vad bankerna inte talar om är att dessa investeringar får priserna på mat att skjuta i höjden. Enligt Världsbanken och FN medverkar spekulationer i råvaror till att underblåsa prisstegringarna på baslivsmedel som vete och majs."

Under råvarukrisen 2008 nådde, som sagt, världsmarknadspriserna på livsmedel en tidigare okänd nivå. Över 100 miljoner människor kastades ut i fattigdom och svält. Efter krisen föll priserna men nådde förra året återigen dessa toppnivåer. Det tragikomiska är att bonusarna för bankernas vd:ar kan öka ju fler som dör av svält. Det är inte längre bara utbud och efterfrågan som styr världsmarknadspriserna på livsmedel. Det är girighet.

Råd och Rön: "SEB, Handelsbanken och Danske Bank fortsätter att spekulera i livsmedel. De bidrar till skyhöga priser på mat i utvecklingsländerna. Nordea stoppar nu den här typen av investeringar medan Swedbank aldrig har haft några."

De svenska bankernas policy

Trettioåtta år sedan - fast det var ju nyss...

Miljöpartister i Sörmland. En av de verkliga eldsjälarna saknas: Monica Lindow. Men annars finns många med... Fantastiskt, ideellt arbetande, gäng!

38 år sedan. Ett foto med ganska många boomers... sådana som är födda mellan 1946 - 1964. Men dessa boomers insåg det som våra generationer höll på att ställa till med. Så vi bildade ett nytt parti byggt på idén om fred och nedrustning, ekologisk hållbarhet, rättfärdig fördelning och delaktig demokrati. Partiets byggdes som ett antipartiparti med stadgar som skulle motverka livstidspolitiker, politiskt mångsyssleri och toppstyrning.

Vi var det första parti som införde interna krav på varvade listor (kvinnor och män) och kvoterade styrelser och utskott. Rötterna fanns hos fredsrörelsen, miljörörelsen och kvinnorörelsen. Vi ville se en socialekologisk blandekonomi, en sorts medborgarideal med stöd till självägande kooperativa företag och regelverk som hindrade spekulation i bland annat bostäder.

Vi angreps från vänster och från höger. Från vänster för att vi ville öka människors frihetsrum, ta bort skatt på låga arbetsinkomster, förbjuda kollektivanslutning och införa grundtrygghet lika för alla. Från höger därför att vi ville förhindra spekulation i t ex bostäder, införa miljöskatter, avveckla ränteavdrag och behålla hög skatt på höga inkomster.

Så tänkte Miljöpartiet för 20 år sedan

Klicka på bilden om du vill läsa artikeln direkt från DN.

Det känns magstarkt att prominenta socialdemokrater försöker sätta demokratistämpel på sig själva genom att angripa moderaterna. I själva verket sitter båda partierna i samma båt. De är överens om en politik som innebär en stegvis slakt av demokratin. Socialdemokratins dubbelspel har möjliggjort den utveckling som låter folkstyret underställas det internationella kapitalet. Det skriver miljöpartiets språkrör Birger Schlaug tillsammans med riksdagsledamoten Annika Nordgren.

Ingvar Carlsson, Carl Tham och Margot Wallström går på DN Debatt till angrepp på moderaterna för att dessa hotar demokratin. Angreppet är väl motiverat. Frågan är däremot om socialdemokraterna är trovärdiga i sin kritik. Samtidigt som de sätter ljuset på moderaterna agerar de nämligen själva i samma anda bakom strålkastarna.

Socialdemokraterna ger i praktisk politik uttryck för det de anklagar moderaterna för; nämligen att demokrati är detsamma som frihet för kapital, frihet för transnationella företag och frihet för investerare att gå på tillväxtjakt utan hänsyn till ekologiska, sociala, kulturella eller demokratiska värden.

Det är uppenbart att socialdemokraternas ledning har anammat ekonomismen som sin nya övergripande ideologi. 

Därmed har den i de avgörande struktur- och systemfrågorna gjort samma vägval som moderaterna. 

Klyftan i svensk politik går således inte mellan moderater och socialdemokrater - rågången finns i dag mellan socialdemokraterna samt moderaterna (inklusive deras stödpartier) å ena sidan och den moderna gröna rörelsen å den andra.

Ideologiskt handlar det hårdraget om ett vägval mellan ekonomistisk fundamentalism och överlevnad för det vi lärt känna som demokrati.

De senaste decennierna har vi sett hur pusselbit efter pusselbit lagts för att nå fram till den helhet som är på väg att låta demokratin underställas ekonomismens mål och globaliseringens regelverk. 

Socialdemokratins dubbelspel har möjliggjort detta - partiet har nämligen utnyttjat sin gamla trovärdighet vad gäller demokrati och folkstyre, vunnen från arbetarrörelsens barndom och framväxt, för att skapa legitimitet åt en utveckling som innebär att demokratin, steg för steg, slaktas. Låt oss redovisa sju pusselbitar.

1. Minerallagen. 1989 slog en stor majoritet av riksdagen - miljöpartiet reserverade sig å det kraftigaste - fast att internationella företag ska ha rätt att muta in landet för att leta efter mineral. Varken markägare, kommuner eller stat fick vetorätt (vilket miljöpartiet krävde) för att förhindra intrång och mineralletning. Ingen skatt eller ersättning betalas för uttaget av en ändlig naturresurs.

I dag är stora områden av Sverige inmutade av internationella företag. Just nu är Österlen och Småland mest utsatta för kränkningen som bland annat innebär att ett kanadensiskt företag går in på andras mark - man får gå ända in till huskroppen på sommarstugor! - för att provgräva. De folkvalda, och därmed de människor som bor i vårt land, är fullständigt bortkopplade i globaliseringens namn!

2. Avreglering av valutamarknaden. På temat "frihet för kaptital" släpptes reglerna för valutahandel och därmed för en skenande spekulation där kapitalet gavs rätten att gå på tillväxtjakt utan hänsyn till nationernas och människornas önskemål om långsiktig och robust ekonomi. Ungefär 90 procent av de pengar som rör sig över gränserna har i dag ingen som helst koppling till varor eller tjänster, utan är ren spekulation.
Makten har flyttats till marknaden. Men marknaden har inte tagit makten, den har fått makten av politiker - socialdemokrater och moderater - som famlat efter ideologiska rättesnören nu när både konservatism och socialism verkar döda. De fann, och förenades i, ekonomismen.

3. Riksbankens ställning. Riksbanken har nu frikopplats från den politiska makten. Det är steg två på väg till EMU. Genom att överföra stora delar av den ekonomiska politiken till en skara tjänstemän, vars uppgift är inflationsbekämpning oavsett politisk viljeinriktning vad gäller miljöskuld och arbetstillfällen, har man tagit ifrån alla dem som bor i vårt land rätten att själva välja framtid.
Det politiska valet blir alltmer en fråga om vem som ska administrera en redan given politik. Detta måste brytas, det är ett förakt för demokratins grundläggande väsen!

4. Bolagiseringen. Politiska direktiv till statliga bolag och pensionsfonder lyser med sin frånvaro. Socialdemokrater och moderater går hand i hand för att reducera målen för både bolag och pensionsfonder till en fråga om förräntning av pengar.

