Köp, Köp, Köp, Köpenhamn...

Idag börjar klimatmötet i Köpenhamn. Problemet är att utgångspunkterna är fel, ordvalen missriktade och kampen mellan demokrati och diktatur dold.

Vad är nu detta? Låt mig förklara i några korta punkter.


1. Alla de beslut som kommer att tas i Köpenhamn underställs kravet på fortsatt ökad konsumtion, och fortsatt ekonomisk tillväxt, i den redan rika delen av världen.

Uppmaningen att köpa mer "för att få igång hjulen igen" är det starkaste budskapet från världens politiker. Klimatfrågan är underställd kravet på ökande konsumtionsströmmar. Därmed kommer man inte att nå de mål man säger sig vilja nå. (Och löjligt försiktiga formuleringar om ändrat "konsumtionsmönster" skapar inte den nödvändiga opinionen för minskad konsumtion...).

2. Den rika delen av världen vill inte låtsas om att det är konsumtionen som driver klimatförändringarna.

Därför vill man inte mäta det egna landets utsläpp utifrån hur mycket konsumtionen per capita ger upphov till. När t ex Karin Bojs på DN skriver att Sverige och EU "befinner sig på en bana där vi möjligen skulle kunna klara" kravet på utsläppsminskningar så utgår hon från att vi förlägger produktionen av våra konsumtionsvaror i andra länder - och slipper ta ansvar för dessa utsläpp.

3. Begrepp likt "klimatfond som kan hjälpa fattiga länder" ger oss en aura av godhet, medan det i själva verket borde heta skadestånd.

Vi har byggt upp vårt materiella välstånd, och vår reklamstyrda överkonsumtion, genom att utnyttja fossila bränslen i allt högre omfattning trots att vi sedan mer än 20 år tillbaka vetat att det funnits risk för att klimatförändringar som främst drabbar de fattiga länderna. Därför handlar det om att vi skall betala skadestånd.

4. Klimathotet sätter demokratins anseende på spel.

Demokratierna kan bli omsprungna av en diktatur som Kina när det gäller teknisk utveckling, energieffektivitet och massproduktion av solceller och vindkraftverk. Det är upp till oss att visa att demokrati är överlägset diktatur!

Till detta kan läggas några andra funderingar:

Det har varit en olycka att man valt utsläppsrätter istället för utsläppsskatter. Möjligheten att manipulera systemen ökar högst avsevärt när man valde börsverksamhet framför politiskt fastställda koldioxidskatter. Klimatskatter hade dessutom gett inkomster till det globala systemet för att betala de skadestånd till utvecklingsländer som dessa såväl har rätt till, som behov av för att dels skydda sig mot effekterna av klimatförändringarna, dels investera i effektiv teknik.


Tvågradersmålet är inte någon garanti, ändå talas det som om det vore det. När politiker talar om "tvågradersmålet" så menar de att jordens medeltemperatur inte får höjas mer än 2 grader. Därutöver riskerar följderna att bli alltför dramatiska. Men några åtgärder för att nå 2-gradersmålet målet finns inte på agendan.

De mest långtgående planerna, som har noll chans att överleva Köpenhamnsmötet, innebär att vi, enligt Klimatpanelen, skulle ha mellan 60 och 70 procents chans att nå målet.

Översätt till riskbilden av att gå över gatan. Har du bara 60- 70 procents chans att inte bli överkörd så lär du inte gå över. Inte nykter i alla fall.


Klimatskeptikerna strör salt i såren och kan förlama beslutsgången. I samband med klimatmötet i Rio de Janeiro kunde man se lobbygrupper inom förhandlingsområdet som plädera för att något klimathot inte fanns, att fossila bränslen inte gav upphov till någon växthuseffekt. Det var minst sagt absurt att uppleva detta. I Köpenhamn lär inte några sådana lobbygrupper offentligt finnas på plats. Men man ska ha klart för sig att de finns - och att det finns de makthavare som snarast hoppas på klimatförändringar.

När jag i mitten av 80-talet, för MP:s räkning, gjorde en större utredning om var forskningen stod i frågan om växthuseffekt mötte jag ett antal ryska forskare som jublade över högre temperatur, man skissade på tomat- och vindruvsodling i Sibirien och målade upp en lysande framtid för sitt land... Liknande tongångar finns kvar i det stora landet i öster. De som vill få ett utrymme för sitt universitet att synas tar för övrigt chansen just nu...


Rädslan styr politikerna. Miljöpartiet uppfattas, med rätta, som det mest trovärdiga partiet när det gäller klimatfrågan. Men när inte ens detta parti vågar ifrågasätta konsumtionssamhället så är det oerhört långt kvar till lösningar: Maria Wetterstrand skrev på Newsmill för en tid sedan att man nog mår lika bra av en latte än "en extra resa till Thailand" (den ordinarie årliga resan vågade hon sig inte på, trots att en enda sådan resa medför lika stora utsläpp per flygstol som en genomsnittskines producerar på ett helt år).

När inte ens Maria, med sin oerhörda popularitet och retoriska skicklighet vågar, vem vågar då? När Miljöpartiets språkrör för fem år sedan skrev under en debattartikel i DN, tillsammans med Göran Persson och Lars Ohly, på temat att fortsatt ekonomisk tillväxt var förutsättning för att klara miljöproblemen - vilken politiker vågar då ifrågasätta tillväxtsamhället?

Tron att människor inte vill höra att det, förutom ny teknik, krävs en ny livsstil förlamar politikerna som därmed inte tar sitt ansvar. Jag är övertygad om att man missbedömer detta - jag är övertygad om att det finns gehör för övergång från Tillväxt- och konsumtionssamhället till Utvecklingssamhället där fri tid, kultur och social närvaro prioriteras och uppfattas som förbättrad välfärd. Rapporten Välfärd utan tillväxt? är värd att läsa!