tisdag 20 februari 2018

Usla vänner...

Sverige har fått sin första trestjärniga i den urgamla däckfabriken Michelins krogbedömning. I Aktuellt meddelade en krogist, uppbackad av en programledare, att turismen skulle öka, att tre stjärnor på en krog skulle dra fler turister, vilket skulle bli gott för besöksnäringen, handeln, alla krogar och hela Sverige.

En snabbkoll under natten med mejlvänner, och andra vänner, visar att inte en enda av dessa tänker besöka Sverige på grund av den tredje Michelinstjärnan. Vad är det för vänner man har???

Eller rättare sagt: hur i h-e kan Aktuellt tillåta sig att jamsa med, och undvika att ställa den relevanta frågan: Är det rimligt att flyga hit för att äta på en krog? Mina vänner är inte så dumma... Två av dom hade dessutom kollat prisbilden på krogen med stjärnorna och meddelade att en middag för två motsvarade familjens månadsbudget för mat.

Det nya, urbanliberala, MP:s språkrör som såväl spelar golf som är den enda som dragit med mig till kändistäta Operabaren,  delade för några år sedan ut partiets miljöpris till krogen i fråga. Jag borde anat hur det skulle gå redan den gången han var så intresserad av Operabaren för att inta en öl.

söndag 18 februari 2018

Åtta års fängelse för ansvarig utgivare på ETC?

Ur dagens ledare:
"Med den nya lag som kan bli följden av ett förslag som Utlandsspioneriutredningen lagt – och som regeringen just nu behandlar – kan såväl journalister som ansvariga utgivare vid Dagens ETC och SVT komma att dömas till åtta års fängelse. Man har nämligen skadat Sveriges relation med länder eller organisationer vi har militärt samarbete med.
Det märkliga är att lagförslaget nu ligger i den rödgröna regeringens händer utan att vare sig S eller (än märkligare) MP tagit offentligt avstånd.
Nu kanske det inte är troligt att SVT skulle bidra till avslöjandet i framtiden. För det psykologiska försvaret ska återupprättas efter att vara nedlagt ett antal år. När det fanns hade bland annat public service en roll i detta. Och lär få det igen. Att avslöja sådant som kan skada relationen med Nato är sådant som knappast ingår i uppdraget för direkta eller indirekta aktörer i psykologiska försvaret…"
Hela ledaren läser finns här.

lördag 17 februari 2018

Vilket parti står närmaste MP - C och L eller V?

Klicka på bilden och hör inslaget i Ekot. 














De senaste femton åren har mitten av politiken förflyttats åtskilliga steg till höger på den endimensionella politiska skalan.
Ändå har Isabella Lövin luftat tanken att bilda regering med moderaterna och Gustav Fridolin meddelat att MP är "är gröna liberaler" och ideligen talat om regering med MP, S, L och C. 

Flera miljöpartister har reagerat och motionerat till årets kongress. Band annat f.d språkröret Lotta Hedström och EU-parlamentariker Max Andersson. Språkrör gnäller nu på motionen för att den tar upp regeringsfrågan... trots att de själva redan gjort det!


  • Liberalismen, som den tolkas av dagens liberala partier, har mer gemensamt med Manchesterliberalismen än tidigare.
  • Vänsterpartiet står ungefär där MP stod tidigare i frågan om vinstuttag ur skola, vård och omsorg - och driver frågor som för MP tidigare var hjärtefrågor som t ex sänkt normalarbetstid.
  •  Även MP:s nuvarande ledning borde beakta att en regering där C och/eller FP ingår tillsammans med S och MP skulle medföra att Peter Hultqvists syn på omvärlden stärks. Knappast något som kan uppskattas av ett parti med rötterna i fredsrörelsen.

fredag 16 februari 2018

Unga Klara på måndag

Unga Klara
Sergelgången 31, 103 27 Stockholm
19 februari 18 - 20
Arr: Clarté
Program:
Ett uppspel från Athena Farrokhzads pjäs Torget
Inledningar:
Birger Schlaug: Exemplet Miljöpartiet - från massrörelse till parlamentsparti. Möjligheter och problem.
Tove Karnerud: Exemplet Malmö – vänstersamarbete parti och aktivister?
Francisco Contreras från Latinamerikagrupperna: Förändring i rörelse och parlament - ett latinamerikanskt perspektiv.
Diskussion med Li Eriksdotter Andersdotter som moderator.