Etik, miljömål, socialt ansvar och krav på att investeringar ska vara bra långsiktigt för dem som bor i vårt land - allt är bortblåst och politiken, det som rymmer mer än förräntning av pengar, existerar knappast alls. Reduktion av värden till en fråga om kortsiktiga vinster är själva kärnan i den ekonomism som socialdemokrater och moderater i realiteten enats om.

5. Miljöforskningen. Den statliga miljöforskningen, som kan ge garanti för långsiktighet, läggs ner och förs över till Mistra, en stiftelse som underställs helt andra mål och som görs beroende av börsvärde och marknadsanpassning; därmed ges mer makt åt multinationella intressen. Socialdemokraterna och moderaterna går hand i hand.

6. Fundamentalistisk frihandel. I EU:s inre marknad är grundprincipen att fri rörlighet för varor ska gälla. Därmed kan enskilda länder inte gå före och ställa högre krav oavsett om en stor folkmajoritet i ett fritt val gett uttryck för att så borde vara fallet.

Såväl moderater som socialdemokrater har anammat linjen att demokratiskt fattade beslut om miljökrav bör underställas globaliseringens tes om de transnationella företagens rätt att sälja oavsett människors vilja. Vi ser nu hur demokratiskt fattade beslut om kemikalier som är förbjudna i landet är på väg att rivas upp som en eftergift åt den multinationella kemikalieindustrin.

7. MAI-avtalet. Den 29 april avser den socialdemokratiska regeringen att skriva under ett multinationellt investeringsavtal - Multilateral Agreement on Investment (MAI) - som kan likställas med "Den globala ekonomins grundlag".

Avtalet går ut på att reglera regeringarnas, de folkvaldas, möjligheter att utöva demokrati - nationella lagar och avtal ska inte få hindra kapitalstarka, multinationella investerare. Man ska helt enkelt befria det internationella kapitalet från ländernas regler och lagar. Avtalet ska bli juridiskt bindande och ska upprätthållas av en sorts ekonomisk internationell världsdomstol som har rätt att döma hela nationer till skadestånd om de bryter mot de nya reglerna, som ska ge internationella företag världsomfattande rättigheter.

Länder som skärper miljölagar, sociala lagar, arbetsrätt eller till och med inför miljöskatter ska kunna fällas. Regeringen vill inte ha debatt, inte underställa avtalet riksdagens granskning, inte invänta valet av rädsla för en debatt i valrörelsen.

Den ena pusselbiten efter den andra har lagts. De pusselbitar som nu ligger bildar ett enhetligt mönster - demokrati och folkstyre monteras ned; ekonomism och globalisering tar över.

Strategin för genomförandet lades redan i början av 70-talet av Bilderberggruppen och Trilaterala kommissionen (en elitorganisation för amerikanska, västeuropeiska och japanska företrädare för monetära intressen: transnationella företag, finansiärer och deras uppbackare i medievärlden).

Kommissionens arbete har redan från början varit inriktat på att forma handlandet hos regeringar och andra grupper som formellt fattar beslut eller formellt ansvarar för beslutsunderlagen. Deras mål har varit mycket tydligt: slå sönder fragmenteringen. Med "fragmentering" menar man det vanliga medborgare vanligen kallar demokrati. Den socialdemokratiska ledningen har anammat budskapet i den vilsna tid som slutet av 1900-talet utgör.

Det är därför vägvalet i svensk politik inte längre står mellan socialdemokrater och moderater. De är överens om de strukturer och system som innebär en stegvis slakt av demokratin. De har gemensamt anammat ekonomismen som sin ideologi och globaliseringen som sitt mål.

Utifrån detta perspektiv känns det synnerligen magstarkt att prominenta socialdemokrater försöker sätta demokratistämpel på sig själva genom att angripa moderaterna. De sitter i samma båt och slåss om vem som ska ta rodret, men styr åt samma håll.

BIRGER SCHLAUG
ANNIKA NORDGREN
DN DEBATT 21/3 1998

Gulaschbaroner förstärker matkrisen

Äntligen har några mindre svenska medier uppmärksammat att spekulation är en av faktorerna bakom de akut ökade matpriserna. Det tog sannerligen tid! När ska de stora drakarna våga uttrycka det?

Förr kallades de som spekulerade i andras svält för gulaschbaroner. Sådana förekom under första världskriget. Dagens akuta matkris förvärras av dagens gulaschbaroner som vill göra sig en hacka på andras svält.

Jag skrev tidigare om detta. Anders Wijkman, den gamle moderaten, påpekade i går att detta är något "som verkligen borde granskas". Godmorgon!

Internationellt kapital, som tidigare ägande sig åt spel på börser eller fastighetsmarknad, har börjat spela där det finns säkra vinster att göra: råvaror i form av basmat. Soja, majs, vete... Sådant som man vet att människor inte kan välja bort, om de inte väljer att lägga sig ner för att dö. Det går bra att spela också på Stockholmsbörsen. Terminshandel och spekulation i livsmedel är ett ett brott mot varje etisk princip som existerar.

Undrar om några av våra pensionsfonder ägnar sig åt att spekulera i andras svält och död.

"Uppfinningsrik är sannerligen människan när det gäller att trassla till det för sig och producera det mått av lidande, som hon inte får till skänks...", skrev Elin Wägner i den ironiska skrönan Kvarteret Oron som kom ut 1919. Där beskrev hon med satiriska svängar hur gulaschbaroner och andra bar sig åt för att göra sig en hacka.

Nu ska regeringen utreda bostadspolitiken...

Nu ska regeringen utreda bostadspolitiken. Före detta miljöministern Karolina Skog har fått uppdraget. Bostadspolitiken är på många sätt absurd. Skriver så här i min bok Vad ska vi ha samhället till?

"Boende skall inte vara ett instrument för spekulation. Om vi kan vara överens om det tydliggörs skillnaden mellan bostad och finansiella instrument. Det finns många exempel på praktisk hantering av bostadspolitik vars enda syfte är att människor skall kunna bo. I ganska konservativa Österrike – för att ta ett exempel som väl alltid retar någon – kan man i Wien hyra en lägenhet för hälften av kostnaden i Stockholm.

Svenska Dagbladet (obundet moderat) lyckas på näringslivssidorna sammanfatta läget: »Staden är raka motsatsen till Stockholm. Bostadsköerna är korta, hyrorna låga och förortsproblemen få. Allt började med en satsning för 100 år sedan – och nu har allmännyttan fått ett nytt uppsving. Dagens Nyheter (obundet liberal) hade dessförinnan meddelat att Wiens bostadspolitik bygger på »en 100-årig tradition av det som brukar kallas socialt byggande«. Idén till reportagen lär man fått – kanske med viss generad uppsyn – från ETC (obundet rödgrön) vars reportage handlade om att inte en enda bostad i allmännyttan har sålts ut i Wien.

Allmännytta. Ett vackert ord. Nytta för allmänheten. Allmänheten betyder – om man nu dristar sig att, efter allt som hänt, lita till Svenska Akademien och dess ordböcker – »alla medborgare i ett samhälle«. Ett ord som verkligen borde kännas varmt i hjärtat för alla som identifierar sig som gröna, socialliberaler, socialister och till och med konservativa. Egentligen. Om de bara rensar ut de marknadsliberala, nyliberala tankefigurer som i mer eller mindre stor omfattning nästlat sig in i hjärnans mest primitiva områden varifrån de idkar krigföring mot sans och måtta. Att hyrorna i Wien är så låga som hälften av vad som gäller i Stockholm beror såväl på offentlig subventionering som att kommunen samarbetar med allmännyttiga byggföreningar som återinvesterar sina vinster i nytt bostadsbyggande.

