Det var 70-tal. Jag hade
dragit ut på landet från Stockholm. Var del av gröna vågen. Läste
syndikalistiska Arbetaren och landsbygdsromantiska delen av tidningen
Land. Gillade Centerns ungdomsförbund – de kallades Åsa Nisse-marxister.
Olof Johansson var dess ordförande.
Centerpartisterna i Stockholm var
radikala, anföll sossarna från vänster titt som tätt. Torbjörn Fälldin,
partiledare i samma parti, började driva kärnkraftsfrågan som en
systemfråga. Plötsligt diskuterades decentralisering och småskalighet
som motpoler till centralisering och storskalighet. Sossarna stod för
det sistnämnda.
En av de som bar de där idéerna var Anders
Ljunggren. Han var ordförande i Centerns ungdomsförbund i skarven
mellan 70- och 80-tal. Nu är han död. Han blev 73 år. Vi sågs under ett
antal demonstrationer mot kärnkraft. Vi var inte hundratal, inte
tusental, utan tiotusental.
Det blev folkomröstning om kärnkraften.
Året var 1980. Debatten fanns överallt. På arbetsplatser, på skolor, på
universitet, runt köksborden, i radio, i teve, i tidningar. Det var
folkbildning. Det handlade om vilket samhälle vi ville ha. Om
delaktighet, om ekonomiskt systemtänkande, om människans roll i ett
teknokratiskt samhälle. I familjer blev det osämja. Två vitt skilda
utvecklingsvägar stod mot varandra.
Dagens debatt om kärnkraft handlar mest om kärnkraftens olika faser och fasor i sig. Inte om vårt samhällssystem. LÄS FORTSÄTTNINGEN
HÄR.