Längtar efter att få längta

Nu blir det nostalgi. Jag saknar att vandra Dalagatan ner mot Norra Bantorget på väg mot Åhléns för att bläddra bland skivorna och hitta den nyutgivna som jag längtat efter så länge. Känslan av att hålla i konvolutet, läsa på dess baksida, inhandla den för 33 kr, vandra genom stan tillbaka till Dalagatan 40. 

Ta trapporna upp, öppna dörren, ta av skorna, gå in i rummet, känna doften av konvolutet, dra ut innerfodralet, dra ut skivan, försiktigt lägga den på skivtallriken, låta nålen stillsamt sänka sig mot spåren, höra det lilla, lilla knastret och sedan… musiken. Låt efter låt i ett sammanhang, vända på skivan och göra om proceduren. Sitta ner, lyssna, njuta, fundera, fokuserad, låta det ta den tid det tar.

Nostalgisk saknad. Längtan efter att få längta, längtan efter hela den långdragna processen. 

Visst självförakt kryper in i mig när jag numera trycker på en knapp på datorn och tillgängligheten får mig att trycka vidare så fort det inte faller mig i smaken. Tillgången till miljoner låtar gör mig rastlös, de snabba knapptryckens förbannelse.

Det är naturligtvis fantastiskt att kunna krypa in i den där mångfalden med dess alla möjligheter att stilla nyfikenhet och göra individuella blandband utan minsta arbete. Men. Allt bara fladdrar förbi, nästan allt blir till någon sorts hissmusik som lever en kort stund innan flödet drar vidare. Det finns ingen tid för längtan, allt bara finns ett knapptryck bort. Helt fantastiskt och alldeles jävligt.

Vi lever dessutom i informationssamhället där information flödar utan att ge så mycket mer än ytlighet. 

Alla dessa bilder som samlas i hårddiskarna – vet inte om det egentligen gör att minnen samlas bättre än när filmrullen bestod av 36 bilder som måste hushållas med.

Orden rasslar ner på skärmen, skriver snabbt, blir det fel är det bara att stryka ut, ta om. Orden flödar. Minns hur det var att skriva mitt första bokmanus. Skrivmaskin. Varje ord måste förberedas i hjärnan, att sudda ut eller ändra sig var förknippat med merarbete. 

Att skriva en bok idag kräver inte mycket, det är allt annat än det hantverk som krävde något av sin författare. Jag läser mitt första manus, det blev refuserat av bokförlag, de tog sig alla tid att vänligt förklara varför de inte ville eller kunde ge ut det. Även avslag redovisades med respekt.

Jag kan inte värja mig, därav unset av bitterhet och visst självförakt. Jag samlar mig, går upp på vinden, sätter mig med skivbacken, känner doften av konvoluten och känner längtan till att få längta. 

Hur i h-e kunde Putin få sån makt?

SVT sände 2016 en egen dokumetär med titeln Att skapa en Putin. Den är tyvärr inte längre kvar på SVT-PLAY men finns på Youtube. 

Dokumentären är grundläggande utbildning för var och en -  såväl till höger som vänster och allt däremellan -  som vill förstå istället för att leva sitt debattliv i flosklernas rike. Oavsett om flosklerna levereras av ryska troll eller av de gängse tyckarna på ledarsidor och debattprogram i radio och teve. 

Se dokumentären!

Och så kom snö

 

Gott nytt år!

Länge leve biologisk mångfald och insikten om att jorden inte bara är människans.

Tack för i år, för att ni läst och följt bloggen och/eller till exempel Facebook.

Som mest detta år, det var häromdagen, var ni 193 000 på FB och 20 000 på bloggen. Det var detta inlägg.

Om siffrorna stämmer är bäst att tillägga. Det är kanske som med vinstsyftande skolor... glädjebetyg.

Hoppas på ett år till. Och önskar er alla ett gott nytt år. 

Med, för att citera Elin Wägner,  fred på Jorden, fred med jorden och fred med oss själva.

Än en gång: tack för att ni följer!

Bostad som finansiellt instrument...

I svensk bostadspolitik är begrepp som "marknad", "spekulation", "bostadskarriär" centrala. Trött på det.

Boende skall inte vara ett instrument för spekulation. Om vi kan vara överens om det tydliggörs skillnaden mellan bostad och finansiella instrument. 

Det finns många exempel på praktisk hantering av bostadspolitik vars enda syfte är att människor skall kunna bo. 