I svensk dumkontext – sådan som råder i partiledardebatter – skulle nog hävdas att inte en enda bostad skulle byggas om vinster skulle återinvesteras istället för att delas ut. På samma sätt som det med emfas hävdas att inga friskolor skulle finnas om inte ägarna fick ta ut vinsten istället för att återinvestera. Den svenska debatten vad gäller människors drivkrafter pågår som om världen i övrigt inte finns.

Hur som helst: Wiens recept för bostäder bygger på idén om samhälle, inte särhälle. Idén är att subventionerade lägenheter inte ska vara till enbart för låginkomsttagare. Så i den österrikiska huvudstaden är det 60 procent av befolkningen som bor i sådana bostäder. Det innebär att ingen ser ner på den andre. För där bor både lagerarbetaren, den asylsökande och professorn i nationalekonomi. Systemet har inneburit att Wien är en av Europas minst segregerade huvudstäder. Subventionerna kostar förstås. Hela 0,9 procent av BNP. Låter det förfärande mycket? Betänk då att det är en lägre kostnad än vad majoriteten av länderna i EU har för sina bostadspolitiska system och att Konjunkturinstitutet prognostiserat att de svenska ränteavdragen kommer att kosta staten över 60 miljarder kronor om två mandatperioder. I Wien går subventionen till de många, i Stockholm mest till de välbemedlade.

Begrepp som bostadskarriär är inte så vanligt i Österrike. Istället för att jaga plats i bostadshierarkin och flyttkarusellen väljer många att skaffa sig ett långsiktigt hem, bli en del av kvarteren, ha sina barn i närmsta skola, rota sig så länge rötterna ger näring. Det sistnämnda kan nog kallas konservatism, subventioneringen kan nog kallas socialism och att systemet är utformat så att professorn inte skall se ner på lagerarbetaren kan väl betraktas som ganska socialliberalt. Men inget, absolut inget, är marknadsliberalt.

Men kötiden då? Tja i detta konservativt-socialistiskt-socialliberala system står man i kö cirkus två år. I Wien alltså, som inte är vilken småstad som helst. Stan växer så det knakar, skriver SvD och konstaterar lite uppgivet att staden rankas som världens mest attraktiva storstad då det gäller livskvalitet. Om det kan jag i och för sig ha synpunkter. Men intressant är det. Inte minst för den som bedövats av den svenska debatten med sin marknadsliberala förnumstighet.

Wiens planeringschef meddelar: »Boende är en mänsklig rättighet. Det är inget som ska vara föremål för spekulation«. Det finns således alternativ till den enorma privatiseringsvåg som gått över städer som Stockholm, Peking och Moskva. Borde vi inte ta det som intäkt för en fundering kring det här med bostadspolitik – som med regeringsuppgörelsen efter valet 2018 blev än mer marknadsfundamentalistisk och därmed än mer lik bostadspolitiken i Moskva och Peking.

Det har gått så långt att det blivit vanligare att tala om »bostadskarriär« än om »här känner jag mig hemma«. Det är illa, förbannat illa, för vi ramlar in i ett marknadsekonomiskt grundat tänkande där begreppet »karriär« nästlat sig in som ett sorts huvudnummer i något så basalt som boendet. Det är inte en mänsklig rättighet att tjäna pengar på sin bostad, det är en mänsklig rätt att ha tillgång till en sådan. Kalla det medborgarideal snarare än marknadsideal eller socialism. Medborgarideal har – det är i vart fall min övertygelse – störst möjlighet att växa till normalitet i en blandekonomi. Riktigt bra kan det bli i en socialekologisk blandekonomi där vi människor faktiskt – av själva systemet – betraktas som biologiska, sociala och kulturella varelser. Inte i första hand som ekonomiska varelser som skall vara till nytta för systemet och därför skall ägna oss mer åt inbördes kamp än åt inbördes hjälp."

Slut citat. Och slut för idag. Bokens officiella utgivningsdatum - försenat på grund av Corona - är den 29 maj. Ni som förhandsbeställt lär få den några dagar tidigare. Undrar om bostadsutredare Karolina Skog förhandsbeställt...

Kära hjärtanes, så sött, Stefan....

Kära hjärtanes, så sött, Stefan Löfven. Så naivt världsfrånvänt, så gulligt omedvetet och nästan jungfruligt oskuldsfullt.

Kommuner och privata bolag skall kunna få projekt finansierade med upp till 50 procent av statliga pengar. För detta vill socialdemokraterna satsa 250 miljoner per år. Och detta skall, enligt Löfven, föra Sverige till frontposition när det gäller miljö och klimat. Kära hjärtanes, så sött!

När Sverige går före skapar vi nya möjligheter till nya affärer, produkter kan sättas i sjön i Sverige för att sedan exporteras, sade Löfven på pressträffen. Och det tror han skall ske med statlig satsning på 250 miljoner per år... Kära hjärtanes, så sött!

Inget fel på att man åter skall tillföra projektpengar som stöd till kommuner och företag som gör bra saker - det är inte något nytt -  men att utifrån det tala om att Sverige skall bli frontland är steget oändligt långt. Även om tanken är lika söt som naiv.

Sverige hade chansen för bra länge sedan, men kastade bort alla möjligheter eftersom dessa uppfattades som en provokation av de som såg alla alternativ som konkurrerade med kärnkraft som en kränkning. När varven las ner i Sverige hade vi världens möjlighet att satsa på produktion av vindkraftverk, när svenska forskare låg i fronten när det gäller utveckling av solceller så schabblades allt bort och Tyskland tog över. Teknik för att bränna biobränsle har vi något sånär koll på.

Visst skulle Sverige kunna ta en position bland de främre länderna, men då krävs helt andra grepp. Tyskland, Kina, Sydkorea är bara några länder där forskning, utveckling och sjösättning ligger långt före Sverige. Sverige ligger långt ner på listan när det gäller miljö, det är bara vår egen självbild som ger sken av något annat. Sverige sjunker dessutom år från år i takt med avsaknaden av politiska beslut - och på grund av politiska beslut... Den statistik som offentligt anges från svensk sida bortser dessutom från de verkliga utsläppen och den verkliga påverkan på miljön: man bortser från vad den tillväxtdrivande konsumtionen ger upphov till. Sålunda tillgodoräknar sig Sverige minskade utsläpp av koldioxid när vi t ex låter danskarna producera allt mer av den mat vi äter. Lägger vi ner jordbruket helt blir vi väldigt klimatsmarta, enligt denna logik. Tyskar och kineser får ta på sig skulden för stora delar av vår övriga konsumtion.

Det länder som ligger i fronten har liknande problem som vi har när det gäller reell utveckling. Problemet består i att rekyleffekten slår tillbaka också där, precis som i Sverige: utsläppen ökar hela tiden eftersom konsumtionen av allt mer kortlivade varor ökar i allt snabbare takt, det vill säga: de fördelar som vinns genom klimatbättre lösningar, ny teknik och effektivare produktionsmetoder äts upp av den ökande konsumtionen som i allt fler länder driver tillväxten.

