Media och militarisering

 

https://www.youtube.com/watch?v=S-eZTL0J0I0&t=453s

Debatt i Malmö.

Deltagare:
Jonas Kanje – chefredaktör Sydsvenskan.
Camilla Kvartoft – journalist på SVT.
Lars Mogensen – programledare i Sveriges radio.
Birger Schlaug – författare, tidigare språkrör för MP. Aktuell med boken ”Ett jävla tjat om fred”. 
Frida Stranne – docent i freds- och utvecklingsforskning.

Uselt handelsavtal mellan EU och Sydamerika - men i Sverige är vi tysta som möss...

 

 

Frihandelsavtalet mellan EU och Mercosurländerna (Brasilien, Argentina, Paraguay och Uruguay) kommer att ställa till mycket ekologisk och social oreda - med det drivs igenom med motiv att det ska ge tillväxt och bland annat billigare sydamerikanskt kött på svenska bord. Nästan hela den gröna rörelsen är kritiska.

Problemet för gröna politiker i Sverige tycks vara att även de mindre trevliga politikerna till höger i EU motsätter sig avtalet. Är det därför gröna i Sverige är så tysta? Vilket i så fall innebär att man låter högerextrema partier styra sin egen opinionsbildning. I så fall olyckligt.

Så här klokt skrev bland annat  Pär Holmgren (EU-parlamentariker för MP) för två år sedan:

"Betydelsen av EU–Mercosur-avtalet är enormt. Det skulle vara EU:s största frihandelsavtal hittills, och det är Mercosurs första frihandelsavtal någonsin. Avtalet skulle bland annat innebära ökad handel enligt ett kolonialt mönster, med import till Europa av råvaror som jordbruksprodukter och mineraler, och export av förädlade varor som bilar och kemikalier. Men det är inte frågan om att nord får fördelar och syd förlorar: Civilsamhällen på båda kontinenter samarbetar i nationella, regionala och transatlantiska koalitioner mot avtalet.

Själva avtalets natur är beroende av fortsatta destruktiva jordbruksmetoder som sätter mer press på naturresurserna och samhällena. 

Redan idag importerar EU enorma mängder nötkött samt soja till foder från Mercosurområdet, som leder till att enorma områden av Amazonas regnskog sopas undan för att skapa plats för mer kött- och sojaproduktion. En studie som Frankrikes regering publicerat uppskattar att avtalet skulle leda till en ytterligare 25-procentig ökning av avskogning av Amazonas. Något som också har enorma konsekvenser för de urfolk som bor där."

Slut citat. 

Det vore intressant om språkrören uttalade sig i frågan.

Helst då på annat sätt än vad den ekonomisk-politisk talesperson  Janine Alm Ericson gjorde - trots att hela den gröna rörelsen var emot - när avtalet mellan EU och USA debatterades i riksdagen 2015: "Det är alldeles tydligt att Miljöpartiet står bakom frihandelsavtalet som nu förhandlas fram. Vi har alltid varit ett liberalt parti..." (16 juni 2015, anf 29).

Utan att lägga värderingar på det kan konstateras att det parti jag var var med att bilda och var aktiv i ansåg att det var vår skyldighet att vara med att skapa opinion, försöka få människor att veta vad som var på gång, ge en kritisk analys av frihandel. Så tycks inte vara fallet idag. En del tycke säkert detta är bra, andra dåligt. Självfallet retade det den socialdemokratiska ledningen, men det fick de stå ut med.

Så här ser jag på frihandel - ur en tidigare debattartikel som har några år på nacken:

För det första: Ökande klimatutsläpp

Frihandel förespråkas med motivet att masstillverkning och specialisering ökar den globala handeln. Är ökad handel ett självändamål i ett läge där varor korsar världens hav i ett totalt hysteriskt flöde?

Transporter är till nästan hundra procent baserade på fossila bränslen. Det kan aldrig vara ett mål - åtminstone för gröna - att skicka fler kex kors och tvärs över haven istället för att byta recept.

Att fisken som fångas nära oss för att fraktas till Kina för att rensas innan den fraktas tillbaka till våra butiker tycks vara helt okej i frihandelsfundamentalisternas värld. Att räkor forslas till Nordafrika för att rensas innan de kommer tillbaka till oss ses som rationellt ur ett marknadsperspektiv. Men det kan rimligen inte vara i fas med en trovärdig klimatpolitik..

