Saknar allt fler...

Ett gäng kända figurer, som jag av olika anledningar uppskattat, har dött under året. Några jag har goda minnen av:

Marianne Faithfull. Mick Jagger och Keith Richards skrev låten As tears go by för henne och den spelades hemma så många gånger, i så olika sammanhang, att skivan blev utnött. Mest spelades den i mitt barndomshem under det år då jag fick ett så kallat sabbatsår i gymnasiet för att stå ut med den förbaskade skolan.

Ngũgĩ wa Thiong'o. Han borde fått Nobelpristagare i litteratur, skrev ofta om kulturell självständighet i det postkoloniala Afrika. Blev en av mina fem favoritförfattare redan innan han blev ett namn aktuellt för just Nobelpriset. Ngũgĩ wa Thiong'o, Mo Yan och Yasa Kemahl - tre stora berättare som skändligen gått Svenska Akademien förbi...

Claudia Cardinale. Ungdomens förälskelse kan man väl säga. Var bland annat med i ”Den rosa pantern” med Peter Sellers och i Federico Fellinis ”8½”. 

Nils Uddenberg. Docent i psykiatri och pratglad tänkare.. År 2003 fick han med Augustpriset för boken ”Idéer om livet”, vilket var ett bra val. En av dem som fått mig att sitta tyst och filosofera över livet och varför det är som det är.
 

Begravningar tenderar onekligen att bli en del av livet. Vänner och bekanta dör. Ibland bara hux flux. Ibland efter år av jävelskap. Per Gahrton dog för några år sedan när musklerna förtvinat men med hjärnan i trim. Ragnhild Pohanka hade det mindre eländigt innan hon lämnade. Miljöpartiets första språkrörspar är därmed borta. Jag efterträdde Per som språkrör i Miljöpartiet. Och Ragnhild var min första kvinnliga språkrörskollega. Efter min första omgång som språkrör efterträddes jag av Jan Axelsson, också han är död. Vi hade en hel del gemensamt förutom politiken: vi var båda djurgårdare och gillade samma musikstycken av Mahler.

I min kommande memoarbok ("Medan sanden rinner") skriver jag så här, apropå att livet har ett slut:

Jag observerar, när jag scannar sidorna med dödsannonser att en gammal partikamrat just avlidit. Inget kors i dödsannonsen. En båt. Funderar på vad jag skulle vilja ha. En maskros? Hade jag tagit farväl för drygt 20 år sedan – vilket då kändes nära förestående – så hade en maskros varit det självklara valet. Nu vore det inte lämpligt. Vare sig för maskrospartiet eller för mig. Rösta? Jo, det må vara en sak, men att ha med sig partisymbolen i graven känns som överkurs. Miljöpartiet av idag är dessutom ett annat parti än när jag var språkrör. Ett helt annat. I och för sig inget konstigt. Alla partier är andra än när jag var aktiv. Om jag tycker om det? Nej. Det kan förstås bero på nostalgi. Men jag tror mer på att det beror på vett. Humanism, säger en vän, som hävdar att humanismen begravts. Sans och måtta har begravts, svarar jag. Katten tittar på mig som om den ville säga: nostalgi, men du får bo kvar i mitt hus i alla fall.

 

Undrar om det inte ska bli en katt i dödsannonsen. Men det är nog lite sand kvar i timglasets övre behållare. Kul bild, det där med timglas, sa en god vän, och fortsatte: du kan vända på det så blir det undre det övre. Sorry, sa jag, när jag är död kan jag inte vända på någonting. Min gode vän tror på reinkarnation. Tanken på återfödelse är ganska skrämmande. I vart fall om återfödelsen skulle ske på den här planeten. Vi har ju ställt till det så förbannat. Det gäller inte bara miljön och klimatet utan också den förbannade krigskultur som ätit sig in i samhället. Exempel på det sistnämnda är att Försvarsmakten på en av sina Youtubekanaler musiksatt avskjutande av Pansarskott M86 med Ave Maria av Franz Schubert.

 

Nytt år nalkas. Det vore snopet att dö när våren är på väg, ska man dö, och det ska man ju, bör det ske i november. 

