Utshoppad

Jag är utshoppad. Totalt utshoppad. Jag drabbades redan för bortåt 20 år sedan av en del smärre symptom. Men lyckades trots detta leva ett ganska normalt liv. Men det tog slut. Jag började känna utanförskapets kalla vinddrag varhelst jag gick…

Vi har blivit alltfler som drabbats och de senaste rönen visar att vi drabbats av det så kallade Utshoppningssyndromet. Detta består av: känslomässig utmattning inför köpbudskap, okänslighet inför modenycker och låg prestationsförmåga när det gäller konsumtion.

Det absoluta förfallet infaller då man inte ens känner trängande behov att inhandla nya glasögonbågar, senaste smartfånen eller ens ett nytt kök. Då har man nått det totala konsumtionssammanbrottet.

Vi som drabbats av konsumtionssammanbrott har ofta råkat ut för en rad kognitiva begränsningar som upplevs som starkt hämmande. Vi klagar på störningar i minnesfunktionen – har svårt att lägga reklam på minnet, än svårare att ta del av det sinnliga i reklambudskapen. Det hela börjar med att man tvångsmässigt zappar bort från tv-reklam, klottrar ”Reklam – Nej tack” på sin brevlåda och ber telefonförsäljaren dra åt helvete.

Man känner dessutom otacksamhet när man får fina gåvor inlagda i den adresserade reklamen – fina gåvor i form av en liten blyertspenna, en liten pappershatt eller en serpentin att förgylla festliga tillfällen med.

Smittorisken uppmärksammas intensivt av både stat och näringsliv. Stora insatser görs för att förhindra en epidemi. Staten vill med alla medel stoppa utanförskapet och återföra oss vilsna själar till sunda livsmönster. Näringslivet sponsrar med en informationskampanj (så kallad reklam) som detta år beräknas gå på drygt 50 miljarder kronor för att vi skall bli friska och återfå vår konsumtionshälsa. Man upplever det som en rimlig insats för att få tillbaka oss stackars satar som inte förstår lyckan i att tillbringa semestrar och annan fri tid i de konsumtionstempel man byggt för vår frälsnings skull.

Forskare menar att långvariga och upprepade besvikelser över att den ”nyinköpta saken” inte gav någon långvarig lycka kan resultera i utshoppning. Men också att mer personliga brister – i form av inre trygghet, djupare värderingar och tillfredsställelse med det man har – kan bidra till att sjukdomen bryter ut. För en del är den yttre situationen så pass hotfull och orubblig att ingen förändring känns möjlig trots övermänskliga ansträngningar att lägga onödiga Saker i shoppingvagnen.

Många drabbade upplever en ökad känslighet i olika sinnen och upplever att konsumtion av allehanda ting är skadligt för miljön. Allvarligast är det när man i sitt inre får vrångbilder av att konsumtion har samband med klimatförändringar. Som om man inte begrep att det räckte med att dricka ekologiskt kaffe för att rädda världen. Personligen sitter jag matt och oengagerad utanför köptemplen, mer intresserad av att mata duvorna än att gå in och låta mig frälsas av den nya tidens prästerskap.

Jag erkänner fullt ut att jag missbrukar min tid, att jag känner mig köptom inombords och inte orkar ge mer i konsumtionsarbetet. Att jag är en otacksam medborgare som inte förstår att samhället värnar om min själ. Att lyckan finns i det varma, goda ekonomiska hjul som bara kan snurra om vi konsumerar mera.

Jag har inte ens förstånd nog att pillra i mig ett överdåd av läkemedel för att må bra, trots att detta skulle medföra god avkastning för läkemedelsföretagen, och därmed god avkastning på våra pensionsfonder.

Jag känner mig som ett asocialt element. Och det värsta är att jag mår så förbannat bra. Förlåt mig.
 

Utshoppad

Jag är utshoppad. Totalt utshoppad. Jag drabbades redan för bortåt 20 år sedan av en del smärre symptom. Men lyckades trots detta leva ett ganska normalt liv. Men det tog slut. Jag började känna utanförskapets kalla vinddrag varhelst jag gick… 

Vi har blivit alltfler som drabbats och de senaste rönen visar att vi drabbats av det så kallade Utshoppningssyndromet. Detta består av: känslomässig utmattning inför köpbudskap, okänslighet inför modenycker och låg prestationsförmåga när det gäller konsumtion.

Det absoluta förfallet infaller då man inte ens känner trängande behov att inhandla nya glasögonbågar, senaste smartfånen eller ens ett nytt kök. Då har man nått det totala konsumtionssammanbrottet.

Vi som drabbats av konsumtionssammanbrott har ofta råkat ut för en rad kognitiva begränsningar som upplevs som starkt hämmande. Vi klagar på störningar i minnesfunktionen – har svårt att lägga reklam på minnet, än svårare att ta del av det sinnliga i reklambudskapen. Det hela börjar med att man tvångsmässigt zappar bort från tv-reklam, klottrar ”Reklam – Nej tack” på sin brevlåda och ber telefonförsäljaren dra åt helvete.

Man känner dessutom otacksamhet när man får fina gåvor inlagda i den adresserade reklamen – fina gåvor i form av en liten blyertspenna, en liten pappershatt eller en serpentin att förgylla festliga tillfällen med.

Smittorisken uppmärksammas intensivt av både stat och näringsliv. Stora insatser görs för att förhindra en epidemi. Staten vill med alla medel stoppa utanförskapet och återföra oss vilsna själar till sunda livsmönster. Näringslivet sponsrar med en informationskampanj (så kallad reklam) som detta år beräknas gå på drygt 50 miljarder kronor för att vi skall bli friska och återfå vår konsumtionshälsa. Man upplever det som en rimlig insats för att få tillbaka oss stackars satar som inte förstår lyckan i att tillbringa semestrar och annan fri tid i de konsumtionstempel man byggt för vår frälsnings skull.

