Snön har lagt sig över de vilda skogarna i gränstrakterna mellan Sörmland och Östergötland. Isen har lagt sig över den vik av Tisnaren där lommen brukar höras som bäst. Och i skogen, långt in i gränstrakterna, såg jag spår av det som troligen var varg. Det är då jag känner riktig lycka över att bo på vischan.
Det finns alltså varg här i utmarkerna. Däremot är det ont om häst som drar timmer i skogarna. Jag minns en vinter när jag – under en jakt på julgran - mötte en riktig, bred häst med lugg i pannan. Bakom hästen dinglade några stockar. Det är inte så brukligt nuförtiden att breda hästar med lugg i pannan drar stock genom skogarna. Det är inte brukligt att någon häst överhuvudtaget drar stock genom skogarna. Men den här hästen gjorde det.
Det gick en man bakom med tömmar i händerna. Det går bra det här, sa han när jag frågade. Han var nyss fyllda sextiofyra, sa han. Han var på väg mot skogsvägen. Där skulle han lämpa av stockarna för att sedan lassa upp dom på en vagn och köra dem vidare till stora vägen. Även vagnen skulle dras av hästen, berättade han. Men det skulle få bli i morgon.
– Jag drar in tjugo löskubik på en dag, sa han. Och lade till: I juletider får skotaren står på gården. Den står på gården och den kostade trehundrafemtitusen. Men den får stå. Har du suttit en hel dag och skakat i buller och fanstyg så är du trött på kvällen. Trött och tom. Nej, skotaren får stå.
– Visst blir jag trött nu också, fortsatte han. Trött med hästen. Trött blir jag. Men inte tom. Jag är trött när jag kommer hem, men inte tom förstår du.
Hästen har sin begränsning, berättade han och muttrade något om att man som skogsbrukare ska sitta och ”skaka i en jävla hytt och göra spår i skogen för varenda pinne som skall hämtas”. Och ensamt är det. Ensamt.
– Men det säger jag dig. Mig lurar dom inte längre. Hästen är bra. När jag kommer hem är jag trött. Men jag är banne mig inte tom. Hur kostnadskalkylerar man tomheten? Men den är minst lika tung som räntan. Vi har blivit lurade, förstår du. Lurade. Tala om det för världen du! Du som sitter och blarrar i teve titt som tätt. Tala om det. Tala om att plånboken, hur stinn den än är, bara kan fylla fickan. Inte bröstet.
Han berättade att hästen hette Brunte därför att en bred, trygg häst med ljus lugg i pannan skall heta just Brunte.
– Vi förstår varandra, Brunte och jag. Inte förstår John Deere och jag varandra.
Nu är både bonden och hästen döda. Inte för att vargen tog dem, utan för att åldern tog hästen och ensamheten tog bonden.
Det är sånt jag tänker på när julen närmar sig och jag ser adventsljusstakarna, som stått kvar i fönstret i de små stugorna hela året, nu tänts igen. Man kan dessutom fundera över var det är minst jävligt att låta skröplighet och ensamhet slå till: i stan eller på landet?
Som ständig omläsare av Slas så fastnar jag för landet. Och får väl hoppas, om den dagen skulle infinna sig, att någon kommer och bäddar rent till julen. Med lakan som har hängt ute, inte tumlats. Lakan kan hänga ute på vintern också, det tar lite tid innan de torkar, men doften av rena utetorkade lakan är värd att vänta på. Och förresten har ju de där 4500 förhandlarna i Köpenhamn inte lyckats förhindra uppvärmningen. Så lakanen trivs bättre ute. Men man får passa dem för vinterregnen. Och man får skaffa stövlar. Höga.
Insikten om detta med behovet av stövlar kan få en att resignera, tappa sugen, ge upp. Och lojt se på när människan är på väg att konsumera upp vår planet och förvandla henne till en upphettad soptipp som svävar i kosmos. När jag känner så brukar jag ta till en dikt av Ingrid Sjöstrand.
Elda under din vrede
med maktens nyheter.
Dämpa inte din smärta
över livet
som stjäls ifrån oss.
Trösta inte din sorg
över världen
som våldtas inför våra ögon.
Elda under din vrede.
Kan detta vara den utmaning som den visionslösa blockpolitiken kommer att möta under det nya decenniet?
