tisdag 13 oktober 2009

Jag går aldrig ensam mer

Jag var 21 år när jag läste den första riktiga boken om Palestina. Den var skriven av Per Gahrton. Sedan dess har jag läst åtskilligt om Mellanöstern, palestiniers kamp för ett eget land och judars kamp för sitt.

En av de böcker som berört mig mest kom ut för några veckor sedan. Den heter
Jag går aldrig ensam mer.

Förmodligen hade jag inte hittat den - utbudet av böcker är enormt! - om det inte varit för att författaren är barnbarnsbarn till Elin Wägners syster.

Men det är inte därför boken berör. Den berör för dess smärtsamma närvaro. Sällan har jag läst så berörande, men ändå reportagemässiga, texter om förnedringen vid vägspärrar, checkpoints, jordvallar, förbjudna vägar och murar som förlamar människors vardag.

Författaren har uppdrag som internationell observatör. Men när uppdraget är slut stannar hon kvar i en palestinsk liten stad hon blivit förälskad i. Hon är halvjudinna. Som söker sin far. Hon har inte sett honom sedan hon var fem år. Det var då fadern lämnade en lapp på köksbordet och drog, kanske för kärlek till staten Israel. På lappen stod det:

"Jag heter inte Peter Reginald Tonge. Jag är inte den jag utgett mig för att vara. Jag lämnar er nu. Det är bäst så".


Barn som uppfostras i militäriska strukturer och med nidbilder av "den andre", kan de någonsin känna tillit? Det spelar ingen roll om det är israeliska barn som inympas föreställningar "om araber", eller palestinska barn som inympas föreställningar om hur judar "är". Det är lika illa. Och ger underlag för att ett samhälle, även om det skulle bli fredstid, kommer att leva på krigsfot mycket länge.

En vardag med vapen, soldater, kränkningar och undantagstillstånd, vad skapar det annat än grogrund för hat och förtvivlans hämnd? Elin Wägner var inne på det i sin reportagebok från fransmännens ockupation av Rehnlandet efter första världskriget (Från Seine, Rhen och Ruhr, 1923 - mer om boken här).

Den här boken handlar inte om Rhenlandet, utan om Palestina och den vardag människor där tvingas leva. Johanna Wallin citerar en palestinsk kvinna: "Någon har sagt att det inte finns någon farligare förövare än den som betraktar sig som offer, och jag är beredd att hålla med. Israeler ser till att fientligheten och misstron växer för varje generation, inom båda samhällena, och snart går det inte att hålla tillbaka längre. Ett land som är byggt på förtryck är ohållbart, det har historien visat gång på gång. Och ett folk som förtrycker ett annat folk kan aldrig vara fria".

Det man ändå slås av i beskrivningarna från vägspärrarna är hur oändligt tålmodiga de flesta av de utsatta palestinierna är, trots så uppenbara kränkningar och fult spel från såväl unga, rädda israeliska soldater som äldre befäl. Men också här finns undantag, individer kan inte dömas efter kollektiva måttstockar. Och det finns de som vill försoning på båda sidor. Trots allt som politiker ställt till.


"Visst ska man ta seden dit man kommer men det är en svår balansgång att respektera kulturen utan att göra avkall på sin egen person och sin egen frihet", skriver författaren om hur det var att stanna kvar på Västbanken efter fullgjort uppdrag som observatör.

Då var jag en del av en grupp och skulle vara här en kort tid. Nu måste jag anpassa mig till spelregler om jag ska leva här och det finns spelregler jag inte kan acceptera. Ockupation föder så mycket förtryck, också inom det palestinska samhället. Hur kulturrelativistisk jag än vill vara, kan jag inte undgå att se att Tulkarem är männens stad, där männens privilegier är självklara och där kvinnors liv till största del utspelas inom hemmets fyra väggar. (-) Det palestinska folket är redan fråntaget så många av sina mänskliga rättigheter genom den israeliska ockupationen, och det gör ont att se hur halva befolkningen begränsas ytterligare, särskilt när alla skulle tjäna på att kvinnorna fick samma möjligheter som männen.

När jag läser Jag går aldrig ensam mer tänker jag på Bokhandlaren i Kabul, av Åsne Seirstad, och en jämförelse utfaller till Johanna Wallins fördel. Inte minst därför att hon valt bort den enkla vägen att skriva en bok: ställa sig in, få förtroenden och sedan utnyttja dem för att få till en bra berättelse. Men också för närheten, känslan som smärtsamt kryper över många av sidorna.

Johanna Wallins reportage bärs av närheten. Reportaget är välskrivet och personligt, men alls inte enögt.Vreden över sakernas tillstånd blänker till, sorgen och ilskan över hur palestinierna kränks bär stora delar av boken, men utan att för den skull reducera den till en förenklad pamflett. Sökandet av en försvunnen far vävs in i boken och skapar en extra dimension i det välskrivna reportaget.

