Om detta ska vi inte prata...

... i år heller.

En av alla frågor som inte talas om i valrörelsen...

Här finns en snutt från ett föredrag med några år på nacken: https://www.youtube.com/watch?v=ZAqOPB9YbxA

 

Begreppet »arbetslinje« har blivit heligt. Det är en övergripande politisk inriktning. Den som arbetar ska få morötter i form av sänkt skatt, den som arbetat sig sjuk ska piskas.

För att stärka begreppet skapades inför valet 2006 nytt innehåll i ordet "utanförskap". De som inte befann sig på arbetsmarknaden utan var beroende av trygghetssystemen levde i utanförskap. I ett slag förvandlades innebörden från att ha omfattat illa åtgångna individer som satt på parkbänken med en flaska Renat som sällskap till att gälla den som blivit av med jobbet när banken rationaliserat... Eller den som drabbats av långtgående cancer.

Syftet med begreppsförvandlingen var att skapa ångest kring att inte leva sitt liv i enlighet med den heliga normen. Skuld skulle läggas på den som drabbats så illa att hen inte orkade leva upp till normen. För att inte tala om hur uselt den som valt ett annat liv alldeles frivilligt – till exempel genom att vara hemma flera år med sina barn eller ta »överdrivet ansvar« för sin illa drabbade partner – borde känna sig.

Arbetslinjen är fortfarande övergripande ideologi.

När skuld läggs på illa drabbade människor är det oanständigt. Det finns en hel drös oanständiga politiker iklädda allehanda ideologiska färger.

Du, bäste medborgare, måste begripa att lönsamhet uppnås när du arbetar så du kan konsumera, så vi kan producera mer så att vi kan arbeta mer, så vi kan konsumera mer. Du må finna dig i att du är reducerad till en produktions- och konsumtionsfaktor.

Du ska förstå att fri tid – särskilt sådan som är en del av vardagen – egentligen inte har med välfärd att göra. I vart fall inte om du under din fria tid väljer bort Ullared för en bok i ekens skugga, en tur på sjön i kajaken som fortfarande funkar efter 40 års idogt paddlande – eller helt enkelt vandrar i skogen med dina barnbarn för att visa hur skägglav och lodjursspillning ser ut. Eller bakar bullar därhemma.

Sådant ofog, att baka bullar hemma, är en form av skattesmitning eftersom det inte bidrar lika mycket till vare sig jobb eller tillväxt som att köpa Pågens.

Om någon annan tar sin formella arbetstid för att baka bullar blir bullarna beskattade. För det är arbetstid som beskattas mest. Ska vi ha kvar ett välfärdssamhälle behöver stat, kommun och regioner inkomster för att finansiera skola, vård, omsorg. Och inkomsterna kommer till helt övervägande del från skatt på arbete, skatt på arbetstid.

Ur det perspektivet blir det nödvändigt att vi »skapar arbete« hur mycket vi än rationaliserar, automatiserar, effektiviserar. Men bara ur just det perspektivet. Det vill säga om det är skatt på arbetstid som skall finansiera det vi ser som omistliga värden i en utvecklad demokrati.

Men det finns andra perspektiv som är mer relevanta i det tidevarv där vi nu lever. Nu när samhällsevolutionen tagit oss ända hit. Det gamla perspektivet är inte bara gammalt, det är föråldrat.

OM JAG HAR ETT FÖRETAG SOM...

Om jag har ett företag som tillverkar solpaneler eller geléhallon med hjälp av hundra anställda så är det företaget en del av samhället. Det bidrar till att hundra människors arbetsinkomst kan beskattas. Dels med inkomstskatt som ger kommunerna pengar till skola, vård och omsorg. Dels med arbetsgivaravgifter som finansierar våra gemensamma socialförsäkringar – ålderspension, sjukförsäkring, föräldraförsäkring, arbetslöshetsförsäkring.

Den dag jag ersätter de anställda med robotar – med mjukvara av mer eller mindre intelligent art – så hamnar företaget i utanförskap. Det bidrar inte som tidigare med skatt och avgifter till allt det goda som vi anser tillhör ett anständigt välfärdssamhälle. Där kan vi tala om verkligt utanförskap. Nu sker allt mer inom det som genererar BNP genom AI. Utan direkt arbete av människor. En allt mindre del av vad som produceras ingår i skattebasen, det vill säga det som beskattas.

När det som beskattas mest – det vill säga direkt arbete – blir en allt mindre del av den totala »ekonomin« rämnar det vi lärt känna som ett gott samhälle.

