Tao Hsiau blev definitivt utshoppad

Tao Hsiao i staden Xuzhou  fick nog av konsumtionssamhället. Hans flickvän vägrade sluta julhandla. Efter fem timmars köporgie utbrast han: "Du har redan mer skor än du kan bära under hela ditt liv!" Hon skällde tillbaka att han förstörde hennes jul. 

Herr Tao hoppade ut från sjunde våningen i varuhuset och fick dö mitt i julskyltningen. 

Detta berättar Ola Wong i sin kolumn i SvD. Han avslutar med önskan att vi skall hitta en mer hållbar utväg ur köpfesten än självmord. (Kolumnen innehåller för övrigt en tänkvärd analys av hur ekonomin fungerar, något som skulle kunna vara till nytta för tidningens ledarskribenter att filosofera över).

Ämnet föranleder mig att lägga in en debattartikel som jag haft i Aftonbladet:

 

Birger Schlaug har nått det totala konsumtionssammanbrottet.

Jag är utshoppad 

Jag är utshoppad. Totalt utshoppad. Jag drabbades redan för tolv år sedan av en del smärre symptom. Men lyckades trots detta leva ett ganska normalt liv. Men nu är det slut. Jag känner utanförskapets kalla vinddrag varhelst jag går … 

Vi blir alltfler som drabbats och de senaste rönen visar att vi drabbats av det så kallade Utshoppningssyndromet. Detta består av:

•   känslomässig utmattning inför köpbudskap

•   okänslighet inför modenycker

•   och låg prestationsförmåga när det gäller konsumtion.

Det absoluta förfallet infaller då man inte ens känner trängande behov att inhandla en ny platt-tv. Då har man nått det totala konsumtionssammanbrottet.

Vi som drabbats av konsumtionssammanbrott har ofta råkat ut för en rad kognitiva begränsningar som upplevs som starkt hämmande. Vi klagar på störningar i minnesfunktionen – har svårt att lägga reklam på minnet, än svårare att ta del av det sinnliga i reklambudskapen. Det hela börjar med att man tvångsmässigt zappar bort från tv-reklam, klottrar ”Reklam – Nej tack” på sin brevlåda och ber telefonförsäljaren dra åt helvete.

Man känner dessutom otacksamhet när man får fina gåvor inlagda i den adresserade reklamen – fina gåvor i form av en liten blyertspenna, en liten pappershatt eller en serpentin att förgylla festliga tillfällen med.

Smittorisken uppmärksammas intensivt av både stat och näringsliv. Stora insatser görs för att förhindra en epidemi. Staten talar om att med alla medel stoppa utanförskapet och återföra oss vilsna själar till sunda livsmönster. Näringslivet sponsrar med en informationskampanj som detta år beräknas gå på drygt 50 miljarder kronor, tio miljarder mer än det militära försvaret kostar, för att vi skall bli friska och återfå vår konsumtionshälsa. Man upplever det som en rimlig insats för att få tillbaka oss stackars satar som inte förstår lyckan i att tillbringa semestrar och annan fri tid i de konsumtionstempel man byggt för vår frälsnings skull.

Forskare menar att långvariga och upprepade besvikelser över att den ”nyinköpta saken” inte gav någon långvarig lycka kan resultera i utshoppning. Men också att mer personliga brister – i form av inre trygghet, djupare värderingar och tillfredsställelse med det man har – kan bidra till att sjukdomen bryter ut. För en del är den yttre situationen så pass hotfull och orubblig att ingen förändring känns möjlig trots övermänskliga ansträngningar att lägga onödiga Saker i shoppingvagnen.

Många drabbade upplever en ökad känslighet i olika sinnen och upplever att konsumtion av allehanda ting är skadligt för miljön. Allvarligast är det när man i sitt inre får vrångbilder av att konsumtion har samband med klimatförändringar. Som om man inte begrep att det räckte med att dricka ekologiskt kaffe för att rädda världen. Personligen sitter jag matt och oengagerad utanför köptemplen, mer intresserad av att mata duvorna än att gå in och låta mig frälsas av den nya tidens prästerskap.

Jag erkänner fullt ut att jag missbrukar min tid, att jag känner mig köptom inombords och inte orkar ge mer i konsumtionsarbetet. Att jag är en otacksam medborgare som inte förstår att samhället värnar om min själ. Att lyckan finns i det varma, goda ekonomiska hjul som bara kan snurra om vi konsumerar mera. Jag har inte ens förstånd nog att pillra i mig ett överdåd av läkemedel för att må bra, trots att detta skulle medföra god avkastning för läkemedelsföretagen, och därmed god avkastning på våra pensionsfonder.

Jag känner mig som ett asocialt element. Och det värsta är att jag mår så förbannat bra. Förlåt mig.