 

Jaha, det har var ju muntert. Men gåvan att få leva har ju ett pris. Bättre att vara tacksam för det förra än att vara sur på det senare. 

Decembererbjudande, tack till PostNord och Verbal

Några dagar kvar, sedan blir allt som vanligt, det vill säga dyrare än det borde vara...

 

Läs mer här.

Aldrig har jag åldrats så lite som i år...

 

Aldrig förr har jag i procent åldrats så lite som detta år! Jippi! Dessutom en hel månad kvar till jag fyller år. En månad då jag kommer att åldras mindre än någon annan månad rent procentuellt. Och det är ju procent som ska räknas. Inte minst i ekonomin och politiken. Fiffigt. När den rike och den fattige får 5% var i löneökning så anser sådana som hör hemma i Tidöfolket att det är rättvisa trots att lönegapet ökar. Undrar om Sverigedemokraternas låginkomsttagare begriper att de blir snuvade...

 

God annandag

 

En fantastisk version av en nästan magisk låt.

Tvår de sina händer på julottan?

Jag skäms varje gång jag hör berättelserna eller möter de som ska utvisas efter många år i Sverige, hur vi har mage att skicka ut mamman till ett land, pappan till ett annat och barnen  - med sitt svenska språk och svenska kompisar - till ett land och en kultur som är dem helt främmande. 

Jag skäms ännu mer för hur svenska regeringspolitiker uttrycker sin tillfredsställelse över det helvete de skapar för enskilda människor. Hur de berömmer sig själva för att vara så förbannat handlingskraftiga. Som vill tvinga lärare, sjuksköterskor och socialsekreterare att bli angivare - så vi hamnar i ett angivarsamhälle. 

Vi är på väg mot en  samhällsmodell som vi tidigare beskrivit som vedervärdig. 

Var finns socialliberalerna i Liberalerna?

Var finns de medkännande konservativa i Moderaterna?

Var finns de kristna i Kristdemokraterna?

Nog finns dom väl? Hur kan de låta det som nu sker få ske? Kanske många av dem går i julotta, tvår sina händrer i tystnad. 

För guds skull: va inte tysta! Stäng inte dörren.

Här ett kapitel ur  "Ett jävla tjat om fred":

Det var länge sedan. Jag var 16 år. Jag bodde i ett land där det blivit allt svårare att leva. 

Jag skäms varje gång jag hör berättelserna eller möter de som ska utvisas efter många år i Sverige, hur vi har mage att skicka ut mamman till ett land, pappan till ett annat och barnen  - med sitt svenska språk och svenska kompisar - till ett land och en kultur som är dem helt främmande. 

Jag skäms ännu mer för hur svenska regeringspolitiker uttrycker sin tillfredsställelse över det helvete de skapar för enskilda människor. Hur de berömmer sig själva för att vara så förbannat handlingskraftiga. Som vill tvinga lärare, sjuksköterskor och socialsekreterare att bli angivare - så vi hamnar i ett angivarsamhälle. 

Vi är på väg mot en  samhällsmodell som vi tidigare beskrivit som vedervärdig. 

Var finns socialliberalerna i Liberalerna?

Var finns de medkännande konservativa i Moderaterna?

Var finns de kristna i Kristdemokraterna?

Nog finns dom väl? Hur kan de låta det som nu sker få ske? Kanske många av dem går i julotta, tvår sina händrer i tystnad. För guds skull: va inte tysta! Stäng inte dörren.

När juldagsmorgon gryr.

Här ett kapitel ur "Ett jävla tjat om fred"

Bomber föll - sprängda ben, armar och bukar var periodvis del av någon sorts vansinnig vardag. 

Min lillasyster hade blivit av med benen, hamnade på ett ganska eländigt sjukhus, dog av infektioner. 

Min farsa hade för att överleva anslutit sig till jag vet inte vad. Jag hade blivit allt mer övertyga om att jag måste fly för att få ett liv värt att leva. 

En dag drog jag. För att klara flykten måste jag såväl stjäla som bedra. Det blir så när livet står på spel. Må jag bli förlåten.

Till slut hamnade jag i ett land där jag sökte asyl.