Vill vi behålla social anständighet i samhället måste därför företag bidra oavsett om dess tillverkning eller tjänster sker med hjälp av människor, robotar, hybrider, AI eller något annat. Kalla det vad du vill.

Vi behöver en skattereform som medför att produktionen, eller omsättningen, i sig beskattas. Oavsett om det är människan eller något annat som står för den.

Detta känns säkert obehagligt för både höger och vänster. För högern därför att företag med få anställda och stor omsättning ger större möjlighet för ägarna att ta för sig i form av kapitalinkomster. Det är därför ojämlikheten ökat snabbt i Sverige.

För vänstern är det också obehagligt, eftersom vänstern av historiska skäl älskar skatt på arbete. Det är ideologiskt förståeligt eftersom skatt och avgifter på arbete höjer arbetets värde. Kan man sedan kalla en del av detta för »arbetsgivaravgifter« och därmed tro att man pungslår den elake arbetsgivaren så känns det förstås ännu bättre (fast det egentligen är en del av löneutrymmet som avsätts till arbetsgivaravgifterna).

För de gröna borde det vara en enklare fråga. Redan på 1980-talet drev Miljöpartiet krav på grön skatteväxling (sänkt skatt på arbete och höjd på energi och utsläpp). Denna skulle i takt med att energieffektiviteten ökar och miljöbelastningen minskar övergå till någon form av skatt på »produktionen« i sig. Allt för att inte tappa möjligheten att värna ett gott samhälle där begrepp som rättfärdighet och solidaritet existerar också i verkligheten. Det gröna partiets uppfattning idag har jag inte koll på, men det är i vart fall ingenting man torgför.

DET KRÄVS EN SKATTEREFORM
För att komma ur knipan vi hamnar i när direkt arbete blir en allt mindre del av den totala »ekonomin« (mätt som bruttonationalprodukt, BNP) måste vi alltså, oavsett om vi gillar det eller inte, bredda skattebasen, det vill säga det vi beskattar. Ska företagen inte hamna i utanförskap måste »produktionen« eller omsättningen beskattas.

Svårare än så är det inte. Inte enklare heller.

Men, visst, det måste till ett visst politiskt mod för att börja prata om en skatterevolution som fullständigt bryter mot det vi vant oss vid. Detaljfrågor om hur det skall gå till skulle oroa många politiker. Det försmädliga leendet från Mats Knutson och andra journalister – som blir följden av att svar kan bli diffusa, prövande, osäkra – kan kännas smärtsamt.

Men berätta då hur i all sin dar vi skall kunna upprätthålla ett civiliserat samhälle utan att låta företag betala för sig!

Det är inte rimligt att det främst är mänskligt arbete som skall finansiera skola, vård, omsorg, pensioner, föräldraförsäkring, sjukförsäkring.

Det är inte rimligt att vi hela tiden måste »skapa mer arbete« för att finansiera allt detta när samtidigt nästan alla investeringar går ut på att rationalisera bort människan, effektivisera, automatisera, robotisera.

Det är inte rimligt att artificiell intelligens, som kommer att ersätta så mycket av det människor gör, skall bli ett hot mot det vi kallar välfärdssamhälle genom att införandet helt sonika reducerar skattebasen när den ersätter mänsklig arbetstid.

Därför måste vi mer likvärdigt beskatta det som kallas produktion, oavsett om det är människor eller något annat som står för den. En rimlig balans måste råda, inte den ensidighet som råder idag.

Förändrar vi inte skattesystemet kommer vi att stegvis närma oss det som kallas nattväktarstat. Det vill säga en stat där bara militär, polis och rättsväsende betalas av det gemensamma.

Ett ohyggligt samhälle där den illa drabbade kommer att fara än mer illa, medan den som tjänar pengar på robotens arbete eller lever på lågt beskattade arv och förmögenheter har möjlighet att köpa sig relevant trygghet, sjukvård och omsorg.

Det finns förvisso krafter som vill att vi styr mot nattväktarstaten, som anser att skatt är stöld och som anser att frivillig välgörenhet, familj eller klan bör duga. Det var inte bara Anders Borg och Fredrik Reinfeldt som i ungdomligt oförstånd vädrade sina positiva känslor för en sådan utveckling.

Fortsätter vi att låta arbete utgöra den stora skattebasen lär de bli nöjda. Och det vi ännu uppfattar som demokrati bli allt mer urvattnat. Hela idén med ett gott samhälle riskerar att gå förlorad.

