Jag går aldrig ensam mer

Jag var 21 år när jag läste den första riktiga boken om Palestina. Den var skriven av Per Gahrton. Sedan dess har jag läst åtskilligt om Mellanöstern, palestiniers kamp för ett eget land och judars kamp för sitt.

En av de böcker som berört mig mest kom ut för några veckor sedan. Den heter Jag går aldrig ensam mer.

Förmodligen hade jag inte hittat den - utbudet av böcker är enormt! - om det inte varit för att författaren är barnbarnsbarn till Elin Wägners syster.

Men det är inte därför boken berör. Den berör för dess smärtsamma närvaro. Sällan har jag läst så berörande, men ändå reportagemässiga, texter om förnedringen vid vägspärrar, checkpoints, jordvallar, förbjudna vägar och murar som förlamar människors vardag.

Författaren har uppdrag som internationell observatör. Men när uppdraget är slut stannar hon kvar i en palestinsk liten stad hon blivit förälskad i. Hon är halvjudinna. Som söker sin far. Hon har inte sett honom sedan hon var fem år. Det var då fadern lämnade en lapp på köksbordet och drog, kanske för kärlek till staten Israel. På lappen stod det:

"Jag heter inte Peter Reginald Tonge. Jag är inte den jag utgett mig för att vara. Jag lämnar er nu. Det är bäst så".

Barn som uppfostras i militäriska strukturer och med nidbilder av "den andre", kan de någonsin känna tillit? Det spelar ingen roll om det är israeliska barn som inympas föreställningar "om araber", eller palestinska barn som inympas föreställningar om hur judar "är". Det är lika illa. Och ger underlag för att ett samhälle, även om det skulle bli fredstid, kommer att leva på krigsfot mycket länge.

En vardag med vapen, soldater, kränkningar och undantagstillstånd, vad skapar det annat än grogrund för hat och förtvivlans hämnd? Elin Wägner var inne på det i sin reportagebok från fransmännens ockupation av Rehnlandet efter första världskriget (Från Seine, Rhen och Ruhr, 1923 - mer om boken här).

Den här boken handlar inte om Rhenlandet, utan om Palestina och den vardag människor där tvingas leva. Johanna Wallin citerar en palestinsk kvinna: "Någon har sagt att det inte finns någon farligare förövare än den som betraktar sig som offer, och jag är beredd att hålla med. Israeler ser till att fientligheten och misstron växer för varje generation, inom båda samhällena, och snart går det inte att hålla tillbaka längre. Ett land som är byggt på förtryck är ohållbart, det har historien visat gång på gång. Och ett folk som förtrycker ett annat folk kan aldrig vara fria".

Det man ändå slås av i beskrivningarna från vägspärrarna är hur oändligt tålmodiga de flesta av de utsatta palestinierna är, trots så uppenbara kränkningar och fult spel från såväl unga, rädda israeliska soldater som äldre befäl. Men också här finns undantag, individer kan inte dömas efter kollektiva måttstockar. Och det finns de som vill försoning på båda sidor. Trots allt som politiker ställt till.


"Visst ska man ta seden dit man kommer men det är en svår balansgång att respektera kulturen utan att göra avkall på sin egen person och sin egen frihet", skriver författaren om hur det var att stanna kvar på Västbanken efter fullgjort uppdrag som observatör.

Då var jag en del av en grupp och skulle vara här en kort tid. Nu måste jag anpassa mig till spelregler om jag ska leva här och det finns spelregler jag inte kan acceptera. Ockupation föder så mycket förtryck, också inom det palestinska samhället. Hur kulturrelativistisk jag än vill vara, kan jag inte undgå att se att Tulkarem är männens stad, där männens privilegier är självklara och där kvinnors liv till största del utspelas inom hemmets fyra väggar. (-) Det palestinska folket är redan fråntaget så många av sina mänskliga rättigheter genom den israeliska ockupationen, och det gör ont att se hur halva befolkningen begränsas ytterligare, särskilt när alla skulle tjäna på att kvinnorna fick samma möjligheter som männen.

När jag läser Jag går aldrig ensam mer tänker jag på Bokhandlaren i Kabul, av Åsne Seirstad, och en jämförelse utfaller till Johanna Wallins fördel. Inte minst därför att hon valt bort den enkla vägen att skriva en bok: ställa sig in, få förtroenden och sedan utnyttja dem för att få till en bra berättelse. Men också för närheten, känslan som smärtsamt kryper över många av sidorna.

Johanna Wallins reportage bärs av närheten. Reportaget är välskrivet och personligt, men alls inte enögt.Vreden över sakernas tillstånd blänker till, sorgen och ilskan över hur palestinierna kränks bär stora delar av boken, men utan att för den skull reducera den till en förenklad pamflett. Sökandet av en försvunnen far vävs in i boken och skapar en extra dimension i det välskrivna reportaget.

Kommer du ihåg när du var min pappa? Kommer du ens ihåg mig? Kommer du ihåg att det var ett till barn på väg, som du inte stannade länge nog för att träffa? Hon heter Elin, är 27 år nu och väldigt lik dig. Men hon har ingenting kvar av dig, har aldrig haft... Om vi möttes idag, hur skulle du se mig då? Som en fiende? En förrädare? Eller har du tänkt om? Jag hoppas det, pappa, för din egen skull. Men inte för min. Jag behöver inte ditt godkännande längre. För jag vet vad rättvisa är, och inte är. Och jag vet att hur man behandlar andra avgör vem man själv är. Egentligen är det inte mer komplicerat än så.

Jag går aldrig ensam, av Johanna Wallin (Förlag: Ruin).

PS!
Här berättar Johanna för mig om sin närhet till Elin Wägner.
Här finns en artikel om författaren.