tisdag 22 augusti 2017

MP-historia (12): Route 88 - eller lång vägs färd till riksdagen...

Klicka för att se intervjun - har inte ett dyft med MP att göra.
När jag förberedde ett samtal med Peter Kadhammar om hans bok Route 66 så fastnade jag i en tanke om Route 88. Så pass mycket att jag började rota i arkiven i stället för att förbereda mig...

Route 88, vägen till valvakan 1988. Den väg som skulle leda till att nytt parti för första gången på 70 år tog sig in i riksdagen.

Nu gick samtalet med Kadhammar bra trots allt. Jag var hyggligt påläst om Route 66 eftersom jag skrivit boken Gud älskar att färdas i en rosa Cadillac. Rockens historia utan Route 66 fungerar ju inte... 



Den långa valspurten fram till 1988...
... då MP som första nya parti på 70 år skulle ta sig in i riksdagen.


Eva Goës, jag och Åsa Domeij på valvakan 1988 - men innan dess hade vi slutspurten...

Bakgrunden var lika viktig för oss som för sponsorerna i sportvärlden...
Vänsterpartiets Jörn Svensson slår till...
... och Bengt Westerberg (FP, nuvarande L) hakar på.
Nej till centrala löntagarfonder, ja till Närfonder för att bl a stötta
anställda som i kooperativ vill ta över sina företag vid försäljning.
Självfallet...
Per Ahlmark, folkpartist, surar...
"Centern har ett block om foten", hävdade jag...
Eva Goës v/s Gudrun Schyman
Kontroversiellt,,, men nödvändigt.
Bengt Westerberg, desperado...
För det mesta absolut nej till hemma-hos-reportage. 
Opinionssiffrorna talar sitt språk. Mer här.
Grön skatteväxling på 30 miljarder fick vi igenom så småningom...
Självfallet inte, vi hade ju rätt...
Jo, hur skötte dom sitt skogsinnehav och sin aktieportfölj...
En offentlig hemlighet...
Talade utanför ryska ambassaden.
Säger som Peps, vad fan är hög standard?
Vi åkte valtåg. Här Kjell Dahlström, Lena Lindström och Carl Frick...

... och dansade samba genom landet.. här Fiona Björling, sedermera språkrör.
Orkestern hette Ebbe Grön
Grön Ungdoms rör Katja Wagner.

Fick vara med i SVT:s partiledarutfrågning som gick bra, till ledarsidans (SvD) sorg...
... och eftersom vi firade seger på krog blev bilden att det gick ännu bättre.
Vi fick inte vara med i SVT:s partiledardebatt - men Eva fick en kanonminut i Aktuellt i debattpausen.






Och opinionssiffrorna skakar om... vi kan komma in!


 Och sen blir det valvaka... 
...som vi förlägger i Lund, till Stockholmsmediernas förtret.

Här kommer första valprognosen.
Vi fixade det... Ärligt talat: ibland trodde jag att det var ett omöjligt projekt...
GU och MP (Katja Wagner och röret) förenas i glädje...
Jodå, de gamla partierna pressades trots allt...

Och samban fortsatte... Eva var otröttlig som vanligt.
Visst skrev i historia...

... vilket till och med DN kunde konstatera...
Och hemma slog lokalpressen på stort i löpet...

Så blev det telefonväkteri tillsammans med Åsa som vunnit en TV-debatt mot Bengt Westerberg.

 Men mest av allt ska Per Gahrton äras...
... för det var han som drog igång projektet som tog sju år att förverkliga.

DN december 1981 - partiet hade bildats i september.

Och Kjell Dahlström!
Att bilden längst ner - med riksdagen som bakgrund - kunde tas beror inte minst på Kjell Dahlström. Utan vars kreativitet, engagemang, arbetsförmåga och entusiasm under hela åttiotalsresan, som någon sorts evig partisekreterare i bakgrunden, hade projektet inte lyckats, Tack, Kjell!


De fyra rör som partiet haft på 80-talet och ett provrör - Ragnhild Pohanka, jag, Åsa Domej (provröret), Per och Eva. Kjell borde varit med på bilden!
Tack till alla som  dragit lasset lokalt, engagerade gräsrötter som satsat pengar, tid och ibland till och med jobbet, för att bära sin del av projektet, fixat frukost och övernattningar till trötta språkrör, ordnat torgmöten och lagt ut valsedlar.

