Slutet rum för politisk debatt

Budgetdebatt i riksdagen igår. Oppositionen är inget trovärdigt alternativ, skriver Henrik Brors, DN:s borgerlige kommentator med förflutet från extremvänstern. Och nog har han rätt. Något vidare alternativ är inte oppositionen, man bygger ju sin politik på samma världsbild som regeringen.

Ekots Inger Arenander hävdar däremot att det är tydliga skillnader mellan blocken, att det finns två tydliga ekonomiska alternativ. Jo, men bara om man accepterar den politiska världbild som präglar de två blocken.

Själv är jag inte förvånad över att de borgerliga och socialdemokraterna ligger så nära varandra, men oändligt förvånad över att Miljöpartiet tappat det som partiet en gång grundades på. Och man gör det i en tid när en alternativ politik, byggd på en alternativ världsbild och en alternativ vision, förmodligen skulle ha större möjlighet än någonsin att vinna gehör.

På åtminstone fyra områden saknade jag gröna angrepp och gröna visioner som bröt sig ur det slutna rum där den politiska debatten förs:

• Robust ekonomi. Finansminister Borg hävdade gång på gång att Sverige var mer utsatt än andra länder på grund av att vårt land är mer handelsberoende än "något annat land". Men detta fick inte miljöpartiets Mikaela Valtersson att göra det som väl ändå vore det mest naturliga för en grön politiker: Redovisa att MP redan på 90-talet varnade för just det som nu skett och redan då krävde en mer robust ekonomi med bättre balans mellan beroende och självtillit än den "naiva tro som alltmer präglar såväl de borgerliga som socialdemokraterna". (Bland annat skrev Marianne Samuelsson och jag rapporten "Elva steg för en robust ekonomi".)

• Arbetstid. Thomas Östros (S) hävdade att jobben är socialdemokraternas viktigaste fråga, och regeringens politik handlar ju till stor del om den ökande arbetslösheten. Det är som upplagt för en grön politiker att driva kravet på sänkt normalarbetstid - såväl för att minska arbetslösheten som för att stimulera övergången från det gamla tillväxtsamhället till det nödvändiga utvecklingssamhället.

• Statens utgifter. Det finns alla skäl att upprätthålla välfärdens kärna och en god grundtrygghet som innebär att ingen faller igenom trygghetsnäten - staten skall garantera medborgarnas behov, men inte deras begär. En grön vision om statens roll vore mer än rimlig. En grön vision om avvecklad militär vore även den än mer rimlig (nu skjuter regeringen till närmare en kvarts miljard för att klara den utländska trupp som också MP applåderat) - att föra över 40 miljarder till ett bättre fungerande rättssystem, en bättre skola och gedigen sjukvård (inkluderande internationella sjukvårdsteam istället för svensk militär trupp) borde vara en intressant politisk vision i visionslöshetens tid. Om detta skrev jag bland annat här.
  

• EU. Tja, nog är det nästan på gränsen till larv att man i en ekonomisk debatt - där statens utgifter nagelfars - inte ens från grönt håll orkar kritisera att staten nu måste skjuta till närmare 4 miljarder extra till Bryssel. Man borde våga dryfta om inte dessa fyra miljarder gjort större nytta i kommunerna.
  

PS! Stefan Fölster ville ha mer investeringar, men aktade sig faktiskt för att använda det förargliga C-ordet... Synd!