Vill man inte ta i det förhållandet utgör man problem snarare än lösning. Det ligger en djup tragedi i att det vi kallar ekonomi byggts upp kring idéer som kräver ständigt ökande konsumtion för att fungera. Flera seminarier i Almedalen tog upp detta problem, nästan inget är refererat i medierna. Modet att säga som det är finns hos ett fåtal politiker och ett fåtal inom näringslivet - ett lysande undantag är styrelseordföranden i Polarbröd. Återkommer till det.


Ett nytt begrepp - hållbar frihet - lanserades Stefan Löfven. Vad det är kan man fråga sig.

Är det hållbar frihet att stimulera fortsatt tillväxt genom lånade pengar? Är det hållbar frihet med en frihandel som inte har vare sig sociala eller skologiska regelverk? Är det hållbar frihet att bankerna skapar pengar i det ögonblick någon lånar dem? Är det hållbar frihet att låta den som har råd leva på ett sätt som innebär utsläpp av hundra gånger så mycket koldioxid än den som lever på ett sätt som alla skulle kunna leva utan att de planetära processerna skadas?

Är det hållbar frihet att förluster som uppkommer genom bankers spekulation skall betalas av staten? Är det hållbar frihet att inte ha någon generell, skattefinansierad arbetslöshetsförsäkring? Är det hållbar frihet att tillåta barn växa upp i en kemikaliecocktail? Är det hållbar frihet att låta arbetsgivare besluta om delade turer inom äldrevården?

Vad betyder hållbar frihet? Begreppet är intressant, men lever socialdemokraterna upp till något som kan kallas hållbar frihet?

Hållbar frihet för mig innebär regler som gör att frihandeln underställs sociala krav och miljökrav - sådana krav motsätter sig socialdemokraterna.

Hållbar frihet för mig är att inte hålla igång tillväxtjakten med hjälp av lånade pengar - socialdemokraterna håller gärna igång tillväxten med lånade pengar.

Hållbar frihet för mig att bankerna också får stå själva för de förluster som uppkommer genom spekulation - något som socialdemokraterna motsätter sig.

Hållbar frihet för mig är att medborgarna har en statlig skattefinansieras arbetslöshetsförsäkring som är generell och frikopplad från facket - något som socialdemokraterna motsätter sig.

Hållbar frihet är att människor slipper utsättas för delade turer i arbetslivet, något som socialdemokrater i kommuner och landsting tvärt om skapar.

Fortsättningen skulle kunna hålla på ganska länge.

När den nya jämställdhetsministern presenterade sig...

 ... så betonades hur viktigt jämställdhet var för kvinnor. Saknade - och saknar ofta - tal om att jämställdhet är bra för män också. Och att det krävs en annan mansroll än den som fortfarande härskar.

I valrörelsen 1998 fick jag för mig att prata mansroll på pubar. På kvällar. Bland annat i Värmland. Det var intressant. Först genererades sorl, sedan tystnad, en del småsura män och en del nöjda kvinnor. För ett par år sedan fick jag ett mejl från en man som nyss fyllt 50 år, han påminde om en sådan pubväll och bad om ursäkt för att han hade vart stökig.

Jag minns honom. Ganska packad, ganska gapig. Hans dåvarande flickvän försökte tysta honom. Nu skrev han: "hade jag inte varit på den där puben den kvällen så hade vi nog inte varit gifta nu. Hon hade sparkat ut mig."

Och ändå berättade jag bara om hur absurd mansrollen kan vara.

Märta Stenevi blir inte bara jämställdhetsminister utan också bostadsminister. Fick den udda frågan igår: Vad skulle du vilja säga till Stenevi som ny bostadsminister, de senaste har ju inte varit så framgångsrika?

Svaret blev ungefär så här:

Boende skall inte vara ett instrument för spekulation. Om vi kan vara överens om det tydliggörs skillnaden mellan bostad och finansiella instrument. Det finns många exempel på praktisk hantering av bostadspolitik vars enda syfte är att människor skall kunna bo. I ganska konservativa Österrike – för att ta ett exempel som väl alltid retar någon – kan man i Wien hyra en lägenhet för hälften av kostnaden i Stockholm. Svenska Dagbladet (obundet moderat) lyckas på näringslivssidorna sammanfatta läget: ”Staden är raka motsatsen till Stockholm. Bostadsköerna är korta, hyrorna låga och förortsproblemen få. Allt började med en satsning för 100 år sedan – och nu har allmännyttan fått ett nytt uppsving.” Dagens Nyheter (obundet liberal) hade dessförinnan meddelat att Wiens bostadspolitik bygger på ”en 100-årig tradition av det som brukar kallas socialt byggande”. Idén till reportagen lär man fått – kanske med viss generad uppsyn – från ETC (obundet rödgrön) vars reportage handlade om att inte en enda bostad i allmännyttan har sålts ut i Wien.

 

Allmännytta. Ett vackert ord. Nytta för allmänheten. Allmänheten betyder – om man nu dristar sig att, efter allt som hänt, lita till Svenska Akademien och dess ordböcker – ”alla medborgare i ett samhälle”. Ett ord som verkligen borde kännas varmt i hjärtat för alla som identifierar sig som gröna, socialliberaler, socialister och till och med konservativa. Egentligen. Om de bara rensar ut de marknadsliberala, nyliberala tankefigurer som i mer eller mindre stor omfattning nästlat sig in i hjärnans mest primitiva områden varifrån de idkar krigföring mot sans och måtta. 

 

Att hyrorna i Wien är så låga som hälften av vad som gäller i Stockholm beror såväl på offentlig subventionering som att kommunen samarbetar med allmännyttiga byggföreningar som återinvesterar sina vinster i nytt bostadsbyggande. I svensk dumkontext – sådan som råder i partiledardebatter – skulle nog hävdas att inte en enda bostad skulle byggas om vinster skulle återinvesteras istället för att delas ut. På samma sätt som det med emfas hävdas att inga friskolor skulle finnas om inte ägarna fick ta ut vinsten istället för att återinvestera. Den svenska debatten vad gäller människors drivkrafter pågår som om världen i övrigt inte finns. 

 

Hur som helst: Wiens recept för bostäder bygger på idén om samhälle, inte på särhälle. Idén är att subventionerade lägenheter inte ska vara till enbart för låginkomsttagare. Så i den österrikiska huvudstaden är det 60 procent av befolkningen som bor i sådana bostäder. Det innebär att ingen ser ner på den andre. För där bor både lagerarbetaren, den asylsökande och professorn i nationalekonomi. Systemet har inneburit att Wien är en av Europas minst segregerade huvudstäder. 

 

Subventionerna kostar förstås. Hela 0,9 procent av BNP. Låter det förfärande mycket? Betänk då att det är lägre kostnad än vad majoriteten av länderna i EU har för sina bostadspolitiska system och att Konjunkturinstitutet prognostiserat att de svenska ränteavdragen kommer att kosta staten över 60 miljarder kronor om två mandatperioder. I Wien går subventionen till de många, i Stockholm mest till de välbemedlade. 

