Samtal med hjälte...

Gårdagens blogginlägg med anledning av 8 mars, Kvinnodagen, följs givetvis upp av en intervju Elin Wägner... 

- Hej Elin, kul att ses!

- Kul och kul. Vet inte om det är så kul överhuvudtaget i dessa dagar.

- Du tänker på kriget i Ukraina?

- Ja, det och många andra krig. Ni gör det lätt för er genom era krig. Det är ju lättare att kriga än att tänka... För övrigt undrar jag vad du gör vid mitt skrivbord.

- Jag har övernattat i Lilla Björka och sitter faktiskt här och skriver om ditt liv…

- Jaha, ja, det blev ju en del gjort mellan tårarna… Och nog fanns det en del roliga passager också..

- Som när du gick genom isen i Siljan?

- Har du läst mina gamla brev? Jo, släden gick genom isen. Och nog blev jag förälskad. Jag var gammal, 42 år. Det var som en vårflod i september… Men han var gift han. Författaren Sigfrid Siwertz. Och gick tillbaka till hustrun. Kanske lika bra det. Jag hade inte tid med romantik på heltid i alla fall.

- Världsförbättrare som du var hade du väl inte tid för det lilla… Du stod på barrikaderna för kvinnlig rösträtt.

- Javisst. Präster predikade mot kvinnlig rösträtt på söndagarna. Och på vardagarna skred kulturens män till deras sida. Är Hjalmar Söderberg bekant?

- Jodå, han var ju stor redan på 1910-talet, nästan som en blandning av Lars Norén, Björn Randelid och Lars Winnerbäck.

- Vafalls? Vilka är det?

- Förlåt, de levde förstås inte när du levde…

- Söderberg lät meddela att det bara var fula, bittra och misslyckade kvinnor som var anhängare av kvinnlig rösträtt. Som svar på det skrev jag en roman. Pennskaftet.

- Fredrik Böök, som nog var den vassaste kritikern på den tiden skrev i Svenska Dagbladet ”Det är inte dåligt att kunna göra något så tråkigt som rösträtten till något så pass läsvärt… Varför ägna sina goda talanger till något så suspekt?”

- Suspekt! Jag vet nog vilka som var suspekta. Och rädda! Förresten ansåg han att jag var för kvinnlig för att skriva om kvinnosaken. Men vad är kvinnlighet? Vanor och ovanor som uppfunnits av männen!

- Men ni vann rösträttskampen till slut…

- På ett sätt. På ett annat sätt förlorade vi. När kvinnor väl fått rösträtt röstade de som män. Inte för fred, utan för upprustning. Så härskarideologin kunde fortsätta.

- Härskarideologin?

- Javisst. Det var den som rådde. Mannen härskar över kvinnan. Den vite mannen över den svarte. Människan över jorden. Det är likadant idag har jag förstått. Långt har ni inte kommit!

- Kanske inte det…

- Vapen använder ni fortfarande, krigsretoriken ser jag i era tidningar, som om ni inte förstått att kriget bara behöver dumhet, medan freden behöver klokhet. Åkte jag inte runt i Europa och talade om Gandhis lära?

- Jo, men berätta om… 

- Dessutom ser jag att ni fortfarande lägger påsaskit på jorden och sprutar gifter på åkrarna som om ni tror att ni inte skadar själva livet! Redovisade jag inte hur jorden skulle bli sjuk och att jordens barn, dit vi människor och alla andra levande varelser räknas, därmed råkar i sådana följder att vi inte kan överblicka dem? 

Varnade jag inte för hur girigheten skulle uppfylla begär för fåtalet på bekostnad av att värna behov för de många?

- Är du bitter?

- Kalla det vad du vill. Ni tror att människans frihet och lycka kan vinnas genom att ni blir herrar över jorden. Men för att civilisationen skall bli jordens herre måste människan bli slav under sitt eget system. Somliga slavar vet det. Andra inte.

- Du blir så upprörd, Elin. Vet du om att Horace Engdahl sagt att din första roman, Norrtullsligan, är den första bok där kvinnor intagit staden på samma sätt som män alltid i gjort i litteraturen.

- Horace vem?

- Engdahl. Han var ständig sekreterare i Svenska Akademien och gift med Ebba Witt-Brattström. De är skilda nu.

- Ja, Akademien känner jag ju till. Jag hamnade där still slut. Som den andra kvinnan efter Selma Lagerlöf. Jaså, de är skilda... Ja, det är inte lätt att vara gift.

- Du skilde dig också…

- Ja.

- Varför det?

- John Landgren var välkänd kritiker och debattör. Men vi behövde inte varandra i hushållet. Avstånd var att anbefalla även på annat sätt. Han hade sympatier för Hitler. En tredje klassens diktator.

- Och många av dina kvinnliga vänner beundrade Stalin…

- Du tänker på kvinnorna i Fogelstad? Den medborgarskola vi byggt upp för att kvinnor från alla klasser skulle kunna ta för sig i politiken…

- Jo, just det…

- Elisabeth Tham, Ada Nilsson, Honorine… De var liberala på många sätt, men deras vänskap med Stalins ambassadör i Stockholm, Alexandra Kollontay, gjorde dem blinda. Stalin var samma sort som Hitler. Jag blev tämligen ensam. Men mellan tårarna kan man få mycket gjort.