Det finns fler hot mot det goda, civiliserade samhället. Det samhälle som är till för människor som är så mycket mer än kuggar i ett ekonomistisk hjul som snurrar allt fortare. Vi är sociala, biologiska, kulturella varelser men vi blir behandlade som ekonomiska varelser som ska vara duktiga idioter i det snurrande hjulet.

Om det borde valrörelsen handla.

Pratade på Folkfest för fred och klimat i ett regnigt Gävle under lördagen. Eldsjälar som arrangerar. Bilden från Gävle Dagblad som gjorde en intervjuer i regnet. Länk till artikeln här.

Om det nya utanförskapet... som valrörelsen bortser från.

Det är arbete vi beskattar mest. Inkomstskatter som finansierar skola, vård, omsorg, rättssystem etc. Och arbetsgivaravgifter som finansierar våra trygghetssystem. Men en allt större del av BNP kommer att utgöras av sådant som AI, robotar etc producerar. Och detta arbete generar vare sig inkomstskatter eller arbetsgivaravgifter till allt det goda vi vill ha. Kort sagt, det vi beskattar mest (människans arbete och arbetstid) blir en allt mindre del av ekonomin. Och allt fler företag, vars omsättning bygger på t ex AI, kommer inte längre att bidra med särskilt mycket till vårt gemensamma. Så kan vi inte ha det.

Inspelat i nyvattnat odlingshus... sånt som talas om i videon.

 

Bekämpningsmedel i USA...

Även solen har fläckar, heter det ju. Men även en fläck kan ha en sol...

https://www.facebook.com/share/r/1PYB2aR88t/

Hälsominister Kennedy går hårt åt kemikaliseringen av amerikanskt jordbruk och hur några delstater som domineras av jordbruk har flest cancerfall globalt per capita. Han vill avveckla det system som jordbrukare är fängslade i. Som sagt: även fläckar...

Gävle på lördag

 

Folkfest för fred & klimat

Folkfest för fred & klimat, glädje hopp gemenskap

Dagen bjuder på:

Utställare, musik, samtal, gemenskap, allsång, talare.

Kerstin Bergeå, ordförande i Svenska Freds och Skiljedomstolen inleder tillsammans med Profundiskören. Hjärtligt välkomna!!!

• Birger Schlaug
• Helges All Star Show
• Poetry Slam
• Går det så går det
• Åsa Larsson
• Fredrik Swahn
• Maria Swanberg
• Gefle Tango
• Sofia Jeppson
• Jonathan & Sara
• Gavlekören
• Rafael Martinez
• Freya Heart

Dalagatan 40

Foto: Partiet Vändpunkt.

Här bodde jag som ung. Dalagatan 40, mitt emot Vasaparken. Våningsplan 1 delades mellan vår bostad och familjeföretaget Schlaug & Son. Aldrig kunde jag då tro att hela gatan 70 år senare skulle vara fylld med människor i en manifestation för klimatet...

När MP suktade efter att bilda regering med KD och C

 

Socialdemokraterna tycks helst vilja luta sig mot Centerpartiet i en regeringsbildning. Och Centern vill ha med Kristdemokraterna. Och om det krävs även Miljöpartiet. Amanda Lind meddelade snabbt att hon inte avsåg att bilda regering med Kristdemokraterna. Klokt. Man ska inte hamna i dåligt sällskap.

 

Men efter valet 2002 var det nära att Miljöpartiet hamnat just i dåligt sällskap. Om det skriver jag i Syre:

 

"Miljöpartiet låg stadigt förankrat under fyra procent i Sifo några månader före valet. Då tog språkröret Maria Wetterstrand till räddningsplankan i teve: lovade att en röst på Miljöpartiet var en röst mot en borgerlig regering och en garant för att Göran Persson skulle få sitta kvar som statsminister. Syster fyra procent lyssnade. Miljöpartiet klarade spärren med några tiondelar. 

 

Trots löftet satte sig språkrören Maria och Peter Eriksson direkt efter valet i regeringsförhandlingar med Centern, Folkpartiet och Kristdemokraterna! Förhandlingarna flöt på oerhört galant. Folkpartiets partiledare Lars Leijonborg var tänkt som statsminister. 

 

Att det förhandlades läckte ut till medierna. Göran Persson blev fly förbannad. Han skrev i sin bok Min väg, mina val: ”På min direkta fråga förnekade språkröret Peter Eriksson att det pågick förhandlingar med Kristdemokraterna, men samma dag hade någon av kvällstidningarna bilder på miljöpartister och kristdemokrater runt ett mötesbord. Jag blev ursinnig. Våra väljare hade stödröstat för att hjälpa in Miljöpartiet i riksdagen.”