Forskare menar att långvariga och upprepade besvikelser över att den ”nyinköpta saken” inte gav någon långvarig lycka kan resultera i utshoppning. Men också att mer personliga brister – i form av inre trygghet, djupare värderingar och tillfredsställelse med det man har – kan bidra till att sjukdomen bryter ut. För en del är den yttre situationen så pass hotfull och orubblig att ingen förändring känns möjlig trots övermänskliga ansträngningar att lägga onödiga Saker i shoppingvagnen.

Många drabbade upplever en ökad känslighet i olika sinnen och upplever att konsumtion av allehanda ting är skadligt för miljön. Allvarligast är det när man i sitt inre får vrångbilder av att konsumtion har samband med klimatförändringar. Som om man inte begrep att det räckte med att dricka ekologiskt kaffe för att rädda världen. Personligen sitter jag matt och oengagerad utanför köptemplen, mer intresserad av att mata duvorna än att gå in och låta mig frälsas av den nya tidens prästerskap.

Jag erkänner fullt ut att jag missbrukar min tid, att jag känner mig köptom inombords och inte orkar ge mer i konsumtionsarbetet. Att jag är en otacksam medborgare som inte förstår att samhället värnar om min själ. Att lyckan finns i det varma, goda ekonomiska hjul som bara kan snurra om vi konsumerar mera.

Jag har inte ens förstånd nog att pillra i mig ett överdåd av läkemedel för att må bra, trots att detta skulle medföra god avkastning för läkemedelsföretagen, och därmed god avkastning på våra pensionsfonder.

Jag känner mig som ett asocialt element. Och det värsta är att jag mår så förbannat bra. Förlåt mig.

PS! Vi är tydligen många som känner oss utshoppade visar det sig när jag la ut texten på FB - se kommentarer etc här där du också har möjlighet att utgjuta dig över utshoppning... :-)

Ur arkivet (10): Jag är utshoppad

Jag är utshoppad. Totalt utshoppad. Jag drabbades redan för tolv år sedan av en del smärre symptom. Men lyckades trots detta leva ett ganska normalt liv. Men nu är det slut. Jag känner utanförskapets kalla vinddrag varhelst jag går. 

 

Vi blir alltfler som drabbats och de senaste rönen visar att vi drabbats av det s.k. Utshoppingssyndromet. Detta består av:

• känslomässig utmattning inför köpbudskap,
• okänslighet inför modenycker
• och låg prestationsförmåga när det gäller konsumtion.

Det absoluta förfallet infaller då man inte ens känner trängande behov av inhandla en ny plattteve. Då har man nått det totala konsumtionssammanbrottet.

Vi som drabbats av konsumtionssammanbrott har ofta råkat ut för en rad kognitiva begränsningar som upplevs som starkt hämmande. Vi klagar på störningar i minnesfunktionen – har svårt att lägga reklam på minnet, än svårare att ta del av det sinnliga i reklambudskapen. Det hela börjar med att man tvångsmässigt zappar bort från tevereklam, klottrar ”Reklam – Nej tack” på sin brevlåda och ber telefonförsäljaren dra åt helvete. 

Man känner dessutom otacksamhet när man får fina gåvor inlagda i den adresserade reklamen – fina gåvor i form av en liten blyertspenna, en liten pappershatt eller en serpentin att förgylla festliga tillfällen med.

Smittorisken uppmärksammas intensivt av både stat och näringsliv. Stora insatser görs för att förhindra en epidemi. Staten talar om att med alla medel stoppa utanförskapet och återföra oss vilsna själar till sunda livsmönster. Näringslivet sponsrar med en informationskampanj som detta år beräknas gå på drygt 50 miljarder kronor, tio miljarder mer än det militära försvaret kostar, för att vi skall bli friska och återfår vår konsumtionshälsa. Man upplever det som en rimlig insats för att få tillbaka oss stackars satar som inte förstår lyckan i att tillbringa semestrar och annan fri tid i de konsumtionstempel man byggt för vår frälsnings skull.

Forskare menar att långvariga och upprepade besvikelser över att den Nyinköpta Saken inte gav någon långvarig lycka kan resultera i utshopping. Men också att mer personliga brister - i form av inre trygghet, djupare värderingar och tillfredsställelse med det man har - kan bidra till att sjukdomen bryter ut. För en del är den yttre situationen så pass hotfull och orubblig att ingen förändring känns möjlig trots övermänskliga ansträngningar att lägga onödiga Saker i shoppingvagnen.

Många drabbade upplever en ökad känslighet i olika sinnen och upplever att konsumtion av allehanda ting är skadligt för miljön. Allvarligast är det när man i sitt inre får vrångbilder av att konsumtion har samband med klimatförändringar. Som om man inte begrep att det räckte med dricka ekologiskt kaffe för att rädda världen.

Personligen sitter jag matt och oengagerad utanför köptemplen, mer intresserad av att mata duvorna än att gå in och låta mig frälsas av den nya tidens prästerskap.

Jag erkänner fullt ut att jag missbrukar min tid, att jag känner mig köptom inombords och inte orkar ge mer i konsumtionsarbetet. Att jag är en otacksam medborgare som inte förstår att samhället värnar om min själ. Att lyckan finns i det varma, goda ekonomiska hjul som bara kan snurra om vi konsumerar mera. Jag har inte ens förstånd nog att pillra i mig ett överdåd av läkemedel för att må bra, trots att detta skulle medföra god avkastning för läkemedelsföretagen, och därmed god avkastning på våra pensionsfonder

Jag känner mig som ett asocialt element. Och det värsta är att jag mår så förbannat bra. Förlåt mig.

Debattartikel i Aftonbladet 2007

Bild: Kaos i synapsernas landskap - detalj från bild av Birger Schlaug

Tao Hsiau blev definitivt utshoppad

Tao Hsiao i staden Xuzhou  fick nog av konsumtionssamhället. Hans flickvän vägrade sluta julhandla. Efter fem timmars köporgie utbrast han: "Du har redan mer skor än du kan bära under hela ditt liv!" Hon skällde tillbaka att han förstörde hennes jul. 