- Ett trettiotal romaner… Och böckernas bok: Väckarklocka. Där du vävde samman kvinnors rättighet med såväl freds- som miljöfrågan… Den boken förändrade hela mitt liv.

- Hoppas till det bättre.

- Ja, så är det. 

- Det var ju skönt att höra. Du tycks ha lyssnat på mig, Såg att du inleder varje kapitel i din nya bok med ett citat av mig...

- Så är det. Tog du illa upp?

- Nej för all del. 

- Tack för intervjun. 

- Varsågod, innan du lämnar Lilla Björka får du vara så vänlig att rensa skrivbordet och städa upp efter dig.

- Självklart!

- Och låt bli min knypplingsdyna.

Gårdagens finns här: https://schlaug.blogspot.com/2025/03/kvinnodagen-8-mars.html

Kvinnodagen 8 mars

 

Sverige fick kvinnlig rösträtt - eller rättare sagt: rösträtt för kvinnor som inte hade socialbidrag och inte var romer - sist av alla nordiska länder. Ensamstående mödrar med socialbidrag fick inte rösta förrän 1945. Och romer, även med fast adress, fick inte rösta förrän 1959.

 

Så när Sverige firade hundraårsdagen för "allmän och lika rösträtt" häromåret så var det en grov frisering av sanningen.

ELIN VÄVDE
I boken Väckarklocka, som kom ut 1941, har Elin Wägner vävt ihop kvinnors rättigheter med freds- och miljöfrågan. Hon skapade en ideologisk väv som fångat upp många, bland annat mig. Utan Väckarklocka hade jag aldrig blivit politiker, kanske struttat omkring på Stureplan eller något annat förnedrande.

Elin Wägner skrev Väckarklocka mitt under brinnande krig. Hon kände djup ångest över kriget och djup besvikelse över att kvinnor inte var ett dugg bättre än män på att förhindra vare sig militarismens vanvett eller den våldtäkt på miljön som hon redan då insåg skulle komma.

Berodde detta möjligen på dåligt självförtroende hos kvinnor, att de helt enkelt blivit fråntagna kvinnors historia? Att de, som hon skriver, redan som barn tvingades "lära sig utantill det bud där Gud själv antages sätta kvinnan näst före oxen och åsnan och övrig lös egendom som män inte fick stjäla av varandra" och att det från predikstolarna ständigt predikades att kvinnas ställning till mannen var densamma som mannens till Gud. 

 

ILLA OMTYCKT
Väckarklocka blev illa omtyckt av etablissemanget när den kom ut, och är radikal än idag. I fråga efter fråga bar Elin Wägner fram idéer och slutsatser som var långt före sin tid. Hon inleder med fyra ganska tunga kapitel, en genomgång över vad myter, religioner, sagor och tro har att säga om en forntida moderålder, hon berättar hur kvinnors roll i samhället kunde varit innan patriarkat tog över. Hennes engagemang hade lett henne ner till bland annat Kreta och Delfi. Hon ville ge kvinnor kraften att se att de stod på en egen plattform, att de inte behövde tycka som sina män, att de, precis som män, hade en historia, även om den både gömts och glömts.

Hur har historieskrivningen kunnat negligera kvinnors roll genom historien? Hur kan en ensidigt manlig utgångspunkt fått gälla som objektiv? Elin Wägner skriver:  

"Flertalet människor nu för tiden dricker vatten från sjöar de aldrig sett. Det har runnit lång väg genom rör, det har förändrats genom de filter de passerat. (-) De historiska lärdomar på vilka vi formar vårt öde, liknar sådant vattenledningsvatten. Endast ett fåtal specialister har tillgång till historiens källor.

Naturligtvis måste vetenskapen ge en sovrad, förenklad och fattbar bild av vad som hänt. Fråga är om den urvalsmetod som nu tillämpas vid förenklingen är rättvis och om förklaringarna förklarar det som skett. (-) Hur skulle historien se ut om man betraktade den från kvinnornas synpunkt? Jag vet att det är förbjudet, men ställa frågan kan man åtminstone få göra... (-) Mäns och kvinnors historia är ju så sammanflätad som varp och inslag i en väv. Men de har lyckats göra en historia enbart av inslaget."

 

(För den som inte vet vad varp och inslag är skall sägas att varpen är den osynliga del i väven som det synliga inslaget flätas samman med).

RÄTTVIS FÖRDELNING RÄCKER INTE
Elin Wägner hade modet att också rannsaka sig själv, och sina bästa vänner, för att de inte redan efter första världskriget förstått de ekologiska sammanhangen. Hon hade själv varit med på den internationella fredskonferensen i Haag 1915, varit djupt engagerad och trott på dess slutsatser. Men nu, drygt 20 år senare, ser hon en rad brister. Bland annat hade man begärt att "naturtillgångarna skall fördelas rättvist" - men nu har hennes ekologiska medvetande vuxit och hon skriver upprört att det betyder att "om alla bara får vara med om den hänsynslösa och planmässiga utsugningen av jorden så är allt gott och väl".

Men det var alls inte väl för Elin Wägner längre - hon hade under de senare åren allt tydligare vävt samman feminism, fredsfrågan och ekologi till ett. Och det var mycket mer än samtiden kunde acceptera. Ja, mer än nutiden också kan acceptera...

