Några tankar inför MP:s kongress och samtalen inför arbetat med nytt partiprogram - klicka här.

Grön revolt - eller kanske snarare ärofyllt återtåg till grön politik...?

Frågan inför MP-kongressen - och det offentliga och interna politiska samtal som sker i anslutning till denna - är om partiet avser att rensa skiten från glasögonen och återigen se var de gröna rötterna finns. Det gäller att, ur ett sak- och ideologiskt perspektiv, låta eran under Maria och Peter bli en kort parentes i partiets historia. 

Redan har man avvecklat blockpolitikens dumhatt, det vill säga att före ett val skriva ihop sig i en gemensam blockpolitik. Och idag kräver ett antal miljöpartister att partiet skall släppa det ideologiska snedsteget som innebar att MP blev ett parti som pläderade för vinstsyftande skolor - en idé som drevs fram under Mikaela Valterssons och de dåvarande språkrörens ledning. Vinstdrivande bolagisering av skolor och vårdinrättningar är ett otyg.

Återgår partiet till en grön syn på vinster i skola och vård, och står partiet nu fast vid att gå fram som eget alternativ - inte ett mittenparti mellan rött och blått, utan som ett grönt samhällsomdanande alternativ - har två av de fem huvudinvändningar jag haft mot MP:s utveckling rättats upp. Ett högst välkommet återtåg, rent av ärofyllt sådant... För det som behövs är inte fler som tänker likadant, utan fler som vågar inse att vi behöver en fredlig kulturrevolution där nuvarande strukturer, system och normer verkligen ifrågasätts.

De övriga huvudinvändningarna jag har när det gäller dagens MP är a) den totalt oideologiska idén som gjorde att svensk militär medverkan under Natobefäl i Afghanistan blev en grön hjärtefråga, b) den tragiska tron på ekomodernism (det vill säga att ekonomisk tillväxt är en förutsättning för ekologiskt och socialt hållbar samhällsutveckling) samt c) partiledningens anpassning till den djupt antiintellektuella tesen om något så absurt som arbetslinjen och dess konsekvens om bibehållen 40-timmarsvecka.

Skulle partiet återgå till en radikal fördelningspolitik - MP drev faktiskt en mer profilerad fördelningspolitik än V under många år eftersom vi bland annat insåg att det inte går att bygga ett ekologiskt och socialt hållbart samhälle om klyftorna ökar - och samtidigt arbetar mer för att täppa till revorna i skyddsnäten för de som drabbats illa börjar den gröna färgen synas allt bättre. Därutöver är det maktfrågorna som De gröna återigen måste våga ta tag - något som var centralt för partiet under tidigare skede. Hur gör vi för att upprätthålla verklig marknad med myller och mångfald snarare än fåtal och enfald. Lägg till det insikten om att vi behöver bredda skattebasen för att upprätthålla möjlighet till gröna investeringar och god bastrygghet i samhället... De gröna har en del att jobba på efter år av ideologisk vilsenhet och alltför stor fokusering på att vinna personliga statsrådsposter genom att vara harmlös.

PS! DN:s ledarsida beskriver MP som ett parti som försöker vara det mittenparti som rör sig mellan vänster och höger. Det märkliga är att MP:s partiledning tillåter denna allt mer vanliga beskrivning utan att reagera. Det vill säga man ansluter sig till den linjära uppfattningen att politik handlar om en enda dimension: med rött på ena ändpunkten och blått på den andra. Därmed skrotar man hela det arbete partiet gjorde under årtionden för att påvisa att det finns flera dimensioner i politiken. Och utan att se att den röda planekonomi man med rätta kritiserat bara ersatts med en blå kapitalistisk planekonomi . En annan politisk dimension utgörs av axeln för ekonomisk och materiell tillväxt. Partierna bör sättas in i ett flerdimensionellt koordinatsystem snarare än på en linje... Då blir det visserligen svårt för Mats Knutsson och ledarsidornas orakel, men det får vi ta...:-)

Inför MP-kongressen: Hur är det med historiebeskrivningen egentligen?

Har hört ledande personer i MP hävda att partiet står för en arbetslinje, och till och med att partiet alltid gjort det. Kanske är det så att man försöker skriva om historien för att miljöpartister under helgens kongress skall tycka det är grönt att inte driva frågan om sänkt arbetstid. Man vill bli ett mittenparti utan profil, ett harmlöst parti kanske. 

Man beter sig illa om det är en strategisk fint gentemot partiets medlemmar, man saknar kunskap om partiet om man verkligen tror på det man säger. I valrörelse efter valrörelse drev nämligen MP under hela 80-talet och 90-talet kravet på sänkt arbetstid. Och så här skrev jag i boken Svarta oliver och gröna drömmar som kom ut 1997.

Du borde arbeta mindre och älska mer, sa hon och kittlade mig med ett grässtrå. Det var lunch och vi hade gått ner i parken, ätit var sin pistageglass och låg nu och småpratade i solen. Jo, det var väl sant. Jag jobbade mycket, dagarna gick och i stunder av insikt förstod jag att jag flydde från nära relationer genom att arbeta.

Många år senare. Jag sitter i en tevestudio. Jag är språkrör för De gröna. Deltar i en många timmar lång hearing om arbete. Eftersom jag och några andra politiker skall vara med först när det närmar sig midnatt hinner tröttheten krypa på trots att det som sägs under kvällen är intressant. Det diskuteras huruvida det kan bli mer arbete i framtiden och om vi arbetar för att leva eller om det är så illa att vi lever för att arbeta. Jag tänker på den där stunden i parken och på vad hon sa: Vi borde arbeta mindre och älska mer. Det var också så jag avslutade debatten den där kvällen. Jag fick sista ordet.

På morgonen ringer en man som på saktmodig norrländska ber mig ta ansvar för vad jag sagt kvällen innan. Han hade gjort vad jag uppmanat till och om resultatet blev ett barn så fick jag ”ta mig fan betala underhållet”. Dessutom följde han upp min uppmaning från gårdagen genom att inte gå till jobbet idag. Han lät så allvarlig så jag undrade om det var skämt eller allvar. Vi pratade en stund och inte ett tecken tydde på att han skämtade.