 

För det andra: Frånvaro av sociala, ekologiska och etiska regler 

Frihandel innebär handel utan ens grundläggande sociala och ekologiska regelverk. Utan sådana stärks säkert den ekonomiska tillväxten, men till ett socialt och ekologiskt oacceptabelt pris. Jag kan inte - av principiella skäl - acceptera de argument för frihandel som innebär att vi skall missbruka andra människor med motivet att det kan medför att "de i framtiden får det bättre". Hela resonemanget bygger på en sorts maskerad rasism eller kolonial föreställning.

 

För det tredje: Slår ut de som vill mest
Jag anser att det i allra högsta grad är rimligt att ett land som inför t ex förbud mot stråförkortningsmedel av miljöskäl också skall ha rätt att stoppa import av spannmål som är framställts med hjälp av stråförkortningsmedel. Jag anser att ett land som har djurskyddslagar som medför att t ex ägg blir dyrare skall kunna förbjuda import av ägg från burhöns utan att detta kallas protektionism.

Ett land som vill gå före, ställa högre krav, ställer sina nationella företag, inte minst inom jordbruket, i en allt svårare konkurrenssituation. Den som gör rätt, riskerar därmed bli strypt av Adam Smiths osynliga hand...

 

För det fjärde: Ökad sårbarhet
Men, det handlar inte bara om miljö och etik. Frihandel driver mot att vi får sårbara samhällen som saknar grundläggande försörjningsförmåga. Sedan skickar politiker, som medvetet ökat sårbarheten, ut broschyrer till folket om vad man skall göra i en kris...

Varje land, eller flera länder i en mindre region, bör istället ha som målsättning att skapa robusta samhällen med låg sårbarhet. Det är naivt att tro att den globala marknaden medför någon sorts garanti för t ex livsmedelsförsörjning. En politisk grundbult är, enligt mig i alla fall, att bygga självtillit. Det är bara med självtillit man kan möta omvärlden utan rädsla.

 

För det femte: Jobben.
Att motivera frihandel med att det blir fler arbetstillfällen tillhör en gången tid. Vitsen med frihandeln är ju just att låta stordriftens och centraliseringens fördelar slå igenom. Med hjälp av rationalisering, robotisering, datoriseringar. Fler varor produceras med allt färre människor. Inget ont i det - men den som hävdar att frihandel skapar fler arbete i nutida samhälle ljuger. Om man inte menar att varuomsättningen samtidigt skall öka. Vilket knappast är något som ligger i linje med vare sig klimatmål eller andra miljömål. Men säg då det: vi prioriterar ner klimatmålen för vi tror på globaliseringen som överideologi...

 

För de sjätte: Tillväxten kräver större omsättning, inte högra kvalitet

Ofta sägs att ekonomisk tillväxt är ett mått på effektivisering - men detta är en en myt. En modern mobiltelefon, för att ta ett exempel, är billigare än sådana som tillverkades innan tillverkningen effektiviserades. Den som tillverkades då gav större BNP-tillskott än den moderna. Inget ont i effektivisering, men det skall ändå vara viss ordning på argumenten.

Vill man upprätthålla ekonomisk tillväxt så måste man motverka de lägre priser - som blir följden av frihandel utan sociala och ekologiska regelverk - genom ökande varuomsättning. Något som knappast är i grönt intresse.

 

För det sjunde: Kapitalägare blir vinnare
Frihandel, i en tid när vågen av digitalisering sköljer över såväl varu- som tjänsteproduktion, innebär att en än större del av bolagens omsättning tillkommer utan direkt arbete av människor. Vilket medför att en allt mindre del av värdet på omsättningen kommer arbetande människor tillgodo medan en allt större del av värdet tenderar att komma kapitalägare till godo. Klyftorna kommer att öka.

Inget tal av amerikansk ambassadör...

 

Så såg det ut förra året...

Årligen sjösätts den så kallade Rebildfesten för att fira vänskapen mellan Danmark och USA. I år bjuds inte den amerikanska ambassaden in. Tidigare har ambassadör och amerikanska toppolitiker talat på festen... Firandet har anor sedan 1912 och utgör världens största firande av den amerikanska självständighetsdagen utanför USA. Men nu får det vara nog. 