Herr Tao hoppade ut från sjunde våningen i varuhuset och fick dö mitt i julskyltningen. 

Detta berättar Ola Wong i sin kolumn i SvD. Han avslutar med önskan att vi skall hitta en mer hållbar utväg ur köpfesten än självmord. (Kolumnen innehåller för övrigt en tänkvärd analys av hur ekonomin fungerar, något som skulle kunna vara till nytta för tidningens ledarskribenter att filosofera över).

Ämnet föranleder mig att lägga in en debattartikel som jag haft i Aftonbladet:

 

Birger Schlaug har nått det totala konsumtionssammanbrottet.

Jag är utshoppad 

Jag är utshoppad. Totalt utshoppad. Jag drabbades redan för tolv år sedan av en del smärre symptom. Men lyckades trots detta leva ett ganska normalt liv. Men nu är det slut. Jag känner utanförskapets kalla vinddrag varhelst jag går … 

Vi blir alltfler som drabbats och de senaste rönen visar att vi drabbats av det så kallade Utshoppningssyndromet. Detta består av:

•   känslomässig utmattning inför köpbudskap

•   okänslighet inför modenycker

•   och låg prestationsförmåga när det gäller konsumtion.

Det absoluta förfallet infaller då man inte ens känner trängande behov att inhandla en ny platt-tv. Då har man nått det totala konsumtionssammanbrottet.

Vi som drabbats av konsumtionssammanbrott har ofta råkat ut för en rad kognitiva begränsningar som upplevs som starkt hämmande. Vi klagar på störningar i minnesfunktionen – har svårt att lägga reklam på minnet, än svårare att ta del av det sinnliga i reklambudskapen. Det hela börjar med att man tvångsmässigt zappar bort från tv-reklam, klottrar ”Reklam – Nej tack” på sin brevlåda och ber telefonförsäljaren dra åt helvete.

Man känner dessutom otacksamhet när man får fina gåvor inlagda i den adresserade reklamen – fina gåvor i form av en liten blyertspenna, en liten pappershatt eller en serpentin att förgylla festliga tillfällen med.

Smittorisken uppmärksammas intensivt av både stat och näringsliv. Stora insatser görs för att förhindra en epidemi. Staten talar om att med alla medel stoppa utanförskapet och återföra oss vilsna själar till sunda livsmönster. Näringslivet sponsrar med en informationskampanj som detta år beräknas gå på drygt 50 miljarder kronor, tio miljarder mer än det militära försvaret kostar, för att vi skall bli friska och återfå vår konsumtionshälsa. Man upplever det som en rimlig insats för att få tillbaka oss stackars satar som inte förstår lyckan i att tillbringa semestrar och annan fri tid i de konsumtionstempel man byggt för vår frälsnings skull.

Forskare menar att långvariga och upprepade besvikelser över att den ”nyinköpta saken” inte gav någon långvarig lycka kan resultera i utshoppning. Men också att mer personliga brister – i form av inre trygghet, djupare värderingar och tillfredsställelse med det man har – kan bidra till att sjukdomen bryter ut. För en del är den yttre situationen så pass hotfull och orubblig att ingen förändring känns möjlig trots övermänskliga ansträngningar att lägga onödiga Saker i shoppingvagnen.

Många drabbade upplever en ökad känslighet i olika sinnen och upplever att konsumtion av allehanda ting är skadligt för miljön. Allvarligast är det när man i sitt inre får vrångbilder av att konsumtion har samband med klimatförändringar. Som om man inte begrep att det räckte med att dricka ekologiskt kaffe för att rädda världen. Personligen sitter jag matt och oengagerad utanför köptemplen, mer intresserad av att mata duvorna än att gå in och låta mig frälsas av den nya tidens prästerskap.

Jag erkänner fullt ut att jag missbrukar min tid, att jag känner mig köptom inombords och inte orkar ge mer i konsumtionsarbetet. Att jag är en otacksam medborgare som inte förstår att samhället värnar om min själ. Att lyckan finns i det varma, goda ekonomiska hjul som bara kan snurra om vi konsumerar mera. Jag har inte ens förstånd nog att pillra i mig ett överdåd av läkemedel för att må bra, trots att detta skulle medföra god avkastning för läkemedelsföretagen, och därmed god avkastning på våra pensionsfonder.

Jag känner mig som ett asocialt element. Och det värsta är att jag mår så förbannat bra. Förlåt mig.

Sommarskola, lektion 6 - om faran av att må förträffligt...

Jag är utshoppad. Totalt utshoppad. Jag drabbades redan för arton år sedan av en del smärre symptom. Men lyckades trots detta leva ett ganska normalt liv. 

Men nu är det slut. Jag känner utanförskapets kalla vinddrag varhelst jag går. 

Vi blir alltfler som drabbats och de senaste rönen visar att vi drabbats av det så kallade Utshoppningssyndromet. Detta består av:

1. Känslomässig utmattning inför köpbudskap
2. Okänslighet inför modenycker
3.  Låg prestationsförmåga när det gäller konsumtion.

Vi som drabbats av konsumtionssammanbrott har ofta råkat ut för en rad kognitiva begränsningar som upplevs som starkt hämmande. Vi klagar på störningar i minnesfunktionen – har svårt att lägga reklam på minnet, än svårare att ta del av det sinnliga i reklambudskapen. Det hela börjar med att man tvångsmässigt zappar bort från tv-reklam, klottrar ”Reklam – Nej tack” på sin brevlåda och ber telefonförsäljaren dra åt helvete.

Man känner dessutom otacksamhet när man får fina gåvor inlagda i den adresserade reklamen – fina gåvor i form av en liten blyertspenna, en liten pappershatt eller en serpentin att förgylla festliga tillfällen med.