Man ska vara tolerant mot allt, utom när dumheten parar sig med makten, skriver Peter Noll i Den utmätta tiden.  Jag tänker ofta på det citatet när jag inte förstår den politiska debattens märkligaste piruetter. Huruvida man tycker att det är märkliga piruetter beror förstås på de egna värderingarna, för det finns ju inga objektiva sanningar.

Skapa sysselsättning och åtgärda människor

I debatten kring arbetslösheten krävs det tolerans, tycker jag. Olika lösningar föreslås. En del är roliga. En del som hämtade ur en mardröm. De mesta härrör från den gamla världsbilden och baseras på gamla ideologiska grunder.  Lönearbetet uppfattas, av de flesta debattörer, som något närmast heligt. Det är väl därför man pratar om att ”skapa sysselsättning”, som vore vi småbarn som måste sysselsättas för att inte hitta på dumheter. Det är kanske därför man pratar om att ”sätta människor i åtgärder”. Vindrutetorkare kan man åtgärda. Men människor? Uppriktigt sagt förstår jag inte vare sig vokabulär eller upprördhet. Det är väl bra att vi inte behöver arbeta så mycket! Det är väl inget att vara ledsen över! Tvärtom! Är syftet med livet att vi ska lönearbeta? Är vi så förslavade att vi inte kan ta till oss glädjen i att ha fri tid som vi kan fylla med det vi själva vill? Är det samhällets normer som gjort oss oförmögna att ta vara på den fria tiden?

Kanske är det så att LO och Luther - eller om vi ska vara nog: Calvin - som gemensamt skapat den ångestfyllda relation vi har till lönearbetet. Hela vårt människovärde tycks ju hänga samman med lönearbetet. När vi sammanfattar våra liv är det genom att redovisa vilket lönearbete vi haft, vi verkar nästa ha blivit ett med vårt lönearbete. Den som är befriad från arbete känner sig inte fri - och är inte heller fri eftersom hela systemet skriker ut att den som är arbetslös inte gör rätt för sig. Frihet från lönearbete skapar ångest. Nog är det synd.

Någonstans på vägen blev det fel. Och vänstern har minst lika stor skuld som högern för att lönearbetet blev så upphöjt att det blev grunden för människovärdet. Vi blev vad lönearbetet var. Vi blev rädda för fri tid, frihet från lönearbete kom att uppfattas som skamligt, så skamligt att den fria tiden, som man själv ägde, omgärdades av ångest snarare än av livslust och kreativitet. Vi blev fångar i myten om lönearbetet. Hela samhällets strukturer byggdes upp för att människans roll som lönearbetare skulle stärkas. Trygghetssystemen och pensionerna grundades på lönearbetet.

Liberalen Mill gillar inte liberaler

Eftersom det är nationalräkenskaperna som räknas betyder inte tillgången till fri tid just någonting, skrev Christer Sanne i Hur mycket arbete behövs? Han konstaterar att vi skulle klara oss bra med 30 timmars arbetsvecka. Om nu inte alla fördomar och förlegade föreställningar om vad som är värt något fanns. Myten om lönearbetet, som det mest centrala för individ och samhälle, har invaderat politiker och samhällsdebattörer till den grad att man hamnar i ett intellektuellt moras. Som om lönearbetet vore ett självändamål, som om vi måste ”skapa” sysselsättning för sysselsättningens egen skull. Det är väl alldeles utmärkt om vi kan arbeta mindre och älska mer. Leva mer. Känna mer. Vi borde våga återvinna friheten och kunna bygga upp de sociala relationer som egentligen är den enda trygghet vi kan ty oss till utan att lura oss själva. Herregud, vilka möjligheter vi har idag att skapa ett fantastiskt samhälle! Ett samhälle där vi delar på jobben och inser att den gamle liberalen John Stuart Mill hade rätt när han påpekade att när samhället blivit materiellt moget skulle vi kunna låta den fria tiden växa istället för ekonomin. Liberalen Mill är en av mina favoriter, socialisten Kropotkin en annan. En lagom dos av dessa nedblandat i ekologisk grundsyn så gräddas min gröna dröm.

Den viktigaste åtgärden: sänk arbetstiden!

Den viktigaste konkreta politiska åtgärden i vårt samhälle nu är att dela på jobben, sänka arbetstiden och framför allt avmystifiera myten om lönearbetet. Du är inte vad du lönearbetar med. Du är större än så! Att sänka arbetstiden är nyckeln till det goda samhället. Att krossa myten om lönearbetet som alla goda gudars gåvor är den kanske viktigaste utmaningen för den som har gröna drömmar.

Och, förresten, hur ska man överhuvudtaget lösa problemet med den påtvingade arbetslösheten om vi inte delar på jobben? Låt mig ta ett exempel där jag inte förstår hur man tänker. Vi dras med hög arbetslöshet i Sverige.  Många mår illa, mänskliga resurser är outnyttjade, mycket som borde uträttas blir inte uträttat, kunskap och erfarenhet används inte. Ersättning betalas till de som förlorar sina jobb. Ersättningen tas av våra gemensamma skattemedel. Man kan säga att de arbetslösa är anställda av staten för att göra ingenting. Ja, i själva verket avskedas människor som utför ett produktivt arbete för att istället anställas av staten som arbetslösa för att göra ingenting. Detta är svårt för en någotsånär normalbegåvad person att begripa. Och jag kan banne mig inte förklara för mina grannar hur de makthavande kan låta det som sker ske.

Högerns väg

Istället för att dela på jobben, ta tillvara på möjligheterna envisas man med att ”skapa sysselsättning”. Traditionellt finns det två vägar att ”skapa sysselsättning”. Högern vill gå den amerikanska vägen genom att vidga löneklyftorna, tillåta betydligt lägre löner, montera ner arbetsrätten och avreglera det mesta. Detta skulle säkert leda till att fler människor fick arbete. Vi med goda löner kunde låta någon annan bädda våra sängar, borsta våra skor och pussa våra barn godnatt. Visserligen blir det svårt för dem med riktigt låga löner att försörja sig, men visst skapas sysselsättning. I USA sitter ständigt mer än 1 procent av den vuxna manliga befolkningen bakom galler, främst pga. svårigheter att försörja sig, berättade man i den tevesända hearingen. ”Men så kan det väl inte vara”, muttrar liberal meddebattör och vill inte kännas vid något som slår sönder myten om det goda med stora löneklyftor. Men baksidan är än större: dras lönerna ner så måste också socialbidragen dras ner, de kan ju inte vara högre än lönerna. På köpet kryper således det gamla Fattigsverige åter fram, i vilket den som behövde mer än dagligt bröd tvingades gå till socialen och be om hjälp. Be om hjälp för att få sin medicin, be om hjälp för att köpa sig nya stövlar eller för att låta barnen få en träningsoverall. De enda vinnarna i det systemet blir de som är befriade från både fattigdom och empati.