Hon förklarade hur svårt det är att bryta gamla tankemönster, invanda normer, ifrågasätta det som de många uppfattar som självklart och naturligt: 

"En fågel värjer sig i sin bur. Det är det enda de kan göra om den tillhör en gammal burfågelsläkt och inte vet någon annan uppehållsort. Det öppna dörren är då inte en utgång till friheten utan ingång för katten."

Elin Wägner anade att hon öppnade sig för kritik. Diplomatisk var hon inte. Karriär brydde hon sig inte om. Det som måste sägas, måste sägas. Hon lät sig inte stillas av de olika råd hon fick från både vänner och förläggare att tona ner, vara mjukare, inte dra på... Men vi som kunnat följa hennes utveckling, så här med facit i handen, kan förstå att denna bok var omöjlig att skriva på något annat sätt.

 

 

Elin Wägner var villig att ta skott, till och med bli skadeskjuten av sina kritiker. Även hennes gamla vänner från Fogelstadstiden mötte hennes bok med tystnad. Även de mer liberala bland Fogelstadskvinnorna hade en viss undfallenhet för Stalin, vilket upprört Elin Wägner, som avskydde både Stalin och Hitler genom att avfärda dem som primitiva, tredje klassens diktatorer.

Elin Wägner är bitter. Besviken. Ledsen. Kvinnor har gått in i de system som män byggt upp, blivit systemets fångar utan att påverka. Militarism, skövling och en mekanisk syn på världen var det system man byggde upp. De politiska huvudlinjerna var som "poler på samma utvecklingsväg" där militarisering, skövling av naturen och härskarideologi förenade dem: mannen skulle härska över kvinnan, den vita mannen härska över den svarte, människan härska över naturen. Allt detta måste avvecklas. På samma sätt som mannens härskande över kvinnan gått hand i hand med människans härskande över naturen måste nu avvecklingen av av detta också gå hand i hand, skrev hon.

Elin Wägner var besviken över att ingenting av detta hade hänt sedan första världskriget. Då hade kvinnor samlats till världsomfattande protester, men nu satt man med sin rösträtt och teg, begravda i partiernas kvinnoförbund där de fått leka utan inflytande. De skulle förändra världen, men nu stoppade de strumpor åt armén, tillverkade ammunition, klippte gardiner för mörkläggning. Understödjande de patriarkaliska principer som styr världen, skrev hon upprört.

Men hon är noga med att skilja på dessa principer och de enskilda människorna - något som för övrigt genomsyrar alla hennes böcker. Det är samhällets och normernas ensidighet hon angriper. Hon skrev i en arbetsbok: "Samhällsliv och kultur har blivit enkönade, sterila och perversa. Och perversitetens kulmen är det moderna totalkriget." Med totalkrig menade hon både det militära och det kemiska som hotar biologisk mångfald och ekologiska sammanhang. Hon skrev i Väckarklocka: 

"Människans frihet och lycka har kommit att betyda herravälde över jorden. Detta erövringsmål, som allt mer kommit att bestämma utvecklingens hållning, har inte tålt att några gränser bestod för människan. Därför har civilisationen även under fredstid varit på krigsfot. Den arbetar med fart, massa, med krafter som den väcker upp och inte helt behärskar. Den älskar att bryta lagar och motstånd. Den är krigisk och nedbrytande, även där den skenbart arbetar uppbyggande. Där den går fram, måste äldre kulturer raseras, naturen skändas och plundras. Dess uppbyggande, uppfinnande, producerande har ett hetsigt, nervöst drag.

 Men det är inte bara kvinnor som underställs den vita mannens härskarmentalitet, det är också "framtidens män". Hon skriver: 

 "Bland dem är naturligtvis Gandhi den främste, emedan han först av alla folkledare i världen fick den idén att den vita civilisationen var förgänglig och kunde och borde i så hög grad blandas upp med andra tillsatser från andra raser att den miste sin exklusivitet, men vann en framtid. (-) Framtidens män förstår att människan dukar under i sin hopplösa kamp för anpassning till den mekaniska tillvaron..."

Hennes analyser kan likna marxismen när det gäller hur hon ser på systemets oundvikliga kollaps. Också i hur hon förväntar sig att de många maktlösa människorna skall vakna upp och förändra. Men Elin Wägner syftar djupare än till bara klasskamp, för också den kommer att domineras av män. Hon ser möjligheter i delaktig demokrati och i självständiga enheter i samverkan där män och kvinnor samarbetar utan skrank emellan, på lika villkor och på samma plan.

Hon gick emot stora namn i kvinnorörelsen som Ellen Key, som ansåg att kvinnor hade sådana biologiska förutsättningar att de bara skulle arbeta i samhället med vård och omsorg. Elin Wägner fnös åt detta och menade att då kunde aldrig rättvisa uppstå. Kvinnan måste ha rätt att såväl ha familj och barn, som möjlighet till varje arbete utanför familjen; annars skulle hon hållas som mannens fånge därför att hon saknade ekonomiska möjligheter att själv ha kontroll över sitt liv och sin framtid.

KONFLIKT MED ALVA MYRDAL
Elin Wägner kom i viss konflikt med Alva Myrdal och marxisterna. Hon såg nämligen redan 1941 faran i att bygga stora system, om än i det godas tjänst och med ädla syften, eftersom system alltid kan övertas av krafter med onda eller snöda syften. Det gällde allt från storskaliga institutioner för barn och äldre till politiska system.

