Miljön, makten och friheten, del 3: Kortsiktighetens förbannelse

Från del 2: En oblodig statskupp tog kål på idén om en kapitalism med mänskligt ansikte. Ekonomismen blev den nya religionen, kvartalsekonomerna det nya prästerskapet. Det är där vi står idag. Det är därifrån vi måste förflytta oss om vi avser att ta människor, miljö och klimat på allvar.

Den kapitalism som gick segrande fram, och som skulle få ett mänskligt ansikte, har således blivit allt mindre mänsklig och alltmer rå. Dess intressen söker snabb avkastning, snabba vinster – på miljön, klimatets och människors bekostnad.

Kortsiktighetens förbannelse vilar över den.

Vi kommer inte att kunna värna de planetära processer som vi är beroende av om inte kapitalismen tyglas, om inte kortsiktighetens förbannelse överges och något nytt växer fram.

Vi måste ta till oss, förstå, begripa att de planetära processerna – varav klimatet bara är en – utgör förutsättningar för att vi skall kunna bygga goda samhällen. Vi kan strida och förhandla om frågor som rör fördelning, ägande och vinster – men att strida och förhandla med naturlagar och planetens grundläggande processer är meningslöst, irrationellt, kontraproduktivt. 

Förstår vi inte det spelar det till slut ingen roll om vi lever med socialism eller kapitalism. Slutresultatet blir detsamma oavsett om fåtalet eller flertalet knaprar i sig kommande generationers livsutrymme. 

Vi är sent ute. I realiteten är det så kallade tvågradersmålet – det vill säga att jordens medeltemperatur tillåts öka med högst två grader jämfört med förindustriell tid – kört. Vi skulle kunna uppnå det. Men viljan sitter mer i retoriken än i de politiska besluten. Vi är fast i ett systemtänkande som gör målet ouppnåeligt. 

Vi bygger våra fonder, våra pensioner, våra socialförsäkringssystem, våra strukturer – ja, till och med våra normer – på ett system som gjort sig beroende av ekonomisk tillväxt. Så till den milda grad att den tvingas fram genom (hushållens eller statens) lånade pengar så vi får tillräckligt mycket siffror på konton för att i tillväxtens namn konsumera sönder planeten. Samtidigt som vi minskar frihetsrummet för kommande generationer. Kortsiktighetens förbannelse.

Systemets budskap är brutalt: ta ut vinsten nu, avkastning nu, konsumera nu, låna nu. Systemet har inte tid att vänta. Då går det under. Som verktyg i systemet har vi blivit dess fångar. Eller kanske snarare dess slavar. Vi lever inte i antropocen, vi lever i ekonocen. 

Att samtala om hur vi bygger ett ekonomiskt system som inte kräver tillväxt för sin överlevnad är en överlevnadsfråga. Att samtala om hur det skall underlätta både ökad frihet - som omfattar människor men inte kapital - och rättfärdighet, som inte begränsar människors frihetsrum, vore en nåd att stilla bedja om. Ur mitt perspektiv ingår såväl ett radikalt  höjt grundavdrag – varför skall löner under existensminimum beskattas? - som en allsidig utredning av medborgarlön/basinkomst i den ekvationen.

Vi har onekligen stora problem att brottas med. Systemet som med sin inneboende kraft driver mot rovdrift och perverterad ojämlikhet. Till det kommer att det ekologiska utrymmet för var och en av oss är mindre än vi tidigare trott. Vi lär nämligen bli fler människor på jorden än vad forskningen tidigare kommit fram till.

Så knaprar vi alltmer

När jag föddes 1949 var vi 2,5 miljarder människor som delade det ekologiska utrymmet. När jag dör, om jag har turen att bli lika gammal som genomsnittet i Sverige, kommer vi att vara 6 miljarder fler. Men det kommer inte att stanna där. Förväntade 9 miljarder kommer, enligt nya beräkningar, snarare att bli drygt 11 miljarder inom några få generationer. Studien – gjord av University of Washington och FN – ställer alla tidigare resonemang på ände.