Tack för idag, slut för idag. Route 66?? Här!
ÖVRIGA DELAR AV SERIEN "MP-HISTORIA" FINNS HÄR.

måndag 21 augusti 2017

MP-historia (11): När jag blev Batong-Birger...

Apropå att den rödgröna regeringen igår meddelade att man skulle skjuta till 7 miljarder de närmaste åren till polisen så minns jag dagen jag blev kallad Batong-Birger.

Det var den 8 februari 1997. Det var några partikamrater som i riksdagens korridor - någon var förbannad också - hälsade godmorgon med det glada tillropet.

Jag hade tagit mig friheten att - så språkrör jag var - fundera öppet på Miljöpartiets syn på rättskedjan. Jo, artikeln var förankrad hos riksdagsgruppens rättspolitiska talesperson. Men ändå...

Jag hade grottat ner mig några dagar i hur rättssystemet fungerade i vardagen och hade blivit lätt förskräckt. Jag hade talat med småföretagare som var utsatta för beskyddarverksamhet - betalar du inte slår vi sönder restaurangen. Bristerna när det gällde att klara miljöbrott var stora, liksom ekonomisk brottslighet, det visst jag sedan tidigare. Uppklarnanden av vardagsbrott var inte så stor då heller.

Kort sagt: jag ansåg mig har tillräckligt på fötterna för att påstå att det höll på att gå åt helvete. Och att de som skulle drabbas mest var den lilla människan, hen som inte har kontakter. Småföretagare som inte har råd att betala för vakter. De som drabbas av de stora aktörernas miljöbrott. De som oförskyllt kan råka illa ut den dag medborgargarden får för sig nåt.

Ibland händer det att arkiven - i detta fall Svenska Dagbladets - anser att debattinlägg är så överraskande att man stryker under av ren förvåning. Eller varför man nu stryker under.

Det är aldrig lätt att ompröva sina åsikter...
Hur som  helst, jag inledde artikeln så här: "Det här debattinlägget har inte varit lätt att skriva. Det är aldrig lätt att ompröva sina åsikter och erkänna att man själv, och den rörelse man företräder, gjort det för enkelt för sig..." Vidare påpekar jag att polismakten på många sätt växt samman med "de konserverande etablissemangen" och visat både oförmåga och ovilja att ställa ekonomiska och ekologisk brottslingar till svar. Jag pekar på polisvåld - inte minst mot miljöaktivister och fredsdemonstranter. Och hävdar att det "saknas social kompetens inom hela rättssystemet".

Även vi som "vill se sociala åtgärder och rättfärdig fördelningspolitik" bör inse att hela samhället står inför ett vägskäl. "Antingen ger vi polis och rättskedja rimliga resurser eller också kommer vi att få se hur demokratins kärna ruttnar bort".

Tendenser till beskyddarverksamhet, medborgargarden, nedlagda polisstationer och rädsla är ett hot framför allt för de som inte lever på gräddhyllan. Knorren är förstås given: skall vi lägga miljarder på nya robotsystem och krigsflygplan när demokratin hotas inifrån?

Alla uppskattade inte artikeln, några grönisar blev förbannade i sak, andra för att det var dåligt förankrat ("folk kan ju tro att vi tycker så") - men många höll med. Och några tråkade mig med en glimt i ögat för att vara Batong-Birger.

Uppriktigt sagt tror jag fortfarande att jag hade rätt. Utan ett schysst rättssystem drabbas de som inte kan betala för sig, eller som inte har kontakter och hög social status i konkurrenssamhället.



söndag 20 augusti 2017

MP-historia (10): Pinsam kanonkongress

Kongress 1987. Svettigt. Den kanske svettigaste jag varit med om.

Trötta språkrör, det hade varit mycket resande, mycket planerande, det var ju nu det gällde att dra upp tempot så vi skulle ta oss in i riksdagen, som första nya parti på 70 år,,, Nervigt hade det också varit. Inte minst alla de kvällar vid 23-tiden då vi väntade på att kvällstidningarna skulle ringa och meddela vad den nya opinionsmätningen visade.

Det var så det gick till då. Man satt vid sin fasta telefon och väntade. Förberedda kommentarer som byggde på att man skulle få med något politiskt budskap.

