Om att recensera i tiden...

 

Det har kommit ut en balanserad bok som retar gallfeber på de som tagit sig rollen som recensenter i tiden. De där recensenterna tycks inte kunna läsa, inte vilja se vad där står utan använda recensionen i retoriskt syfte. 

Även de som vanligen besitter läskunskap – som till exempel Göran Rosenberg – ägnar sig åt medvetna missförstånd för att göra recensionen till en anklagelseakt.

 

Boken, som heter Illusionen om den amerikanska freden, är skriven av Frida Stranne och Trita Parsi. Författarna har inget till övers för det ryska militära kriget i Ukraina, det finns inte ett uns av försvar för Putins agerande. 

 

Men det är tydligen alltför hemskt att försöka sätta in utvecklingen i ett större sammanhang – inte för att försvara men för att förklara. En hygglig vetenskaplig metod…

 

Varför blev det så här i den svenska debatten? Kanske kan rädsla förklara. Inte främst rädsla för Ryssland utan för att bli anklagad för att gå Kremls ärenden. Det hela sjösattes i mer burdus form av den tidigare försvarsministern, Peter Hultqvist, i ett tal i Sälen redan 2017... LÄS HELA HÄR.

"Läktarkultur" till för vem?

Spelarnas ansvar. Hur ser det ut? Efter kaoset under matchen mellan Djurgården och AIK hukade AIK:s
spelare istället för att klart och tydligt ta avstånd från de idioter som bar sig åt. Kanske är spelarna rädda för sina supporter, kanske är dom bara dumma i huvudet eller tror att de är lojala mot sina "supporter" när de inte skäller ut huliganerna. 

Så var har spelarna för ansvar? Massor! Självfallet skulle de gått till läktaren och uppmanat de maskerade att lägga av. De maskerade hade inte dragit sig tillbaka, men den tysta majoriteten som lealöst såg på hade i alla fall fått sig en tankeställare. Istället uttryckte spelarna förståelse! Så om ens lag förlorar en match, får några röda kort, ligger risigt till i serien så ska man ha förståelse för huliganer... Det är ju helt sjukt.

Det är ohyggligt svårt att hitta de som ställde till det, även om det filmats en hel del, för att på så sätt få dem ställda inför domstol, bli fråntagna rätten att gå på matcher. Om det nu inte lyckas så är det bara den otrevliga modellen som måste få gälla och som i det här fallet hade lett till att AIK fått miljonböter och fått spela sina hemmamatcher utan sin publik. Det ska fan i mig svida i skinnet på klubbarna - så de som håller på begriper att de skadar sin egen klubb, att spelarna begriper att de ska reagera, att klubbledningen fattar att de inte ska smyga i korridorerna.

Det tillhör "läktarkulturen" att ett tiotal personer ska bränna av bengaler, men för vem är det till? Deras egna höga nöje? För att skapa stämning? - hur nu rök som ibland medför att matcher måste avbrytas, tevepublik inte ser bollen och lockar till kastande av skiten kan skapa stämning.

Stryparsamhället

Där kom det. Begreppet. Uttrycket. Det perfekta ordet för vad som sker. "Stryparsamhället". Samhällsmodellen som är så "effektiv" att det inte finns luft i systemet. Stryparsamhället.

Lite sur är jag allt för att jag inte kom på begreppet själv. Det är ju så självklart. Att få läsa det på DN:s ledarsida - om än inte skrivet av en ledarskribent utan av en krönikör - var förstås lite överraskande. 

Krönikören - Andrew Walden - skriver efter att efterlyst en ny förening med ett gammalt namn: "Skattebetalarnas förening":

"Vi skattebetalare vill inte se fler skattesänkningar och åtstramningar. Vi vill inte känna new public management-monstret härja som en binnikemask i samhällskroppen. Vi vill inte ha mer pengar i plånboken.

Det vill vi visst, utbrister någon omodernt stämd yngling från Handels med slipsen knuten runt huvudet.

Nej det vill vi inte, svarar den nya skattebetalarföreningen bestämt eftersom den tänker unna sig samma frihet som den gamla att tala som ett vi.

Vi skattebetalare är trötta på historier om sjuksköterskor och lärare som inte hinner äta, vi vill inte vara medskyldiga till att barnmorskor och hemtjänstbiträden aktar sig för att dricka vätska eftersom de inte har tid att kissa.

