Efterfest i Köpenhamn och för drabbade av Utshoppningssyndromet...

Jag läser att hoppet nu står till efterfesten i Köpenhamn, ett sent möte efter konferensbakfyllan med statschefer som kanske taggat ner.

Jag läser också att nuvarande amerikanska utrikesminister Hillary Clinton lovar, som en tuff utmaning till Kina, att nästkommande president i USA år 2020 skall bidra till klimatfonder.

Det var ju ett fint löfte. Själv lovar jag att mina ännu ofödda barnbarn skall göra mer än jag gjort för klimatet.

Jag läser också att julhandeln slår nya paniska rekord, att konsumtionen av allt det vi inte behöver ökar allt mer, trots att just denna konsumtion driver på klimatförändringarna. Det väntar en efterfest, med konsumtionsbaksmälla och klimatångest.

Hoppet tycks stå till beslut fattade på efterfester, när verklighetens kranka blekhet kryper inpå. Då kanske fler ansluter sig till de utshoppades skara. Själv drabbades jag redan för fjorton år sedan av en del smärre symptom. Sedan dess har det blivit allt värre. Diagnostiken pekar på att jag drabbats hårt och skoningslöst av Utshoppningssyndromet.

Detta består av: 

* känslomässig utmattning inför köpbudskap,

*  okänslighet inför modenycker,

 * och låg prestationsförmåga när det gäller konsumtion. 

Låt mig berätta om denna sjukdom...

Det absoluta förfallet infaller då man inte ens känner trängande behov att inhandla mer saker till jul. Då har man nått det slutgiltiga och totala konsumtionssammanbrottet. 

Vi som drabbats av konsumtionssammanbrott har ofta råkat ut för en rad kognitiva begränsningar som upplevs som starkt hämmande. Vi klagar på störningar i minnesfunktionen – har svårt att lägga reklam på minnet, än svårare att ta del av det sinnliga i reklambudskapen. Det hela börjar med att man tvångsmässigt zappar bort från tv-reklam, klottrar ”Reklam – Nej tack” på sin brevlåda och ber telefonförsäljaren dra åt helvete. 

Man känner dessutom otacksamhet när man får fina gåvor inlagda i den adresserade reklamen – fina gåvor i form av en liten blyertspenna, en liten pappershatt eller en serpentin att förgylla festliga tillfällen med. Man känner sig kränkt för att avsändaren tvingar en att öppna brevet för att kunna sortera papper för sig, och den lilla dumma saken för sig.

Smittorisken uppmärksammas intensivt av både stat och näringsliv. Stora insatser görs för att förhindra en epidemi. Staten talar om att med alla medel stoppa utanförskapet och återföra oss vilsna själar till sunda livsmönster. Näringslivet sponsrar med en informationskampanj som detta år beräknas gå på drygt 50 miljarder kronor, tio miljarder mer än det militära försvaret kostar, för att vi skall bli friska och återfå vår konsumtionshälsa. Man upplever det som en rimlig insats för att få tillbaka oss stackars satar som inte förstår lyckan i att tillbringa semestrar och annan fri tid i de konsumtionstempel man byggt för vår frälsnings skull. 

Forskare menar att långvariga och upprepade besvikelser över att den ”nyinköpta saken” inte gav någon långvarig lycka kan resultera i utshoppning. Men också att mer personliga brister – i form av inre trygghet, djupare värderingar och tillfredsställelse med det man har – kan bidra till att sjukdomen bryter ut. För en del är den yttre situationen så pass hotfull och orubblig att ingen förändring känns möjlig trots övermänskliga ansträngningar att lägga onödiga Saker i shoppingvagnen. 

Många drabbade upplever en ökad känslighet i olika sinnen och upplever att konsumtion av allehanda ting är skadligt för miljön. Allvarligast är det när man i sitt inre får vrångbilder av att konsumtion har samband med klimatförändringar. Som om man inte begrep att det räckte med att dricka ekologiskt kaffe för att rädda världen. Personligen sitter jag matt och oengagerad utanför köptemplen, mer intresserad av att mata duvorna än att gå in och låta mig frälsas av den nya tidens prästerskap.

Jag erkänner fullt ut att jag missbrukar min tid, att jag känner mig köptom inombords och inte orkar ge mer i konsumtionsarbetet. Att jag är en otacksam medborgare som inte förstår att samhället värnar om min själ. Att lyckan finns i det varma, goda ekonomiska hjul som bara kan snurra om vi konsumerar mera. Jag har inte ens förstånd nog att pillra i mig ett överdåd av läkemedel för att må bra, trots att detta skulle medföra god avkastning för läkemedelsföretagen, och därmed god avkastning på våra pensionsfonder.

Jag känner mig som ett asocialt element. Och det värsta är att jag mår så förbannat bra. Förlåt mig. 

Hoppas alla efterfester blir nyttiga. På nattens efterfest lovade jag med vänner av olika färger att köpa getter till dem som behöver det. Det behövs inte ens något julklappspapper. Trevlig helg!