Hon hänvisar till en av de fredliga fäderna för anarkismens, Peter Kropotkin. Skulle hon tvingas välja mellan Marx och Kropotkin vore valet lätt. Kropotkin myntade begreppet inbördes hjälp som svar på kapitalismens inbördes kamp, och hade dessutom redan trettio år tidigare påpekat risken för att även arbetarna skulle utöva "den kolonialistiska imperialismens" idé - enda sättet att motverka detta var att decentralisera, utveckla självtillit, överblickbarhet och energihushållning samt producera mer lokalt för lokala behov.

Väckarklocka avslutas med en programförklaring, en vision, en analys över vad som är hög levnadstandrad. Kanske var det just detta som upprörde samtiden allra mest. Högst upp på listan står gott och rent vatten, filtrerat av naturens eget reningsverk. En provocerande tanke när arbetarrörelsen såg varje bolmande skorsten och nedhuggen skog som framgång. Och när liberalerna alltmer började räkna alla värden i kronor. Hon reagerar kraftigt mot industrialismens enögda syn på världen.

Vad reglerar levnadsstandarden, frågar hon. Och svarar själv: Penningen. Det gällde att "segra i konsumtionstävlan", vilket Elin Wägner uppfattade som såväl förnedrande för människan som förödande för naturen. Efter vatten på listan, över vad som är levnadsstandard, kommer bröd bakat på goda råvaror, utan tillsatser. 

"Mjölet skall vara malt av säd som vuxit på frisk jord - frisk betyder här att den varken får vara sur eller övergödd, att den skall vara full av liv... Mjölet skall innehålla kornets alla beståndsdelar, men däremot inga blekmedel eller tillsatser för att höja bakningsduglighet och förvaringsmöjligheter."

Som krav nummer tre och fyra på listan återfinns att djuren skall ha leva ett värdigt liv och att spannmål och grönsaker odlas utan gifter. Det var naturligtvis provocerande att ifrågasätta kemikaliejordbruket på den tiden, snart skulle ju nobelpriset delas ut till uppfinnaren av DDT... Och att ifrågasätta "rationell" djurhållning, som ju skulle ge alla billigt kött, var snarast reaktionärt.

HANDLA LOKALT, TÄNK GLOBALT
Elin Wägners kosmopolitiska världsbild leder henne naturligtvis bort från idén att levnadsstandard bara handlar om den egna täppan. Hon betonar att vi måste veta hur människorna som framställt mat och andra varor haft det, att deras arbetsförhållande och sociala förhållanden varit goda. Hon skriver:

"Vi hade alla serverat den härliga, billiga kaliforniska frukten till våra söndagsmiddagar. Nu hade vi fått reda på hur den kunde vara så billig. Amerikanska farmare som genom en rå och hänsynslös jordpolitik förvandlats till proletariat, hade strömmat till Kalifornien och arbetat med plockning och konservering av frukten under förhållanden som man inte kunnat bjuda oskäliga djur en gång. Så länge det klibbar nöd och tårar vid aprikoserna, kaffet och apelsinerna som vi serverar, ligger vi djupt under en människovärdig levnadsstandard. Därför kräver vi makt som köpare att framtvinga en minimistandard för alla som arbetar inom livsmedelsförsörjningen, från mjölkerskan till fruktplockaren. Vi vill inte ha dåligt samvete inför människor och djur, vi vill ha vänskap med dem."

Men Elin Wägner blundade inte för att också materiella behov måste stillas. Men de saker man äger skall vara "få, förstklassiga och hålla länge". Tävlan om att konsumera mest kan bara leda till mental förnedring och ekologisk förödelse. Boendet var däremot viktigt för människans välfärd, man ska ha direkt övergång till "marken, gräset och fåglarna... vår begränsade del av världen skall vara obegränsad till djup och höjd...". Men än viktigare är "något att leva för" och att "kunna tala om vad man vill".

Med glimten i ögat berättar hon också att "hemtvättade, soltorkade, vindomsusna och skogsdoftande underkläder" kan vara ett villkor för hög levnadsstandard, men att detta trots allt inte platsar på listan.

ÄR VI ETT SKADEDJUR... JO, MEN VISST.
Boken har mer än 80 år på nacken. Och de första kapitlen kan tyckas tunga, och krävande. Men så småningom blir hon åter wägnersk, med beska kommentarer, lysande analyser och flytande språk. Gammal är boken. Men formuleringar, analyser, diagnoser, spådomar, straffpredikningar och visioner har snarare blivit mer aktuella än förr. Eller vad sägs om detta: 

"Soldaterna besprutar de största av sina fiender med kulor, lantmännen besprutar de minsta med sina kemiska lösningar. Båda delarna är ett hopplöst företag. Bespruta ett fiendefolks soldater till döds och en oumbärlig del av den mänskliga familjen har undergått en behandling vars följder ingen kan beräkna. Bespruta vinstockens parasiter och man dödar livet i jorden under den, utan vilken vinstocken inte kan leva.

 
Det finns inga skadedjur. Men genom jämviktsstörningarna i naturen har tillfälle givits för arter som skulle haft en gallrande uppgift att breda ut sig över sin givna gräns. I den mån människan stört jämvikten, uppträder hon själv som ett skadedjur.
 

Vi behöver en vision av en värld med mening i... Den visionen skapas då människa efter människa genomlyses av övertygelsen att det nuvarande sakerna stillestånd är en förvillelse som inte ingår i världsordningen som en nödvändighet. (-) En dag får människorna åter höra världen andas."