Vänsterns väg

Vänstern har av tradition försökt sig på en annan väg. En sympatisk man som hette Keynes formulerade teorin som säger att fler jobb skapas om efterfrågan ökas. Och efterfrågan var stor en gång när man inte hade mat för dagen, när bostäderna var eländiga och när den materiella nöden var stor. De ekonomiska hjulen börjar snurra med Keynes modell. Argumentationen är både hederlig och rimlig. Men föga hållbar om man inser att världen ser annorlunda ut idag än när Keynes levde. Då var vi mitt i den gamla mekaniska världsbilden och matematiken var viktigare än ekologin. Sedan dess har kunskaperna ökat. FN-konferensen i Rio, om den globala miljön, slog fast att vi i den redan rika delen av världen inte kan fortsätta med vår livsstil och vårt sätt att konsumera. Att öka efterfrågan är alltså inte hållbart. Tvärtom, det leder till något så pinsamt som att vi slår i det ekologiska taket. Keynes teorier i all ära - men de strider således mot de ekologiska realiteterna. Vi skulle behöva två eller tre jordklot för att den teorin skall vara hållbar. Även tjänstesektorn har ju sina rimliga begränsningar - även om vi i och för sig skulle kunna åka hem och diska varandras diskar i syfte att få igång de ekonomiska hjulen.

Den gröna vägen

Den tredje vägen att komma tillrätta med arbetslösheten är mycket enkel. Det handlar om att anpassa arbetstiden till verkligheten. Varför ska vi då envisas med en lagstadgad normalarbetstid på 40 timmar i veckan? När det inte finns någon utredning någonstans som visar att det i framtiden blir så värst mycket mer lönearbete än idag. Snart sagt varje miljon som investeras i ett företag eller verksamhet har ju som mål att rationalisera bort mänskligt arbete. Var då glada åt det! Lönearbete är väl inget självändamål? Socialdemokrater av viss sort verkar ha fått för sig detta, så med sorg och bävan ser man att det blir mindre lönearbete. Istället för att se det som en av vår tids stora möjligheter till en frihetsreform utan like!

Sänkt arbetstid - är det planekonomi?

En del avfärdar sänkt arbetstid som varande ”planekonomi”. Dessa ärans män och kvinnor - som t.o.m. har varit ministrar - menar således att 40 timmars lagstadgad normalarbetsvecka är god och hållbar marknadsekonomi. Medan däremot 30 eller 35 timmars lagstadgad normalarbetsvecka är elakartad och icke hållbar planekonomi. Frågan är då vilken form av ekonomi 48-timmarsveckan, som vi en gång hade, var för något? Att byte av två siffror - 40 till 30 - kan medföra ett totalt nytt ekonomiskt system övergår min fattningsförmåga. Möjligen kan detta bero på att jag inte varit politiker i hela mitt liv.

Ett annat av de mer häpnadsväckande argument som framförs mot sänkt arbetstid är att det skulle medföra att ”man delar på arbetslösheten”. Detta intellektuella moras härrör från de socialdemokratiska partisekreterare som avlöst varandra och har blivit ett vanligt uppdykande argument från fackliga företrädare. Tanken svindlar. Varför hävdade man inte att det var fel att ”dela på arbetslösheten” när arbetstiden sänktes från 48 timmar? Eller är det så att just 40-timmarsveckan är en naturlag? Den för evigt absoluta arbetstiden? När blev den det? Och varför? Vad är det för fel att dela på arbetet istället för att bara dela på pengarna - det är ju ändå så att arbetslösheten betalas av de som arbetar. Och de som arbetar, arbetar ofta alldeles för mycket.

Svenska Arbetsgivarföreningen är sig lik...

Argumenten mot sänkt arbetstid känns igen från anno dazumal. De återanvänds i ett evigt kretslopp - det enda kretslopp som SAF:s ledning tycks känna till. I en skrivelse från den 15 december 1920 redovisar Sveriges Verkstadsförening allt det hemska som skett när man lagstiftat om 48-timmarsveckan. Man är bekymrad.
Oroad över risken för sänkt produktivitet, hotar med att företag skall flytta utomlands och att beställningar skall gå Sverige förbi. Man oroar sig dessutom för vad arbetarna skall ta sig till med all fritid.  Man skriver:
”Arbetsgivarnas allmänna intryck är, att åtminstone bland de yngre elementen av arbetarna icke kunnat
förmärkas större intresse än förut för vare sig studier eller nyttigt arbete, snarare mindre. Angående de äldre arbetarna framhålles det, att dessa i stor utsträckning söka utnyttja sin lediga tid för arbete i koloniland och
dylikt. Utbytet härav anser man emellertid litet i jämförelse med vad vederbörande arbetare skulle kunna
prestera, om han fick arbeta motsvarande tid längre på sin plats i verkstaden.”

Det är skönt att höra att omsorgen om arbetarna var stor redan då... Ökad flexibilitet är annars dagens modeord från SAF. Man hävdar att ”dagens samhälle, med just-in-time-system etc” kräver ökad flexibilitet. Men inte heller detta är något nytt. Det är bara ordet som är nytt. I Verkstadsföreningens tidskrift Verkstäderna från december 1920 kan man läsa följande: 

”Förkortningen av arbetstiden (arbetsmarknadens parter förhandlade 1918 fram en förkortning till 52 timmar
för verkstadsarbetare) var helt säkert alltför stor på en gång, men hade den kanske ändock visat sig
överkomlig för industrin just med hänsyn till möjlighet till övertidsarbete, varigenom industrin bereddes en oundgänglig nödvändig elasticitet. Redan ett år därefter kom emellertid 8-timmarsdagen, som dels ytterligare förkortade arbetstiden, dels ock betog möjlighet till övertidsarbete annat än i ytterst obetydlig utsträckning. Industrier försöker naturligtvis ordna så att arbetstillgången är så jämn som möjligt året om, men vissa tider
 måste övertidsarbete tillgripas. Då exempelvis ett skeppsvarv får in ett fartyg för reparation gäller att utföra
detta så snart som möjligt. Varje dag, som fartyget ligger vid varvet, drager stora kostnader. Som förhållandena nu äro här i landet, har det hänt, att reparenter sökt sig till utländska varv, som kunnat utföra arbetet fortare - till
följd av mera elastiska övertidsbestämmelser. Det är emellertid inte bara skeppsvarv, som på grund av 8-timmarsdagen fått en ojämn konkurrens med utlandet, utan är detta fallet med många andra mekaniska verkstäder. Dessa har nämligen inte kunnat erbjuda de leveranstider, som beställaren önskat, och
beställningarna har i stället gått till utlandet.”