torsdag 15 februari 2018

Polarpris

Polarpriset till Metallica? Jaha. Min hustru har mer förståelse än jag har. Har förståelse för hårdrock, absolut. Och visst har Metallica gjort några bra låtar och förnyat. Jodå. Men jag var förstås mer road av att Chuck Berry foch B.B. King fick priset för några år sedan. Det ligger, om inte i mina gener, så åtminstone väl förankrat sedan den dag min storebror kom hemdragande med Elvis vackra LP med Elvis i rosa och Presley i grönt. Clash kopierade omslaget på sin London Calling.

Misstanken att Metallica får priset därför att en figur i juryn har intressen i bandets pågående turné har vädrats. Nu kan man ju påpeka att Joan Baez också snart påbörjar en världsomfattande turné. Hon börjar i Stockholm om två veckor. Då kan man ju tycka att det är synd om inte något i juryn haft intresse i hennes turné... Hon har inte fått polarpriset än. Vilket är skamligt. Tycker jag. Här en artikel om Baez, värd att läsa.

onsdag 14 februari 2018

Hade jag skrivit detta med gåspenna?

Om man hittar någon sorts genomsnitt så har mitt liv berikats av två svenska favoritförfattare, Stig "Slas" Claesson och Per Gunnar Evander. Två diametralt olika författare. Slas med sin ofta slänga stil. Evander med sin extremt torra, närmast tekniskt dokumentära stil.

På senare år har fler tillkommit, Teodor Kallifatides är en, men genomsnittet domineras av de där två obekväma och jobbiga existenserna. Att läsa efterbörder som nära och kanske inte alltid så kära skrivit är inte så muntert, men det förtar inte författarskapet. De där två hjälpte mig att se världen, samhället och människor på lite bredare sätt än undomsårens vurm för Strindberg och Hemmingway. Tänk er själv vilket manligt tankeschema dessa två skapade i mitt huvud...

Som tur var mötte jag Elin Wägner och hennes Väckarklocka så småningom och på kuppen blev jag grön politiker. Påmindes häromveckan av att jag som sådan åkte omkring med dikten Elda under din vrede, av Inger Sjöstrand, i väskan som botemedel för uppgivenhet.

I övrigt må jag tillstå att två manliga författare - Yasar Kemal och MoYan - är de stora berättarna i mitt liv. Den sistnämnde överraskade de mer kvalificerade  litteraturtyckarna så mycket att de inte vågade erkänna att de aldrig läst honom utan istället hittade nån politisk kritik av honom på nätet som de i total vilsenhet började spinna pratsjok kring. Kriminallitteratur som jag återkommer till skrivs av Elisabeth George, trots att också hon tycks fastna i det moderna skrivandets förbannelse... sånt vi slapp när skrivande skedde under perioder då gåspenna, bläck och Tipp Ex var begränsande faktorer för ordslöseri.

Möjligen var detta inlägg också exempel på det sistnämnda. Frågan är om jag verkligen skrivit detta med gåspenna.

tisdag 13 februari 2018

Vet vad de röstar på, riksdagsledamöterna...?

Klicka HÄR om du vill läsa mer om det beslut som snart - den 21 mars - skall avgöras i riksdagen... Riksdagsledamöterna når du här - välj och  vraka...

söndag 11 februari 2018

Fint att vara generös

Gomorron, eller vad det nu kan vara... Här kommer ett utdrag ur min senaste krönika i Syre.

Generositet är vackert. Vi som bor och verkar i Sverige är generösa. Ibland mest generösa av alla. Vi erbjuder till exempel globala företag att ta pengar ur vår skola för att ge ett bättre liv till sådana som kanske inga arbeten har. Sådana som bara tvingas leva på kapital. Sådana som inte kommit i arbete. Vad kan vara mer generöst än att erbjuda arbetslösa ägare till globala företag att ta del av vår rikedom?

Ja, det finns till och med låginkomsttagare som med solidariteten i högsätet röstar på de politiker som vill att deras skatter ska gå till detta välgörande ändamål.