 

Begrepp som bostadskarriär är inte så vanligt i Österrike. Istället för att jaga plats i bostadshierarkin och flyttkarusellen väljer många att skaffa sig ett långsiktigt hem, bli en del av kvarteren, ha sina barn i närmsta skola, rota sig så länge rötterna ger näring. Det sistnämnda kan nog kallas konservatism, subventioneringen kan nog kallas socialism och att systemet är utformat så att professorn inte skall se ner på lagerarbetaren kan väl betraktas som ganska socialliberalt. Men inget, absolut inget, är marknadsliberalt. 

 

Men kötiden då? Tja i detta konservativt-socialistiskt-socialliberala system står man i kö cirkus två år. I Wien alltså, som inte är vilken småstad som helst. Stan växer så det knakar, skriver SvD och konstaterar lite uppgivet att staden rankas som världens mest attraktiva storstad då det gäller livskvalitet. Om det kan jag i och för sig ha synpunkter. Men intressant är det. Inte minst för den som bedövats av den svenska debatten med sin marknadsliberala förnumstighet. Wiens planeringschef meddelar: "Boende är en mänsklig rättighet. Det är inget som ska vara föremål för spekulation". 

 

Det finns således alternativ till den enorma privatiseringsvåg som gått över städer som Stockholm, Peking och Moskva. Borde vi inte ta det som intäkt för en fundering kring det här med bostadspolitik – som med regeringsuppgörelsen efter valet 2018 blev än mer marknadsfundamentalistisk och därmed än mer lik bostadspolitiken i Moskva och Peking. 

 

Det har gått så långt att det blivit normalitet att hellre tala om "bostadskarriär" än om "här känner jag mig hemma". Det är illa, förbannat illa, för vi ramlar in i ett marknadsekonomiskt grundat tänkande där begreppet ”karriär” nästlat sig in som ett sorts huvudnummer i något så basalt som boendet. 

 

Det är inte en mänsklig rättighet att tjäna pengar på sin bostad, det är en mänsklig rätt att ha tillgång till en sådan. Kalla det medborgarideal snarare än marknadsideal eller socialism. Medborgarideal har – det är i vart fall min övertygelse – störst möjlighet att växa till normalitet i en blandekonomi. Riktigt bra kan det bli i en socialekologisk blandekonomi där vi människor faktiskt – av själva systemet – betraktas som biologiska, sociala och kulturella varelser. Inte i första hand som ekonomiska varelser som skall vara till nytta för systemet och därför skall ägna oss mer åt inbördes kamp än åt inbördes hjälp.

 

Allmännytta. Ett vackert men nästan helt bortglömt ord. Allmänning är också ett vackert ord. Vi behöver mer allmännytta och mer allmänning. Områden som är fria från annat än att vara till för medborgarna. Inte i egenskap av konsumenter, lärare, producenter, näringsidkare, köpare, professorer, lagerbiträden eller programledare. Utan bara i egenskap av medborgare. Sådana som bor och verkar och lever i ett kvarter, i en stad, i en kommun, i ett land, i en union, på en planet. 

 

Ungefär så hade jag sagt, och samma sak predikar jag i min bok "Vad ska vi ha samhället till?" Så den skulle hon ju kunna läsa eftersom hon ändå inte skulle ha tid att lyssna när jag svarade på den där frågan...

 

Tio kvadratmeter på Söder eller ett hus på landet?

1 kvadratmeter

Hej, har du tillgång till 62 711 kronor kan du köpa dig en kvadratmeter bostadsrätt i centrala Stockholm. Det är nämligen genomsnittspriset.

För tio kvadratmeter kan du få ett rejält hus på landet, med skapligt stor tomt och frihet att kissa ute i gryningen. 

För övrigt kan meddelas att världens finansiella tillgångar ökar i snabb takt. Världen badar i pengar. Mellan åren 1990 och 2010 har världen blivit tre gånger så rik. I finansiella kontosiffror. 600 000 miljarder sifferdollar äger världen. Allt enligt konsulter (inte på Kalle Anka & Co men väl på Bain & Co) som får bra betalt för att räkna nollor. 

Världens samlade BNP var en dryg tiondel - 63 000 miljarder dollar - av världens finansiella tillgångar.  

Andreas Cervenka påminner om en professorsanalys som kommit fram till att nästa kris bara är en tidsfråga eftersom den "finansiella sektorn utvecklats till en självständig organism som livnär sig på spekulation, bubblor och krascher". 

Tja, det behövde man inte vara professor för att konstatera. En del förutsade det för nästan exakt tjugo år sedan, t ex inför valet 1994. Och blev idiotförklarade. De som idiotförklarade kanske inte hade tillgång till räknesticka.

Miljön, makten och friheten, del 2: Problemet heter kapitalism

DN-Debatt 1989.

Från del 1: Vi lever i econocen, den tidsålder då vi är fångar i ett ekonomiskt system. Vi lever under ekonomismens järnlag, den hotar såväl planeten som människan.

Vi lever således mitt i ett problem. Vi är av omringade av det. Det styr våra liv, vare sig vi vill det eller inte. Det styr miljö och klimat. Det styr vardag och helgdag. Det styr våra sociala relationer. Det styr vård och skola. Det styr hur vi behandlar djur och ekosystem. Vi är problemets fångar, dess redskap, dess verktyg

Problemet heter kapitalism.

Därmed inte sagt att de reellt fungerande socialistiska staterna, och dess varianter av planekonomi, varit problemfria. Tvärtom. De var fyllda av problem. För miljön inte minst. Ett av skälen, kanske det största, var att yttrandefriheten och mötesfriheten var starkt begränsad, för att inte säga obefintlig för de som hade kritik att framföra. Miljörörelsen undanskuffad, byråkratin svällande och mottagligheten för ny teknik starkt begränsad. Planekonomiernas allra största miljöproblem uppstod inte, som i flera av de västerländska ekonomierna, när varor lämnade fabriksgrindarna, utan i det som kom ut ur skorstenar och avloppsrör.

Men tiden när Öst- och Västeuropa byggdes på olika system är förbi. Det system som gick segrande ur striden blev kapitalismen. Hoppet var, för många, att skapa en kapitalism med mänskligt ansikte. Det var lika naivt som när Alexander Dubček, det tjeckoslovakiska kommunistpartiets ledare under den så kallade Pragvåren 1968, försökte införa det som kom att kallas "socialism med mänskligt ansikte - och möttes av stridsvagnar och trupp från övriga Warszawapakten. De röda stövlarna trampade fram.

Den som ville skapa en kapitalism med mänskligt ansikte slapp förvisso stridsvagnar och trupp. Det fanns mer sofistikerade medel: avregleringar in absurdum, frihet för kapital snarare än för människor, globaliseringens anonymitet, frihandel utan sociala och ekologiska klausuler, ideologisk propaganda för att vi skulle ersättas med jag. Och till slut blev till och med den bisarra idén om att mångfald och valfrihet inte kan skapas utan vinstuttag ur skola, vård och omsorg betraktad som sanning.

Den oblodiga statskuppen.

Det var för trettio år sedan det stora slagfältet öppnades. En statskupp genomfördes. I Sverige.  En oblodig statskupp i det tysta. Vilket bland annat ledde fram till att de tio rikaste procenten i Sverige snabbt lade beslag på 70 procent av förmögenheten – och att välfärden fortsätter att krackelera och tillväxten tillåtits ske genom lånade pengar.

Det första slaget föll 1985 när kreditmarknaden avreglerades på det att bankerna kunde visa sin totala avsaknad av kompetens och samhällsansvar.