Jag fick stanna i väntan på beslut, fick tillgång till skola, försökte lära mig språket som lät så främmande. 

Jag gjorde så gott jag kunde. Spelade på mittfältet i ortens bästa fotbollslag. 

Bodde hos Svea och Henry. Svea var bibliotekarie och Henry jobbade på en bilverkstad. Deras son blev min halvbror och deras dotter fick mig att skratta när hon babblade om allt som hänt på förskolan.

Människor klädde sig annorlunda, gjorde andra saker, alla hade bil och bodde rymligt, till och med barnen hade egna rum. 

Så kom beslutet. Jag fick tillfälligt uppehållstillstånd.

Tillfälligt. Jag visste inte vad det betydde. Fick förklarat att det inte var permanent. Ett ord till att lära sig. 

Kanske skulle det kunna bli permanent. Någon annan gång. Om inte skulle jag skickas tillbaka. Tillfälligt betyder ångest.

Jag sov inte på nätterna, skolkade från skolan, var inte given i startelvan. Svea och Henry överklagade beslutet. 

Efter ett år fyllt av ångest fick jag förlängt tillfälligt uppehållstillstånd. Jag visste inte att tillfälligt betyder förtvivlan. 

Tappade lusten med skolan, tränade allt sämre och fick inte längre vara med i startelvan, det kröp oro i magen och jag fick allt oftare panikkänslor. Jag visste inte att tillfälligt betyder tortyr.

Jag hade lärt mig språket, fått vänner och nya ”föräldrar”, jobbade extra i bilverkstan och läste Pippi Långstrump för min ”lillasyster” som bubblade av skratt när uttalet ibland blev fel. 

”Tillfälligt” betyder ångest, förtvivlan, tortyr. Jag visste inte det. 

Undrade om de som bestämde över mitt liv visste det. Och om de visste: vad var de då för människor?

Jag blev vilsen. ”I pannkakan”, sa lillasyster. 

”I pannkakan?” frågade jag. 

”Ja, vilse i pannkakan säger pappa när jag inte vet vad jag ska göra…” 

”Okej”, sa jag. ”Jag är vilse i pannkakan…”

Så kom beslutet. Det tillfälliga var slut. Jag skulle utvisas. Efter fyra år. Jag hade fyllt tjugo. Jag var vilse i pannkakan. 

Utvisas till ett land jag inte känner. 

Det slog slint. Jag visste inte att tillfälligt betyder panik.

Så vaknade jag. I min egen säng. Tidig morgon. Solen sken på uthusets skorsten. Det luktade kaffe från köket.

Det var skönt att vakna, slippa mardrömmen. Den hade återkommit några gånger. Till och med som mardröm kändes den som tortyr.

Den där mardrömmen  återkommer. Ett par gånger i månaden. 

För allt fler i vårt land är det ingen mardröm. Utan verklighet. 

God jul

Akvarell: Lena Rosén Schlaug

Minsann, det blev pudrat med snö, granarna vita och spår av rådjur, hjort, hare, vildsvin och katt..

NI kommer inte undan Blue....

Absolut nödvändigt för att skölja bort julmusik som skvalar i radion, i affärer och på nätet... Inte en bjällra, inte ett klockspel, närvarande. Och ett gitarrfodral som trumma. Ha en fin helg!

 

Doft av gran och vört samt om en lurig jävel...

Granen är hämtad. Vi har en egen skogsdunge. Och granen var malplacerad under ek och bok. Nu står den i rummet vi kallar bibliotek av den enkla anledning att bokhyllor täcker två väggar. I övrigt ett piano och en kakelugnsvägg med kamin.

Det är högt i tak, trots att vi sänkte det när vi restaurerade och isolerade. Huset borde rivas, sa byggnadskunnig, innan vi köpte det 1998. Vi renoverade istället. Det tog några år. Sagoliden heter fastigheten som har sin historia som alla gamla hus. Gamla hus bör vördas. 

Gamla fönster, med kärnvirke, snart hundra år gamla, bör räddas från fönsterföretag som erbjuder moderna fönster med garanti i tio år. EU har krav som hotar gamla hållbara fönster och göder nytillverkning i uselt virke. 