Trots detta lyckades Sverige riktigt bra. Är det inte märkligt? Är det inte underligt att de mest notoriska nejsägarna genom åren är desamma? Bygger det på rädsla? Eller dumhet? Eller nostalgi?

På en konferens om arbetstiden, som jag deltog i hösten 1996, hävdade företrädaren för SAF att sänkt arbetstid inte skulle resultera i att fler skulle få jobb. På frågan om denna tes också gällde SAF:s eget kansli så hade företrädaren svårt att förklara hur lika mycket jobb skulle kunna utföras på kansliet om de anställda arbetade sex timmar istället för åtta timmar per dag.  Det måtte arbetas alldeles väldigt ineffektivt på SAF:s kansli.

Den utmätta tiden

Men det kanske är kopplat till att makten parat sig med dumheten. Vad vet jag. I Den utmätta tiden beskriver Peter Noll hur han får besked om cancer och hur han tar emot livet den utmätta tid som är kvar. Om vi kunde lära oss att vi alla har en utmätt tid, en kort ögonblick på den här fantastiska planeten som svävar i vårt enorma kosmos. Om vi kunde ta vara på tiden. Se det stora i det lilla, se det naiva i det uppblåsta, samla ögonblick som gör oss till stora berättare den dag vår utmätta tid är till ända. Om vi kunde leva våra liv så att vi inte kunde sammanfatta våra liv med att redovisa vårt lönearbete.

Så därför: Arbeta mindre, älska mer!

Att tro

"Jag tror på produktion. Jag tror på arbete. Jag tror på tillväxt. Det är det samhälle jag vill ha." Detta säger Anders Borg (M) i riksdagsdebatt med Annika Lillemets (MP) som frågat hur finansministern ser på vikten av en utveckling som mer betonar människors välbefinnande än BNP-tillväxt. 

Stillsamt och så där lite lagom ödmjukt ber jag Anders Borg läsa Den rastlösa välfärdsmänniskan av Staffan Burenstam Linder - f.d vice partiordförande i Moderaterna och rektor för Handelshögskolan - där han bland annat beskriver den tro som Anders Borg ger uttryck för på följande sätt:  "En ny form av ekonomiskt slaveri, som inte längre bottnar i kampen för ekonomiskt överlevnad utan i en tillväxtmani som ibland, i de bokförda expansionsökningarnas namn, tvingar oss att fördela våra ekonomiska resurser, inklusive tiden, destruktivt - så att vi raserar sådana naturliga grundvalar för vår existens som luft, vatten, jord, naturskönhet och vår egen arvsmassa...".

13 plats i miljöligan...

Häromdagen släpptes WWF:s living planet report som vartannat år sammanfattar läget för planeten, och vilken miljöpåverkan alla världens länder har. I rapporten hamnar Sverige på plats 13 i miljöligan. Bakifrån. Det synes helt korrekt. Skiljer sig en del från regeringens påståenden som utgår från manipulation av statistik och beräkningsgrunder.

Bank-run

Grekland, Spanien, Portugal. En viss oro finns hos de som har sina pengar på bankerna. Det vill säga en så kallad bank-run. I medierna berättas sällan om hur bankväsendet fungerar och hur penningmängder skapas. Tvärtom kunde vi i helt seriösa radioprogram igår höra att spara pengar på banken för att denna skall ha något att låna ut. Ungefär som om banken skulle ha den miljon som den lånar ut. Här kommer en lite längre sammanfattning av hur det fungerar.

Att skapa något ur tomma intet har ett namn: ex nihilo, vilket är latin för ”ur intet”. Bankerna skapar pengar ur intet. Genom att låna ut pengar, som man inte har, skapar man en ökande penningmängd. Hur kan man låna ut pengar man inte har, kanske vän av ordning frågar sig. För att komma till det svaret tar jag omvägen över pengarnas historia.

Innan mynten och sedlarnas tid fungerade varor som någon sorts pengar. Det kunde vara allt från salt, fjädrar och snäckor till ädelmetall som silver och guld. Ädelmetaller hade fördelen att de tålde både vatten och eld, att de var hållbara och lätta att dela i mindre bitar. Så salt, snäckor, metkrokar och annat blev utkonkurrerat av guld och silver.

Det fanns dock ett problem. Det fick att fiffla med både silver och guld genom att blanda in mindre ädla metaller. För att få någon sorts garanti över äktheten insåg man att en kunglig stämpel – en kunglig prägling - inte var så dumt. Det berättas att den som först lät prägla ett mynt var kung Krösus av Lydien. 

Så småningom kom man på att det var präglingen i sig, inte metallinnehållet, som var avgörande för myntens trovärdighet. Och varför slösa guld när det gick bra ändå… Gustav Vasa var en av alla kungar som uppmuntrade sin myntmästare att fiffla med innehållet genom att blanda billigare metaller i mynten. 

När väl präglingen blivit viktigare än myntets innehåll av metall var det ganska naturligt att gå vidare på den inslagna vägen. Så nästa steg blev papperspengar. Dessa fungerade först som skuldsedlar. Banken skrev ut papper på vilket det lovades att guld och silver skulle lämnas ut om den som hade pappret kom till banken och begärde det.

Allt oftare slapp emellertid banken att betala ut guld och silver. Köpmän, hantverkare och andra såg ju att skuldsedeln kunde användas såväl på marknaden som för större affärer sinsemellan. Pappret, som var tänkt som formell skuldsedel, hade blivit en penningsedel.  