 

Jag förstår Perssons ilska. Politisk heder är att inte locka till stödröstning och sedan direkt svika vad man lovat.

 

För att kunna bilda regering skulle krävas att Moderaterna inte skulle rösta emot Leijonborg som statsminister. Därför tänkte man sig Urban Bäckström – Moderaternas tidigare chefsekonom – som finansminister! Och Carl Bildt, som vid tiden satt i Lundin Oils styrelse, som utrikesminister. Inte skulle väl Moderaterna kunna motsätta sig en sådan regering?

 

Vid köksbordet suckade jag, nästan lika förbannad som Göran Persson. Den ideologiska kompassen snurrade tydligen vilt. Hur regeringskåt kan man bli?

 

Tack och lov satte Maud Olofsson punkt för hela projektet. Kanske var hon rädd för att det förhatliga Miljöpartiet skulle bli legitimerat som regeringsfähigt. När nyheten kom ut i radio hördes, enligt trovärdig källa, svordomar från Kristdemokraternas korridor i ledamotshuset. Och en ilsken Alf Svensson, som var sugen på att bli statsråd igen, höll en presskonferens där han läste lusen av Centerpartiet.

 

Det var bäst det som skedde. Miljöpartiets trovärdighet hade sjunkit till noll om man gett finansdepartementet till Urban Bäckström. Att bygga upp trovärdighet kan ta ett årtionde, att rasera den kan ske på några minuter på en presskonferens om regeringsbildning…"

 

Så tack Amanda Lind för ditt klara besked! Hela krönikan finns här:

https://tidningensyre.se/2026/22-augusti-2026/nar-mp-ville-bilda-regering-med-kd/

Tiotusentals demonstrerade! Det hade inte behövts om Ingvar Carlsson hållit sitt vallöfte.

 

Tiotusentals som manifesterar för klimatet. Suveränt! Särskilt i en tid när det vanliga är att nöja sig med att "gilla", göra "tumme upp" eller nåt. Men! Den gigantiska demonstrationen hade inte behövts om bara statsminister Ingvar Carlsson (S) varit hederlig efter valet 1988. Så här var det:

Redan när Miljöpartiets opinionssiffror hade klättrat över fyraprocentsspärren - och det såg ut som om Miljöpartiet skulle komma in i riksdagen - reagerade statsminister Ingvar Carlsson (S) flyhänt. Han ville visa att hans parti minsann tog miljön på allvar och att något nytt irritationsmoment i form av Miljöpartiet inte behövdes. 

Så han flyttade helt sonika energifrågorna från Industridepartementet till ett nytt Miljödepartement. Och lät den unga Birgitta Dahl bli statsråd för både miljö och energi. Bra! Men kunde vi lita på det? 

Till vår förvåning levererade miljöminister Birgitta Dahl. Riktigt rejält! Den 4 mars 1988 – Miljöpartiet hade nu tagit sig över tioprocentsvallen i en opinionsmätning – presenterade Dahl en samlad miljö- och energiproposition. Ordet »omställning« nämndes 64 gånger! Sverige skulle steg för steg bort från såväl kärnkraft som fossila bränslen. Fantastiskt!

Sverige skulle ställas om. Nu händer det! Sossarna skulle leverera! Betonghäckarna stod på de gröna barrikaderna! Ur led var tiden! 

 

Sedan blev det val. Miljöpartiet kom, till Socialdemokraternas besvikelse, in i riksdagen. Det fanns en majoritet i riksdagen för omställning! Såväl kärnkraft som fossila bränslen skulle fasas ut. Då kovände socialdemokraterna. Det där snacket om omställning var retorik för att stoppa Miljöpartiet. Propositionen som Birgitta Dahl lagt valde Ingvar Carlsson att slakta helt. Den var ju bara ett piggt moment i en strategisk valrörelse och aldrig menad på riktigt. 

 

Ingvar Carlsson flyttade dessutom bort energifrågorna från Miljödepartementet, lade tillbaka dem i Näringsdepartementet och tillsatte Rune Molin, vice ordförande för LO, som statsråd. En ny proposition presenterades. Ordet "omställning var borta". Allt var borta. Ty allt hade varit en föreställning. Med Ingvar Carlsson som regissör. Och Birgitta Dahl som förnedrat verktyg. 