Granen doftar gran. I köket doftar nybakat vörtbröd. Frost utanför fönstren  men ingen snö. Fjärden glittrar i morgonsolen. 

Ännu en jul väntar. Ett av barnbarnen förväntar sig en hinderbana på tomten. Efter frukost och besök på gymmet blir det till att bygga upp en. Kul. 

Även om ryggen muttrar, knäna suckar och årsringarna ger sig till känna så påstår hjärnan att jag är ung... 

Hjärnan är en lurig jävel när den är på det humöret.

Bord med tillräckligt många stolar

 

Tummen upp: Bord att sitta kring för att förhandla.

Tummen ner: Bord utan stolar för de som berörs.

Må tomten stå oss bi...

Det är djupt oroande. Inte bara att världen alltmer tycks styras av despoter. Antingen med kapital eller politik som plattform. De två som dominerar nu är Trump och Putin. Vilket är illa i sig. Men än värre är att Putin uppträder som en intellektuell jätte jämfört med västvärldens frontfigur Trump. 

Det är fan i mig rent skrämmande. Alldeles nyss höll Trump tal till nationen och Putin en många timmars lång direktsänd session där han svarade på allt mellan himmel (i vart fall komet) och jord (även bränd sådan). Skillnaden mellan de två despoterna var, som sagt, skrämmande. På många sätt. 

Vi i västvärlden har en frontfigur, som symboliserar det vi står för, som uppträder som en retorisk flåbuse med rasistiska undertoner och vulgär stil. Krigsherren i vårt östra grannland kan tala sammanhängande utan att bete sig åt som den Bondskurk han onekligen har likheter med i sak. Kolla bara utbombade hus i Ukraina. 

Trump är med som en maffialedare som spränger båtar på internationellt vatten, kallar somalier för skräp och nickar bifall när Natos generalsekreterare kallar honom pappa. 

En sån jävla värld! Allt pimpat med en svensk statsminister som bockar och bugar för Erdoğan, vill spärra in trettonåringar i fängelse och lagt ut palmblad på vägen där Åkesson vandrar fram.

Må tomten stå oss bi. 

Stopp för vargjakt i vinter... Vill Jägarnas Riksförbund utarma demokratin?

 ”Vi är fast i en juridisk krumbukt där enskilda högljudda intresseorganisationer tillåts att obstruera demokratiska beslut”, säger Jens Gustafson, riksviltvårdskonsulent på Jägarnas Riksförbund i Ekot

Nej, det är inte högljudda intresseorganisationer som obstruerat. Det är domstol. Förvaltningsrätten. Det Jägarnas Riksförbunds Jens Gustavsson menar är uppenbarligen att domstolar inte ska vara fristående från den politiska makten. Märkligt, för det är nämligen ett av kriterierna för demokratin. 

I  en demokrati garanteras medborgarnas fri- och rättigheter (yttrande-, mötes-, föreningsfrihet etc.) genom grundlagar, och oberoende domstolar säkerställer att makten utövas rättssäkert och utan politisk inblandning. 

Att vargen är ett hot för jakthundar brukar framföras av jägare. Men jägarna själva kommer nog även i fortsättningen att vara ett större hot mot sina hundar. När jag kollade för några år sedan hade försäkringsbolaget Agria under de senaste 13 åren betalat ut ersättning för 154 hundar som skadats eller dödats av varg. Samtidigt betalade man ut ersättning för 252 hundar som vådaskjutits av jägare. Under de senaste 13 åren har över 13000  hundar dödats eller allvarligt skadats i trafiken, enligt samma försäkringsbolag. 

"Hellre tillväxt än funktionellt värde"

Artikel HÄR.

Så har det då utretts. Vi kastar och förstör sådant som är funktionellt för 600 miljarder kronor årligen. Det handlar om överkonsumtion och kortlivade produkter. Vilket idén om tillväxt stimulerar. 

Vi hör det från såväl stats- och finansministern som oppositionsledaren: "Konsumera mer så hjulen snurrar fortare". 

Logiskt... Vi har ju en tillväxtekonomi istället för en realekonomi. 

Ju mer naturresurser vi mal ner ju rikare blir vi...