Hur möttes då boken när den kom? Ja, Elin Wägner hade med åren blivit en välkänd och ärad författare. Välkänd som journalist hade hon varit. Provocerande, javisst, men inte på det sätt hon var i Väckarklocka där hon utan diplomatiska formuleringar sammanfattar vad hon kommit fram till. Boken blev bemött med hård kritik av de som iddes säga något offentligt, men framför allt bemött med tystnad.

De som delade hennes uppfattning vågade inte meddela världen detta. Det skulle utesluta dem från karriär, fina uppdrag och glans under kristallkronor var helst de fanns: hos politikerna, hos arbetarrörelsen, hos näringslivet och hos kulturens eget etablissemang. Mest besviken var hon över tystnaden från de gamla vännerna i Fogelstadgruppen.


SELMA LAGERLÖF
Det dröjde flera år innan hon upprättades, då genom en lysande biografi över Selma Lagerlöf. Hon fick plats i Svenska Akademin. När hon 1949 avled ersattes hon där av Harry Martinsson, som med ett magsurt inträdestal över Elin Wägner avslöjade sitt främlingskap och manliga rädsla för Elins tänkande. Det dröjde nästan tio år innan han skrev Aniara.

Elin Wägner har i Väckarklocka gjort upp med såväl sig själv som sin samtid och historien. Känslosamt, men ändå med intellektuell stingens. Personligt färgad, men ändå allmängiltigt. Praktiskt men ändå visionärt.

Väckarklocka är en klassiker, en bok som än idag bränner. Jag hoppas den kan komma ut igen, i nutida språkdräkt och med lätt redigering. Den borde stoppas i varje politiker hand.

PS! Karin Boye skrev sin dikt Visst gör det ont när knoppar brister  till Elin Wägner på hennes 50-årsdag. Några år senare kom den ut i bokform.  

 
Här hittar du min blogg om Elin Wägner, med bokrecensioner och annat.

ETC

Skriver manus till måndagens ledarkolumn i ETC. Så här blir en passus, tror jag:

"Det är mycket som kovänder. Det var inte länge sedan stora delar av den svenska politikerskaran med
entusiasm i blick meddelade att ett svenskt medlemskap i Nato skulle vara som att ta en försäkring mot att
bli anfallet. Nu talar samma figurer om att Ryssland och Nato kan hamna i krig inom bara några få år.
Vilket rimligen kan tydas som att vår säkerhet snarare minskat.

Hur kan alla dessa experter – hur de än kovänder - få uttala sig utan att medierna ställer kritiska frågor? Hur kan det bli accepterat att inte ett ord sägs om vikten av att komma ur det elände vi fastnat i?"

Ska få ihop 4000 tecken. Sånt kan man pyssla med på fredagskvällar...

Research... med gott humör

Ägnat mig åt läsande av protokoll, brev, strategidokument, gamla tal och annat. Research, låter mindre pompöst än forskning. 

Satt ännu en dag på arkiv igår. Jagade fakta. Håller på med en bok som innefattar Miljöpartiets, min, Sveriges och världens historia i fallande grad. Kan väl kallas memoarer. 

Bland träiga dokument finns historier. Totalt någon kubikmeter papper, hårddiskar, disketter, tidningsarkiv och kyrkböcker. 

Kunde bli en akademisk avhandling, men blir en munter bok med gott humör och lite sorgkant därtill.

I arkiven dyker namn upp som får minnen att rinna till. Eldsjälar, gamänger, karriärister, surkart och hjältar. Makabra förhandlingar, smidda planer och siffernissar. 

Tiden som språkrör, turnéer, övernattande hos hundratals partister, gräsrötter som hjältar bakom framstormande frontfigurer. 

Det lilla partikansliet som journalister trodde var jättestort med tanke på vad som levererades, tiden utan pressekreterare, talskrivare och infochefer och bunkrar. Politiska entreprenörer. 

Öl med Persson, fika med Sahlin, konspiration med miljöminister. Mycket är det. 300 sidor blir det. Med gott humör. Kommer ut om ett år. Har någor hårddiskar kvar att ta mig igenom.

Här redovisas att krigströttheten ökar

I Sverige brukar medierna inte redovisa opinionsmätningar om hur krigströttheten växer. I söndagens Agenda nämndes inte det. 

Public service i Finland - och medier i andra länder, inkl Ukraina - redovisar däremot. 

Här: https://yle.fi/a/7-10070585

Här finns senaste mätningarna från Ukraina, som öppet redovisas I ukrainska medier: https://news.gallup.com/poll/653495/half-ukrainians-quick-negotiated-end-war.aspx

Också i Ryssland pekar opinionsundersökningarna på en allt mer utbredd krigströtthet.

Enligt Levada-centret, landets mest trovärdiga opinionsinstitut enligt Yle, har andelen anhängare av fredsförhandlingar aldrig varit lika stor.

”Nästan 60 procent efterlyser förhandlingar, medan bara en av tre vill att kriget ska fortsätta”.

Här redovisas hur opinionen i EU-länder ser ut:

 https://www.europarl.europa.eu/at-your-service/files/be-heard/eurobarometer/2022/public-opinion-on-the-war-in-ukraine/en-public-opinion-on-the-war-against-ukraine-20240223.pdf

En onödig fråga

 

Tullar på Cadillac

Mycket tal om tullar nuförtiden. Trump tänker öka tullarna på bland annat europeiska bilar från dagens 2,5%. Vilket gör européer lite upprörda trots att EU minsann lägger på 10% tull på amerikanska bilar. 