 

Sådan kan politiken vara när den är som mest rutten. Mitt förtroende för Ingvar Carlsson var begränsat. Till nollpunkten. 

Om detta, och om annat politiskt fifflande, berättar jag i min nya bok som kommer ut den 17 september. 

 

 

 

Knäppskalle eller frihetssymbol? Boken utkommer den 17 sept.

 

"Birger Schlaug spelar ett annat spel än de andra. Han är en politiker i outsiderposition som ges större frihet än andra politiker. Han kan använda moraliska argument, bli förbannad och känslosam. Han kan skita i alltihop för han är en levande människa, en äkta människa i kofta och skägg och ryggsäck. Han är en frihetssymbol mot alla ombudsmannagrupper som sitter och härskar." Retorikprofessor Kurt Johannesson, 2000.

 

"Birger Schlaug är en knäppskalle." Mats Svegfors, ledarskribent SvD, 1994  

 

"Birger Schlaug rör sig ständigt mellan den oppositionelle gräsroten och fullblodspolitikern som behärskar mediespelet bättre än någon annan." Ewa Stenberg, DN, 2000.  

 

”Enda sättet att slippa se Birger Schlaug i TV är väl att införa något slags miljöavgift på honom." SvD, ledarsida 1994. 

 UTKOMMER 17 SEPT.

Går att förboka på bibliotek. 10% rabatt vid köp direkt från Verbal förlag med koden "Birger".

1 Riksdagshuset våren 2017 sid15
2 Snabbspolat sid 21
3 Från höghus till utedass samt om bygget av ett parti sid 28 

 

 

4 Beethovens nia och Bohmans dass samt
om en manipulerad folkomröstning 39
5 De elaka och de stridande samt om ett bortglömt
miljöprogram 47
6 Ronja och Rakel samt om nyckelpigor och kollaps
i en tevestudio 54
7 Elin Wägner som guru och om att bli språkrör
för »ett parti utan framtid« 59
8 Första tiden som språkrör inför valet 1988
och om konsten att bryta sig in på TT 66
9 Barndom olämplig för Sommarprogram samt om
en byrå med intarsia och upplåtande av gravplats 70
10 Hektiskt tickande, en ung supernova och en tröja
full med jublande rör 79
11 Våldsamma anfall, samba och om en statsminister
som manipulerar 93
12 En parentes om retorik för ögon och öron
samt om kvinnligt hantverk 104
13 Slutspurt, nonchalanta utfrågare och en
sambastinn valvaka 110
14 Förvisad till stan 119
15 Silverhattar och självskadebeteende samt
om bin som kryper i skägg 126
16 En boxningsmatch, en tenor och en rockpoet
samt om allmänt kaos 136
17 Om kongress i Jönköping, giftsprutor, tvåmastare
och självskadebeteende 144

18 Stortorget i Växjö och oblodig statskupp 159
19 Sex prickar och återvunnet språkrör
samt märklig debatt om mormor 167
20 Galenskapare, övergrepp, lyckliga stunder och konsten
att bli återvinnare 179
21 Kläder, Birger Jarl och samarbete med
Göran Persson som fick tåla en del 190
22 En dag som så många andra 200
23 Estonia och en regering som agerar så att
tilliten svajar samt om folkomröstning om EU 204
24 Från lust till olust samt om uppgörelser,
miljöbalk och fähund i tiden 215
25 Tredje valet på ett år och en air av James Bond 231
26 Friska vindar, dåliga vibbar och norskt missförstånd 237
27 Vilse lite varstans 258
28 Pelle Svanslös, Sagoliden och törnbeströdd vandring 264
29 Det trista valåret 1998 och livgivande samtal
med en mc-präst 271
30 Slutet som är början på något nytt samt om Nato, LO och svarta hål 286
31 Sista varvet som språkrör samt om bubblor som
sprack och kungligt millenniumskifte 312
32 Slutspurten, sista språkrörstalet, bilfärd med
Ulf Lundell och om avstängda mobiler 321

 

 

33 Avdankat rör sprattlar vidare 331
34 Effekten av några glas maltwhisky, en modig
moderat och några kloka teveproducenter 349
35 Betraktelser från köksbordet, eviga tågresor
och lärdomar om Afghanistan 361
36 Och sanden rinner 388
Efterord 393
Noter 399

"Skimrande memoarer, en hyllning till livet, gräsrötterna och livskamraten."

"Rappt, roligt, intressant om samtiden, åldrandet och miljöpartiets historia."

"Med sympatisk självdistans berättar ett mycket ovilligt språkrör sin historia."