Hotet är inte de som förnekar, hotet är de som låtsas....

Det är inte de som förnekar och ifrågasätter klimathotet som utgör ett problem.

Sedan må de vara reportrar som Elisabeth Höglund, näringslivsveteraner som Lars Bern eller populistiska politiker.

De som utgör problem är de som ser hotet, talar om det och låtsas att de gör något åt det. Till denna skara hör i stort sett alla etablerade politiker, oavsett om de vill kalla sig röda, blåa eller gröna, oavsett om de verkar i Stockholm, Bryssel eller Washington.
De flesta beslutsfattare har anammat slutsatserna från FN:s klimatpanel om människans påverkan på klimatet. Det finns i stort sett koncensus om att jordens temperatur inte får höjas mer än 2 grader. De flesta inser att nästa klimatavtal, det som ska bli följden av Köpenhamnsmötet om drygt tre månader, är avgörande för vår framtid. Gott!
Problemet uppstår emellertid när att man låtsas som om de åtgärder man vill genomföra skulle kunna leda till att klimatmålen uppnås.
I Sverige är hyckleriet större än på många andra ställen. Alliansregeringen slår sig på bröstet och påstår att man är bäst i klassen. Den rödgröna oppositionen skäller på regeringen och hävdar att deras egna marginellt ändrade förslag leder till att forskarnas målkrav uppnås. Men ingenting kan vara mer fel. Det är obehagligt och smärtsamt att se.
Det räcker inte med teknikutveckling, mer järnväg och fler vindkraftverk - eller fler kärnkraftverk om man är lagd åt det hållet. Det måste till något helt annat också. Något som är smärtsamt att erkänna för politiker och ekonomer som fastnat i tron på konsumtionssamhället.
Det är nämligen masskonsumtionen av varor som utgör det stora klimathotet för vår planet. Samtidigt vill politiker och ekonomer just se snabba och breda varuflöden genom samhället. Snabba varuflöden – grundade på ständigt ökande produktion och konsumtion – är bra för den ekonomiska tillväxten men således också ett hot mot klimatet.
Om detta dilemma vill inte någon ledande politiker tala. I- stället hävdar man, ofta mot bättre vetande vågar jag hävda, att det räcker med teknisk utveckling. Och visst kan vi, med ny teknik, producera både mer energieffektivt och mer klimatsmart. Men det räcker inte. Alla de miljö- och klimatvinster vi gör på att använda energi och råvaror på ett effektivare sätt äts nämligen upp av att två förhållanden: vi blir allt fler människor på jorden, och vi blir alltfler som masskonsumerar i allt snabbare takt. Det här brukar kallas rekyleffekten.
Dilemmat slår emot oss varje dag i Rapport, Nyheterna, Ekot och i tidningarna. Med jubel presenteras siffror som visar att vi shoppar allt mer, att vi kommer igång med långresandet igen, att vi ser positivare på framtiden – och med positivt menas inte sänkt arbetstid och mer kultur, utan just ökad traditionell konsumtion.
För ekonomin, som den räknas i vårt gamla tillväxtsamhälle, är det bra att modetrenderna har ett allt hetsigare tempo, att reklamen får oss att satsa vår fria tid i köplador, att vi snabbt blir missnöjda med det vi har. Men för klimatet, jorden och därmed oss själva, gränsar det till katastrof.
Det vanligaste knepet att förneka problemet är att skylla på andra. Gärna Kina. Men att ett land med 1,4 miljarder människor släpper ut mer än oss i Sverige är ju inte konstigt. Istället för att peka finger måste vi lära oss räkna utsläppen per individ. Då framkommer att vi som bor i Sverige släpper ut mer än dubbelt så mycket som varje kines. Och än värre blir det om vi räknar ärligt: det vill säga att vi som konsumerar kinesiska prylar får ta på oss de utsläpp som prylarna ger upphov till. Plötsligt ser vi sanningen i vitögat, och den är inte vacker!
Människorna på vår planet kan inte leva på det sätt som vi lever utan att det leder till enorma svårigheter – inte bara vad gäller klimatet, utan också när det gäller akut brist på vatten och en global kemikaliecocktail som vi har svårt att som biologiska varelser anpassa oss till.
Jag tror att det är först när vi är ärliga mot oss själva som vi kan förändra samhället, att gå från det kvantifierade tillväxtsamhället till det kvalitativa utvecklingssamhället. I ett sådant samhälle prioriterar vi fri tid, kultur och social närvaro högre än traditionell konsumtion.
Jag efterlyser att några idag ledande politiker orkar säga detta, istället för att gräva ner sig i blockpolitikens infantila drömmar om det evigt växande konsumtionssamhället eller bedrar sig själva i internationella förhandlingar. Nu, när det bara är tre månader kvar till det stora klimatmötet i Köpenhamn, där det nya klimatavtalet skall utformas, är det viktigare än någonsin att våga säga som det är.

Bild: Per Lager 17 aug 2008. Text publicerad som krönika