En Cadillac blir extra dyr med ökade tullar. Inget att rekommendera. Men den här säljs för 140 kr plus porto men utan tullavgift. Går att beställa - och läsa recensioner -  här:

  

Ukraina, Trump as tears go by

Trump anser att så länge USA levererar vapen till Ukraina så vill inte Zelenskyj ha fredsförhandlingar utan vill fortsätta att försöka kasta ut ryssarna, vilket inte är realistiskt. Så kriget bara fortsätter. 

Zelenskyj vill å sin sida att USA ger säkerhetsgarantier efter en vapenvila och förhandlingar. Trump menar att det är europeiska länders uppgift. Men europeiska länder vill i sin tur ha backup av USA. Så är läget. Allt medan barnen leker.

Bisarrt möte i Vita Huset

Zelenskyj tackade för det stöd Ukraina fått. J.D. Vance krävde än mer tack. Trump betedde sig som om han deltog i en reality-såpa. Som han avslutade med "det blev bra teve".

Det kunde varit en AI-film. Det var det inte. Det var västvärldens mäktigaste man.

Dessvärre har läget nu blivit sådant som en del av oss sagt att det förmodligen skulle bli: ju längre kriget i Ukraina pågår ju sämre förhandlingsläge riskerar Ukraina att hamna i. 

Dels beroende på att opinionen i USA blivit alltmer krigstrött vilket bidrog till Trumps seger i presidentvalet, dels därför att allt fler medborgare i såväl EU som Ukraina tröttnat, vilket stärker Rysslands förhandlingsläge. 

Lägg till det att Ukraina har svårt att ersätta alla döda och skadade med nya civila som ikläds uniform. En auktoritär regim som Ryssland kan tvångsrekrytera på ett helt annat sätt.

Kommer EU-länder att öka bidragen till Ukraina om/när USA drar sig ur kommer missnöjet att växa när skola, vård, pensioner får mindre pengar. 

Pågår kriget flera år till tvingas Sverige och andra europeiska länder antingen skicka egna soldater eller överge Ukraina. 

I det förstnämnda fallet riskerar vi ett totalt krig i Europa. Det är ett av skälen till att förhandlingar borde inletts för länge sedan. De politiker som inte insett det - och det gäller hela riksdagsfältet i Sverige - är och har varit naiva. Nu balanserar vi på en skör tråd. 

Jag har skrivit detta förr. Men att det skulle bli som det blev mellan Trump, som betedde sig som en skitstövel, och Zelenskyj anade jag verkligen inte. 

De som så ihärdigt hävdat att det är Ukraina som bestämmer när förhandlingar ska börja har pratat mot bättre vetande. I realiteten har det alltid varit de som skickat vapen till landet som avgjort. 

Fredsförhandlingar måste till. Fortsatt krig är vanvett. 

USA borde gett "säkerhetsgarantier". Att EU plus Storbrittanien och Norge ensamt ska stå för det är bisarrt med tanke på hur historien tagit oss hit. 

Likt förbannat måste det till förhandlingar. Allt annat leder till än värre situation, än fler döda, risk för totalt krig. Utan kontroll.

Timbros "miljöinstitut"

Timbro har ett miljöinstitut. Som om räven har en vaktstyrka för att skydda hönsen. Man anser att strandskyddet hotar äganderätten. "Staten konfiskerar i praktiken stora delar av privat mark utan någon ersättning..." meddelas. 

Äger du så ska du fan i mig ha rätt att göra lite som du vill. Och ju mer du äger desto mer får du göra som du vill. Vi sitter på ett sluttande plan där äganderätten allt oftare är argument för nedmontering av miljöskydd, artskydd och omgivningens ve och väl.

Varje liten förändring kan tyckas harmlös, men riktningen leder oss någonvart... Vill vi dit? Kanske hoppas vi alla på "den amerikanska drömmen" om att själva en gång vinna några miljoner så vi själva kan nyttja den "liberala äganderätten".

Regeringen har drivit fram "liberalisering" av strandrätten som nu fått ganska mycket kritik. Men Timbros miljöinstitut vill gå längre. Institutet menar att regeringen måste "gå mycket längre" så att markägarnas legitima rätt till frihet ökar.

Som om vaktstyrkan till hönsen anser att de små gliporna i stängslet bör bli betydligt större som en ett led i rävarnas legitima rätt till ökad frihet.

Rundgång....

 

Den finns på Nationalmuseum och är av Ida von Schultzenheim. Hon tröttnade på den manliga dominansen bland konstnärer som fick ställa ut och bildade Föreningen Svenska Konstnärinnor. Det gjorde hon förbaskat rätt i.

För femton år sedan ställdes den ut på Sävstaholms Slott i Vingäker. På "slottet" var det utställningar av hög kvalitet varje sommar. Sånt görs inte längre. Men vi har en outlet. Och kris i kommunen. Visserligen har jag flyttat över gränsen till Finspångs kommun men Vingåker är närmsta tätort, därifrån går tåget.