Vi skattebetalare vill inte att elev- och lärarassistenter sägs upp av makthavare som samtidigt febrar om vikten av trygghet och studiero i klassrummen.

Och vi vill inte att en (1) skolkurator ska ansvara för 2000 elever medan regeringen planerar för ännu en skattesänkning som ska riva upp ännu ett hål i det gemensamma för att individen ska få några hundringar som möjligen räcker till biljetten när artisteliten samlas på Avicii Arena för ännu en stödgala som ska rikta ljuset mot ungas psykiska ohälsa. Vi vill inte höra fler skrik ut i rymden.

Vad är det för jävla skitsamhälle vi bygger? Eller snarare slipar oss ner till, stående i en sörja av de offentliganställdas benmjöl. Och hur fan är det möjligt när alla politiska partier säger sig värna välfärden?"

Temat är detsamma som i min senaste bok, men jag var inte smart nog att hitta begreppet för det samhälle vi är på väg att bygga: Stryparsamhället.

Jag bockar och bugar inför Andrev Walden. Även om jag inte delar hans uppfattning om att just cigaretten och rökrummet var en symbol för ett samhälle som inte strypts på grund av effektivisering. Dessvärre har många däremot strypts i bemärkelsen inte kunnat andas när KOL hunnit ifatt dem.

László Gönczi

Min första konstiga tanke när jag hörde att László Gönczi har gått bort var: Va, László kan inte dö.

Det är några som jag lärde känna i Miljöpartiet som verkligen fastnade i hjärtat. László var en sån. Dessutom var han, under mina år som språkrör, en ideologisk fyr som stillsamt och lugnt påminde om riktningen när det stormade på det internpolitiska havet. En fyr. Med stadigt grönt ljus. 

För några år sedan (2019) skrev jag ett blogginlägg om MP och ideologi:

"En som på ett klart och tydligt ideologiskt sätt drivit frågor, har länge varit Laszlo Gönczi. Man kan tycka olika saker om denne vildvuxne man, men han tillför värderingar och tankar som är nödvändiga för ett grönt parti som vill förbli ett grönt alternativ även när det vuxit ur puberteten. Han var ibland kritisk till sådant jag stod för, men i det mesta stod jag på hans sida - särskilt i en tid när det inom riksdagsgrupper börjde finnas tendenser att uppfatta trovärdighet som något man ska vinna hos etablissemanget, i stället för hos de radikala krafter som ändå är en förutsättning för den nödvändiga gröna samhällsrevolutionen."

Slut citat.

László föddes i Budapest år 1945. Flyttade till Sverige 1956, var fil.dr i kärnfysik och blev "grönavågare" - kunde jordbruka med häst. Var några år ordförande i Folkkampanjen mot Kärnkraft/Kärnvapen och förstås aktiv i MP Ljusdal och flera år i MP:s partistyrelse. Han dog under en skogspromenad.

Hur en MP-kongress utan  László ser ut är sådant jag har lite svårt att föreställa mig.

Att han inte finns längre känns konstigt. Det är nåt fel helt enkelt. Kan vi inte få det ogjort?

Våroffensiv låter poetiskt...

 Skriver i veckans ledare:

Döda och lemlästade soldater sorteras i en kolumn. Civila i en annan. Flest är soldaterna som dör, vilket på något sätt ska utgöra förmildrande omständighet.

Ingen tycks bry sig om att de där soldaterna alldeles nyss var civila. Farsor, söner, bröder, grannar. Som ville leva sina liv. Som kläddes i uniform och blev soldater och kunde sorteras in i en mindre känslig kolumn.

Lik. Som nyss levt sina liv i Ukraina och Ryssland. Många, förfärande många, formellt eller informellt tvingade in i uniform. Män beordras i Ryssland. Män får inte lämna Ukraina. Ikläds uniform. Och kan efter att fått underlivet, skallen eller något annat bortsprängt sorteras in i kolumnen för döda soldater. Det känns mindre ohyggligt att soldater dör än att civila dör. 

I svensk tv står en uniformsklädd man – expert på krig – och talar som om doften av ruttnade kött inte fanns utan bara siffror.

Läs hela här.

Funderingar när rynkorna blir fler

 

Tidig morgon. Fjärden ligger still, skogen bakom huset är bekymmersamt tyst. Tomatplantorna växer, vitlöken står stolt, ärtorna börjar snart klänga.