Och är det inte så att vi i all vår solidariska generositet handlar varor från bolag där fattiga människor får arbete, ja, de får till och med sovplats i fabrikernas lokaler? Om vi inte generöst kastade våra saker efter allt kortare tid, vad skulle då de fattiga leva av? Det är ju en solidarisk handling att handla de billigaste varorna för det hjälper de allra fattigaste att få lite mat på bordet, en tunn madrass att sova på. Och ger dem möjlighet att få något annat att tänka på än sina små barn som lever någon annanstans. Kanske hjälper vi också dem om vi handlar på HM.

Vi måste tänka generöst. Och vara solidariska. Sara Skyttedal är ett gott exempel. Hon flyger så mycket hon kan för att ge flygbolagen de inkomster de behöver för att vid sidan av vinstutdelning till ibland arbetslösa ägare kunna få råd att satsa några dollar på att utveckla klimatsmarta flygplan. Ja, kanske inte klimatsmarta direkt, men flygplan som kan ge oss känslan av att vi kan flyga lite mer utan att ställa till mer än nödvändigt.

Och tänk! Tänk på de generösa filantroperna! Soros! Denne Soros! Som skänker till en massa goda saker. Han kunde ju behållit varenda dollar han tjänat på att ruinera stater som erbjudit sin bredsida och fått dra ner på antalet lärare, undersköterskor och förskollärare. En sådan fin man! Så generös så att han hyllas i svenska medier minsann.

Hela krönikan finns i Syre.
Syre finns här, jag skriver krönikor där var fjärde vecka.

lördag 10 februari 2018

Det räcker inte, Jonas



Så här sa inte Sjöstedt, det gör inte rören heller förresten...
Igår höll Jonas Sjöstedt sitt kongresstal samtidigt som OS invigdes. Bra för Jonas vore nog om miljöengagerade väljare som funderat på vänstern valde OS istället. Bara drygt 20 sekunder ägnade han pliktskyldigast åt miljö- och klimatfrågan.

Förmodligen drog språkrören en suck av lättnad. De tycks bli ensamma om att muta in miljö och klimat.

Å andra sidan har de släppt sådant som traditionella gröna väljare håller högt: krav på sänkt arbetstid, kritik av värdlandsavtal och Cetaavtal. Vilket Sjöstedt tog upp.

Jämlikhet - som i grön tappning inte innebär likhet - är det också förvånansvärt tyst om från rören, ett ämne som vänsterledaren däremot höll sig till. Vilket är förståeligt med tanke på Vänsterns framgångar i förhandlingar med regeringen.

Jonas ägnade inte ett ord om konsumtionssamhällets vanvett, inte ett ord om att politiskt ansvar måste gå hand i hand med individens ansvar. Inte minsta lilla problematisering av jakten på ekonomisk tillväxt med lånade pengar på planetens bekostnad.

Allt det som Jonas kostade på sig innan den nye partisekreteraren tog över - och ambitionerna om att bli ett rödgrönt alternativ - tycks begravt. Som om Vänsterns strateger spottat på fingret, hållit upp det i luften och känt att miljöfrågorna inte ligger i tiden... inte ens på tio-i-topp-listan över frågor som medierna skriver om.

Många av de gröna stråk som Jonas försökt få in i Vänstern har opererats bort. Man kunde ana det redan då Ulla Andersson - som varit så framgångsrik i att få regeringen att lägga goda sociala förslag - reserverade sig mot miljögruppens skrivningar om grön skatteväxling.

MP:s språkrör kan således i miljö- och klimatfrågan vara nöjda, det tycks var de enda som försöker hålla denna högt inför valet. Utan att egentligen, än så länge i alla fall, ta systemfrågorna på allvar, de där frågorna som låg till grund för att partiet en gång bildades. Mest teknofix, mycket ekomodernism.

Men vänstern tycks inte vilja inta den plats som språkrören lämnat vidöppen i såväl sin retorik som i den politik som anpassats till Löfvens och Hultqvists världsbild.

Dock får De gröna se upp så att inte Feministiskt initiativ gör allvar av att tränga sig in... En hel del har man redan tagit över men som grön är man förstås osäker på vad som i är retorisk fernissa och vad som är gjutet. Riksdagslistan rymmer inte många som gjort sig kända som gröna förkämpar precis.