Kongressen var förlagd till Karlskoga som en ren provokation. Bofors låg där. Och Bofors hade smugglat vapen. Miljöpartiet var inte populärt i kretsarna kring vapenexport. Tvärtom, vi ville avveckla den.

Den som avslöjat smugglingen  heter Ingvar Bratt. Han jobbade på Bofors, blev upprörd över fifflet, polisanmälde och blev medlem i Miljöpartiet. En modig hjälte. Har skrivit en bok om hur han upptäckt smugglingen, hur han hade modet att avslöja det och om rädslan som måste besegras. En grön hjälte.

Han fick MP:s fredspris.

Det svettiga de där dagarna i Karlskoga berodde på något annat. Lätt pinsamt. Så här skrev Dagens Nyheter:


”Miljöpartisterna ägnade sju av plenumtimmarna åt språkrörsvalet, och nästan lika många i arbetsgrupp, trots att de ideligen betonade att den uppgiften inte är viktigare än någon annan.Tio på kvällen startade utfrågningen av kandidaterna. 

Valberedningens Jill Lindgren, Åsa Domeij och Eva Goës på spinnsidan, valberedningens Birger Schlaug och valfrihetsalibit Carl Frick på svärdsidan, om man nu kan tala om svärd med de gröna. Utfrågningen liknade mest ett förhör på partiprogrammet. Alla kunde det rätt bra. Enda skamsna nunan visade Birger Schlaug när han fick tillstå att han helst ville se Åsa Domeij som sin parhäst och inte Eva Goës. Pläderingen handlade mest om Eva eller Åsa. (-) 

Åtta på lördagsmorgonen skulle man välja. Det tog lång tid att rösta om röstningsproceduren. Birger Schlaug vann lätt första omgången med 176 av 191 röster. Eva Goës fick 87, Åsa Domeij 77 och Jill Lindgren 27 röster. Nästa omgång vann Goës med 100 mot 88 för Domeij. Omkramandes varandra förklarade de omvalda språkrören att det inte finns några personliga motsättningar emellan dem och att allt skall gå så bra.”
  

För att vara ett parti som ansåg att politikens innehåll var viktigare än person - och att språkrör var en markering av att ledarrollen inte skulle betyda så mycket - var kongressen inte så bra... I SVT kunde man se ett inslag när en kongressledamot föreslog att debatten skulle ligga på natten så att inte journalisterna orkade vara där. Inte så bra det heller. Men ändå slutade det bra, med kanonsiffror.


Uppåt för MP, statsminister Carlsson (S) fick nåt att fundera över.
Expressen kom med glada opinionssiffror till krogen dit Lena och jag smugit.
Samtliga historier i serien hittar du här.

lördag 19 augusti 2017

MP-historia (09): 1987 - nu eller aldrig!

DN midsommar 87. Ingvar Carlsson var en av de som var surast på oss.

SvD 2 januari 1987.
1987 blev inledningen på den offensiv som skulle ta MP in i riksdagen året därefter. Eva Goës och jag var, som det kändes, ständigt på resande fot. Lokalavdelningarna mobiliserade, miljöpartister arbetade ideellt över hela landet.

Det hände flera gånger att jag övernattade på järnvägsstationen i Katrineholm, när det blev alltför pinsamt att än en gång be Lena komma mitt i natten och hämta.

Frågor som vi drev förutom de rent miljörelaterade var förbud mot vapenexport, sänkt arbetstid och skattepolitik. Kärnkraftssamhället - med centralisering, storskalighet och sårbarhet - var förstås återkommande tema.

Redan vid nyåret utmanade vi moderaterna och socialdemokraterna på debatt. Dom skulle själva få välja ämne, varsågod. Själva hade vi förstås gärna utmanat dom i energipolitik, Eva var enormt påläst och engagerad.

Ett viktigt steg på vägen mot riksdagen var att vi äntligen - efter många års tjat, inte minst av Per Gahrton - fick ett eget namn i SIFO. Det vill säga vi slapp buntas ihop i "övriga partier". Över 4 procent gav mer utrymme i medierna, mer utrymme i medierna ökade efterfrågan på vår politik.

Men det skulle inte dröja länge innan den stora offensiven från de gamla partierna tog fart. Och nog hoppades de att vi skulle göra bort oss på kommande kongress... mer om den imorgon.


DN