Smittorisken uppmärksammas intensivt av både stat och näringsliv. Stora insatser görs för att förhindra en epidemi. Staten talar om att med alla medel stoppa utanförskapet och återföra oss vilsna själar till sunda livsmönster. Näringslivet sponsrar med en informationskampanj som detta år beräknas gå på drygt 50 miljarder kronor, tio miljarder mer än det militära försvaret kostar, för att vi skall bli friska och återfå vår konsumtionshälsa. Man upplever det som en rimlig insats för att få tillbaka oss stackars satar som inte förstår lyckan i att tillbringa semestrar och annan fri tid i de konsumtionstempel man byggt för vår frälsnings skull.

Forskare menar att långvariga och upprepade besvikelser över att den ”nyinköpta saken” inte gav någon långvarig lycka kan resultera i utshoppning. Men också att mer personliga brister – i form av inre trygghet, djupare värderingar och tillfredsställelse med det man har – kan bidra till att sjukdomen bryter ut. För en del är den yttre situationen så pass hotfull och orubblig att ingen förändring känns möjlig trots övermänskliga ansträngningar att lägga onödiga Saker i shoppingvagnen.

Många drabbade upplever en ökad känslighet i olika sinnen och upplever att konsumtion av allehanda ting är skadligt för miljön. Allvarligast är det när man i sitt inre får vrångbilder av att konsumtion har samband med klimatförändringar. Som om man inte begrep att det räckte med att dricka ekologiskt kaffe för att rädda världen. Personligen sitter jag matt och oengagerad utanför köptemplen, mer intresserad av att mata duvorna än att gå in och låta mig frälsas av den nya tidens prästerskap.

Jag erkänner fullt ut att jag missbrukar min tid, att jag känner mig köptom inombords och inte orkar ge mer i konsumtionsarbetet. Att jag är en otacksam medborgare som inte förstår att samhället värnar om min själ. Att lyckan finns i det varma, goda ekonomiska hjul som bara kan snurra om vi konsumerar mera. Jag har inte ens förstånd nog att pillra i mig ett överdåd av läkemedel för att må bra, trots att detta skulle medföra god avkastning för läkemedelsföretagen, och därmed god avkastning på våra pensionsfonder.

Jag känner mig som ett asocialt element. Och det värsta är att jag mår så förbannat bra. Förlåt mig.

Tidigare publicerad i Aftonbladet.

Utshoppad och ullaredad

Utshoppningssyndrom består av: 
  * känslomässig utmattning inför köpbudskap,
*  okänslighet inför modenycker
 * och låg prestationsförmåga när det gäller konsumtion. 

De som drabbats av konsumtionssammanbrott har ofta råkat ut för en rad kognitiva begränsningar som upplevs som starkt hämmande. Det hela börjar med att man tvångsmässigt zappar bort från tv-reklam, klottrar ”Reklam – Nej tack” på sin brevlåda och ber telefonförsäljaren dra åt helvete. 

Smittorisken uppmärksammas intensivt av både stat och näringsliv. Stora insatser görs för att förhindra en epidemi. Regeringen gör allt för att stoppa utanförskapet och återföra vilsna själar till sunda livsmönster. Näringslivet sponsrar med en informationskampanj som detta år beräknas gå på drygt 50 miljarder kronor. Kampen är gemensam för att de drabbade skall bli friska och återfå sin konsumtionshälsa.

Forskare menar att utshoppning kan härledas ur personliga tillkortakommanden i form av inre trygghet, djupare värderingar och tillfredsställelse med det man har. 

Många drabbade upplever en ökad känslighet i olika sinnen och upplever att konsumtion av allehanda ting är skadligt för miljön. Allvarligast är det när man i sitt inre får vrångbilder av att konsumtion har samband med klimatförändringar. Som om man inte begrep att det räckte med att dricka ekologiskt kaffe för att rädda världen.

De drabbade sitter matta och oengagerade utanför köptempel. De är att betrakta som asociala element. De värsta är att de jävlarna har fått för sig att de mår bra.

Nya rekord, vi är på G....

Ju snabbare vi kan förvandla naturresurser till avfall - synligt och i form av osynliga molekylsopor - desto mer kan vi pressa upp den ekonomiska tillväxten.

Så har det varit. Och så är det.

Kort sagt: ju snabbare vi förvandlar vår planet till en avfallshög, ju rikare blir vi enligt gängse nationalekonomiska logik.

När jag slutade som språkrör för Miljöparitet, det var år 2000, lyckades varje svensk producera cirka 380 kg sopor. Idag, nio år senare, är vi uppe i 510 kg per person. (Sambandet är givetvis inte fastslaget...).

Och som vanligt tillsätts program för att minska avfallet. Gärna med målsättningar som ligger en bit bort, så vi slipper ta i det just nu... En sådan målsättning är att "år 2020 skall vi inte öka mängden sopor jämfört med år året före". År 2019 kommer varje svensk att lämna ifrån sig 600 kg sopor per person... Vilket motsvarar den förväntade ökningskurvan för den ekonomiska tillväxten.

Desperat hör vi ansvariga säga: "Om alla sa nej till reklam, skulle mycket vara vunnet". Och ännu mer desperat:

- När vi är på väg att köpa något borde vi ställa frågan: Behöver jag det här eller vill jag bara ha det?

Samtidigt gör politiker, näringsliv och fackföreningar vad de kan för att julhandeln skall slå rekord: politiker för att det ger skatteinkomster, näringsliv för att det ger vinster och fackföreningar för att det ger jobb. Mängden reklam inför denna jul lär slå rekord.

Den som inte ser det omöjliga i konsumtionsexpansionen och den desperata tron på evig tillväxt tycks mig vara blind, döv och dum i huvudet. Insikten om detta har gjort mig utshoppad.

Bilden föreställer en av de senaste prylarna som krävt naturresurser och fossila bränslen för tillverkningen och nu i snabb takt översvämmar världens soptippar.