Rikskonferens och hot om snabb fred

 

Rikskonferensen Folk och Försvar i Sälen är slut. Det har varit intressant att följa den, om än enbart digitalt. Alla verkar överens om tagen. 

 

Svenska Freds och Läkare mot kärnvapen gavs dock tillfällen att ställa några få frågor. Då fick vi veta att statsministern inte har något emot att samarbeta militärt mot länder som bryter folkrätten men att det vore trist om kärnvapen skulle användas. 

 

ÖB meddelade att en snabb fred i Ukraina medför att ryssarna kan skicka upp överlevande soldater att hota oss. Vilket väl då innebär att ÖB helst inte vill ha en snabb fred även om en sådan skulle rädda livet på tusentals ukrainska soldater som nyss varit civila pappor, bröder, söner. Ukrainas ambassadör höll för övrigt ett vasst tal med udden mot att inte minst EU fördröjer vapenleveranser på grund av långsamma - byråkratiska såväl som demokratiska - processer. Det är förstås ett dubbelt helvete att ligga i skyttegravar utan den ammunition man utlovats.

 

I övrigt var det förstås barhäng, lobbyism och dans. Så hur vore det med ett litet kulturinslag från Försvarsmakten? Schuberts Ave Maria är onekligen vacker att spränga ihjäl människor till. I vart fall tycker tydligen Försvarsmakten det. Kan väl kallas krigskultur. 

Jag blir så förbannad...

 

Jag blir så förbannad. Hur kan vi ha en regering som bär sig åt som den gör? Berättelsen om Ayla är bara en i högen av liknande berättelser. 

 

När migrationsminister Johan Forsells son avslöjades som inblandad i högerextrem kriminell verksamhet så stod hela regeringen upp och försvarade den unge mannen på temat "vi måste ha förståelse". När det gäller utvisningar så är temat det motsatta: ingen förståelse alls. 

 

Ayla kom till Sverige som 15-åring, har tagit studenten, har sitt liv här som så många andra som regeringen stolt utvisar. Ayla ska utvisas till Iran. 

 

Ibland smyger en känsla in i skallen, direkt hämtad från ryggmärgen, som säger att jag skulle vilja, om jag hade makten, vilja utvisa hela den här regeringen till något land där det är kaos, våld och diktatur. Så dom fick lära sig nåt.

Skulle socialdemokraterna vara bättre om de satt i en egen regering? Jag tvivlar. Det är politiskt populärt att bära sig åt nuförtiden.

Nu ska Oksanen dansa

 

Folk och Försvar i Sälen drar ingång. Vilket Patrik Oksanen skriver om i SvD. Han kommer att figurera närmsta veckan och presenteras som "expert". Det är han inte. Han är debattör, är kopplad till tankesmedjan Fri Värld, en av alla tankesmedjor i den härad där Timbro och andra välfinansierade särintressen håller till. 

Oksanen låg i framkant som manipulativ debattör för att få in Sverige i Nato som han ansåg skulle ge Sverige säkerhet för att kort tid efter inträdet istället säga att krig mellan Nato och Ryssland kan ske inom 3 år. 

Oksanen drev på för att Sverige skulle skriva på DCA-avtalet med Nato, det vill säga ge USA rätten till sjutton militärbaser på svensk mark. Hur smart var det? Hade han inte hört talas om Trump? Eller var det pröjset som debattör och manipulatör som vägde tyngst? 

Eller är det vurmen för krigshets som driver honom? I Expressen för mindre än ett år sedan meddelade han att "vi kan få kriget fortare än vi vill"... Vill? Hur i helvete kan någon uttrycka sig så?