Kommer du ihåg när du var min pappa? Kommer du ens ihåg mig? Kommer du ihåg att det var ett till barn på väg, som du inte stannade länge nog för att träffa? Hon heter Elin, är 27 år nu och väldigt lik dig. Men hon har ingenting kvar av dig, har aldrig haft... Om vi möttes idag, hur skulle du se mig då? Som en fiende? En förrädare? Eller har du tänkt om? Jag hoppas det, pappa, för din egen skull. Men inte för min. Jag behöver inte ditt godkännande längre. För jag vet vad rättvisa är, och inte är. Och jag vet att hur man behandlar andra avgör vem man själv är. Egentligen är det inte mer komplicerat än så.

Jag går aldrig ensam, av Johanna Wallin (Förlag: Ruin).

PS!
Här berättar Johanna för mig om sin närhet till Elin Wägner.

Här finns en artikel om författaren.

24 kommentarer:

  1. Så fin recension av Johannas bok i dag och vi kanske bör stanna upp en stund efter den och fundera över vad våra politiker i ett demokratiskt land använder för argument för att skapa klyftor mellan människor i vårt land. Att måla ut några i utanförskap och andra i innanförskap, för priset att få arbeta mer än vad vi borde, är retorik som om inte krigshetsar så åtminstone inte värnar freden...

    SvaraRadera
  2. Hua, hua. Som sagt, ännu en bok på listan.
    Johanna skrev i ETC:
    http://www.etc.se/23811/idag-moets-de-i-ingenmansland/

    SvaraRadera
  3. Tack igen för föreläsningen igår.
    Elin Wägner, du har helt rätt, är en ENORM inspirations-energi-källa !

    SvaraRadera
  4. Boken är beställd! Ser fram mot helgens läsning!
    Grrreenline

    SvaraRadera
  5. Hej! Fin recension. Håller med om jämförelsen med Bokhandlaren i Kabul.
    HB

    SvaraRadera
  6. Jag vill passa på att rekommendera läsning av Birgers recension, i vilken det finns stora brottstycken av boken också, av Elin Wägners rapportbok från Ruhrområdet. Birger länkar till den högt upp i sitt inlägg. Det är värt att läsa och begrunda!!
    Marie Andersson, Norrköping

    SvaraRadera
  7. Boken "berör" Schlaug eftersom författarinnan är en militant "anti-sionist".

    SvaraRadera
  8. Det dröjde inte länge förrän en kommentar som Peters dök upp. Det är för jävligt att samtal om Palestina/Israel inte kan föras utan att dylikt sker. Det är lågt och djupt under rimlig debattnivå.

    SvaraRadera
  9. Schlaug!

    Det bor folk där i området!

    De gkrigar med varandra och skadar varandra.

    SvaraRadera
  10. tack för en mycket, mycket sympaktisk och givande föreläsning igår! Du är duktig på att låta vågor av humor, allvar, sorg och glädje skölja över åhöraren! Elin Wägner har fått en god förespråkare!

    SvaraRadera
  11. Hej! Var Johanna Wallins far möjligen israelisk spion och den familj han bildade cover? Kanske Johanna kan ge oss ett svar här om vad hon tror?
    Irrp

    SvaraRadera
  12. Wallins bok är en pärla bland alla böcker om området och konflikten. Särskilt roligt att hon lyfter fram initiativ till försoning - de är ganska många på civilsamhällenivå.

    En annan pärla om samma konflikt är "Negotiating Arab-Israeli Peace: American Leadership in the Middle East" av Daniel C. Kurtzer och Scott B. Lasensky. Bra komplement till Wallin om man på bara några hundra sidor (böckerna tillsammans) vill få inblick i hur och varför det kan vara som det är.

    Annelie

    SvaraRadera
  13. Vilken tur att vi nu fått Obama, han har faktiskt sagt han ska lösa denna konflikt. I och med att han sagt detta så måste ju saken vara biff.

    SvaraRadera
  14. Schlaug, Gahrton, Ohly, Wallin. De fyras gäng. Usch. Hur tror dessa det är att leva under ett ständigt raketregn som Hamas sänder ut över barn, kvinnor och gamla? Israelhatarna är blinda och döva. När Schlaug tog namnet Gaza i samma mening som Treblinka tappade jag allt förtroende förn den mannen.

    SvaraRadera
  15. Bra att du uppmärksammar en ovanligt bra bok!

    SvaraRadera
  16. Annelie,
    Två bra nyckelord;
    försoning, civilsamhällenivå.