Sommar i helvetet för en utshoppad

Bilden är från Jorden vi ärvde (Ordfront) och tagen av Lars Tunbjörk.

Utshoppade mår bättre...

Ledande stressforskare har diskuterat hälsa och livskvalitet i ett materiellt moget samhälle. Och det visar sig att lågkonjunktur har sina fördelar eftersom man jobbar mindre, får mer tid för motion och intressen. "Dödligheten sjunker vid dåliga tider", hävdar stressforskaren Hugo Westerlund.

Det är således en fördel att vara utshoppad, man lever bättre liv. Att ett antal nya shoppingtempel överges är, tycker jag, ett tecken på god utveckling. Konsumtionshysteri är ett nederlag för människa och samhälle.

Problemet är att människors grundtrygghet, genom politiska prioriteringar, blivit sämre. Och att arbetat är dåligt fördelat på grund av hysteriskt vidmakthållande av den snart halvsekelgamla 40-timmarsveckan.

Sänkt arbetstid ger mer tid för familj och närsamhälle, ökad möjlighet att bygga sociala kontaktnät i civilsamhället och skapa identitet via detta istället för genom konsumtion och märkeshysteri. Att konsumera sig ur krisen är ett dåligt recept, att leva sig ur krisen är klart bättre. Om detta skall jag, som icke-troende, predika i Vittinge kyrka den 3 maj. Ser fram emot det.

Jag minns företrädaren för läkemedelsföretaget som var lycklig för att kapitalismens insvepande i Kina skulle öka tillväxten, öka stressen och därmed försäljningen av magsårsmedicin och ångestdämpande medel....

Utshoppade terrorister...

"Jag har till exempel fått lära mig att man ska vara nöjd med vad man har. Är det i själva verket jämförbart med en terrorhandling...?". Citat från dagens krönika av Lars Berge i Svenskan.

Det finns fler än jag som är utshoppade, och som av denna anledning riskerar att stämplas som terrorister...

Påven är utshoppad... men tre vise män "överöste storslagna gåvor över den lille Jesus"

Jaha, minsann. Påven tycks vara utshoppad. Han tal vid midnattsmässan i Petruskyrkan var en rejäl spark i baken på de som ihärdigt påstår att bara de rikare blir rikare så ramlar det ner fler smulor från deras bord till de fattiga...

Påven sa att "ju rikare människor blir desto mer plats tar de åt sig själva. Och desto mindre plats blir det åt andra" och att "själviskheten förstör miljön på jorden". Så där ja, nu börjar det likna något... Fast aningen märkligt klingar det förstås när man tänker på katolska kyrkans vurm för guld, glitter och plastigt tingeltangel. Konungariket Sveriges monark gick inte lika långt som påven i sitt jultal till nationen, han fann det mest intressant att få fram nya kul bränslen för sina bilar och läckra båtar.

Skräcken för oss utshoppade är så stor att en och annan liberal ledarsida, mitt under brinnande julafton, betonar att det vore farligt om vi började köpa färre julklappar, arbetade mindre och slutade konsumera. Och så för man detta i bevis genom att påpeka att "till familjen i stallet i Betlehem kom inte bara får och herdar utan även en himmelsk skara, ett glittrande gäng som spred glans över stallet. 13 dagar senare kom tre vise män, som öste storslagna gåvor över den lille Jesus...".

Men jag tröstar mig med att påven tycks vara utshoppad...

Hans Blix: "Inför reklamytor, precis som rökrutor"!

När en viss potentat blir gammal sägs det att han blir religiös. Hans Blix har kommit upp i mogen ålder, och gudarna vet om inte något liknande hänt honom. Han har tröttnat på reklam, så liberal han är.

- Förr kunde man förpesta luften varsomhelst genom att röka. Sen fick vi rökrutor. Nu fylls nästan varje skrymsle i tidskrifter, tunnelbanor och tv-program med reklam. Vi borde införa reklamytor! På Arlandavägen kommer vi snart nog inte kunna se skogen för alla skyltar, skriver han i tidningen Fokus.

Bra Hans! Det låter ljuvligt i mina öron. Miljöpartiet drev en gång i tiden kravet på köpfrid, det vill säga att ingen mot sin vilja skall utsättas av påträngande reklam.

Begreppet köpfrid, lanserades av Gunnar Adler Karlsson i en av den moderna historiens viktiga böcker: Lärobok för 80-talet. Står på en av hedersplatserna i bokhyllan.

Och nu, minsann, en gammal liberal som vaknat till liv. Trött på livsstilspropagandan. Kanske är Hans Blix också utshoppad. För vi blir fler och fler som tröttnar på konsumtionshysterin och på att bli behandlade som idioter.

I Miljön, makten och friheten (Gidlunds, 1989) skrev jag följande drapa: "Skälen är många att inskränka reklamen. Miljön, respekten för individens integritet och demokratin är skäl nog att lägga en strateg för att slå undan benen för propagandasamhället." Och så drämde jag till med: "Sanera torgen och gatubilderna så att minst 50% av propagandan tas bort för att minska intrycket av att vi befinner oss på röda Torget under Bresjnevepoken. (-) Målet bör vara köpfrid..." Sala Allehanda skrev att jag var en idiot.

Flipperekonomi för spelare - skönt att vara utshoppad!

Jaha, så visar det sig då att banker och pensionsbolagen - de där som som riksdagen sagt att vi ska avsätta pengar till - under de första tio månaderna satsat 377 miljoner kronor i reklam, för att få oss att glömma att de flesta av dem bara är spelare på marknaden... Som fösöker blåsa oss så gott de kan.

Begreppet spelare har tagit sig in i nationalekonomins, politikens och journalisternas vardagstermer. Har ni tänkt på det? "En ny spelare på marknaden", "en starkt spelare på börsen", "jag går in som spelare".

Vem vill låta sitt liv och sin framtid styras av spelare? Ändå är detta ett fullt normalt tillstånd flipperekonomins tidevarv.