För några år sedan på just Folk och Försvar i Sälen var det de sprängda gasledningarna Nord Stream 1 och 2 som väckte oro.  Det meddelades då att ”sprängningarna har krävt relativt stora laddningar på flera hundra kilo. Det finns inga amatörer som kan arbeta på omkring 100 meters djup med så stora laddningar. Givet de tekniska förutsättningarna kan man direkt utesluta terrororganisationer. Ryssland den troligaste aktören. Ryssland har förklarat krig mot väst och genom att attackera en oanvänd gasledning visar skickar man en signal: om vi vill kan vi spränga era gasledningar med åtföljande problem för era befolkningar i vinter.” ( https://folkochforsvar.se/content/intervju-om-hoten-pa-havsbotten/)

Det vill säga: Ryssland skulle ha sprängt sin egen gasledning som man redan från början hade full kontroll över. Patrik Oksanen var en snabb tillskyndare av den retoriken. Han var inte ensam, men framställdes som expert... Och journalister skrev – utan att ställa kritiska frågor. 

Sedan visade det sig vara en liten båt med en liten besättning som utifrån ukrainska – helt logiska och rimliga – intressen sprängde ledningen. Plötsligt blev det tyst. Vi som hävdade att ledningen kunde sprängas av snart sagt vilken dykare som helst, ansågs vara lite dumma. Trots att vi citerade den säkerhetsrapport som låg till grund för att Sverige skulle godkänna den där ledningen... Krigsnormen hade nämligen tagit strupgrepp på svensk journalistik och svenska politiker.

Citat från min bok Ett jävla tjat om fred: 

"När Ryssland bröt mot folkrätten och folkrättsvidrigt lade beslag på Krim ökade förstås statusen hos de politiker som förvisats till försvarsutskottet. Nu kom deras stund på Jorden. Plötsligt steg de ut ur skuggorna, krävde sin rätt och meddelade att Gotland var hotat – försvaret skickade två stridsvagnar som patrullerade i Visby. Som om ryssarna inte hade nog i Ukraina. Men skit samma, bilden satte sig. Nu jävlar var vi hotade på allvar.

Och så smög sig krigskulturen in och vettet ut medan åren flöt på: det vedervärdiga ryska angreppet med kolonner av stridsvagnar in i Ukraina ledde fram till Natobeslut utan debatt och med ett formellt beslutsunderlag som liknade en sämre gymnasieuppsats. Skulle man inte kunnat tänka sig folkomröstning? Nej, en sådan vore olämplig ty medborgarna skulle kunna utsättas för utländsk påverkan. Hette det. Demokratin kan vänta. När den är i vägen.

Ett av de problem som uppstått, i det som kan liknas vid en informellt stadgad mental krigskultur, är att forskare som har något problematiserande att säga inte blir hörda. Och kunskaper därmed inte blir använda. Om dessa forskare ändå, skriver professorn vid Försvarshögskolan Linus Hagström, tar sig in i det offentliga samtalet ”tenderar de att förlöjligas eller misstänkliggöras, just på grund av deras tendens att ifrågasätta allmänt accepterade antaganden”. 

Slut citat.

Medan sådana som Patrik Oksanen ges fri lejd till medierna, tituleras expert och utsätts aldrig för följdfrågor. Någonting är inte riktigt friskt.

Rånar du inte den gamla damen så får du betalt

Gammal kvinna. Harry Harryan, 1921. 

Så klart ska du få betalt om du inte rånar den gamla damen. Det är inte mer än rättvist. Hon är ju lätt att råna så nog ska du hedras om du låter bli.

Låter det knäppt? Det är det också. Men ersätt "den gamla damen" med "skyddsvärd skog" då är det helt okej. Rent av rimligt. Enligt vårt kulturella sätt att tänka. 

Att få betalt för att skydda biologisk mångfald och planetära livsförutsättningar må vara naturligt i ett tankemönster där skog, mark, jord, natur - med tusentals livsformer som svampar,  mossor, daggmaskar, skator, rådjur och räv - underställs ett ekonomiskt system så att delar av vår planet kan ägas.  

Men helt bisarrt ur ett annat perspektiv. 

Att människor kan äga mark är bara naturligt om vi anser att planeten är människans och allt kan köpas och ägas. Även själva livsförutsättningarna, även skogar, berg och sjöar.

Om detta finns en del att fundera på. Egentligen. Om vi inte vore så marinerade i vårt ekonomiska systemtänkande. Som är allt annat än självklart. Egentligen. 

Månadens Jussi: O soave fanciulla

Ni som följt mig vet kanske att jag går igång på Jussi Björling, till och med föreläst om honom. Här kommer månaden Jussi från Puccinis La Bohéme:

Idag hade han fyllt 91...