    PS Läste Eva Mobergs kapitel i antologin Det första fotstegets moder och tycker mig få belägg för min aspekt på "kvinnlighet", att det behövs mer än feminism och jämlikhet...:-) DS

    SvaraRadera
  17. Tänk dig att du byggt ett nytt fint hus och så ser du hur grannen hela tiden kastar sten mot husets fönster. Du ringer polisen som bara tycker du är överkänslig och att du borde ha överseende med grannens behov att få kasta sten. "Det är ju så små stenar inget att bry sig". Hur länge skulle du stå ut med att ständigt byta fönster och ducka för stenarna innan du skulle ge grannen en omgång...?

    CITAT FRÅN TIDIGARE DEBATT, FINNER DETTA INLÄGG CENTRALT!

    SvaraRadera
  18. 07.19
    Om liknelsen skall hålla måste du berätta lite mer om husägarens (s.k) vedergällningar, eller hur?
    Och kanske t.om berätta vad som är anledningen till att grannen kastar sina småstenar. Nån anledning måste det väl finnas ?

    SvaraRadera
  19. 7:19

    Jag kanske inte hör ordentligt, men jag uppfattar det som att du utgår från att den som ger sig ut för att berätta om konflikten också har tagit ställning för en av två sidor. Så är det inte alltid. Det är inte heller alltid så att den som försöker lyfta fram fredsinitiativ inte har förståelse för dem som brukar våld, eller för dem som blir utsatta för våld. Tvärtom kommer fredsinitiativ från de som är bland de mest utsatta.

    Ledande politiker på båda sidor är oerhört överens om en sak, som om de hade en egen allians: den här konflikten ska lösas med våld eftersom de menar att det är det enda sättet att få den andra sidan och omvälden att förstå hur mycket den egna sidan lider och vad den är värd.

    Vanligt folk har fler uppfattningar och synsätt än så, och vissa menar (och bevisar dagligen) att det är samarbete som minskar lidandet, och som ger den andra sidan en möjlighet att se och erkänna det egna lidandet (det är det som är försoning). Dessa personer hindras dock av sina egna myndigheter, fängslas, hotas mm.

    Annelie

    SvaraRadera
  20. 7:19:

    Låter nästan som situationen i Sverige med polisens nya taktik: ”Det blir bara värre ifall vi ingriper, klart man måste få slö sönder lite fönster om man är arg. Dessutom, kastar man lite stenar och skjuter lite raketer rakt in i en tillståndgiven demonstration då vänder vi på stöveln och pucklar på de fredliga demonstranterna samtidigt som våldverkarna får ta över gator och torg. Det blir liksom mycket enklare så…”

    SvaraRadera
  21. Boken är ett pretentiöst försök att förklara varför palestinierna är frustrerade och varför judarna är illasinnade. Wallin ställer sig i raden till de enögda, hyllar en gammal kommunist som Ohly för dennes enögdhet. Boken kan man leva utan. Det tragiska är att SIDA finaniserat boken eftersom det är med deras pengar (våra skattepengar) den organisation som Wallin arbetar för (SEAPPI) finansierar sin verksamhet. Styrd av Kyrkans Världsråd för övrigt, som styrs alltmer av de ortodoxa krafterna inom kristenheten, en del som ju inte är berömd för sin tolerans mot judar.

    SvaraRadera
  22. 07:49 är nog ute och cyklar.

    Den ortodoxa kristenheten är mer sionistisk än någon annan. Den kristna högerns lobbying är mycket mycket starkare och mer inflytelserik än judisk när det gäller Israel och konflikten.

    SvaraRadera
  23. Tack för fina omdömen och intressanta synpunkter ni som gett sådana. Ni andra, som kallar mig "militant anti-sionist" och pratar om att palestinier kastar sten mot den stackars ockupationsmakten (observera: Israel ockuperar Palestina sedan 42 år tillbaka), borde läsa på lite bättre innan ni uttalar er - och framför allt borde ni besöka området och se själva. Uppenbart är i alla fall att det finns intresse för frågan, och det är ju en bra början.

    SvaraRadera

KOMMENTERA GÄRNA DET AKTUELLA BLOGGINLÄGGET- MEN LÅT BLI KOMMENTARER OCH INLÄGG OM ANNAT.

LÄGG INTE IN LÄNKAR I KOMMENTARSFÄLTET.

MÅNGA SOM VELAT FÖRA EN KONSTRUKTIV SAKDEBATT HAR UNDER ÅRENS LOPP MEDDELAT ATT DE TRÖTTNAT PÅ ATT FÅ INVEKTIV OCH STRUNT TILL SVAR FRÅN ANDRA KOMMENTATORER.

VI SOM ADMINISTRERAR BLOGGEN HAR DESSUTOM TRÖTTNAT PÅ ATT RENSA UT RASISTISKA OCH GENTEMOT MEDKOMMENTATORER KRÄNKANDE INLÄGG.

DET ÄR SCHYSST OM DU TAR HÄNSYN. OCH HELST ANVÄNDER DITT NAMN.