I Svenskan berättas att AMF Pension de första tio månanderna i år köpt reklam för 115 miljoner, Alecta för 83 miljoner, Länsförsäkringar och Skandia för 50 miljoner var Det kostar att få oss att inse att vi behöver dem! Men länge leve den fria konkurrensen, det är ju vi själva som får betala för den. Totalt lär reklamen gå på över 50 miljarder kronor detta år - allt för att vi skall begripa vad vi behöver öka vår prylkonsumtion med 11 procent i år... Det är en jäkla tur att man är utshoppad!

För övrigt är det bara att gratulera Annika Nordgren Christensen för att klimatfrågan nu uppfattas som det största hotet av Försvarsberedningen. Hon skriver på sin blogg: "Jag är en trött, men belåten, miljöpartist som kan konstatera att 12 års arbete i Försvarsberedningen, bland annat med att få frågan om klimat- och miljörelaterade hotbilder att tas på allvar också i en försvars- och säkerhetspolitisk kontext, idag har givit resultat. Det känns bra. Lindrigt sagt."

Sammanfattning av rapporten finns här, kanske kommer några, liksom jag, att notera mp:s acceptans av en mer EU-vänlig linje, som går ut på att Sverige inte skall vara passivt om annan EU-stat drabbas av angrepp. Svensk trupp skall inom ramen för EU kunna samverka med Nato för globala insatser. Miljöpartiet cementerar sin nya hållning och grönt innefattar nu inte bara miljögrönt, utan även miltiärgrönt. Till och med Aftonbladet tycks reagera på denna enignhet. Jag utgår från att riksdagsgruppoch partistyrelse ställt sig bakom detta. Föryngring och förnyelse i den sistnämnda tycks inte gjort skillnad. Det känns märkligt.

Under har skett

Kristdemokraterna har upptäckt klimatfrågan. På DN-debatt kryper man till korset. Erkänner att ökad skatt på bensin är nödvändigt. Det är fantastiskt. Man har blivit upplyst. Som om en exorcist varit framme och drivit ut det onda.

Men det tog tunga 5061 tecken i debattinlägget innan Göran Hägglund krystade fram, de numera bevingade kd-orden, "höjningar av skatten på bensin och diesel krävs". Orden "grön skatteväxling" kan han däremot inte ta i sin mun än så länge. Men det kommer, det också.

Världen är emellertid inte rättvis för den syndare som vaknar upp sent. För samtidigt som Göran Hägglund i sin artikel skriver att "produktionskapaciteten" för alternativa drivmedel ökar ständigt" så kommer Kungliga Vetenskapsakademin med sin senaste rapport. Där står skrivet att "en global efterfrågedriven framväxt av biobränslen kan leda till ytterligare homogenisering av ekosystem och landskap med omfattande sidoeffekter även på sötvatten, kust och hav."

Man skulle kunna tro att Göran skulle reagera lite extra vid det där ordet "homogenisering" för det kan ju inte vara något han uppskattar.

Men tänk att det skall vara så svårt för det parti som säger sig stå på kristen grund att inte orka med att säga: det krävs en ny livsstil, vi måste värdera livet efter andra måttstockar än masskonsumtion. Det parti som borde ha lättast att säga detta förmår inte. Det kanske krävs att Göran kommer ut som utshoppad...

Bilden föreställer Max von Sydow i Exorcisten, huset i bakgrunden är således inte kristdemokraternas kansli.

Utshoppad och ekonomistiskt asocial...

I dagens Aftonblad försöker jag analysera utshoppandet. Här hittar du debattinlägget.

De utshoppades dag, inget för töntar...

Shoppa inte idag, spar dina pengar till julhandeln...

Nej, förlåt, det var bara en liten drift med "Buy nothing day". Men det är lite lattjo att miljöorganisationer, socialistiska tidningar och gröna bloggare - som i grunden är kritiska till konsumtion - försöker kränga grejer till jul. Se bara till vänster här!

Själv avser jag att hedra denna dag genom att inte köpa något alls. Vilket inte är så svårt eftersom jag är utshoppad.

För någon månad sedan skrev jag några krönikor och en blogg där jag berättade att jag var utshoppad. Jag fick många reaktioner, och det har till och med startats en blogg med namnet Utshoppad. Lysande! Hörde att det finns de som nu jagar Svenska Akademin för att få in ordet i nästa upplaga av ordlistan. Än mer lysande!

Jag är övertygad om att det kommer att bli status att vara Utshoppad i framtiden. Att helt enkelt ge fan i att överkonsumera, att inte låta lura sig av fördummande reklam som riktar sig till magtrakten istället för till huvudet. Man vill ju inte vara en tönt. Som ordföranden i Svenskt Näringliv. Hon vill att vi skall bejaka konsumtionssamhället och att ökad konsumtion räddar världen. Hennes tema är det gamla trötta: Den som har mest prylar när han dör vinner.

Politiker borde fundera över är vad man skall göra när vi tröttnat på att konsumera, när gallerierna står öde, när det inte längre går att hålla igång samhället på ständigt mer konsumtion. Men än så länge har inget politiskt parti snappat detta, till och med det mest miljöradikala partiet bygger sin pågående klimatkampanj på ett ben (ny teknik) istället för de två ben som är nödvändiga (ny teknik och ny livsstil). Så fegt!

Häromdagen var jag på ett seminarium i riksdagshuset med Dr Nafisa D'Souza från Indien. Hon kopplade ihop klimat och fattigdomsbekämpning. Hon talade om vikten av både ny teknik och en ny livsstil med mindre konsumtion. Magnus Andersson, ordförande i Centerns Ungdomsförbund, var inte där. Då hade han inte var så här urbota korkad. Några har ockuperat Centern och gjort det till en filial för utflippade glin som tror att svampen på Stureplan är en gloria.

Med tanke på att julen närmar sig, och att det är vår samhälleliga plikt att fira Jesus födelse genom att slå konsumtionsrekord, så har Frälsis en variant som är ganska kul (de religiösa kan ha viss humor, varför kan jag inte få behålla mina fördomar?).