I ganska konservativa Österrike – för att ta ett exempel som väl alltid retar någon – kan man i Wien hyra en lägenhet för hälften av kostnaden i Stockholm. Vilket SVT uppmärksammade häromdagen utan att riktigt förklara. Så här är det:

Det finns nåt som heter allmännytta. Allmännytta. Ett vackert ord. Nytta för allmänheten. 

Allmänheten betyder – om man nu dristar sig att, efter allt som hänt, lita till Svenska Akademien och dess ordböcker – »alla medborgare i ett samhälle«. Ett ord som verkligen borde kännas varmt i hjärtat för alla som identifierar sig som gröna, socialliberaler, socialister och till och med konservativa. Egentligen. Om de bara rensar ut de marknadsliberala, nyliberala tankefigurer som i mer eller mindre stor omfattning nästlat sig in i hjärnans mest primitiva områden varifrån de idkar krigföring mot sans och måtta. 

Att hyrorna i Wien är så låga som hälften av vad som gäller i Stockholm beror såväl på offentlig subventionering som att kommunen samarbetar med allmännyttiga byggföreningar som återinvesterar sina vinster i nytt bostadsbyggande.

I svensk dumkontext – sådan som råder i partiledardebatter – skulle nog hävdas att inte en enda bostad skulle byggas om vinster skulle återinvesteras istället för att delas ut. På samma sätt som det med emfas hävdas att inga friskolor skulle finnas om inte ägarna fick ta ut vinsten istället för att återinvestera. Den svenska debatten vad gäller människors drivkrafter pågår som om världen i övrigt inte finns.

Hur som helst: Wiens recept för bostäder bygger på idén om samhälle, inte särhälle. Idén är att subventionerade lägenheter inte ska vara till enbart för låginkomsttagare. Så i den österrikiska huvudstaden är det 60 procent av befolkningen som bor i sådana bostäder. 

Det innebär att ingen ser ner på den andre. För där bor både lagerarbetaren, den asylsökande och professorn i nationalekonomi. Systemet har inneburit att Wien är en av Europas minst segregerade huvudstäder.

Subventionerna kostar förstås. Hela 0,9 procent av BNP. Låter det förfärande mycket? Betänk då att det är en lägre kostnad än vad majoriteten av länderna i EU har för sina bostadspolitiska system och att Konjunkturinstitutet prognostiserat att de svenska ränteavdragen kommer att kosta staten över 60 miljarder kronor. I Wien går subventionen till de många, i Stockholm mest till de välbemedlade.

Begrepp som bostadskarriär är inte så vanligt i Österrike. Istället för att jaga plats i bostadshierarkin och flyttkarusellen väljer många att skaffa sig ett långsiktigt hem, bli en del av kvarteren, ha sina barn i närmsta skola, rota sig så länge rötterna ger näring. Det sistnämnda kan nog kallas konservatism, subventioneringen kan nog kallas socialism och att systemet är utformat så att professorn inte skall se ner på lagerarbetaren kan väl betraktas som ganska socialliberalt. 

Men inget, absolut inget, är marknadsliberalt.

Men kötiden då? Tja i detta konservativt-socialistiskt-socialliberala system står man i kö cirkus två år. I Wien alltså, som inte är vilken småstad som helst. Stan växer så det knakar, skriver SvD och konstaterar lite uppgivet att staden rankas som världens mest attraktiva storstad då det gäller livskvalitet. Om det kan jag i och för sig ha synpunkter. Men intressant är det. Inte minst för den som bedövats av den svenska debatten med sin marknadsliberala förnumstighet.

Wiens planeringschef meddelar: »Boende är en mänsklig rättighet. Det är inget som ska vara föremål för spekulation«. Det finns således alternativ till den enorma privatiseringsvåg som gått över städer som Stockholm, Peking och Moskva. Borde vi inte ta det som intäkt för en fundering kring det här med bostadspolitik som blivit alltmer marknadsfundamentalistisk och därmed än mer lik bostadspolitiken i städer som Moskva och Peking.

Det har gått så långt att det blivit vanligare att tala om »bostadskarriär« än om »här känner jag mig hemma«. Det är illa, förbannat illa, för vi ramlar in i ett marknadsekonomiskt grundat tänkande där begreppet »karriär« nästlat sig in som ett sorts huvudnummer i något så basalt som boendet. 

Det är inte en mänsklig rättighet att tjäna pengar på sin bostad, det är en mänsklig rätt att ha tillgång till en sådan. Kalla det medborgarideal snarare än marknadsideal eller socialism. 