Stationshuset var en gång i tiden - när vi flyttade från Stockholm till Vingåker - bemannat med personal som sålde biljetter och hanterade gods. På godsexpeditionen hämtade jag stora gastuber från AGA, gasen behövdes för att fylla ballonger som användes för att mäta molnhöjden på väderstationen där jag jobbade.

Under mörka tider på dygnet mättes molnhöjden med strålkastare istället för ballonger. Det blev en ljus fläck på molnen och med ett siktinstrument kunde höjden räknas ut. Det började gå rykten i byarna att folk sett ufon. Jag sa inget om saken. Det hände inte så mycket annat i byarna, så det var lika bra att man fick nåt att fundera över.

En som målade moln var Strindberg. Den här finns på Nationalmuseum:

Inkompetent

Inkompetent. Smaka på det ordet. Det har nog aldrig funnits så lite kompetens som hos moderater och kristdemokrater som inför valet pratade om kärnkraft. Kristersson, Svantesson och Busch saknade all kunskap när de uttalade sig.

Pladdrade, utifrån sin status som svenska toppolitiker, om att kärnkraft blir byggd bara hinder avvecklas, att den är billig och går snabbt att bygga. ALLA som har minsta kunskap i frågan visste att det där var struntprat.

Men svenska journalister förmådde nästan aldrig ställa följdfrågor, kontrollera fakta eller ens plocka fram räknedosan för att kolla om något som de tre ovanstående pladdrade om överhuvudtaget var sant, rimligt eller ens möjligt. Inkompetens - om det nu inte var medvetna lögner - lönade sig i valet. Tidöpartierna vann.

Nedanstående figur är finansminister i Sverige. Vi behöver inte vända oss till USA och Trump för att peka på lögnare och pladdrare. Trump skulle avsluta kriget i Ukraina på 24 timmar, Svantesson skulle bygga kärnkraft på 100 dagar - till och med det statliga bolag hon basar över meddelar att beslut inte kan tas förrän tidigast 2029.

Verkligheten kryper fram även i medierna, trots att den funnits där hela tiden: det är inte bara att bygga... det krävs cirka 10 000 personer för byggandet, det krävs bostäder för dessa, skolor, förskolor, transportvägar. Byggtid uppåt 15 år.

När det är färdigbyggt levereras el som är svindyr sommar, vår och höst och vinter. Bolagen ska slippa ta risker, garanterat pris, medborgarna får betala medan Kristersson, Svantesson och Busch för länge sedan lever på statsrådspension och inte kommer att vilja tala med medier om hur deras inkompetens kom att belasta medborgarna i generationer framåt.

Ukraina - in på fjärde året

 PS! Så fort jag skriver på sociala medier - som till exempel Facebook - om Ukraina så blir det många kommentarer, inte minst från sådana som ser på världen med ett öga. Antingen blundar för vad Ryssland gör, eller blundar för vad USA gjort. Så när jag la ut Ruslana idag så skrev jag också detta när kommentarerna fladdrat in:

Lantbacon och avgångar

Vaknar på hotell. Frukost. Där serveras lantägg och lantbacon. Hur set stadsägg ut? Hur ser stadsbacon från urbana grisar ut? 

Föreläsning kl 11.00. Sjömanskyrkan i Göteborg. Kul att den inte rivits. Finns ju urbana grisar som gärna river allt som är fint. 

Tåg hemåt. Inställt. Fick ta senare tåg. Än så länge rör det på sig. Läser Arvejord av Maria Turtschaninoff. Lovande inledning. Dystert ute. Regn. 

Centerledaren avgick idag. Såg honom i SVT:s 30 minuter. Förstod att skulle bli ett slut. Det går inte att vara så lurvig i svaren. Avgång i tid.

Alla kommunikationsministrar borde avgå retroaktivt. 

 

Nedrustning... eller bara svammel?

Ska vi leta efter några trevlig korn i världens och Trumps galenskap?  Det är ändå söndag...

Nedrustning talade Sverige mycket om förr. De som följt den amerikanska valrörelsen kanske inte är helt överraskade över att Trump nu säger sig vilja ha till ett avtal med såväl Putin som Xi för att halvera militärutgifterna. 

USA spenderar flest dollar  på militären. Så det finns ju en del att spara...

Trump säger sig också vilja få till ett avtal om kärnvapenbegränsningar - nedan utdrag från en TT-notis från veckan:

- Det finns ingen anledning att bygga nya kärnvapen, vi har redan så många. Det går att förstöra världen 50 gånger om, 100 gånger om. Och här håller vi på att bygga nya kärnvapen, och de bygger kärnvapen, säger Trump.

– Vi spenderar en massa pengar som vi hade kunnat lägga på andra saker som förhoppningsvis är mycket mer produktiva.

Slut från TT. 

UNDRING

Beror allt som sägs på vilket humör Trump är på när han vaknar? Eller kan man spåra en linje från valrörelsen? Svaret är nog både och.

Detta var ett korn i ett gyttjigt världsläge där galningar styr och ställer.

Själv hälsar jag varje försökt till nedrustning, avtal om begränsning av kärnvapen och diplomati med ett stillsamt positivt - men också skeptiskt - leende. 

Oavsett varifrån initiativen kommer. Ty forskarna, som studerar hur de globala hoten om att kärnvapen  kommer att användas   har blivit allt mer pessimistiska.

Enligt beräkningar från Stanford University löper dagens barn en 50-50-risk att drabbas av ett kärnvapenkrig. 