Sedlarna tålde visserligen inte vare sig vatten och eld, men fördelarna var många. De var lätta och smidiga att hantera. Bankerna började snart låna ut sedlar i sådan mängd att deras guld och silver inte täckte värdet fullt ut. Man blev djärvare och djärvare. 

Så länge bankens kunder inte hade en aning om att banken inte hade guld som motsvarade värdet på de sedlarna var det inga större problem. Men när det uppstod rykten om att alla sedlar som var i omlopp inte skulle kunna bytas in mot ädla metaller så blev det problem eftersom många ställde sig i kö för att växla in sina papperslappar mot äkta vara. 

Redan på 1600-talet gick den första svenska banken (Stockholm Banco) i konkurs.  Man fick vända sig till staten, som tog över banken. Den blev embryot till det som sedermera skulle blir Sveriges Riksbank och som i slutet av 1800-talet fick ensamrätt på sedelutgivning.  Även riksbanken var skyldig att lösa in sedlar mot guld.  Denna skyldighet upphörde så småningom. Guldet var borta och det räckte med bara siffror.

Penningmängden är mest siffror

Den största delen av penningmängden idag består av elektroniska siffror – inte sedlar och mynt. I själva verket är det så att mindre än 10 procent av den svenska penningmängden år 2010 bestod av sedlar och mynt medan över 90 procent bestod av siffror i form av redovisningsposter.

Detta är en rimligt praktisk lösning. Har du lön så kommer den in till ditt konto som siffror – och från ditt konto dras sedan siffror för att betala elräkningar, telefonräkningar och allt annat. Siffrorna sätts in på elbolagets, telefonbolagets och övriga företags konton. Det är således siffror som flyter mellan olika konton i bankvärlden.

Just detta - att pengarna flyter inom banksfären - är, som vi skall se längre fram, central för hur pengar kan skapas ur intet. På gott och ont.

Den klassiska berättelsen

Ett annat – numera ganska klassiskt sätt - att berätta om hur pengar skapas brukar gå över en guldsmedja. Så här: 

En rik affärsman har samlat mycket guldmynt i sitt hem. Han – för det är förstås en han i berättelsen – känner oro inför tanken att någon skall stjäla mynten. Han börjar fundera över hur han bäst skall gömma undan dem från tjuvar och annat löst folk. Gräva ner mynten? Lägga dem i en hemlig grop i stallet? Men om någon ändå hittade hans gömda skatt, hur skall han då kunna bevisa att det är hans?

Så dök idén upp. Inte bara hos en köpman, utan hos många köpmän och hantverkare. Man skulle ju kunna låta den hederlige, högt aktade, guldsmeden ta hand om guldmynten. Guldsmeden hade ju ett rejält, inbrottssäkert, kassavalv. Sagt och gjort: allt fler affärsidkare och andra låter guldsmeden ta hand om sitt guld. Mot kvitto.

En vacker dag får guldsmeden en beställning som gör honom glad men bekymrad. En hertig beställer några stora guldringar men guldsmeden har inte tillräckligt med guld hemma för att kunna påbörja arbetet. Då kommer han på att han kan smälta ner en del guldmynt som affärsmännen förvarar i hans kassavalv. För affärsmännen bryr sig ju knappast om huruvida de får tillbaka exakt samma guldmynt som de lämnat in. Guldmynt som guldmynt. 

Givetvis fanns det en risk med att smälta ner en del guldmynt till material för ringar.  Om alla som förvarade sina mynt hos guldsmeden plötsligt skulle få för sig att ta ut sina rikedomar på en gång skulle det bli problem och guldsmedens ära skulle vara förlorad. Men å andra sidan: det vore helt otroligt att alla skulle komma på en gång för att begära att få ut alla sina mynt. Så guldsmeden smälter ner ett något hekto guldmynt och sätter igång arbetet med de eleganta ringarna till hertigen.

Idén var ju inte så dum, tänkte guldsmeden och lät fantasin rumla vidare när han tittade på alla guldmynt som låg i hans kassavalv. Men varför skulle bara just han få låna lite av guldet för att kunna sätta fart på sina affärer? Skulle inte andra också kunna få låna lite för att göra investeringar? Guldringar i all ära, men kanske ville man ha pengar till något riktigt viktigt. Vore det inte bättre att låna ut en del av mynten? Det fanns förstås massor med affärsidkare och hantverkare som behövde låna för att göra en god investering. 

Och mycket riktigt: bagaren ville låna pengar för att mura om sin spis, krogägaren ville låna pengar för att köpa kannor av kanngjutaren och köpmannen behövde låna för att köpa skinn av garvaren.  

Sagt och gjort. Guldsmeden började låna ut pengar. Mot en liten avgift för omkostnader och med en liten vinst därtill. Han lånade ut med ränta. Men han lånade bara ut lite grand av alla mynt han hade i sitt kassavalv. Han måste ju ha beredskap för att kunna lämna tillbaka mynt om insättarna skulle komma och vilja ha tillbaka dem. 

Låneaffärerna gick riktigt bra. Och en rejäl reserv hade han kvar i bankvalvet. Men snart visade det sig att den där reserven var onödigt stor, det gick att låna ur en större andel. Ju mer han lånade ut, ju större vinst gjorde han. Och risken, ja, den var minimal. Det räckte gott att ha hälften av insatt kapital kvar i kassavalvet, resten kunde han låna ut.  

De som satt in sina pengar började ana vad som hände. Grannen hade fått låna pengar av guldsmeden. Och en kusin också. Man började förstå att guldsmeden nog inte lånade ut egna pengar utan hade mage att låna ut andras pengar mot ränta. Då var det väl inte mer än rimligt att de som satte in pengarna, som guldsmeden kunde låna ut, fick sin beskärda del av vinsten.

Affärerna fortsatte, guldsmeden struntade i att vara smed och blev bankir istället. Så småningom kom han på att det räckte med ännu mindre i reserv i kassavalvet, till slut hamnade han på slutsatsen att han kunde låna ut ända upp till 90 procent av insättarnas pengar. 