Medborgarideal har – det är i vart fall min övertygelse – störst möjlighet att växa till normalitet i en blandekonomi. Riktigt bra kan det bli i en socialekologisk blandekonomi där vi människor faktiskt – av själva systemet – betraktas som biologiska, sociala och kulturella varelser. Inte i första hand som ekonomiska varelser som skall vara till nytta för systemet och därför skall ägna oss mer åt inbördes kamp än åt inbördes hjälp.

(Ovan har jag helt enkelt citerat kapitlet Medborgarperspektiv ur min bok "Vad ska vi ha samhället till?". Kapitlet handlar om hur boende, skola, vård och rättssystem behandlas.)

Mer om boken finns här.

Saknar allt fler...

Ett gäng kända figurer, som jag av olika anledningar uppskattat, har dött under året. Några jag har goda minnen av:

Marianne Faithfull. Mick Jagger och Keith Richards skrev låten As tears go by för henne och den spelades hemma så många gånger, i så olika sammanhang, att skivan blev utnött. Mest spelades den i mitt barndomshem under det år då jag fick ett så kallat sabbatsår i gymnasiet för att stå ut med den förbaskade skolan.

Ngũgĩ wa Thiong'o. Han borde fått Nobelpristagare i litteratur, skrev ofta om kulturell självständighet i det postkoloniala Afrika. Blev en av mina tre favoritförfattare redan innan han blev ett namn aktuellt för just Nobelpriset. Ngũgĩ wa Thiong'o, Mo Yan och Yasa Kemahl - tre stora berättare.

Claudia Cardinale. Ungdomens förälskelse kan man väl säga. Var bland annat med i ”Den rosa pantern” med Peter Sellers och i Federico Fellinis ”8½”. 

Nils Uddenberg. Docent i psykiatri och pratglad tänkare.. År 2003 fick han Augustpriset för boken ”Idéer om livet”, vilket var ett bra val. En av dem som fått mig att sitta tyst och filosofera över livet och varför det är som det är.
 

Begravningar tenderar onekligen att bli en del av livet. Vänner och bekanta dör. Ibland bara hux flux. Ibland efter år av jävelskap. Per Gahrton dog för några år sedan när musklerna förtvinat men med hjärnan i trim. Ragnhild Pohanka hade det mindre eländigt innan hon lämnade. Miljöpartiets första språkrörspar är därmed borta. Jag efterträdde Per som språkrör i Miljöpartiet. Och Ragnhild var min första kvinnliga språkrörskollega. Efter min första omgång som språkrör efterträddes jag av Jan Axelsson, också han är död. Vi hade en hel del gemensamt förutom politiken: vi var båda djurgårdare och gillade samma musikstycken av Mahler.

I min kommande memoarbok ("Medan sanden rinner") skriver jag så här, apropå att livet har ett slut:

Jag observerar, när jag scannar sidorna med dödsannonser att en gammal partikamrat just avlidit. Inget kors i dödsannonsen. En båt. Funderar på vad jag skulle vilja ha. En maskros? Hade jag tagit farväl för drygt 20 år sedan – vilket då kändes nära förestående – så hade en maskros varit det självklara valet. Nu vore det inte lämpligt. Vare sig för maskrospartiet eller för mig. Rösta? Jo, det må vara en sak, men att ha med sig partisymbolen i graven känns som överkurs. Miljöpartiet av idag är dessutom ett annat parti än när jag var språkrör. Ett helt annat. I och för sig inget konstigt. Alla partier är andra än när jag var aktiv. Om jag tycker om det? Nej. Det kan förstås bero på nostalgi. Men jag tror mer på att det beror på vett. Humanism, säger en vän, som hävdar att humanismen begravts. Sans och måtta har begravts, svarar jag. Katten tittar på mig som om den ville säga: nostalgi, men du får bo kvar i mitt hus i alla fall.

 

Undrar om det inte ska bli en katt i dödsannonsen. Men det är nog lite sand kvar i timglasets övre behållare. Kul bild, det där med timglas, sa en god vän, och fortsatte: du kan vända på det så blir det undre det övre. Sorry, sa jag, när jag är död kan jag inte vända på någonting. Min gode vän tror på reinkarnation. Tanken på återfödelse är ganska skrämmande. I vart fall om återfödelsen skulle ske på den här planeten. Vi har ju ställt till det så förbannat. Det gäller inte bara miljön och klimatet utan också den förbannade krigskultur som ätit sig in i samhället. Exempel på det sistnämnda är att Försvarsmakten på en av sina Youtubekanaler musiksatt avskjutande av Pansarskott M86 med Ave Maria av Franz Schubert.