Ha bra söndag i alla fall! För övrigt kan noteras att Kanada vann över USA i hockey. Yes!

Sista versen...

 

Redan då sjöng jag på sista versen... Idag går jag in på dag 9522 i sista versen och frukost ska intas, föreläsning förberedas och en och annan lättare svordom uttalas över värk i kroppen. Gomorron!

Kaffe - dyrt eller inte?

 

Som världen ser ut kan det ju vara behagligt att fundera på en mindre livsviktig fråga... kaffe.

Kaffet är dyrt. Eller är det så dyrt? Ett kaffepaket ger minst 50 koppar kaffe. Kostar ett paket 100 kr så blir det två kronor per kopp. För mig blir det fyra kronor, kanske till och med fem kronor. Min frukostkopp rymmer bortåt tre deciliter. Kniper det klarar jag mig med en mindre.

Och så kanske en kopp till under en del dagar. Så tio kronor per dag kan det bli för kaffet som i mängd motsvarar en liten flaska bubbelvatten som kostar mer än så. Som bara är vatten med tillsatta bubblor och kanske något mer eller mindre artificiellt smakämne.

Fast nu kostar inte ett paket riktigt 100 kronor så jag tog i ordentligt.

Vad är kaffe? En böna som ska odlas, ges näring, skötas, plockas, köras till hamn, lastas på båt, transporteras över haven, lasts ur båt, transporteras till rosteri, rostas, förpackas, levereras till affär. Lägg till det att odlingen kräver oerhörda mängder vatten.

Dessutom kan jag meddela att jag jag i min ungdom jobbat i lastrum för att baxa upp kaffesäckar, det var tungt. På kajen satt en kompis som redan tagit studenten så han fick sitta i solen och räkna säckar med en lön som var högre än den vi som jobbade i lastrummet erhöll. Där och då lärde jag mig nåt. 

Lång näsa...

Minns ni hur glada Ulf Kristersson och Pål Jonson - uppbackade av Magdalena Andersson och Peter Hultqvist - var när dom lovat USA att få bygga upp 17 militärbaser i Sverige? 

Alla begrep att Trump mycket väl kunde vinna presidentvalet, men det påverkade inte svenska toppolitiker...

J.D Vance, kränka EU-politiker och det sluttande planets logik

 

Det kan förstås kännas lite jobbigt. Att J.D. Vance sa det jag sa redan för några år sedan. Att det stora hotet mot Europa finns i Europa.

Men det jag, till skillnad från Vance, pekade på var de bruna krafter som växer fram, hur klyftorna ökar, hur kapitalet tillåts gå på tillväxtjakt utan hänsyn till medborgarna, hur medvetenheten om klimatet faktiskt tunnas ut. Det vill säga mycket sådant som D.J. Vance gillar...  

Hans slutsats var inte så dum, men hur han motiverade den var som om räven kritiserar räven för att rävar käkar höns.

HELA DEN RÖDGRÖNA SKARAN
Så sent som inför senaste EU-valet föreläste jag om det inre hotet mot Europa.

Nu är det ju så att i svensk debatt var det många som hade liknande farhågor. Hela den rödgröna skaran, liksom den liberala, talade ideligen om hur högerkrafterna, inte sällan med rasistisk underton, växte fram i Europa. Ibland i en väv där också vänsterkonservativa skapade sig utrymme.

Plötsligt när Vance säger att hotet mot Europa finns i Europa - även han menar något annat än jag gör - så blir europeiska politiker skogstokiga, kränkta, bittra. Vi utgör sannerligen inte något hot för oss själva...

Fast det är ju det som stora delar av EU-parlamentet hävdar när de med rätta pekar på extrema grupper som växer, växer, växer... Efter nästa val till EU-parlamentet kan EU se helt annorlunda ut. Med ministerråd där sådana som Le Pen och hennes vänner dominerar.

INTE TROLIGT?
Inte troligt säger kanske du... Det hade du förmodligen sagt om någon för femton år sedan sagt att den svenska riksdagens justitieutskott skulle ledas av en kille som gick med i sitt parti då detta var öppet nazistisk.

Det hade du förmodligen sagt för bara några år sedan om någon sagt att en svensk regering skulle tillsätta en landshövding som skrivit rasistiska mejl och dömts för förtal. (Carina Ståhl Herrstedt, SD, ny landshövding för Gävleborgs län).

Vi sitter på det sluttande planet. Vänjer oss vid det. Normalisering av det som tidigare ansetts som udda sker i rasande takt.

Kort sagt kan man väl säga att det på många sätt är illa ställt i såväl EU och USA som i Ryssland och lite varstans i övrigt. Och till detta kommer Mello.

Tack för idag, slut för idag.

AI kräver skattereform

Tänk så det kan bli om vi alla kan leva mer på andras arbete – med andra menas AI. Det gäller bara att vinsten från AI-genererad produktion inte stannar hos kapitalägarna, utan att vinsterna av AI:s arbete fördelas. Till skola, sjukvård, omsorg, rättssystem och mänskliga trygghetssystem.

Det enda sättet att göra detta är att förändra beskattningen så att produktionen i sig beskattas – oavsett om den skett genom människors arbetstid eller inte. Jag är synnerligen förvånad över att inget politiskt parti tycks inse vad som väntar annars. Att så många, så envetet, snarare agerar tvärtom.

Om detta skriver jag här - väl värt att läsa så klart... 😇😇