Med en fot över kanten... Utsläppen ökar, vem hade trott något annat?

Igår fick vi veta att utsläppen av koldioxid ökade även förra året. Vilket knappast kan vara en överraskning för någon. Tvärtom, det där har vi tjatat om i mer än 20 år. Det vi ser är således ett betställningsarbete. Vare sig mer eller mindre.

Samtidigt får vi veta att Sverige klarar sig bra i, vi har minskat utsläppen med drygt 7% från 1990. Det man glömmer att påpeka är att vi har förlagt en ökande del av våra utsläpp i andra länder. Ett riktigt sätt att räkna är hur mycket ett lands konsumenter ger upphov till - räknar vi på detta reella sätt så ökar våra genomsnittliga utsläpp från 6 ton per person till upp emot det dubbla...

Kritiker av utvecklingen möttes första med förlöjliganden, sedan med förnekanden och nu med förskjutanden - "vi inser problemet, men vi tar hand om det imorgon, nu är det snart jul och då ska vi fira Disney, Tomten och Jesus med att shoppa utav bara fan så vi kan hålla igång sysselsättning, produktion och tillväxt." Kommer ni ihåg att det var varje amerikansk patriotiska plikt att shoppa i USA efter 11 september? Nu är det vår patriotiska plikt att slå julens shoppingrekord.

Det är skönt att verkligen vara utshoppad, att bara vara totalt nollställd när man ser en galleria, att sätta sig och mata duvorna istället för att trängas med folk som älskar att fylla kassar.

Nåja, tillbaka till saken. Det kommer att visa sig att utsläppen ökar även 2006 och 2007, när den redovisningen väl presenteras. Men, än är det ingen ko på isen, om man får tro FN:s klimatpanel. Panelen menar ju att utsläppen kan fortsätta till år 2015. Sedan måste vi minska. Ingen ko på isen således. Knappt någon is heller, för den delen.

När man tittar närmare på panelens rapporter så slås man av att ingångsvärden lika gärna hade kunnat leda till slutsatsen att utsläppen måste minska nu. Eller för tio år sedan. De självgående processerna (permafrosten t ex) rår vi inte alls över, och de kan skena. Inget nytt det heller. Men världens ledare, och Sveriges också för den delen, har valt ekonomisk och materiell tillväxt framför miljö och klimatsäkrad utveckling. Och det är ett medvetet val. Kom inte och säg något annat.

Vi lever i ett schizofrent tidevarv. Arbetarens klimatblogg konstaterade häromdagen följande:

Tidningarna har det slitigt just nu. Å ena sidan ta ett journalistiskt ansvar och berätta hur vi färdas allt snabbare mot en skräckframtid präglad av klimatkaos. Å andra sidan säga att allt är som vanligt: fortsätt flyga till Thailand! – och därmed fortsätta håva in annonspengarna från turism- och flygindustrin.

Så det blir både och. Metro kör klimatsatsning och färgar hela tidningen grön och skriker “rädda världen!” på framsidan. Men kör samtidigt reklam för ett reportage om de bästa Thailands-tipsen. Sida vid sida.

Svenska Dagbladet har bullat upp med Thailandstips i flera veckor inför den serie om klimat och resande som startade i dag och som är en bra sammanfattningar av hur vi med accelererande flygresor rycker undan alla möjligheter att just rädda världen.

Övrigt att notera för klimatkåta medier: George Bush har bjudit in Al Gore, och fyra andra Nobelpristagare till Vita Huset, den 26 november. Jag ser redan Aftonbladets rubriker: Nu räddar Gore världen!! Det är liksom skönt att lägga ansvaret på någon annan som skall fixa det. Så kan man fortsätta att göra reklam för ny fräck platt-teve, ekologisk pandahelg i Kina och julklappsshopping i Barcelona.

Häromdagen träffade jag förresten en god vän som är benägen att fira jul på grund av det där med Jesus och sån´t. Hon sa: "Stackars Jesus, bara man ville dyrka honom lite mindre och höra på honom lite mer". Kasta ut månglarna! Och känn er lyckligt utshoppade. Om inte annat så för klimatets skull. För det löser man inte med hjälp av bara etanolbilar, biobränslen, mer järnväg eller ens genom att byta ut sin gamla ficklampa mot en solcelldriven... Det handlar i grunden om att vi måste lära oss att konsumera mindre. Att inte tro att vi kan ha samma konsumtionsmönster bara för att vi handlar ekologiskt. Det handlar om att ta sig rätten att bli utshoppad.

Jag är en oartig och fisförnäm jävel...

Ursäkta att jag inte tackar ja till att hamna i Facebook, My Space och andra liknande ställen. Några har meddelat mig att jag är en oartig jävel resp fisförnäm jävel som inte vill ingå i deras vänskapskrets... Men skälet till att jag vägrar snubbla in i Facebook etc är att jag ogillar Storebror.

Som ni säkert vet automatanalyserar Google epostmeddelanden till och från de personer som kör epost via Gmail. Den som skriver till en vän att han känner sig deprimerad kan därför få upp reklam för antidepressiva medel.

Facebook ska ta sig än längre in i våra själar. Den personliga information som Facebook-medlemmar lägger ut ska analyseras så att man kan ligga före den man analyserar - ni som viker ut er på Facebook ska alltså få "nyhetssinformation" och reklam för produkter och tjänster som ni ännu inte ens drömt om att ni har behov av.

Denna kartläggning ska även omfatta vänner. Det innebär att analysen av varje Facebook-medlem också ska bygga på analys av den information som lagts ut av de personer som är registrerade som vänner till den första medlemmen. Innebörden blir att en viss person kan få reklam för exempelvis hälsokost eller löspenisar om ett antal Facebook-vänner har lagt ut information som tyder på att de är hälsoivrare eller löspenisfrossare - även om den första personen inte skrivit något på Facebook som tyder på vare sig det ena eller andra. Själv är jag utshoppad och får kräkkänslor av reklam. Och rent förskräckt blir jag när människor, i detta fall en kristen sådan, lägger ut sig på Facebook för att "få kontakt med sina barn"...