Om Elvis levt hade han idag fyllt 91 år. Hade han suttit vid ett piano och sjungit Danny Boy? Det var i alla fall något av det sista han spelade in. Skivbolaget hade kommit till Graceland, monterat upp en studio, musikerna var samlade. 

Räntor, Trump och tjuveriet....

Tretton procent av statens utgifter består av räntor på statsskulden. I USA. Och mer blir det. Klart Trump vill sno olja från Venezuela... och suktar efter jordartsmetaller på Grönland. Och nåt deal med Putin om naturresurser i östra Ukraina är ju inte så dumt heller. Och så den nya Trumpstaden i Gaza....

Idag har USA tagit över en oljetanker som "misstänkts bryta den oljeblockad som USA infört mot Venezuela". USA hittar på en lag, en blockad eller något annat och sedan beter man sig som om det var amerikansk lag som ska gälla världen över... Så här får inte gå till.

Säg upp DCA-avtalet nu

Det är rimligt att Sverige säger upp DCA-avtalet med USA. Det är bisarrt att vi ska ge Trumpregimen rätt att upprätta 17 militärbaser i Sverige efter...

a) Trumps hotfulla uttalande om Grönland 

b) USA:s kidnappning av annat lands statschef  

c) den amerikanska regimens bombningar av båtar på internationellt vatten med eftersök där överlevande dödats

d) uttalar hot mot länder som Colombia och Mexiko

e) president Trumps rent rasistiska uttalande om att somalier är skräp.

Så uppträder en skurkstat. Beteendet legitimerar Rysslands beteende i Ukraina och ett potentiellt kinesiskt militärt angrepp på Taiwan.

Dessutom tillhör "den fri världens ledare" de som normaliserar såväl flåbusarnas språkbruk som mobbarnas retorik. 

Att som svensk politisk ledare - och politisk kommentator - underdånigt titta bort eller le lite överseende åt flåbusens agerande är att själv delta i nedmontering av såväl kulturell samtalsnivå som förutsättningar för fred.

Varje anständigt parti i riksdagen borde ha modet att säga upp DCA-avtalet, varje anständigt land i Europa borde påbörja nedmontering av samarbetet med Trumpregimen istället för att svassa som hovnarrar. 

Hur i h-e europeiska ledare kan acceptera att Natos generalsekreterare räddhågset kallat Trump för "pappa" är totalt obegripligt. Det som pågår är en tragikomisk fars där en på många sätt korkad, humörsvängande och lögnaktig flåbuse upphöjs till någon sorts kejsare. Det är ju absurt!

Några demokratiska stater måste reagera istället för att underdånigt svassa i farsen. 

 

 

AI

Problemen med AI finns. Och möjligheter. Det största problemet är att vi blir dummare. Tänkandet erroderar. Aktivt tänkande avtar, vi blir allt mer som kapslar genom vilket information av varierande värde flödar. Sorry.

Lås om dig, Mette!

 

Längtar efter att få längta

Nu blir det nostalgi. Jag saknar att vandra Dalagatan ner mot Norra Bantorget på väg mot Åhléns för att bläddra bland skivorna och hitta den nyutgivna som jag längtat efter så länge. Känslan av att hålla i konvolutet, läsa på dess baksida, inhandla den för 33 kr, vandra genom stan tillbaka till Dalagatan 40. 

Ta trapporna upp, öppna dörren, ta av skorna, gå in i rummet, känna doften av konvolutet, dra ut innerfodralet, dra ut skivan, försiktigt lägga den på skivtallriken, låta nålen stillsamt sänka sig mot spåren, höra det lilla, lilla knastret och sedan… musiken. Låt efter låt i ett sammanhang, vända på skivan och göra om proceduren. Sitta ner, lyssna, njuta, fundera, fokuserad, låta det ta den tid det tar.

Nostalgisk saknad. Längtan efter att få längta, längtan efter hela den långdragna processen. 

Visst självförakt kryper in i mig när jag numera trycker på en knapp på datorn och tillgängligheten får mig att trycka vidare så fort det inte faller mig i smaken. Tillgången till miljoner låtar gör mig rastlös, de snabba knapptryckens förbannelse.