Och: när man inte ens vet med prövade kort, vad vet man då om oprövade...?

fredag 9 februari 2018

Ska affärsbanker skapa pengar ur tomma intet när vi lånar?


Min senaste ledare i Fria Tidningen avslutades så här:

Tänk om man sa så här: Banker ska ha full täckning för pengar som lånas ut. De ska därmed inte längre kunna skapa pengar ur tomma intet i samband med att de beviljar lån. Det skulle i praktiken innebära att ländernas centralbanker får monopol på det formella penningskapandet.

För några år sedan publicerade Jaromir Benes och Michael Kumhof på Internationella valutafonden ett förslag till penningreform som gick ut på just detta. Inspirerat av den så kallade Chicagoplanen.

I riksdagen har Valter Mutt, Annika Lillemets och Carl Schlyter – miljöpartister som känt sig så utmobbade att de inte kandiderat i höstens val – tagit upp frågan.

De har bland annat konstaterat att de som styr över kreditflöden i ett samhälle har avgörande inflytande över vilka som får möjlighet att förverkliga sina idéer och vilka företag som kan växa. Och att detta i hög grad avgör hur morgondagens samhälle kommer att se ut.

Lite lakoniskt påpekar man att det blir problematiskt när banker och finansbolag kommit att styra allt större kapitalflöden bort från den reala ekonomin för att istället investera i finansiella instrument som driver en växande spekulationsekonomi. Förlorarna är många. Inte minst kulturen som bygger civiliserade samhällen och får människor att växa.

Kan någon säga emot? Om inte: varför råder tystnad i partiledardebatter? När de obstinata miljöpartisterna försvinner från riksdagen finns kanske ingen kvar som ens försöker få till samtal. Därmed blir den politiska debatten än fattigare. System som tar struptag på såväl demokrati som framtid skyddas av feghet och tystnad. Börja samtala!

Hela ledaren kan du läsa här.
Kommentera kan du göra på FB här.

torsdag 8 februari 2018

Gott, beskt och surt

Regeringen sa nej till surrogatmoderskap. Det var klokt.
Regeringen funderar på att ändra i strejkrätten. Det är dumt.
Sossarna och Centern satsar 70 miljoner på att fånga röster inför valet. Det kan nog behövas om de skall få några.

Och försvaret har köpt helikoptrar som kostar 200 000 kronor i timmen att köra. Makalöst, helt groteskt - men alls inte oväntat för den som haft med Försvarsmaktens budgetkompetens att göra, fanns ingen myndighet som ens kom i närheten av den svarslöshet, flum och icke-kompetens som vi mötte hos Försvarsmakten när MP. V och S hade budgetsamarbete - inte bara MP var rasande, det var man på finansdepartementet också.

Dimman ligger tung över fjärden. Men det knastrar i vedspisen och doftar av nymalet kaffe. Gomorron!
PS!
Har du inget annat för dig så är du välkommen till Unga Klara den 19 februari och är du miljöpartist är du säkert välkommen till Tåkern där bland annat jag ska prata den 3 mars, men då får du prata med MP i Jönköping.


onsdag 7 februari 2018

Jakt och om att erbjuda sina bredsidor...

Klicka HÄR så kommer du till programmet från UR.
Godmorgon ungdomar, och äldre än så!

Nu är det snart vårjakt på bäver, inte för att jag jagar men i alla fall. Tycker det är lite synd att man när våren nalkas ägnar sig åt jakt, även om det i bäverns fall kan leda till krydda för sprit. Om man nu är lagd åt det hållet.

Är förresten naturen att se som en arena där djur kommer in för att erbjuda sina bredsidor till jägaren? Och varför använder man ordet "erbjuder"? Här surrar jag med en man vars liv handlar om jakt och vars små barn lär sig skjuta nötskrika från dasset.


tisdag 6 februari 2018

Så inleds snart OS och nationalsånger skall sjungas...