Ett av de bättre nyhetsbreven kring dessa frågor kan man prenumerera på här.

De utshoppade ligger i framkant...

Som jag tidigare påpekat har jag drabbats av en sjukdom. Jag är utshoppad. Symtomen är tydliga: jag känner ingen frälsning när jag närmar mig köptempel, jag känner ingen lust när jag ser reklam och jag sitter hellre och matar duvorna än ägnar fritiden åt att shoppa. Utshoppad.

Men, ska sanningen fram så ligger vi utshoppade i framkant. Vilket jag får belägg för när läser SvD Näringsliv. Under rubriken "En sopig köpfest" konstateras att "vi sannolikt blir tvugna att dra ner på vår konsumtion".

- På lång sikt kan kan vi nog inte hålla på så här, men det är inte någon lätt fråga..., säger Weine Wiqvist, VD för Avfall Sverige. Och fortsätter:

- Om folk köper färre saker får det effekter på tillväxt, ekonomi, sysselsättning.

Jo, det är ju just det. Och att få det bekräftat i moderata SvD är inte så dumt. Antar att ledarredaktionen funderar på om det inte vore bättre att tidningen blir av med sitt bidrag - i form av presstöd - så de kunde sparka ut opålitliga sanningsägare.

Konsumtionen är motor i tillväxtekonomin. Motorn sitter i ett monster som äter upp miljö och livsförutsättningar. Och vi har inte råd att stoppa det där förbannade monstret, då hotas ju tillväxten och den är heligare än livet. Konsumtionen är inte längre ett mål, utan ett medel för att uppnå gott resultat i nästa kvartalsrapport.

Innan jag började med politik i början av 80-talet så var långsiktighet ett begrepp som för mig omfattade ett par miljoner år. Så naiv jag var som inte begrep att vi numera lever i kvartalssamhället.

Jag är utshoppad

Jag är utshoppad. Totalt utshoppad. Jag drabbades redan för tolv år sedan av en del smärre symptom. Men lyckades trots detta leva ett ganska normalt liv. Men nu är det slut. Jag känner utanförskapets kalla vinddrag varhelst jag går …

Vi blir alltfler som drabbats och de senaste rönen visar att vi drabbats av det så kallade Utshoppningssyndromet.

Detta består av: 

  * känslomässig utmattning inför köpbudskap,

*  okänslighet inför modenycker

 * och låg prestationsförmåga när det gäller konsumtion. 

Det absoluta förfallet infaller då man inte ens känner trängande behov att inhandla en ny platt-tv. Då har man nått det totala konsumtionssammanbrottet. 

Vi som drabbats av konsumtionssammanbrott har ofta råkat ut för en rad kognitiva begränsningar som upplevs som starkt hämmande. Vi klagar på störningar i minnesfunktionen – har svårt att lägga reklam på minnet, än svårare att ta del av det sinnliga i reklambudskapen. Det hela börjar med att man tvångsmässigt zappar bort från tv-reklam, klottrar ”Reklam – Nej tack” på sin brevlåda och ber telefonförsäljaren dra åt helvete. 

Man känner dessutom otacksamhet när man får fina gåvor inlagda i den adresserade reklamen – fina gåvor i form av en liten blyertspenna, en liten pappershatt eller en serpentin att förgylla festliga tillfällen med. 

Smittorisken uppmärksammas intensivt av både stat och näringsliv. Stora insatser görs för att förhindra en epidemi. Staten talar om att med alla medel stoppa utanförskapet och återföra oss vilsna själar till sunda livsmönster. Näringslivet sponsrar med en informationskampanj som detta år beräknas gå på drygt 50 miljarder kronor, tio miljarder mer än det militära försvaret kostar, för att vi skall bli friska och återfå vår konsumtionshälsa. Man upplever det som en rimlig insats för att få tillbaka oss stackars satar som inte förstår lyckan i att tillbringa semestrar och annan fri tid i de konsumtionstempel man byggt för vår frälsnings skull. 

Forskare menar att långvariga och upprepade besvikelser över att den ”nyinköpta saken” inte gav någon långvarig lycka kan resultera i utshoppning. Men också att mer personliga brister – i form av inre trygghet, djupare värderingar och tillfredsställelse med det man har – kan bidra till att sjukdomen bryter ut. För en del är den yttre situationen så pass hotfull och orubblig att ingen förändring känns möjlig trots övermänskliga ansträngningar att lägga onödiga Saker i shoppingvagnen. 

Många drabbade upplever en ökad känslighet i olika sinnen och upplever att konsumtion av allehanda ting är skadligt för miljön. Allvarligast är det när man i sitt inre får vrångbilder av att konsumtion har samband med klimatförändringar. Som om man inte begrep att det räckte med att dricka ekologiskt kaffe för att rädda världen. Personligen sitter jag matt och oengagerad utanför köptemplen, mer intresserad av att mata duvorna än att gå in och låta mig frälsas av den nya tidens prästerskap.

Jag erkänner fullt ut att jag missbrukar min tid, att jag känner mig köptom inombords och inte orkar ge mer i konsumtionsarbetet. Att jag är en otacksam medborgare som inte förstår att samhället värnar om min själ. Att lyckan finns i det varma, goda ekonomiska hjul som bara kan snurra om vi konsumerar mera. Jag har inte ens förstånd nog att pillra i mig ett överdåd av läkemedel för att må bra, trots att detta skulle medföra god avkastning för läkemedelsföretagen, och därmed god avkastning på våra pensionsfonder.

Jag känner mig som ett asocialt element. Och det värsta är att jag mår så förbannat bra. Förlåt mig. 

Artikeln den 29 november 2007 var införd i