Jo, men visst, sa jag. Kände igen honom. Han var en på den tiden – i slutet 1980-talet – ganska välkänd profil i det svenska näringslivet.
Han öppnade en flaska rödvin och vi började prata. Han överraskade mig med att kunna allt om världens fladdermöss. Och jag, som var språkrör för Miljöpartiet, överraskade honom genom att kunna nästan allt om internationella handelsavtal.
Fördomar från båda håll rann av… Vi hade kort sagt trevligt. Ända tills tåget, en dryg timme senare, susade förbi Osby. Mer om det senare…
Då, i slutet av 80-talet, var fortfarande frihandelsavtal mest att betrakta som frihandelsavtal.
Det var lättare att förstå sig på dem än det är idag – huvudsyftet var att riva ner tullmurar. Visst hade det tillkommit en del regler för att eliminera ”fragmentering av marknaden”, det vill säga att enskilda länder går före genom att ställa högre hälso- och miljökrav på produkter och därmed "försvåra varornas fria flöde".
Men ändå, det var ganska överblickbart.
Nu innehåller så kallade frihandelsavtal allt längre gående investeringsskyddsavtal. Som är mer inriktade på att skydda bolag än medborgare. Politiker ska inte ostraffat kunna skärpa regelverk så att investerande bolags förväntade vinster går upp i rök genom till exempel hårdare miljökrav och klimatrelaterad lagstiftning.
Dessa så kallade "frihandelsavtal" innebär dessutom att det är okej att avreglera och sälja ut, men att återföra det som privatiserats till offentlig ägo är svårt, eller rent av omöjligt.
Det som slentrianmässigt – och lite ofarligt - kallas ”frihandelsavtal” har således förvandlats till maktförskjutningsavtal.
Stora bolag, med stora resurser, har getts allt större möjligheter att dra stater till domstolar för att ta stryptag på demokratin. Vilket sker i hög utsträckning. I privata domstolar som saknar transparens.
Politikens möjligheter har därmed begränsats.
I en demokrati ska regelverket främst stadga hur beslut skall tas. Med de avtal som nu ingås stipuleras allt mer hur politiken ska se ut. Vi underställs någon sorts ideologi som medför att större hänsyn ska tas till ägare av kapital än till samhällsmedborgare. För många är nog detta helt okänt.
Om detta skriver Rikard Allvin såväl initierat som spännande i boken Frihandelns fångar – avtalen som hotar demokratin. Boken borde bli obligatorisk läsning för riksdagsledamöter. Den som orkat lyssna på riksdagsdebatter om handelsavtal - som t ex CETA avtalet mellan EU och Kanada - har förmodligen slagits av hur ytlig debatten är, hur illa pålästa debattörerna kan vara.
I dagarna är Alvins bok synnerligen aktuell med tanke på att det kinesiska bolaget Huawei dragit Sverige inför rätta i en internationell skiljedomstol med anledning av att bolaget portats från det svenska 5G-nätet, förlorat tänkt vinst och fått dåligt rykte... Bolaget kräver minst 5,2 miljarder kronor i ersättning. Men det kan enligt experter landa på uppåt 30 miljarder. Det avgörs av en privat skiljedomstol som är allt annat än transparent. Helt i linje med de avtal som finns. Och - hör och häpna - Sverige har, oavsett regering, legat i frontlinjen.
Rikard Allvin beskriver den historiska utvecklingen av avtalen och hur förändringarna motiverats, men också hur beslutsprocesser kring dessa avtal blivit alltmer styrande.
Eftersom det är EU-kommissionen som förhandlar avtalen med andra länder så ställs de enskilda medlemsstaterna inför att antingen rösta ja eller nej till hela avtalsförslagen. Att ändra sådant som inte minst gröna eller röda regeringar borde vilja ändra låter sig inte göras.
Författaren beskriver initierat och välformulerat hur det enligt avtalen går fint att avreglera enligt marknadsliberalismens principer, men för en stat som avser att återföra en tidigare privatiserad verksamhet till det offentliga väntar problem. En avreglering kan ha cementerats i det som så förrädiskt kallas frihandelsavtal.
En politisk uppfattning bli därmed inlåst i internationella avtal, medborgarnas möjlighet att i val besluta om förändringar minskar högst avsevärd.