 

Nytt år nalkas. Det vore snopet att dö när våren är på väg, ska man dö, och det ska man ju, bör det ske i november. 

 

Jaha, det här var ju muntert. Men gåvan att få leva har ett pris. Bättre att vara tacksam för det förra än att vara sur på det senare. 

Decembererbjudande, tack till PostNord och Verbal

Några dagar kvar, sedan blir allt som vanligt, det vill säga dyrare än det borde vara...

 

Läs mer här.

Aldrig har jag åldrats så lite som i år...

 

Aldrig förr har jag i procent åldrats så lite som detta år! Jippi! Dessutom en hel månad kvar till jag fyller år. En månad då jag kommer att åldras mindre än någon annan månad rent procentuellt. Och det är ju procent som ska räknas. Inte minst i ekonomin och politiken. Fiffigt. När den rike och den fattige får 5% var i löneökning så anser sådana som hör hemma i Tidöfolket att det är rättvisa trots att lönegapet ökar. Undrar om Sverigedemokraternas låginkomsttagare begriper att de blir snuvade...

 

God annandag

 

En fantastisk version av en nästan magisk låt.

Tvår de sina händer på julottan?

Jag skäms varje gång jag hör berättelserna eller möter de som ska utvisas efter många år i Sverige, hur vi har mage att skicka ut mamman till ett land, pappan till ett annat och barnen  - med sitt svenska språk och svenska kompisar - till ett land och en kultur som är dem helt främmande. 

Jag skäms ännu mer för hur svenska regeringspolitiker uttrycker sin tillfredsställelse över det helvete de skapar för enskilda människor. Hur de berömmer sig själva för att vara så förbannat handlingskraftiga. Som vill tvinga lärare, sjuksköterskor och socialsekreterare att bli angivare - så vi hamnar i ett angivarsamhälle. 

Vi är på väg mot en  samhällsmodell som vi tidigare beskrivit som vedervärdig. 

Var finns socialliberalerna i Liberalerna?

Var finns de medkännande konservativa i Moderaterna?

Var finns de kristna i Kristdemokraterna?

Nog finns dom väl? Hur kan de låta det som nu sker få ske? Kanske många av dem går i julotta, tvår sina händrer i tystnad. 

För guds skull: va inte tysta! Stäng inte dörren.

Här ett kapitel ur  "Ett jävla tjat om fred":

Det var länge sedan. Jag var 16 år. Jag bodde i ett land där det blivit allt svårare att leva. 

Jag skäms varje gång jag hör berättelserna eller möter de som ska utvisas efter många år i Sverige, hur vi har mage att skicka ut mamman till ett land, pappan till ett annat och barnen  - med sitt svenska språk och svenska kompisar - till ett land och en kultur som är dem helt främmande. 

Jag skäms ännu mer för hur svenska regeringspolitiker uttrycker sin tillfredsställelse över det helvete de skapar för enskilda människor. Hur de berömmer sig själva för att vara så förbannat handlingskraftiga. Som vill tvinga lärare, sjuksköterskor och socialsekreterare att bli angivare - så vi hamnar i ett angivarsamhälle. 

Vi är på väg mot en  samhällsmodell som vi tidigare beskrivit som vedervärdig. 

Var finns socialliberalerna i Liberalerna?

Var finns de medkännande konservativa i Moderaterna?

Var finns de kristna i Kristdemokraterna?

Nog finns dom väl? Hur kan de låta det som nu sker få ske? Kanske många av dem går i julotta, tvår sina händrer i tystnad. För guds skull: va inte tysta! Stäng inte dörren.

När juldagsmorgon gryr.

Här ett kapitel ur "Ett jävla tjat om fred"

Bomber föll - sprängda ben, armar och bukar var periodvis del av någon sorts vansinnig vardag. 

Min lillasyster hade blivit av med benen, hamnade på ett ganska eländigt sjukhus, dog av infektioner. 

Min farsa hade för att överleva anslutit sig till jag vet inte vad. Jag hade blivit allt mer övertyga om att jag måste fly för att få ett liv värt att leva. 

En dag drog jag. För att klara flykten måste jag såväl stjäla som bedra. Det blir så när livet står på spel. Må jag bli förlåten.

Till slut hamnade jag i ett land där jag sökte asyl.

Jag fick stanna i väntan på beslut, fick tillgång till skola, försökte lära mig språket som lät så främmande. 

Jag gjorde så gott jag kunde. Spelade på mittfältet i ortens bästa fotbollslag. 