Det är naturligtvis fantastiskt att kunna krypa in i den där mångfalden med dess alla möjligheter att stilla nyfikenhet och göra individuella blandband utan minsta arbete. Men. Allt bara fladdrar förbi, nästan allt blir till någon sorts hissmusik som lever en kort stund innan flödet drar vidare. Det finns ingen tid för längtan, allt bara finns ett knapptryck bort. Helt fantastiskt och alldeles jävligt.

Vi lever dessutom i informationssamhället där information flödar utan att ge så mycket mer än ytlighet. 

Alla dessa bilder som samlas i hårddiskarna – vet inte om det egentligen gör att minnen samlas bättre än när filmrullen bestod av 36 bilder som måste hushållas med.

Orden rasslar ner på skärmen, skriver snabbt, blir det fel är det bara att stryka ut, ta om. Orden flödar. Minns hur det var att skriva mitt första bokmanus. Skrivmaskin. Varje ord måste förberedas i hjärnan, att sudda ut eller ändra sig var förknippat med merarbete. 

Att skriva en bok idag kräver inte mycket, det är allt annat än det hantverk som krävde något av sin författare. Jag läser mitt första manus, det blev refuserat av bokförlag, de tog sig alla tid att vänligt förklara varför de inte ville eller kunde ge ut det. Även avslag redovisades med respekt.

Jag kan inte värja mig, därav unset av bitterhet och visst självförakt. Jag samlar mig, går upp på vinden, sätter mig med skivbacken, känner doften av konvoluten och känner längtan till att få längta. 

Hur i h-e kunde Putin få sån makt?

SVT sände 2016 en egen dokumetär med titeln Att skapa en Putin. Den är tyvärr inte längre kvar på SVT-PLAY men finns på Youtube. 

Dokumentären är grundläggande utbildning för var och en -  såväl till höger som vänster och allt däremellan -  som vill förstå istället för att leva sitt debattliv i flosklernas rike. Oavsett om flosklerna levereras av ryska troll eller av de gängse tyckarna på ledarsidor och debattprogram i radio och teve. 

Se dokumentären!

Och så kom snö

 

Gott nytt år!

Länge leve biologisk mångfald och insikten om att jorden inte bara är människans.

Tack för i år, för att ni läst och följt bloggen och/eller till exempel Facebook.

Som mest detta år, det var häromdagen, var ni 193 000 på FB och 20 000 på bloggen. Det var detta inlägg.

Om siffrorna stämmer är bäst att tillägga. Det är kanske som med vinstsyftande skolor... glädjebetyg.

Hoppas på ett år till. Och önskar er alla ett gott nytt år. 

Med, för att citera Elin Wägner,  fred på Jorden, fred med jorden och fred med oss själva.

Än en gång: tack för att ni följer!

Bostad som finansiellt instrument...

I svensk bostadspolitik är begrepp som "marknad", "spekulation", "bostadskarriär" centrala. Trött på det.

Boende skall inte vara ett instrument för spekulation. Om vi kan vara överens om det tydliggörs skillnaden mellan bostad och finansiella instrument. 

Det finns många exempel på praktisk hantering av bostadspolitik vars enda syfte är att människor skall kunna bo. 

I ganska konservativa Österrike – för att ta ett exempel som väl alltid retar någon – kan man i Wien hyra en lägenhet för hälften av kostnaden i Stockholm. Vilket SVT uppmärksammade häromdagen utan att riktigt förklara. Så här är det:

Det finns nåt som heter allmännytta. Allmännytta. Ett vackert ord. Nytta för allmänheten. 

Allmänheten betyder – om man nu dristar sig att, efter allt som hänt, lita till Svenska Akademien och dess ordböcker – »alla medborgare i ett samhälle«. Ett ord som verkligen borde kännas varmt i hjärtat för alla som identifierar sig som gröna, socialliberaler, socialister och till och med konservativa. Egentligen. Om de bara rensar ut de marknadsliberala, nyliberala tankefigurer som i mer eller mindre stor omfattning nästlat sig in i hjärnans mest primitiva områden varifrån de idkar krigföring mot sans och måtta. 

Att hyrorna i Wien är så låga som hälften av vad som gäller i Stockholm beror såväl på offentlig subventionering som att kommunen samarbetar med allmännyttiga byggföreningar som återinvesterar sina vinster i nytt bostadsbyggande.