Under resans gång, som det numera är populärt att säga, så inträffade något överraskande… Muraren, som murat den nya spisen åt bagaren låter guldsmeden, som nyss lånat ut pengarna till bagaren, ta hand om guldmynten.  Och kanngjutaren gör samma sak.  Och garvaren, som visste att köpmannen lånat pengar av guldsmeden, bad att pengarna bara skulle flyttas i kassavalvet från köpmannens påse till sin egen – det var ju enklare och smidigare än att behöva hämta ut dem.

För guldsmeden var detta en riktig aha-upplevelse. Han hade lånat ur pengar mot ränta men hade ändå samma summa kvar i kassavalvet, vilket ju betydde att han med hjälp av skuldsedlar kunde låna ut dem en gång till.  Affärerna var ju rent av lysande, guldsmeden kunde skapa ständigt nya sedlar i omlopp. Ja, i själva verket räckte det i stort sett med att någon kom och ville låna pengar… Penningmängden ökade i takt med utlåningen. 

Pittoreskt

Principen gäller även i dagens ekonomiska system. Bankerna lånar ut pengar till hushåll och företag. Dessa pengar används bland annat för köp av varor och tjänster – betalningar för dessa sätts in på nya bankkonton, vilket ger möjlighet för bankerna att låna ut ännu mer. Penningmängden ökar. På detta sätt skapar således bankerna pengar genom att expandera sin utlåning.

Guldsmeden kom så småningom på att folk inte kom för att ta ut sina pengar i speciellt hög omfattning, så han behöll bara 10 procent av de guldmynt som köpmännen bett honom ta hand om, resten lånade han ut. Gång på gång. Därmed gjorde han ungefär som dagens banker.

Det finns något som kallas  fractional-reserve banking, vilket innebär att att banker lånar ut det mesta av sina inlånade tillgångar och endast behåller en liten resterande del som eget kapital samtidigt som man vid begäran är skyldig att betala tillbaka alla inlåningar.  Begreppet fractional-reserve bankingen betyder således som det låter:  banken behöver bara hålla kvar en liten del (en fraktion) av de pengar, som sätts in på banken, som reserv. Hela denna process innebär förstås att penningmängden ökar i ekonomin eftersom huvuddelen av de pengar man lånat ut hamnar på nya bankkonton och därmed kan  lånas ut igen, igen och igen.

Lite hårddraget - och medvetet förenklat för att ge en bild av hur det fungerar - skulle det kunna gå till så här: Sätter jag in 200 000 kronor så kan banken - om staten bestämt att det räcker att behålla 10 procent i banken som kapitaltäckning - låna ut 180 000 till Lotta som vill köpa sig en swimmingpool  av Lyxstänk AB. 

När Lotta har fått sina 180 000 överförda till sitt konto och så ber hon banken sätta in dem på Lyxstänks bankkonto som därmed ökar med 180 000 kronor. Eftersom banken får låna ut 90% av dessa insatta pengar så lånar man nu ut 162 000 kronor till Svenne som vill köpa en rejäl lyxbadtunna av Smutsstänk AB. 

När Smutsstänk fått in sina 162 000 kronor på sitt bankkonto kan banken låna ut 90 procent av dessa pengar – det vill säga 145 800 kronor - till Totte som skall köpa en lyxig badkruka med elektronisk himlafäll av Krukan HB. När pengarna kommit in på Krukans bankkonto kan banken låna ut… 

Så fortsätter det i en lång kedja. Efter 12 utlåningsomgångar har banken skapat drygt 1 400 000 kronor.

Bankerna skapar således de pengar de lånar ut. Svaret på frågan Var skapas pengar? är således mer komplicerad än de flesta nog tror. De flesta tar i ju för givet att alla pengar skapas av staten i myntverket, vilket bara till liten del är korrekt. Den stora majoriteten av alla pengar skapas av privata banker när de lånar ut pengar till hushåll och företag. 

Eftersom mer pengar med automatik leder till ökande påfrestningar för miljö och klimat gen om att vi kan konsumera allt mer, så kan man säga att det är så pittoreskt ordnat att vi med lånade pengar skapade ur intet kan bli så rika på siffror att vi får råd att ta kål på planeten.

Puckat

Det spelades hockey i reklampauserna igår. Nån mer hockey lär det inte bli, men här är lite reklam i alla fall:

Adagio

Kylig morgon, lommen var tyst uppe i tjärnen, tranfadern patrullerade luftrummet och på vägen hem lyssnade jag på låten som egentligen skall spelas just när festen tystnat och sommarnatten ännu inte tagits över av gryningens fågelsång. Enkelt och vackert.

Bingo för Åkesson - medan Reinfeldt gör en Sakozy...?

Bild: Robert Schlaug

De senaste dagarna måste varit rena rama festen för Sverigedemokraterna. 

Det inleddes med att V och S plötsligt insåg att de gjorde bort sig förra gången det var partiledardebatt i SVT - och nu snällt ställde in sig i ledet där också Jimmie Åkesson fanns på plats och skötte sina kort på ett kompetent sätt. Därefter kom rubriker om att partiet är det fjärde största i senaste opinionsmätningen. Det fortsatte med att SD inte får vara med att sparka boll när regering och opposition spelar den årliga fotbollsmatchen, vilket snarast kastar ett löjes skimmer över gamla partier.

Sedan kom Fredrik Reinfeldts klavertramp (?) som applåderades av Åkesson och ikväll lär jublet stiga på SD:s kansli när Uppdrag granskning kollar dubbelspel i några muslimska församlingar. 

Att SD intog platsen som fjärde största parti var kanske inte så oväntat, dels har man varit noga med att inte uppträda som Ny demokrati gjorde, dels har man varit väl så skicklig som övriga partier i riksdagen som i flera fall dessutom gjort ganska stora misstag. SD har uppnått det mål man ville uppnå: man är ett parti bland andra. Vilket väl också varit deras klara strategi. Att V och S plötsligt kovänder och ställer upp i Agenda tillsammans med Åkesson ger en sorts signal om att SD numera är rumsrent från att ha varit något katten släpat in. S och V har därmed skjutit sig själva i foten.

MP har i detta fall agerat strategiskt rätt. Vilket man också gjorde när Åsa Romson förklarade att det var barnsligt att S och V inte tillät SD att få spela boll i oppositionslaget. Fast det är klart det hade ju blivit en rejäl bildsekvens - väl utnyttjat av regeringen och dess stödgrupper - om det funnits en bild där en målgörande sosse klappas om av en glad medspelare som råkar vara sverigedemokrat... Eller tvärtom...