Bodde hos Svea och Henry. Svea var bibliotekarie och Henry jobbade på en bilverkstad. Deras son blev min halvbror och deras dotter fick mig att skratta när hon babblade om allt som hänt på förskolan.

Människor klädde sig annorlunda, gjorde andra saker, alla hade bil och bodde rymligt, till och med barnen hade egna rum. 

Så kom beslutet. Jag fick tillfälligt uppehållstillstånd.

Tillfälligt. Jag visste inte vad det betydde. Fick förklarat att det inte var permanent. Ett ord till att lära sig. 

Kanske skulle det kunna bli permanent. Någon annan gång. Om inte skulle jag skickas tillbaka. Tillfälligt betyder ångest.

Jag sov inte på nätterna, skolkade från skolan, var inte given i startelvan. Svea och Henry överklagade beslutet. 

Efter ett år fyllt av ångest fick jag förlängt tillfälligt uppehållstillstånd. Jag visste inte att tillfälligt betyder förtvivlan. 

Tappade lusten med skolan, tränade allt sämre och fick inte längre vara med i startelvan, det kröp oro i magen och jag fick allt oftare panikkänslor. Jag visste inte att tillfälligt betyder tortyr.

Jag hade lärt mig språket, fått vänner och nya ”föräldrar”, jobbade extra i bilverkstan och läste Pippi Långstrump för min ”lillasyster” som bubblade av skratt när uttalet ibland blev fel. 

”Tillfälligt” betyder ångest, förtvivlan, tortyr. Jag visste inte det. 

Undrade om de som bestämde över mitt liv visste det. Och om de visste: vad var de då för människor?

Jag blev vilsen. ”I pannkakan”, sa lillasyster. 

”I pannkakan?” frågade jag. 

”Ja, vilse i pannkakan säger pappa när jag inte vet vad jag ska göra…” 

”Okej”, sa jag. ”Jag är vilse i pannkakan…”

Så kom beslutet. Det tillfälliga var slut. Jag skulle utvisas. Efter fyra år. Jag hade fyllt tjugo. Jag var vilse i pannkakan. 

Utvisas till ett land jag inte känner. 

Det slog slint. Jag visste inte att tillfälligt betyder panik.

Så vaknade jag. I min egen säng. Tidig morgon. Solen sken på uthusets skorsten. Det luktade kaffe från köket.

Det var skönt att vakna, slippa mardrömmen. Den hade återkommit några gånger. Till och med som mardröm kändes den som tortyr.

Den där mardrömmen  återkommer. Ett par gånger i månaden. 

För allt fler i vårt land är det ingen mardröm. Utan verklighet. 

God jul

Akvarell: Lena Rosén Schlaug

Minsann, det blev pudrat med snö, granarna vita och spår av rådjur, hjort, hare, vildsvin och katt..

NI kommer inte undan Blue....

Absolut nödvändigt för att skölja bort julmusik som skvalar i radion, i affärer och på nätet... Inte en bjällra, inte ett klockspel, närvarande. Och ett gitarrfodral som trumma. Ha en fin helg!

 

Doft av gran och vört samt om en lurig jävel...

Granen är hämtad. Vi har en egen skogsdunge. Och granen var malplacerad under ek och bok. Nu står den i rummet vi kallar bibliotek av den enkla anledning att bokhyllor täcker två väggar. I övrigt ett piano och en kakelugnsvägg med kamin.

Det är högt i tak, trots att vi sänkte det när vi restaurerade och isolerade. Huset borde rivas, sa byggnadskunnig, innan vi köpte det 1998. Vi renoverade istället. Det tog några år. Sagoliden heter fastigheten som har sin historia som alla gamla hus. Gamla hus bör vördas. 

Gamla fönster, med kärnvirke, snart hundra år gamla, bör räddas från fönsterföretag som erbjuder moderna fönster med garanti i tio år. EU har krav som hotar gamla hållbara fönster och göder nytillverkning i uselt virke. 

Granen doftar gran. I köket doftar nybakat vörtbröd. Frost utanför fönstren  men ingen snö. Fjärden glittrar i morgonsolen. 

Ännu en jul väntar. Ett av barnbarnen förväntar sig en hinderbana på tomten. Efter frukost och besök på gymmet blir det till att bygga upp en. Kul. 

Även om ryggen muttrar, knäna suckar och årsringarna ger sig till känna så påstår hjärnan att jag är ung... 

Hjärnan är en lurig jävel när den är på det humöret.

Bord med tillräckligt många stolar

 

Tummen upp: Bord att sitta kring för att förhandla.

Tummen ner: Bord utan stolar för de som berörs.