I svensk bostadspolitik är begrepp som "marknad", "spekulation", "bostadskarriär" centrala. Trött på det.
Boende skall inte vara ett instrument för spekulation. Om vi kan vara överens om det tydliggörs skillnaden mellan bostad och finansiella instrument.
Det finns många exempel på praktisk hantering av bostadspolitik vars enda syfte är att människor skall kunna bo.
I ganska konservativa Österrike – för att ta ett exempel som väl alltid retar någon – kan man i Wien hyra en lägenhet för hälften av kostnaden i Stockholm. Vilket SVT uppmärksammade häromdagen utan att riktigt förklara. Så här är det:
Det finns nåt som heter allmännytta. Allmännytta. Ett vackert ord. Nytta för allmänheten.
Allmänheten betyder – om man nu dristar sig att, efter allt som hänt, lita till Svenska Akademien och dess ordböcker – »alla medborgare i ett samhälle«. Ett ord som verkligen borde kännas varmt i hjärtat för alla som identifierar sig som gröna, socialliberaler, socialister och till och med konservativa. Egentligen. Om de bara rensar ut de marknadsliberala, nyliberala tankefigurer som i mer eller mindre stor omfattning nästlat sig in i hjärnans mest primitiva områden varifrån de idkar krigföring mot sans och måtta.
Att hyrorna i Wien är så låga som hälften av vad som gäller i Stockholm beror såväl på offentlig subventionering som att kommunen samarbetar med allmännyttiga byggföreningar som återinvesterar sina vinster i nytt bostadsbyggande.
I svensk dumkontext – sådan som råder i partiledardebatter – skulle nog hävdas att inte en enda bostad skulle byggas om vinster skulle återinvesteras istället för att delas ut. På samma sätt som det med emfas hävdas att inga friskolor skulle finnas om inte ägarna fick ta ut vinsten istället för att återinvestera. Den svenska debatten vad gäller människors drivkrafter pågår som om världen i övrigt inte finns.
Hur som helst: Wiens recept för bostäder bygger på idén om samhälle, inte särhälle. Idén är att subventionerade lägenheter inte ska vara till enbart för låginkomsttagare. Så i den österrikiska huvudstaden är det 60 procent av befolkningen som bor i sådana bostäder.
Det innebär att ingen ser ner på den andre. För där bor både lagerarbetaren, den asylsökande och professorn i nationalekonomi. Systemet har inneburit att Wien är en av Europas minst segregerade huvudstäder.
Subventionerna kostar förstås. Hela 0,9 procent av BNP. Låter det förfärande mycket? Betänk då att det är en lägre kostnad än vad majoriteten av länderna i EU har för sina bostadspolitiska system och att Konjunkturinstitutet prognostiserat att de svenska ränteavdragen kommer att kosta staten över 60 miljarder kronor. I Wien går subventionen till de många, i Stockholm mest till de välbemedlade.
Begrepp som bostadskarriär är inte så vanligt i Österrike. Istället för att jaga plats i bostadshierarkin och flyttkarusellen väljer många att skaffa sig ett långsiktigt hem, bli en del av kvarteren, ha sina barn i närmsta skola, rota sig så länge rötterna ger näring. Det sistnämnda kan nog kallas konservatism, subventioneringen kan nog kallas socialism och att systemet är utformat så att professorn inte skall se ner på lagerarbetaren kan väl betraktas som ganska socialliberalt.
Men inget, absolut inget, är marknadsliberalt.
Men kötiden då? Tja i detta konservativt-socialistiskt-socialliberala system står man i kö cirkus två år. I Wien alltså, som inte är vilken småstad som helst. Stan växer så det knakar, skriver SvD och konstaterar lite uppgivet att staden rankas som världens mest attraktiva storstad då det gäller livskvalitet. Om det kan jag i och för sig ha synpunkter. Men intressant är det. Inte minst för den som bedövats av den svenska debatten med sin marknadsliberala förnumstighet.
Wiens planeringschef meddelar: »Boende är en mänsklig rättighet. Det är inget som ska vara föremål för spekulation«. Det finns således alternativ till den enorma privatiseringsvåg som gått över städer som Stockholm, Peking och Moskva. Borde vi inte ta det som intäkt för en fundering kring det här med bostadspolitik som blivit alltmer marknadsfundamentalistisk och därmed än mer lik bostadspolitiken i städer som Moskva och Peking.
Det har gått så långt att det blivit vanligare att tala om »bostadskarriär« än om »här känner jag mig hemma«. Det är illa, förbannat illa, för vi ramlar in i ett marknadsekonomiskt grundat tänkande där begreppet »karriär« nästlat sig in som ett sorts huvudnummer i något så basalt som boendet.
Det är inte en mänsklig rättighet att tjäna pengar på sin bostad, det är en mänsklig rätt att ha tillgång till en sådan. Kalla det medborgarideal snarare än marknadsideal eller socialism.
Medborgarideal har – det är i vart fall min övertygelse – störst möjlighet att växa till normalitet i en blandekonomi. Riktigt bra kan det bli i en socialekologisk blandekonomi där vi människor faktiskt – av själva systemet – betraktas som biologiska, sociala och kulturella varelser. Inte i första hand som ekonomiska varelser som skall vara till nytta för systemet och därför skall ägna oss mer åt inbördes kamp än åt inbördes hjälp.
(Ovan har jag helt enkelt citerat kapitlet Medborgarperspektiv ur min bok "Vad ska vi ha samhället till?". Kapitlet handlar om hur boende, skola, vård och rättssystem behandlas.)
Mer om boken finns här.
.png)
.png)
.png)
.png)
.png)
.png)