Reinfeldts tal om etniska svenskar applåderades av Åkesson som fullt riktigt kan säga att han fått vatten på sin kvar. Nu är det så att Reinfeldt är en mycket kontrollerad politiker, vilket föranleder en brasklapp: kanske gjorde han en Sarkozy för att stävja eventuell flykt till det invandrarkritiska partiet och blinka till de sossar som är så där lagom roade av invandring.

Det är faktiskt inte uteslutet att Reinfeldt gjorde en väl medveten blinkning till de som har en kritisk inställning till flyktingmottagning. Retoriskt tycks ju inte Moderaternas ledare lämna något till slumpen, allt tycks väl genomarbetat och finmalt genom propagandaminister Schlingmanns kvarnar. Att en så erfaren politiker som Reinfeldt skulle ramla i klaveret genom att omedvetet prata om något så explosivt som begreppet etniska svenskar - vilket ju de facto inte är något relevant begrepp i statistiken och ett synnerligen luddigt begrepp i allmänhet - känns lite främmande faktiskt. Visst kan man säga fel, visst kan man klanta till det när man är trött. Men just i denna fråga krävs det väldigt mycket feltänk, om det nu inte är uttänkt. Hur det än är: Jimmie Åkesson har all anledning att skratta hela vägen till riksdagens plenisal.

Springsteen, Europas förfall och dröm om det ärofyllda återtåget till blandekonomi

Läser i bladet: "Det är sanslöst varmt och luften står stilla i den sorgligt slitna stadion. Estadio Olimpico är bara tretton år gammal, men står för det mesta helt outnyttjad. Det växer ogräs i trapporna, löpbanornas gummibeläggning är upplöst och har blåst bort." 

Platsen är Sevilla. Bruce Springsteen repar och håller presskonferens inför kvällens spelning. Arenan har kapacitet för 60 000 människor. Men bara 20 000 har skaffat biljett till den alldeles nya och alldeles sönderfallande arenan. Det är på något sätt det nya Europa i ett nötskal. Grekland har låst in sig i euron och tar kål på sig självt, Spanien är på väg med massarbetslöshet och allt mer enorma klyftor mellan rik och fattig. Portugal, Italien...

Euron som skulle lyfta Europa blev det självklara fiasko som kritiker hävdade att det skulle bli. Till och med hotet om att chefer skulle lämna Sverige i någon sorts massflykt om landet inte blev medlem i EU visade sig resultera i att allt fler chefer numera flyttar till Norge, landet som inte är med i EU. Ironiskt, kan man tycka. Lustigt nog - eller om man så vill: olustigt nog - gav jag den framtidsbilden i mitt sista tal på en MP-kongress år 2000. Idag finns väl också skäl att påpeka att Norge skall vara nöjda med att inte en svensk borgerlig regering haft makten där också, då hade oljan varit privatiserad av ideologiska skäl av sådan som Reinfeldt och Odell...

Problemet är inte EU i sig, eller ens euron i sig. Problemet är att politiker och etablissemang har haft för bråttom. Istället för att låta både EU och euron utvecklas som en naturlig del av en långvarig samhällsutveckling - kalla det gärna samhällsevolution - har man hetsat fram beslut. Dels för att kunna skriva in sig i historieböckerna, dels för att trycket från kapitalintressen har varit så förödande stort i att uppnå målet med en fri marknad för kapital. I grunden ligger inte alls fred och säkerhet, som det påstås. I grunden ligger trycket från "marknaden" att sopa bort det man kallat fragmenteringen i Europa. Fri marknad för varor och kapital, gemensamma regelverk för varor som underlättar specialisering, storskalighet och en blå planekonomi inom de stora bolagssfärerna.

Eller som skrevs i EU:s vitbok inför unionsbildandet: "Den expanderande marknaden skall bli en flexibel marknad, där resurserna, det må vara mänskliga eller materiella eller kapital- och investeringsresurser, strömmar till områden som erbjuder de största ekonomiska fördelarna". För vem, frågade jag då. För vem, frågar jag idag också. Till glädje för vilka? Självklart dem som har möjlighet - och tillräckligt låg moral - för att tjäna pengar på andras fattigdom och nöd. 

Problem kan vara såväl att staten och det offentliga dödar alla privata initiativ som att allt för mycket makt finns hos fysiska och juridiska personer vars huvudsakliga målsättning är att skaffa sig största möjliga avkastning i form av siffror på konton. När allt fler värden kokas ner till en fråga om siffror på konton är vi väldigt illa ute. Det har gott oändligt fort vad gäller nedkoket i just Sverige. Det är därför det är så oändligt tragiskt att begrepp som blandekonomi blivit ett fult ord. Det parti som inför nästa val i Sverige börjar tala om det ärofyllda återtåget till sans, måtta och blandekonomi skulle ha mycket att vinna.

Lätta upp Strindberg...

100 år sedan August Strindberg dog. Om det finns det mycket att säga. Till exempel att den som idag svänger sig med att säga Ååågust bör skärpa sig. Han var August med alla utom för sina närmaste. Punkt. Det finns annat att säga också - och blandar man upp det med Elin Wägner, kornknarren och kvinnorörelsens historia så blir det ett föredrag som jag håller.

Hade Strindberg och Wägner något gemensamt? Jodå, Elin Wägner gjorde vad hon kunde för att på söndagsluncherna stöta ihop med honom på pensionatet på Drottninggatan... Bland annat. Och John Landquist - som under många år vara gift med Elin Wägner - var den som tog ledningen för hans försvar under den lätt groteska Strindbergsfejden.

Ekorevolutionären August

v/s

Ekofeministen Elin

Föreläsning av

Birger Schlaug

Det du förmodligen inte visste om August Strindberg och det du måste veta om Elin Wägner.

Info och bokning till hösten: provoka@telia.com

Tillägg: Igår visades en dokumentär i SVT om hur man bygger in kort livslängd i varor för att hålla igång produktion och tillväxt. T ex glödlampor. Just det berättade för övrigt Elin Wägner om i en upprörd artikel redan för 70 år sedan: en uppfinning av en arbetare köptes upp av glödlampsbolaget som lät uppfinningen försvinna eftersom lamporna skulle hålla alltför länge... Här citerar jag från hennes artikel.