Är det så en demokrati ska fungera? Är det verkligen acceptabelt i det som brukar kallas liberal samhällsordning?
Om en högerregering med M, KD och SD väljer att ta bort ytterligare regelverk så binds detta fast i internationella avtal som vi redan tidigare skrivit under. Några kallar det förbud mot ”vänsterpolitik”. Andra kompletterar med att det är förbud mot grön politik.
Och nog skulle socialliberaler kunna hävda att det är brott mot socialliberalismens grunder… Men nu finns det ju inte så många socialliberaler kvar, marknadsliberalismen har tuggat i sig både sans och måtta.
Det räcker således för partier som vill avreglera och privatisera enligt marknadsliberala principer att vinna ett val, ta besluten och sedan tryggt förlora nästa val i fast förvisning om att avregleringarna inte kan tas tillbaka utan att bryta mot internationella åtaganden… och därmed riskera att stämmas, dras till tribunal och dömmas till gigantiska skadestånd.
Eftersom kommuner och regioner också berörs så begränsas också deras inflytande och möjlighet att ta beslut.
Kort sagt: Den som avreglerar och privatiserat bestämmer. Att byta regering räcker inte. Ideologiskt vägval cementeras. Precis om i de gamla öststaterna. Men här och nu är det marknadsliberaler som cementerar steg för steg. Ska vi ha det så?
Författaren redovisar åtskilliga exempel på hur bolag tvingat stater till de privata skiljedomstolar som i avtalen stipuleras. Några exempel: Slovenien avreglerade delar av sin sjukvård, och öppnade upp för privata sjukförsäkringar. Medborgarna ville annat men när politiker efter ett val beslöt att dra tillbaka reformen och förbjuda vinstuttag – vinsten skulle i stället återinvesteras i verksamheten - drogs landet till domstol. Ett sjukförsäkringsbolag stämde nämligen Slovakien, en skiljedomstol gav bolaget rätt och sedan började en ren cirkus. Rädslan att bli stämd fungerar avskräckande för länder att lagstifta i allmänhetens intresse. Exempel på detta finns i flertal.
Rikard Alvins – som är en av landets ledande experter när det gäller handelsavtal – har genom sin bok gett möjlighet för alla som är intresserade av demokrati och framtid att begripa vad som håller på att ske.
Det behövs inte minst i Sverige. För här, till skillnad från många andra länder där protesterna är ljudliga, är debatten nästan helt frånvarande. Och, märk väl: Den rödgröna regeringen har utmärkt sig som en av EU:s främsta förespråkare för dessa omfattande avtal!
Hur var det nu med Osby? Jo, när tåget var i höjd med just Osby blev den välkände mannen från näringslivet och jag så pass osams att vi slutade prata om både fladdermöss och handelsavtal. Vi hade nämligen kommit in på ozonskiktets uttunning. Han såg det som en gigantisk affärsidén - och med alltför mycket vin under västen meddelade han att vi gemensamt borde investera i ett bolag som sålde ”någon sorts salva som alla jävlar måste smörja på sig för att inte dö i cancer, vilken affärsidé…”
På morgonen smet han ut ur kupén medan jag låtsades sova.
Flera år senare mötte jag mannen på ett mingel. Vi hade nog försökt undgå varandra, men plötsligt stod vi på var sin sida om bordet med snittar och svarta oliver… Han frågade om jag kände igen honom. Jodå, sa jag. Kommer du ihåg Osby, frågade han. Jodå, sa jag. Och så berättade han om en dotter som bodde just där och som drabbats av malignt melanom. Förmodligen inte på grund av uttunnat ozonskikt, men det hade ändå förändrat hans liv. Till det bättre. Vårt samtal om ozonskiktet hade grott i honom. Han hade lämnat de flesta styrelseuppdrag, ändrat livsstil, bosatt sig på landet, sålt semesterhuset på Rivieran, bytt ut vrålåket mot en liten bil och ägnat sig åt studier av fladdermöss i stället för börsens upp- och nedgångar. Och så bad han om ursäkt för att han varit korkad.
Det borde fler göra. Be om ursäkt. Apropå hur debatten om ”frihandelsavtal” förs av ledande politiker i vårt land.