Varje enskild människas ekologiska fotavtryck måste därmed minska betydligt mer än man tidigare trott. Därmed blir den naiva förhoppningen om ”hållbar tillväxt” än mindre sannolik. Snart sagt varje dollar, euro och krona är nämligen mättad med såväl ändliga naturresurser som utsläpp av bland annat koldioxid.

Problemet är att vi konsumerar alltför mycket i alltför strida strömmar i alltför hög takt. Samtidigt som just det – att vi ska konsumera alltmer i allt stridare strömmar i allt högre takt – är medel för att upprätthålla det ekonomiska systemtänkande vi fastnat i. Den som inte förstår vidden av detta borde inte få inneha en statsrådspost. Inte i Sverige, inte i Europa, inte någonstans. Men istället är det som ett medeltida mörker ligger över just denna, den mest obekväma, frågan.

Istället för att ta itu med utmaningen ägnar sig ledande politiker åt att marknadsföra retorisk kosmetika samtidigt som man lovar ökat konsumtionsutrymme som det mest statushöjande som finns. Trots att man vet att varje dollar, varje euro, varje krona är mer eller mindre mättad med negativ miljö- och klimatpåverkan.

En del menar att ny teknik skall lösa problemen. Men som Tim Jackson visar i sin bok Välfärd utan tillväxt skulle detta kräva tekniksprång som vi inte sett skymten av tidigare. Vi blir allt fler människor på jorden, vi blir alltfler som tillhör en global medelklass som konsumerar allt mer allt fortare.

De miljövinster vi gör när de enskilda produkterna kräver allt mindre råvaror och energi för sin framställning äts upp av att vi blir alltfler som konsumerar i allt snabbare takt. De pengar vi sparar när vi sätter upp solfångare och solceller kommer vi att använda på något annat sätt, kanske genom ytterligare en långresa med flyg.

Det kallas rekyleffekten. Och den slår hårt. Ju billigare den smarta mobilen blir, ju snabbare sker omsättningen. Det är därför så kallad frikoppling mellan tillväxt och ökande globala ekologiska fotavtryck är så oerhört svårt att nå. Det är därför overshoot day – det vill säga den dag på året då vi förbrukat jordens årsproduktion av ekologiska resurser – infaller tidigare och tidigare. 2015 inföll dagen den 13 augusti. Året innan var det den 19 augusti. Vi knaprar på planeten alltmer.

Är det värdigt den art som kallar sig homo sapiens, den visa människan?

Domptörerna ser världen som en spelplan och sig själva som spelare
Hade vi haft tid på oss, hade vi varit snabbare att sjösätta ny teknik, hade en större del av ekonomin nyttjats till sociala och kulturella investeringar, hade företagen visar större intresse för cirkulär ekonomi - det som förr kallades kretsloppsekonomi - och delningsekonomi (kolloborativ ekonomi), hade girigheten som driver kapitalismen inte tillåtits blomma ut, hade de ekonomiska styrmedlen styrt hållbart, hade det offentligas del av ekonomin varit större  – då, men först då, hade vi kunnat lösa våra problem inom rimlig tid.

De många – inte minst kommande generationer – hade fått det bättre och tryggare.

De som skulle förlora på detta har dock fått makt att hota, och hotet gör rädslan så stor att politiken underkastar sig dessa domptörer av den så kallade marknaden. Dessa domptörer som genom sin maktutövning också skapar normer som uppfattas som ”naturliga”, som t ex köpandets och ägandets norm. Dessa domptörer vars mål inte är fungerande marknader med socialt och ekologiskt ansvar utan en kapitalistisk blå planekonomi. Lika förödande för demokratins värden som den röda planekonomin en gång var.

Domptörerna ser marknaden som en spelplan och identifierar sig själva som spelare. Men vem vill egentligen låta framtiden styras av dem som ser den som en spelplan? Är det rationellt? Är det något som den art som kallar sig homo sapiens, den visa människan, bör acceptera.

Svaret måste rimligen bli nej.

Del 4: Vi behöver en fredlig kulturrevolution.