Hösten är vemodig, aningen tung, tyngre än den varit. Fjärden ligger grå, dimmig, isfri. Och tyst. Funderade på att dra ut med kanot så här innan gryningen.
Funderingen stoppades i farstun, omvandlades till en kopp kaffe och björkveds sprak i den gamla vedspisen som står kvar i det som användes till kök när vi köpte huset som experter sa borde rivas.
Vi rev det inte. Restaurerade. År efter år. Med början i slutet av förra århundradet. Mitt under min sista valrörelse när jag gick på övertid och ville sluta. Stunder med hammare, såg, borr och doften av virke fick mig att andas.
Politiken var lustfylld i femton år. Sen blev den ett ok. Som borde stoppats i farstun. Borde ersatts med en kopp kaffe och björkveds sprak i den gamla vedspisen.
Det glimmar till nere i fjärden. Vet inte vad det är.
Rådjuren kommer snart att göra sin sedvanliga morgonvandring. Den innefattar att kolla om grinden till vår tomt är öppen. Det är den inte. Rådjuren hade väl fått komma in så här års. Men vildsvin och hela flocken med hjortar vill vi helst hålla ute. Precis som kylan. Och världens oro.
Det sprakar när björkveden brinner. Hösten är vemodig, aningen tung, tyngre än den varit. Men lättare än den riskerar att bli. Kanske skulle jag passat på ändå. Att ta den där kanotfärden just innan gryning.