Nej, inte något land i Mellersta Östern, inte i Asien, inte i Sydamerika, utan mitt i Europa. Frankrikes nationalsång må ha sin historia, men hur perverst är det inte att se franska idrottare sjunga ord som kunde höra hemma i ett fundamentalistiskt kalifat. Europa för civilisation och fred... är det så det brukar heta?


Till vapen, frie män
Ställ upp på raka led!
Framåt! Framåt!
Låt fiendens blod nu flyta på vår jord.

Sen kan hockeymatchen börja...

måndag 5 februari 2018

Hur många riksdagsledamöter har läst på?

Åtgärder för miljö, hälsa och riksdagens frihet att i framtiden välja väg kommer att inskränkas. Beslut kan tas i mars.

Och nästan ingen tycks reagera därför att det är så oändligt jobbigt att sätta sig in i beslutsunderlaget. Det handlar om ett internationellt avtal. Ceta heter det. Handels- och investeringsavtal mellan EU och Kanada.

Låter kanske oförargligt. Det är det inte.
Hela ledaren finns här.


söndag 4 februari 2018

Ljuset vi inte ser


Ljuset vi inte ser, av Anthony Doerr, kände sig kanske kränkt där den låg kvar på soffbordet. Den är inte ny, snart tre år gammal. Till slut började jag läsa. Och fann att boken är ett tjockt mästerverk. Närmare sexhundra sidor. 
Som regel tillkommer tjocka böcker numera bara av en enda orsak: de är så erbarmligt lätt att skriva långt. Med gåspenna var man noga med orden. Det var man också med skrivmaskin där Tipp Ex var räddningen, sen kom ordbehandlare och texterna flödade ut och halvrisiga kriminalromaner kunde skrivas på alltför många sidor. Det som var ett gediget hantverk har på grund av teknikutvecklingen förvandlats till pratighet sida upp och sida ner. 
Ordliga mästare, som t ex Theodor Kallifatides, begriper att man skall värna om ordens värde och textens måttfullhet. Men så anser han också att man inte skall ligga i hängmattan och läsa hans böcker. Han berättade det för mig när jag intervjuade honom i Kunskapskanalens En bok, en författare. Jag hade just sagt till honom att jag ägnat en stor del av sommaren, liggande i hängmatta, läsande de böcker av honom jag inte tidigare läst. 
Han förlät mig visserligen men jag lovade att aldrig göra om det. Ett löfte jag hållit. En god roman läser jag numera alltid sittande, utan brus runtomkring, av respekt för det hantverk som skapat den goda romanen. 
Anthony Doerr tjocka roman började jag läsa lite slafsigt, men snart satt jag rak i ryggen… En spännande väv, där två människoöden, det ena som varp och det andra som inslag, har skapats som om de ville bli berättade. 
Tiden är andra världskriget. En fransk flicka, som blivit blind, upplever världen, kriget, soldaterna och rädslan genom dofter, ljud och beröring. En tysk barnhemspojke, med drömmar och förmåga att uppfylla dem som radiotekniker, upplever kriget som soldat.

Några korta ögonblick möts de under de sista dagarna av kriget efter att ha överlevt var för sig, ovetande om varandra, men ändå med trådar som förbundit dom.

Att världen inte är vacker trots att den är så vacker – det är väl det boken handlar om. Om det meningsfulla som blir meningslöst, om det meningslösa som blir meningsfullt. Om dagar som läggs till dagar, om förmågan att överleva i det som formligen reducerats till ett helvete där krigets och människans rädslor och tillkortakommanden styr. 
Anthony Doerr fick Pulitzerpriset 2015. Det är ingen garanti. Men den här gången var det ett gott val. Det är en bok som skulle bli en bra film, men å andra sidan är boken så fylld av verbala bilder att en film kan te sig onödig. Och detta trots att de två personerna aldrig tar tag i mig, det är berättelsen i sig som griper tag snarare än själva varpen och inslaget. Det är mönstret som blir så fascinerande, snarare än de trådar som bygger upp det. En film skulle förmodligen göra något annat av det, och jag vet inte om jag skulle uppskatta det. Risken är dessutom att man skulle göra ett alltför stor nummer av jakten på en sten av ohyggligt värde om någon eländig manusförfattare skulle sätta tänderna i den.
När man kommer till slutet av denna fullödiga roman kan man dra en suck av lättnad – men om det beror på att slutet inte är så lyckligt som man kanske oroat sig för eller att det är så lyckligt som den lille naive romantikern inom en vill låter jag vara osagt. Hur som helst: en lysande berättelse väl värd den flod av priser den fått.

lördag 3 februari 2018

Valkampanjen börjar tidigt i år

Så börjar valkampanjerna. MP verkar vara först ut. Så här ser det ut:

-

fredag 2 februari 2018

Grattis Per!

