Miljön, makten och friheten, del 2: Problemet heter kapitalism

DN-Debatt 1989.

Från del 1: Vi lever i econocen, den tidsålder då vi är fångar i ett ekonomiskt system. Vi lever under ekonomismens järnlag, den hotar såväl planeten som människan.

Vi lever således mitt i ett problem. Vi är av omringade av det. Det styr våra liv, vare sig vi vill det eller inte. Det styr miljö och klimat. Det styr vardag och helgdag. Det styr våra sociala relationer. Det styr vård och skola. Det styr hur vi behandlar djur och ekosystem. Vi är problemets fångar, dess redskap, dess verktyg

Problemet heter kapitalism.

Därmed inte sagt att de reellt fungerande socialistiska staterna, och dess varianter av planekonomi, varit problemfria. Tvärtom. De var fyllda av problem. För miljön inte minst. Ett av skälen, kanske det största, var att yttrandefriheten och mötesfriheten var starkt begränsad, för att inte säga obefintlig för de som hade kritik att framföra. Miljörörelsen undanskuffad, byråkratin svällande och mottagligheten för ny teknik starkt begränsad. Planekonomiernas allra största miljöproblem uppstod inte, som i flera av de västerländska ekonomierna, när varor lämnade fabriksgrindarna, utan i det som kom ut ur skorstenar och avloppsrör.

Men tiden när Öst- och Västeuropa byggdes på olika system är förbi. Det system som gick segrande ur striden blev kapitalismen. Hoppet var, för många, att skapa en kapitalism med mänskligt ansikte. Det var lika naivt som när Alexander Dubček, det tjeckoslovakiska kommunistpartiets ledare under den så kallade Pragvåren 1968, försökte införa det som kom att kallas "socialism med mänskligt ansikte - och möttes av stridsvagnar och trupp från övriga Warszawapakten. De röda stövlarna trampade fram.

Den som ville skapa en kapitalism med mänskligt ansikte slapp förvisso stridsvagnar och trupp. Det fanns mer sofistikerade medel: avregleringar in absurdum, frihet för kapital snarare än för människor, globaliseringens anonymitet, frihandel utan sociala och ekologiska klausuler, ideologisk propaganda för att vi skulle ersättas med jag. Och till slut blev till och med den bisarra idén om att mångfald och valfrihet inte kan skapas utan vinstuttag ur skola, vård och omsorg betraktad som sanning.

Den oblodiga statskuppen.

Det var för trettio år sedan det stora slagfältet öppnades. En statskupp genomfördes. I Sverige.  En oblodig statskupp i det tysta. Vilket bland annat ledde fram till att de tio rikaste procenten i Sverige snabbt lade beslag på 70 procent av förmögenheten – och att välfärden fortsätter att krackelera och tillväxten tillåtits ske genom lånade pengar.

Det första slaget föll 1985 när kreditmarknaden avreglerades på det att bankerna kunde visa sin totala avsaknad av kompetens och samhällsansvar.

Det andra slaget utgjorde en långdragen process under vilken reglerna för valutaflöden monterades ner - plötsligt utgjordes 90 procent av alla penningflöden över gränserna av ren spekulation.

Det tredje slaget blev den stora skattereformen 1990-91. Många med höga inkomster fick så betydande skattesänkningar att de kunde låna ut pengar, mot hög ränta, till staten så att staten kunde bekosta de skattesänkningar som långivarna just fått.

Vem behöver blodiga statskupper, när de kan ske, utan debatt, i demokratins namn? Den som hävdar att Marknaden tagit makten är fel ute. Marknaden har inte tagit makten. Den har fått makten av de folkvalda.

Det fjärde strategiska slaget föll i maj 1991 när regeringen gav klartecken till riksbanken att knyta den svenska kronan till EU:s valuta. För att försvara kronans värde sattes ränta till 500 procent.  Resultatet lät inte vänta på sig. Massarbetslöshet skapades, småföretag slogs ut och statens finanser blev allt sämre.

Staten började spara. En blocköverskridande överenskommelse, med socialdemokraterna i spetsen, drog ner på de statliga trygghetssystemen så mycket att kommunerna fick kraftigt ökande kostnader för socialbidrag. Vilket resulterade i att man tvingade dra in pengar från skolan, från förskolan, från äldrevården. Personaltätheten minskade. Skolan blev sämre. Barngrupperna blev större. De äldre matades med mer piller.

Vi ser effekterna av denna fundamentalistiska politik än idag. Men de som genomförde statskuppen har kommit undan. Stegvis blev politik något som byggdes på ekonomiska nyckeltal istället för på empati. Ekonomismen trängde in i varenda politiskt beslut.

Staten började konsekvent se människor som problem. Kommunerna började uppträda som företag med köp- och säljprinciper. Marknadstänkandets vulgarisering trängde in i vartenda skrymsle och vrå.

Ekonomismen blev den nya religionen, kvartalsekonomerna det nya prästerskapet. Det är där vi står idag. Det är därifrån vi måste förflytta oss om vi avser att ta människor, miljö och klimat på allvar.

Den rödgröna regeringen som bildades 2014 borde, kan man tycka, haft ett tydligt uppdrag att sätta den bortre parentesen på den utveckling som startades för trettio år sedan. Frågan är i första hand inte om den förmår. Utan om den vill. Utan vilja kommer den inte ens att pröva om den förmår.

Det är väl där någonstans vi står när dessa rader skrivs. Och utan denna bakgrundsbeskrivning kan det vara svårt att förstå varför inte staten investerar mer i sådant som faktiskt skulle kunna ställa om samhället så att det blev ekologiskt och socialt hållbart. Man har abdikerat, steg för steg har man lagt allt mer makt hos den så kallade marknaden.

Det gemensamma – och till det hör även klimatrelaterade investeringar - har fått vika för den enskilde och dennes köpkraft. Det har blivit mer politiskt gångbart att ge stora delar av medelklassen möjlighet att ta en extra flygresa till Thailand än att vårda den järnväg som en gång sades vara folkets. Lägg till det att rigida regelverk och ekonomiska ramverk, skapade av riksdagen, har överlevt sig själva och nu bidrar till destruktiviteten. Och att medborgarna, uppmanade av den förda realpolitiken, skuldsätter sig över alla breddar. Allt för att hålla igång ett system som blivit ett missfoster.

Det ekonomistiska projektet tycks således fortsätta, nu i rödgrön tappning. Det lanserar ofta som modernt. Men var och en vet att det som är modernt idag blir omodernt imorgon.

Det är en tröst.

Imorgon, del 3: Kortsiktighetens förbannelse