Slarvigt om populism

Den andra så kallade pappamånaden är ett resultat av en budgetförhandling som MP hade med S och V i slutet av 90-talet. Den var ett absolut krav från vår sida i förhandlingarna. En av de framgångar - liksom friåret, den gröna skatteväxlingen, stopp för mer pengar till militären och rejäla anslagshöjningar för biologisk mångfald - som det finns skäl att vara nöjd med. Nu vill KD slopa pappamånaderna. 

Dumt, tycker jag. Men fullständigt rimligt ur kristdemokraternas synvinkel. Det är bra att partier vågar stå för åtminstone delar av sina ideologiska grundbultar. På det sättet får vi en bättre politisk debatt.

Samtidigt som KD vill förlänga föräldraförsäkringen. Det kallas av DN för populism. Det finns en fäbless från ett antal ledarredaktioner att avfärda förslag man inte gillar med ord som just populism. Det är verkligen brist på argument och intellektuell hederlighet när man sågar förslag på det sättet. Kan man sänka skatter med över 100 miljarder kan man förstås också satsa några miljarder på sådant som man anser stärka sådant som ökar människors tid i den civila sektorn. Det är en sorglig ovana att kalla allt som ligger utanför arbete-konsumtion-produktion-burken för populism.

Elvis och Frank Sinatra för exakt 52 år sedan...

Dom var olika. Mycket olika. Frank Sinatra hade uttalat sig mycket kritiskt om Elvis Presley och rockmusiken, som gick under beteckningen djungelmusik i vita förnäma kretsar. Men det blev Sinatra som skulle leda en välkomstfest när Elvis kom tillbaka från Västtyskland, där han gjort lumpen. Elvis hade för övrigt lagom repsekt för Sinatra och töntiga tv-shower, men åkte ner med tåg till Miami. Presley fick 30 000 dollar för varje låt han sjöng. Och undrade om världen var galen.

Så här såg det ut när Presley och Sinatra sjöng varandras hits - vilket skedde exakt för 52 år sedan just idag.


Hela TV-specialen - som nog får betraktas som en av alla klassiker - finns förresten här.

Vår tids gulaschbaroner

"Man måste ha vinnarinstinkt", säger Annika F.

 

 

 

 

 

 

 

Under de senaste tio åren har spekulation i livsmedel medfört att priserna på basmat mångdubblats på världsmarknaden. Kanske inget nytt - skrev om det första gången för fyra år sedan här - men det tycks bara vara Råd och Rön som behagar skriva om att SEB, Handelsbanken och Danske Bank bidrar till fortsättning av detta. Förr kallades de som spekulerade i andas svält för gulaschbaroner. Här till höger finns en av dem.

Kapitalismens avarter i ett nötskal på temat "pengar luktar inte" bara man slipper se hur man tjänat dem. Ska vi ha det så här?

Under råvarukrisen 2008 nådde världsmarknadspriserna på livsmedel en tidigare okänd nivå. Det var då kapitalismens marknadsförare satta ljuskäglan på etanolen för att i bakgrunden kunna fortsätta att spekulera så att miljontals människor kastades ut i fattigdom, svält och död. Pengar luktar inte om man saknar luktsinne, dess ursprung syns inte om man är blind, den uppkomna nöden hörs inte om man är döv. Dessutom drabbar det Den andre. Den där som är mindre värld. Den där som SEB, Handelsbanken och Danske Bank tänker fortsätta att spela med som insatser. Det gäller att ha vinnarinstinkt... Ska vi ha det så här?

Det är givetvis så att världsmarknadspriserna på livsmedel bestäms också av skördar, transportkostnader, befolkningstillväxt, utbud av andra livsmedel. Men spekulationen bidrar allt mer. 

- Utvecklingen har gått mot ren och skär spekulation. Resultatet har blivit prisstegringar med prisbubblor som följd, säger Olivier de Schutter som är FN:s särskilde rådgivare för rätten till mat. Spekulationen ledde till stigande livsmedelspriser under 2008 - vilket i sin tur fick allt fler att investera i värdepapper baserade på livsmedel. Det i sin tur gjorde att livsmedelspriserna steg ännu mer.

Råd och Rön skriver: "Nästan 3 miljarder kronor är investerade i livsmedel hos Handelsbanken, SEB och Nordea. Vad bankerna inte talar om är att dessa investeringar får priserna på mat att skjuta i höjden. Enligt Världsbanken och FN medverkar spekulationer i råvaror till att underblåsa prisstegringarna på baslivsmedel som vete och majs."

Under råvarukrisen 2008 nådde, som sagt, världsmarknadspriserna på livsmedel en tidigare okänd nivå. Över 100 miljoner människor kastades ut i fattigdom och svält. Efter krisen föll priserna men nådde förra året återigen dessa toppnivåer. Det tragikomiska är att bonusarna för bankernas vd:ar kan öka ju fler som dör av svält. Det är inte längre bara utbud och efterfrågan som styr världsmarknadspriserna på livsmedel. Det är girighet.

Råd och Rön: "SEB, Handelsbanken och Danske Bank fortsätter att spekulera i livsmedel. De bidrar till skyhöga priser på mat i utvecklingsländerna. Nordea stoppar nu den här typen av investeringar medan Swedbank aldrig har haft några."

De svenska bankernas policy

Några tankar om kapitalismen

Kapitalismen drivs av vår otillfredsställelse. En tillfredsställd människa som rentav är lycklig med sin lott, är en nitlott för kapitalismen... 

Kapitalismen kräver att människor som är glada och nöjda med att kunna tillfredsställa ständigt nya behov, men producerar allt som oftast människor som varken är glada eller nöjda, ja rentav olyckliga och deprimerade. I synnerhet i tider när kapitalismens dynamik bidrar till att vidga klyftorna i samhället och alltfler människor ser drömmarna och möjligheterna gå dem förbi, vilket är de tider vi just nu lever i....

När kapitalismens förlorar sin förmåga att ens tillfredsställa gårdagens behov är det lätt hänt att otillfredsställelsen övergå i depression...

Citat från en artikel av Göran Rosenberg i tidskiften Balder nr 1, 2012.