Idag fyller Per Gahrton 75 år. När Miljöpartiet bildades den 20 september 1981 var det frukt av Per Gahrtons frustration. Då var han en yngling på ynka 38 år. Han hade varit ordförande för Folkpartiets ungdomsförbund och riksdagsledamot för samma parti. Därefter hade han gått till anfall mot rådande partiformer i sin bok Det behövs ett framtidsparti.


Per Gahrton skissade i boken på ett annorlunda parti. Han beskrev riksdagen som en maktlös pratkvarn där en förlamande blockpolitik dödade ledamöternas initiativförmåga och kreativitet. Han skrev om dresserade medier och om tomma framtidsvisioner. Han skrev om den materialistiska tillväxtmodellen som ett hot mot både natur och människa.

I en debattartikel (DN-debatt 7 juni 1980) skrev han: "Tillväxtsamhället har sin egen undergång inbyggd i sig". Och konstaterade: "Det finns inget parti i Sveriges riksdag som klart och entydigt kräver att samhällsekonomins tillväxtmål skall ersättas med ett balansmål. Det finns ingen politiker som trovärdigt kan formulera nya kvalitetsmål. Det finns ingen politisk ideologi som bygger på nutid och framtid, bara på förlegade 1800-talssystem."

Per Gahrton på det partibildande mötet i Örebro. Ryktet
som gjorde gällande att Per var en buffel visade sig vara
helt fel .Till talarstolen gick han bara när han behövde.

Boken - och debattartikeln - blev en viktig del av det som skulle leda fram till bildandet av ett parti som satte annorlundaskapet högt. När partiet bildades var det därför inte tal om att inrätta något uppdrag som partiledare, partiordförande eller ens språkrör. Istället skulle partiet rent politiskt  ledas av ett politiskt utskott, underställt kongress och regionalt förankrat förtroenderåd. Utskottet kom att bestå av nio ledamöter, med lika många suppleanter. I utskottet valdes en sammankallande. Det var denna som journalister skulle vända sig till.  

Vid sidan av politiska utskottet fanns förvaltningsutskott och organisationsutskott. Med närmast vattentäta skott emellan. Makten skulle spridas, maktkoncentration motverkas, kotterier bannlysas.

Alla förväntade sig förstås att Per Gahrton skulle bli partiets talesperson. blev det inte. Det blev Eva Sahlin. Per ville inte att det skulle heta "Gahrtons parti". Det gjorde det i alla fall. Och Per var ju inte mycket till alternativ med stort A precis. Han var ju gammal proffspolitiker, han var i själva verket politik hela han. Och lite småviltsjägare. När han inte gömde sig bakom kvinnosynonymen  Hertha Knutsdotter och skrev romaner. 

Eva däremot, hon beskrevs i medierna som ett enda stort Alternativ. Hon åt alternativ mat, hade barnen på alternativ skola, hade en alternativ livsföring och var nu alternativ politiker... Per fick således stå på tillväxt. Men likt förbannat ringde medierna till honom om de ville veta nåt. 



Tro nu inte att Eva Sahlin fick sitta så länge. Regelverket var sådant att man skulle rotera ledarskapet. Några månader var. Så där kom Inger Paulsson och Ralph Monö och Ragnhild Pohanka. Opinionssiffrorna såg fina ut. Trots att Per försökte ligga lågt utåt.




Det var Ragnhild Pohanka som företrädde partiet i dess första val. Det var 1982 - ett år efter partiets bildande. Ragnhild hade fött sex barn, var jordnära och en riktig gräsrot. Vad hjälpte det då att Per hade skägg och var superproffset? 


Ragnhild träder fram ur Per Gahrtons skugga. Hon fick företräda
Miljöpartiet i dess första valrörelse. Dock ej i form av språkrör.
Sådana var inte påtänkta än. 