I svensk dumkontext – sådan som råder i partiledardebatter – skulle nog hävdas att inte en enda bostad skulle byggas om vinster skulle återinvesteras istället för att delas ut. På samma sätt som det med emfas hävdas att inga friskolor skulle finnas om inte ägarna fick ta ut vinsten istället för att återinvestera. Den svenska debatten vad gäller människors drivkrafter pågår som om världen i övrigt inte finns.

Hur som helst: Wiens recept för bostäder bygger på idén om samhälle, inte särhälle. Idén är att subventionerade lägenheter inte ska vara till enbart för låginkomsttagare. Så i den österrikiska huvudstaden är det 60 procent av befolkningen som bor i sådana bostäder. 

Det innebär att ingen ser ner på den andre. För där bor både lagerarbetaren, den asylsökande och professorn i nationalekonomi. Systemet har inneburit att Wien är en av Europas minst segregerade huvudstäder.

Subventionerna kostar förstås. Hela 0,9 procent av BNP. Låter det förfärande mycket? Betänk då att det är en lägre kostnad än vad majoriteten av länderna i EU har för sina bostadspolitiska system och att Konjunkturinstitutet prognostiserat att de svenska ränteavdragen kommer att kosta staten över 60 miljarder kronor. I Wien går subventionen till de många, i Stockholm mest till de välbemedlade.

Begrepp som bostadskarriär är inte så vanligt i Österrike. Istället för att jaga plats i bostadshierarkin och flyttkarusellen väljer många att skaffa sig ett långsiktigt hem, bli en del av kvarteren, ha sina barn i närmsta skola, rota sig så länge rötterna ger näring. Det sistnämnda kan nog kallas konservatism, subventioneringen kan nog kallas socialism och att systemet är utformat så att professorn inte skall se ner på lagerarbetaren kan väl betraktas som ganska socialliberalt. 

Men inget, absolut inget, är marknadsliberalt.

Men kötiden då? Tja i detta konservativt-socialistiskt-socialliberala system står man i kö cirkus två år. I Wien alltså, som inte är vilken småstad som helst. Stan växer så det knakar, skriver SvD och konstaterar lite uppgivet att staden rankas som världens mest attraktiva storstad då det gäller livskvalitet. Om det kan jag i och för sig ha synpunkter. Men intressant är det. Inte minst för den som bedövats av den svenska debatten med sin marknadsliberala förnumstighet.

Wiens planeringschef meddelar: »Boende är en mänsklig rättighet. Det är inget som ska vara föremål för spekulation«. Det finns således alternativ till den enorma privatiseringsvåg som gått över städer som Stockholm, Peking och Moskva. Borde vi inte ta det som intäkt för en fundering kring det här med bostadspolitik som blivit alltmer marknadsfundamentalistisk och därmed än mer lik bostadspolitiken i städer som Moskva och Peking.

Det har gått så långt att det blivit vanligare att tala om »bostadskarriär« än om »här känner jag mig hemma«. Det är illa, förbannat illa, för vi ramlar in i ett marknadsekonomiskt grundat tänkande där begreppet »karriär« nästlat sig in som ett sorts huvudnummer i något så basalt som boendet. 

Det är inte en mänsklig rättighet att tjäna pengar på sin bostad, det är en mänsklig rätt att ha tillgång till en sådan. Kalla det medborgarideal snarare än marknadsideal eller socialism. 

Medborgarideal har – det är i vart fall min övertygelse – störst möjlighet att växa till normalitet i en blandekonomi. Riktigt bra kan det bli i en socialekologisk blandekonomi där vi människor faktiskt – av själva systemet – betraktas som biologiska, sociala och kulturella varelser. Inte i första hand som ekonomiska varelser som skall vara till nytta för systemet och därför skall ägna oss mer åt inbördes kamp än åt inbördes hjälp.

(Ovan har jag helt enkelt citerat kapitlet Medborgarperspektiv ur min bok "Vad ska vi ha samhället till?". Kapitlet handlar om hur boende, skola, vård och rättssystem behandlas.)

Mer om boken finns här.

Saknar allt fler...