Det andra slaget utgjorde en långdragen process under vilken reglerna för valutaflöden monterades ner - plötsligt utgjordes 90 procent av alla penningflöden över gränserna av ren spekulation.

Det tredje slaget blev den stora skattereformen 1990-91. Många med höga inkomster fick så betydande skattesänkningar att de kunde låna ut pengar, mot hög ränta, till staten så att staten kunde bekosta de skattesänkningar som långivarna just fått.

Vem behöver blodiga statskupper, när de kan ske, utan debatt, i demokratins namn? Den som hävdar att Marknaden tagit makten är fel ute. Marknaden har inte tagit makten. Den har fått makten av de folkvalda.

Det fjärde strategiska slaget föll i maj 1991 när regeringen gav klartecken till riksbanken att knyta den svenska kronan till EU:s valuta. För att försvara kronans värde sattes ränta till 500 procent.  Resultatet lät inte vänta på sig. Massarbetslöshet skapades, småföretag slogs ut och statens finanser blev allt sämre.

Staten började spara. En blocköverskridande överenskommelse, med socialdemokraterna i spetsen, drog ner på de statliga trygghetssystemen så mycket att kommunerna fick kraftigt ökande kostnader för socialbidrag. Vilket resulterade i att man tvingade dra in pengar från skolan, från förskolan, från äldrevården. Personaltätheten minskade. Skolan blev sämre. Barngrupperna blev större. De äldre matades med mer piller.

Vi ser effekterna av denna fundamentalistiska politik än idag. Men de som genomförde statskuppen har kommit undan. Stegvis blev politik något som byggdes på ekonomiska nyckeltal istället för på empati. Ekonomismen trängde in i varenda politiskt beslut.

Staten började konsekvent se människor som problem. Kommunerna började uppträda som företag med köp- och säljprinciper. Marknadstänkandets vulgarisering trängde in i vartenda skrymsle och vrå.

Ekonomismen blev den nya religionen, kvartalsekonomerna det nya prästerskapet. Det är där vi står idag. Det är därifrån vi måste förflytta oss om vi avser att ta människor, miljö och klimat på allvar.

Den rödgröna regeringen som bildades 2014 borde, kan man tycka, haft ett tydligt uppdrag att sätta den bortre parentesen på den utveckling som startades för trettio år sedan. Frågan är i första hand inte om den förmår. Utan om den vill. Utan vilja kommer den inte ens att pröva om den förmår.

Det är väl där någonstans vi står när dessa rader skrivs. Och utan denna bakgrundsbeskrivning kan det vara svårt att förstå varför inte staten investerar mer i sådant som faktiskt skulle kunna ställa om samhället så att det blev ekologiskt och socialt hållbart. Man har abdikerat, steg för steg har man lagt allt mer makt hos den så kallade marknaden.

Det gemensamma – och till det hör även klimatrelaterade investeringar - har fått vika för den enskilde och dennes köpkraft. Det har blivit mer politiskt gångbart att ge stora delar av medelklassen möjlighet att ta en extra flygresa till Thailand än att vårda den järnväg som en gång sades vara folkets. Lägg till det att rigida regelverk och ekonomiska ramverk, skapade av riksdagen, har överlevt sig själva och nu bidrar till destruktiviteten. Och att medborgarna, uppmanade av den förda realpolitiken, skuldsätter sig över alla breddar. Allt för att hålla igång ett system som blivit ett missfoster.

Det ekonomistiska projektet tycks således fortsätta, nu i rödgrön tappning. Det lanserar ofta som modernt. Men var och en vet att det som är modernt idag blir omodernt imorgon.

Det är en tröst.

Imorgon, del 3: Kortsiktighetens förbannelse

0,002 sekunder som avgör din pension

Rätt lag vann. Trist. Å andra sidan ska man inte vinna om man spelar så dåligt. Det gäller att ligga på. Något som ligger på är börserna. Allt mer handel sker ju med så kallad robothandel, eftersom människans reaktion inte är snabb nog om man vill göra snabba pengar på spekulation. Det senaste är mikrovågor som kan förkorta orderprocessen för köp och sälj med 0,002 sekunder.

I dag tar det 6,55 millisekunder att skicka en order mellan New Jersey och Chicago med fiberoptik. Men nya friska mikrovågor kan man kapa tiden till 4,30 millisekunder. Allt fler vill sätta upp mikrovågssändare på telemasterna för att hänga med i det som kallas utveckling. Det är på den här typen av handel våra pensioner hänger. Det är sjukt. Det är ännu mer sjukt att inte kapitalismens tillskyndare inser att det är sjukt.

Hur som helst: det hade inte räckt igår att kapa tiden i hjärnsynapserna hos de svenska spelarna med ens några sekunder. Det är  förresten den bästa gruppen som kallas Dödens grupp. Efter att ha sett England - Frankrike och Sverige - Ukraina så är det väl den gruppen som borde kallas Dödens grupp. Det var ju en nära-döden-upplevelse att titta på så trist spel.

Ska vi älska Soros för att Orbán och SD hatar honom?

Ska vi, som t ex DN:s ledarsida häromdagen, älska George Soros för att Orbán och hans likar hatar honom? Är det rimligt att ge högernantinonalister makten att förmå alla oss andra att "glömma" delar av historien? Måste vi hylla Soros bara för att högernationalister hatar honom? Måste vi glömma hur han skapat sin förmögenhet, bland annat genom att på 90-talet ägna sig åt valutaspekulation som drabbade Sverige så hårt?

Nej, det var inte Soros som startade den svenska krisen, men han utnyttjade den, förstärkte den och blev med rätta extremt illa omtyckt i Sverige. Av gröna, av socialister, av borgerliga. Han tjänade miljarder på den ekonomiska kris som vi hamnade i och bidrog högst påtagligt till de förödande effekter som blev följden för skola, barnomsorg, äldrevård och illa drabbade människor.

Har vi glömt det? Ska vi inte ens nämna Soros i sammanhanget? Ska han istället hyllas som markering mot de rasister som hatar honom? Ska vi bortse från historien bara för att vi starkt ogillar Ungerns premiärminister Viktor Orbán? Och för att SD älskar honom? Ska vi ge SD och Orbán den makten över vår historiebeskrivning och vårt sett att se på världen? Ska vi inte vara större än så? 

Ska vi inte kunna stå för att Soros gjort mycket gott för sina pengar - men att han ställt till mycket ont för att skaffa sig pengarna? Ska vi, som t ex DN:s ledarsida häromdagen, älska honom för att Orbán och hans likar hatar honom? Ska högernationalister och rasister få oss att bli så små? Som små skitar som skriver om historien på liknande sätt som de vi avskyr skriver om historien... allt för att passa in. Jag

tycker intensivt illa om sånt, oavsett om det är vänner eller ovänner som håller på med det. Räta på ryggarna!

En, så kort som möjligt, sammanfattning av hur krisen på 90-talet byggdes upp och vad den fick för följder:

Det var för drygt trettio år sedan det stora slagfältet öppnades. Det första slaget föll 1985 när kreditmarknaden avreglerades på det att bankerna kunde visa sin totala avsaknad av kompetens och samhällsansvar.

Det andra slaget utgjorde en långdragen process under vilken reglerna för valutaflöden monterades ner - plötsligt utgjordes 90 procent av alla penningflöden över gränserna av ren spekulation.