Ragnhilds uppdrag var allt annat än lätt... I SVT fick hon den omöjliga uppgiften att företräda partiet i en så kallad "småpartidebatt" där hon fick samsas med företrädare - i vissa fall rena rama knäppskallarna - för små, sektliknande partier. SVT - som vi då med rätta kallade statstelevision - valde dessutom att ha domare som redovisade om företrädarna svarade rätt eller fel... 

Det var en häpnadsväckande uppvisning av Sveriges Television. Uppdraget tycks snarast ha varit att mota bort Miljöpartiet från riksdagen för att upprätthålla ordningen. Per var förbannad.

Mest förbannad var han på SVT-journalist som berättat för Per hur dumt hela idén med nya partier var och hur omöjligt det skulle vara att som sådant komma in i parlamentet. De partier som fanns räckte så bra till. SVT hade dessutom utnyttjat partiets öppenhet - interna möten var öppna för såväl medlemmar som medier - genom att göra förvånansvärt ironiserande inslag. 

I Miljöpartiet ironiserade vi gärna över de andra partiernas fäbless för ledare, för führer. Vi hade sett hur partiledarna fått allt större makt. Och Per Gahrton hade följt upp sin bok Det behövs ett framtidsparti med en doktorsavhandling som fått namnet Riksdagen inifrån (1983). Där hade han beskrivit partiledarkult och hur riksdagsgrupperna blivit röstboskap, ofta i blockpolitikens namn.


Per skrev om taktikens överhand över principerna, om hemliga samförstånd och underförstådda tystnadsplikter. Lägg till detta Petra Kelly, från de tyska gröna, som skrev om de gröna partierna som antipartipartier. Och själv hade jag Elin Wägners beskrivning av faran med auktoritära organisationer på näthinnan. 

Petra Kelly och Per Gahrton var de som mer än några andra
formulerade behovet av antiauktoritära organisationsmodeller
för de gröna partierna. Pers doktorsavhandling var en hård
uppgörelse med partiledarkult etc.

Erfarenheterna från partiets första val (1982) gav dock miljöpartister, som två år senare träffades på kongress i Jakobsberg, något att tänka på. Partiet behövde en tydligare framtoning utan att drabbas av partiledarkult eller hierarkiska organisationsformer. Hur nu det skulle gå till. Problemet var att medierna inte  var  mogna för vår modell. De var auktoritetstroende. Vi behövde någon form av företrädare som hade auktoritet utåt, men inte inåt i partiet.

Kongressen fick ett förslag att ta ställning till: införande av något som - efter mycket debatt - skulle få namnet språkrör. Medierna ironiserade över detta begrepp. Precis som man ironiserat över kvoterade riksdagslistor och kvoterade utskott och ledningsgrupper. Det är aldrig lätt att ligga före. 

Att det skulle bli en man och en kvinna var självklart. Liksom att de valda inte skulle få vara ordförande i några utskott. Någon partistyrelse fanns inte att vara ordförande i. Maktkoncentration måste förhindras.
Givetvis skulle man inte kunna vara både språkrör och riksdagsledamot på en gång. Någon jävla ordning fick det lov att vara i ett parti som var ett antipartiparti.  

På den manliga sidan fanns det ingen tvekan. Partiet längtade efter Per. Formligen längtade. Han valdes med överväldigande majoritet. Till kvinnligt rör valdes Ragnhild Pohanka.
 

Redan innan partiet formellt bildats anade SvD att Per skulle göra
comeback i riksdagen. Ett steg på vägen, trodde många av oss, var
att han skulle leda partiet i valrörelsen 1985. 



Partiets första språkrör är just valda. Året är 1984.
Valrörelsen 1985 blev en besvikelse. Per Gahrton skriver i antologin Maskrosbarn (2001): "De miljöpartister som trodde att mitt kända namn skulle leda till genombrott, fick sina förhoppningar grusade. Vi backade till och med några tiondelar i valet 1985 jämfört med 1982. På sätt och vis var det bra, eftersom det visade sig att personkult i partipolitiken trots allt har gränser."