Ett gäng kända figurer, som jag av olika anledningar uppskattat, har dött under året. Några jag har goda minnen av:

Marianne Faithfull. Mick Jagger och Keith Richards skrev låten As tears go by för henne och den spelades hemma så många gånger, i så olika sammanhang, att skivan blev utnött. Mest spelades den i mitt barndomshem under det år då jag fick ett så kallat sabbatsår i gymnasiet för att stå ut med den förbaskade skolan.

Ngũgĩ wa Thiong'o. Han borde fått Nobelpristagare i litteratur, skrev ofta om kulturell självständighet i det postkoloniala Afrika. Blev en av mina tre favoritförfattare redan innan han blev ett namn aktuellt för just Nobelpriset. Ngũgĩ wa Thiong'o, Mo Yan och Yasa Kemahl - tre stora berättare.

Claudia Cardinale. Ungdomens förälskelse kan man väl säga. Var bland annat med i ”Den rosa pantern” med Peter Sellers och i Federico Fellinis ”8½”. 

Nils Uddenberg. Docent i psykiatri och pratglad tänkare.. År 2003 fick han Augustpriset för boken ”Idéer om livet”, vilket var ett bra val. En av dem som fått mig att sitta tyst och filosofera över livet och varför det är som det är.
 

Begravningar tenderar onekligen att bli en del av livet. Vänner och bekanta dör. Ibland bara hux flux. Ibland efter år av jävelskap. Per Gahrton dog för några år sedan när musklerna förtvinat men med hjärnan i trim. Ragnhild Pohanka hade det mindre eländigt innan hon lämnade. Miljöpartiets första språkrörspar är därmed borta. Jag efterträdde Per som språkrör i Miljöpartiet. Och Ragnhild var min första kvinnliga språkrörskollega. Efter min första omgång som språkrör efterträddes jag av Jan Axelsson, också han är död. Vi hade en hel del gemensamt förutom politiken: vi var båda djurgårdare och gillade samma musikstycken av Mahler.

I min kommande memoarbok ("Medan sanden rinner") skriver jag så här, apropå att livet har ett slut:

Jag observerar, när jag scannar sidorna med dödsannonser att en gammal partikamrat just avlidit. Inget kors i dödsannonsen. En båt. Funderar på vad jag skulle vilja ha. En maskros? Hade jag tagit farväl för drygt 20 år sedan – vilket då kändes nära förestående – så hade en maskros varit det självklara valet. Nu vore det inte lämpligt. Vare sig för maskrospartiet eller för mig. Rösta? Jo, det må vara en sak, men att ha med sig partisymbolen i graven känns som överkurs. Miljöpartiet av idag är dessutom ett annat parti än när jag var språkrör. Ett helt annat. I och för sig inget konstigt. Alla partier är andra än när jag var aktiv. Om jag tycker om det? Nej. Det kan förstås bero på nostalgi. Men jag tror mer på att det beror på vett. Humanism, säger en vän, som hävdar att humanismen begravts. Sans och måtta har begravts, svarar jag. Katten tittar på mig som om den ville säga: nostalgi, men du får bo kvar i mitt hus i alla fall.

 

Undrar om det inte ska bli en katt i dödsannonsen. Men det är nog lite sand kvar i timglasets övre behållare. Kul bild, det där med timglas, sa en god vän, och fortsatte: du kan vända på det så blir det undre det övre. Sorry, sa jag, när jag är död kan jag inte vända på någonting. Min gode vän tror på reinkarnation. Tanken på återfödelse är ganska skrämmande. I vart fall om återfödelsen skulle ske på den här planeten. Vi har ju ställt till det så förbannat. Det gäller inte bara miljön och klimatet utan också den förbannade krigskultur som ätit sig in i samhället. Exempel på det sistnämnda är att Försvarsmakten på en av sina Youtubekanaler musiksatt avskjutande av Pansarskott M86 med Ave Maria av Franz Schubert.

 

Nytt år nalkas. Det vore snopet att dö när våren är på väg, ska man dö, och det ska man ju, bör det ske i november. 

 

Jaha, det här var ju muntert. Men gåvan att få leva har ett pris. Bättre att vara tacksam för det förra än att vara sur på det senare. 

Decembererbjudande, tack till PostNord och Verbal

Några dagar kvar, sedan blir allt som vanligt, det vill säga dyrare än det borde vara...

 

Läs mer här.