Det tredje slaget blev den stora skattereformen 1990-91. Många med höga inkomster fick så betydande skattesänkningar att de kunde låna ut pengar, mot hög ränta, till staten så att staten kunde bekosta de skattesänkningar som långivarna just fått.

Det fjärde strategiska slaget föll i maj 1991 när regeringen gav klartecken till riksbanken att knyta den svenska kronan till EU:s valuta. För att försvara kronans värde sattes ränta till 500 procent. Resultatet lät inte vänta på sig. Massarbetslöshet skapades, småföretag slogs ut och statens finanser blev allt sämre.

Staten började panikspara. En blocköverskridande överenskommelse, med socialdemokraterna i spetsen, drog ner på de statliga trygghetssystemen så mycket att kommunerna fick kraftigt ökande kostnader för socialbidrag. Vilket resulterade i att man tvingade dra in pengar från skolan, från förskolan, från äldrevården. Personaltätheten minskade. Skolan blev sämre. Barngrupperna blev större. De äldre matades med fler piller.

Vi ser effekterna än idag. Soros var en av de som bidragit till detta. Ska vi verkligen inte kunna vara hederliga nog att säga det även om de vi tycker intensivt illa om de som hatar honom? Ska vi älska honom, som DN gjorde igår på sin ledarsida, bara för att idioter hatar honom? Faller vi i den fällan gör vi oss till något sämre än vi är. Vi ger rasister och högernationalister makten att göra oss mindre än vi är, rent av till sådana som tittar bort när det skaver, som skriver om historien så det passar oss, som bär oss illa åt på liknande sätt som de som vi kritiserar bär sig åt. Är vi inte som gröna, socialdemokrater, socialliberaler bättre än så? I så fall har vi nåt att skämmas över.

En sån jävla piraya

På dagens DN-debatt skriver tidigare s-ministern Carl Tham om sin syn på sitt gamla parti när det gäller att öppna upp för kapitalets avarter. Läsvärt.

Appropå dylika ting fick jag en förfrågan om jag inte kunde lägga ut en längre artikel jag skrev i slutet på 90-talet om "en jävla praya".

Kan jag väl, den var förresten med i boken Gröna drömmar och svarta oliver (1997).

En sån jävla piraya.

- En sån jävla piraya, sa han och tog en öl till. Han var mannen från LO och som sådan hade han all rätt att ta sig en öl för mycket utan att bli uthängd i kvällstidningarna. En redig karl har väl rätt att dricka? För övrigt dricker en del journalister också alltför mycket - en del av dem gör sig breda som politiska kommentatorer med moralistiska övertoner i tron att de håller på med nyhetsjournalistik trots att det är underhållningsjournalistik de håller på med. De levererar text som ger människor möjlighet att slå ihjäl tid, snarare än möjlighet att slå ihjäl okunskap. Men det har blivit bättre med åren, sägs det. Med fyllan alltså. Bland politiker också, sägs det.

- En sån jävla piraya!

Den som var en jävla piraya var en av alla dessa stackars män som måste kränga på sig fallskärmar för att känna att de har något värde.

Pirayorna har inte gjort sig förtjänta av sina pengar. Dessutom måste följande fråga ställas, även om den kan tyckas vara oartig: hur är denna nya överklass psykiskt funtad? Hur kan man, i en värld som ser ut som den gör, bli så sniken? Vilka mentala störningar är det som ger sig detta uttryck? Vad är det för människor som får toppjobben när de kräver bekräftelse genom hutlösa avtal? Är det sådana ledare näringslivet, facket och byråkratin behöver? Är det inte så att det nya klassamhället tenderar att plocka upp rädda, svaga och psykiskt labila människor i toppositioner? Människor som är så rädda, svaga och psykiskt labila att de måste manifestera sin legitimitet genom löner och förmögenhet som andra bara kan drömma om. Är det inte små kopior av Herr Andreas i Shakespeares Midsommarnattsdröm vi ser fladdra omkring med sina fallskärmar?

En god vän föreslog att stat och företag istället för fallskärmar och fantasilöner borde ge ut ordnar på sidenband som de rädda små pojkarna kunde sätta på kavajuppslaget för att på det sättet få möjlighet att visa sin status. Det skulle bli billigare och mindre provocerande. De kunde gå där och pråla för varandra. Vi övriga skulle inte behöva bry oss. Möjligen kunde vi se på dem som ett lustigt inslag på livets teaterscen. Många av de andefattiga pirayorna är ju som hämtade ur en Lorry-sketch.

- Vi är på väg in i två-tredjedelssamhället, sa mannen från LO när han hade styrkt sig med några öl för mycket och blev bortsläpad av sina vänner som tyckte att han pratade för mycket med en som såväl var nykter, om än inte i bilförartillstånd, som fri från lojalitetsband med arbetarrörelsen. Vännen som släpade kanske ännu inte begrep att mycket av arbetarrörelsens grundläggande värderingar när det gäller rättvisa och solidaritet återfinns som en självklar del i den gröna drömmen - även om den gröna och röda drömmen skiljer sig åt när det gäller synen på människan och hennes rätt att utvecklas och växa fritt. I den gröna drömmen är jämlikhet inte detsamma som likhet, utan istället möjligheten och rätten att få växa åt olika håll, men utan rätt att trampa på varandra.

- Jag tror inte att vi är på väg in i två-tredjedelssamhället, sa jag innan han försvann ur hörhåll. Vi är på väg in i ett samhälle som kan beskrivas utifrån fotbollstermer, 3-6-1. Tre tiondelar av befolkningen står utanför, sex tiondelar lever ett mer normal liv och en tiondel seglar iväg på gräddhyllan med hjälp av både ekonomiska luftballonger och fallskärmar.

Varför gick det som det gick? När antogs fotbollsteorin för samhällsbygget? Hur gick det till när fattiga blev fattigare och rika rikare? Hur tog pirayamentaliteten över? När drabbades vi av den nya trenden? Många kommer om ett tiotal år att ställa sig frågan: Vad var det som hände? Och hur fick det hända? Precis som min vän moderaten plötsligt frågade mig om jag visste när och hur och varför det parti hon röstat på i alla tider förvandlades från kulturkonservativt till nyliberalt. På den frågan hade jag inget svar.

Politiken tycks drabbas av trender där skocken springer i panik åt samma håll. Utan tid för vare sig analys eller eftertanke. Just nu springs det fort. Okritiskt anammas fundamentalistiska teser om marknadens gudomlighet, avregleringens lyckobringande effekter, frihet för kapital, internationalism utan spelregler och tanken på att samhället bli effektivt och ”modernt” när klyftorna ökar. Jag är så trött på det. Jag är så innerligt trött på det.

Jag är fullständigt övertygad om att ökande klyftor - för det är egentligen det alltihop handlar om - i ett samhälle leder till konflikter och utanförskap, våld och egoism, främlingsskap och rasism. Och i slutänden rädsla som hotar det vi lärt känna som demokrati.