Per valde att avgå direkt efter valet. Han såg trött ut. Han hade slitit. Och försökte nu inte ens dölja sin besvikelse. Provisorisk ersättare skulle väljas av Förtroenderådet. Detta hölls i Vingåker, vilket var min hemkommun. Miljöpartiet var starkt där; det hade gått mycket bra i kommunalvalet, vi hade väldigt många medlemmar, en medlem bodde på Billsbro gård där mötet hölls, det tryckeri partiet använde fanns i kommunen och frivilliga för marktjänst var många.

Politiska Utskottet ville att någon från utskottet skulle ta sig an uppdraget som språkrör. Därmed fanns det bara fem män att välja på. Ingen av oss verkade speciellt road. Till min förvåning började bland annat Per Gahrton plädera för att jag borde väljas. Var karln dum i huvudet? 

Jag var inte sorten för språkrör, jag gillade att skriva, fundera på argumentation, gräva fram analyser och skriva ner dem. Det skrivna ordet var min grej. Inte det talade. Dessutom stammade jag. Och hade en släng av torgskräck. Avskydde att tala offentligt. Hade allt emot mig. Utom att jag hade jeans, Fjällrävenjacka, skägg och var en del av gröna vågen - det vill säga de där som drog från stan till landet för att skaffa djur och leva på det som den egna jorden gav. Möjligen bidrog det faktum att jag kom från en småföretagarfamilj och läste såväl syndikalistiska Arbetaren som Land. Det gav en ideologisk stadga i det som formades som grön ideologi. 

Förtroenderådet valde mig. Som språkrör fram till ordinarie kongress ett halvår senare. Då skulle man välja någon mer lämpad. En representant ville dock ha antecknat till protokollet att "det vore förtjänstfullt om denna typ av frågor förbereds i tid". På den där kongressen då man skulle hitta någon mer lämplig hittade man ingen. Så jag fick fortsätta, ett år i taget. Glada och kloka tillrop från Per underlättade.



Något större intresse från medierna var det inte när Förtroenderådet
träffades. Att Per Gahrton nu steg av som språkrör uppfattades
av många som sista spiken i MP-kistan. Artikeln från Aftonbladet.

Rubriken ovan var synnerligen märklig att läsa. Per Gahrton var ju Per Gahrton. Att komma upp i hans nivå uppfattade jag som omöjligt. Jag saknade ju de mest grundläggande förutsättningarna för uppdraget. Och långt senare berättade Per Gahrton - på skämt eller allvar vet jag inte - att han förordat mig därför att efterföljaren helst inte skall nå upp till sin föregångares kapacitet... 

I det fick han rätt. Som i så mycket annat. Att han fyller 75 år känns... vad ska jag säga... komiskt. Inför höstens val står han åter på riksdagslistor. 


Per har beskrivit sig själv  som den som haft helhetsansvar för Miljöpartiet under den långa resan. Och det är nog sant. Det enda raseri som skymtar fram i den dagbok han publicerat är när han berättar hur han blev överkörd i försvarsfrågan. Partiet höll 2004 på att göra upp med socialdemokraterna om EU:s militarisering. Per hade hållits utanför, trots att han var försvarspolitiskt ansvarig i partistyrelsen. ”Detta var den värsta krisen någonsin mellan mig och partiledningen = Peter.” , skriver Per och avslöjar sedan att Gustav Fridolin och Ulf Holm (numera talman i riksdagen) påstod att Peter Eriksson hade hotat med att avgå om Per bjöds in till riksdagsgruppens möte där frågan skulle avgöras.

”Jag teg”, skriver Per lakoniskt.

Hemligt var det, när han var på väg att starta ett nytt parti. Per har berättat att han i sin dagbok vädrade detta första gången på ett sätt som skulle försvåra för eventuella tjyvkikare att förstå vad han funderade på. Han skrev på ryska. Han kan en radda språk, skriver dessutom fort - första gången upptäckte jag det senare när han en morgon, när vi andra i partiledningen sömndrucket försökte peta i oss lite frukost på en kursgård, pigg som en lärka kom in och redovisade att han skrivit två debattartiklar på morgonen. Som det föredömen Per varit för mig, så har jag försökt upprepa det vid ett antal tillfällen med varierat resultat.

Grattis Per! Och tack!