Rädslan sprider sig i de fattiga förorterna med de största synliga sociala problemen. Trygghet och identitet söks i obskyra gruppbildningar där hotet och hatet förenar medan empatin dränks i den egna rädslan. Jag har kommit att prata med Linda en del efter det att hon lånat cigaretter av mig - jodå, jag har kortare perioder när jag röker, trots bättre vetande. Hon är dotter till en gammal klasskamrat från skolan. Vi har stött på varandra flera gånger på vägen mellan riksdagshuset och min övernattningsbostad. Linda är jobbig, svär som en hel karl och är ibland rejält påtänd. Men hon gråter också, hon är rädd. Rädd för att inte vara någon, rädd för framtiden, rädd för det gäng där hon finner sin identitet. Rädd för tomheten. Hon berättar att hennes mor är rädd för tunnelbanan, rädd för arbetslösheten, rädd för att pengarna inte skall räcka, rädd för att förnedra sig på socialen, rädd för sig själv, rädd för att få nej efter anställningsintervjuer trots bra utbildning och goda meriter. Linda sa vid ett tillfälle att det produceras mer rädsla än pappersmassa i Sverige. Jag tror hon har rätt.

Men rädslan sprider sig också i de rika förorterna. Vi ser hur galler för fönstren, schäferhundar i trädgårdarna och vaktbolag som patrullerar i kvarteren är en del av Europas rika förorter. Vad hjälper stora hus, välskötta trädgårdar, låga skatter och stora inkomster när rädslan smyger kring husknuten? Vad är det kvantitativa värt när det kvalitativa urholkas?

Ett samhälle med rädda människor är ett dåligt samhälle. Ett dåligt samhälle för både rika och fattiga. Vi producerar rädsla genom politiska beslut som grundas på något så irrationellt som värderingar framvuxna ur ideologisk vilsenhet och politisk flockmentalitet. De vilsna springer i flock, hysteriskt skrikande till varandra att de är på rätt väg.

Vad är det för värderingar som invaderat makthavarna? Hur kan denna samling män och kvinnor förskansa sig så långt bort från verkligheten att de inte ser och förstår att demokratins kärna håller på att ruttna när rädslan invaderar samhället? Kanske kan orsaken sammanfattas i begreppet ”ekonomism”. Den nya ideologiska flodfåran där vilsna politiker, från allehanda håll, tycks ha hamnat.

Ekonomismen lär att människan är en ekonomisk varelse. Detta är, enligt trosatserna, den mest rationella och effektiva synen på människan. Den har växt fram som en del av den mekaniska världsbilden.

När vi människor blir reducerade till ekonomiska varelser är det fara på färde. Då börjar nämligen fönekandet av högre värden. Allt reduceras till en fråga om kronor och ören. Vi blir förlorade i värden som enkelt kan mätas i kvantitet och tappar de värden som har med kvalitet att göra. Sinnlighet, smak, doft och färg försvinner som målsättningar när djupare värden och människovärdet i sig förkrymps.

Människan är naturligtvis så mycket mer än en ekonomisk varelse. Vi människor är biologiska, sociala och kulturella varelser. Det är för dessa varelser av kött och blod vi gemensamt skall bygga samhället. För människor som älskar, gråter och skrattar. För människor med längtan, drömmar och med oändliga möjligheter att växa.

Om vi utgår från att människan är en biologisk, social och kulturell varelse så är det lätt att känna förvåning och t.o.m. avsky för det som nu händer. Fler människor drabbas av sämre livsmiljö, social stress och kulturell torftighet trots att förutsättningarna är större än någonsin att bygga det ekologiskt och socialt hållbara samhället. Men istället tillåts pirayorna leka och frodas utifrån villfarelsen att deras framfart har med demokrati att göra. Den reellt existerande kapitalismen har förödande likheter med den tidigare existerande socialismen - båda kränker människovärdet, om än genom olika metoder.

Jag har förstått att makthavande politiker uppfattar samhället som en marknad, världen som en marknad. Det är en av grundbultarna i ekonomismen. De ännu makthavande har glömt att Adam Smith, som kan betraktas som marknadsekonomins fader, byggde in ett antal förutsättningar för att marknaden och ”den osynliga handen” skulle fungera. Nämligen att de som agerade på marknaden inte ville skämmas för vare sig sina grannar eller vår Herre. Men det var för länge sedan. Nu, när marknaden är internationaliserad och anonymiserad, slipper vi skämmas eftersom vi aldrig ser dem vi lurar, bedrar och utnyttjar. Och skam inför vår Herre är det inte mycket bevänt med.

Någonstans på vägen till Nu inträffade en statskupp då pirayamentaliteten och någon sorts marknadsfundamentalism tog över. En oblodig statskupp i det tysta. Det första slaget föll redan 1985 när kreditmarknaden avreglerades på det att bankerna kunde visa sin totala avsaknad av kompetens och samhällsansvar. Det andra slaget utgjorde en långdragen process under vilken reglerna för valutaflöden monterades ner - plötsligt utgjordes 90 procent av alla penningflöden över gränserna av ren spekulation. Det tredje slaget föll i maj 1991 när regeringen gav klartecken till Riksbanken att knyta den svenska kronan till EU:s valuta, ecun. För att försvara kronans värde sattes ränta till 500%, massarbetslöheten ökade, småföretag slogs ut och statens finanser blev allt sämre. Effekterna av den s.k. skattereformen var inte heller dåliga: Många med höga inkomster fick så betydande skattesänkningar att de kunde låna ut pengar, mot hög ränta, till staten så att staten kunde bekosta de skattesänkningar som de just fått. Vem behöver blodiga statskupper, när de kan ske, utan debatt, i demokratins namn? Den som hävdar att Marknaden tagit makten är fel ute. Marknaden har inte tagit makten. Den har fått makten av de folkvalda.

Den politik som förs bygger inte på empati utan på ekonomiska nyckeltal. Den politik som förs bygger inte på att människor är sociala och kulturella varelser utan på tron att människor är ekonomiska varelser. Den politik som förs bygger på att människan är till för systemets skull - inte på att systemet är till för människans. Staten behandlar människor som problem. Kommunerna uppträder som företag med köp- och säljprinciper. Företag med etiska, sociala och ekologiska ambitioner slås ut på grund av att spelregler saknas. Eller av att de spelregler som finns medför att det som är socialt och ekologiskt hållbart inte blir kortsiktigt lönsamt. T.o.m. den gode kapitalisten går under - han eller hon stryps av Adam Smiths osynliga hand. Ekonomismen är den nya religionen, medan popekonomerna är det nya prästerskapet.

Eftersom politik någonstans handlar om människor, så låt oss fundera en stund över vilka människor som är de makthavande. Jag tror inte att det är onda människor som vill skapa ett samhälle där människor mår dåligt. Men det kanske är så att de som kommit upp sig i partierna, så pass att de har ett avgörande inflytande, saknar umgänge med människor som lever i ekonomisk och social stress. Kanske umgås de inte längre med familjer där man faktiskt måste välja mellan att köpa fotbollsdojjor åt grabben eller låta tjejen gå på den allt mer avgiftsbekostade kommunala musikskolan? Kanske är konflikterna, främlingsfientligheten, våldet och utanförskapet något de bara läser om eller ser som siffror i Statistiska Centralbyråns tabeller. Kanske har man inte suttit vid köksbordet och känt kylan, rädslan, ångesten. Kanske har man inte tid med annan verklighet än den egna som formas vid sammanträdesborden.

Jag tror att det är så enkelt i en tid när de gamla ideologierna inte längre räcker till.