Så det blev en vår till. Det är väl så man kan tänka när man närmar sig sjuttiofem år och rynka läggs till rynka.

 

När jag fyllde 65, för mer än nio år sedan, föreläste jag några gånger för kulturföreningar under rubriken ”Får jag be om några rynkor till?” Syftande på att livet har sina ljusa sidor även som äldre och att det gärna får hinna bli fler rynkor innan kistlocket skruvas fast.  Berättade om livet som det blev och varför det blev som det blev. Och inte som det var planerat.

 

Rabatterna i trädgården är rensade, grusgångarna likaså. Döda grenar bortsågade, vinrankorna klippta, veden kluven. Sånt gick fort i unga dar. Nu får det ta den tid det tar. Bara för att det finns tid. 

 

Idén att kunna spara tid genom att jobba undan fort är fånig. På vilket konto sätts den tiden in? Och när kan den tas ut? När liemannen knackar på axeln så är det ingen idé att motsätta sig genom att hävda att det finns sparad tid på kontot. 

 

Än så länge knackar han inte, men kan komma smygande bakifrån så det är svårt att veta...

 

Människor jag känt länge dör. Plötsligt finns de inte. Det är i sig en märklig känsla. 

 

Känns det förresten nåt när man inte finns? Skulle inte tro det. Som troende ateist känner jag mig nöjd med det som varit och är. Vilken tur att blivit född, uppväxt i ett land utan krig, med mat på bordet och rätten att säga det som bör sägas.

 

När jag bar upp pelargonerna från källaren tänkte jag att det kanske är sista gången. Varje vår numera undrar jag vem det blir som bär ner dem till hösten. Det är ju så att en gång blir den sista för min del. En gång är alltid den sista. Men man kan ju alltid be om några rynkor till innan den dagen kommer...

Be i betydelsen önska eller hoppas på.

 

Ett paddeltag blir det sista, ett årtag det sista, ett simtag det sista. En gång är den sista att se sin älskades ögon. Sånt är avtalet. Vi föds under förutsättning att vi också ska lämna livet. Svårare än så är det inte. Inte lättare heller.

 

Tänk om vi alla verkligen kunde ta in att vi bara har en utmätt tid, ett kort ögonblick, att leva på den här fantastiska planeten som svävar i det obegripliga mysterium som är kosmos. 

 

Om vi kunde ta vara på tiden. Se det stora i det lilla, se det naiva i det uppblåsta, samla ögonblick som gör oss till stora berättare den dag vår utmätta tid är till ända. 

 

Snart är det fullskalig sommar här hemma igen... Vem vet, det kanske kan bli en riktigt bra sommar. Med rosdoft, öppna fönster och en och annan lom som meddelar sin närvaro nere på fjärden. Fint.

Så får jag be om några rynkor till... 

 

Och gärna några skratt, några glas kylskåpskallt vin, något bra att läsa, några texter att skriva, några paddelturer, några kramar att få och ge. Vem vet kanske blir man åttio eller mer. Det vore ju snopet att falla av pinn innan hustrun är pensionär och den fria tiden kan delas. 

Fri tid. Det är något vackert med det.

Raska på att döda

Nu jävlar. Nu finns vi på kartan. Raska kulsprutor. Raska på att döda lite hipp som happ. På upp till en
kilometers avstånd, slipper förstås se ögonen på de genomborrade.

Lite modernt. För vårt stolta försvar. Kostnad 300 miljoner kronor. Tillverkade i USA av Dillon Aero. Hej och hå.

Snart i handen på varje kriminell... det brukar bli så med militära vapen efter ett tag.

Green Hill Orchestra - Katrineholm på lördag

Lördag 19.00. Katrineholm. Tallåsaulan. 
Green Hill Orchestra med de den stora rösten Virginia Pihlblad och magnifike Rikard Flink - allt inspirerat av den eminente Göran Dahlqvist. Och gissa vem som också kommer att dyka upp på scenen... :-)

Det kommer att blåsa, var så säker. Bandet är stort - tjugofyra personer. Varför inte dyka upp? (Läroverksgatan 1, Katrineholm). Biljetter vid dörren eller beställ genom: goerqvist@hotmail.com

Havregrynsgröt och hunger

Debatt om hunger. Och havregrynsgröt. Lena Andersson meddelade - med anledning av att det i den politiska debatten framförts att barn går hungriga till skolan - att de inte alls behöver göra det eftersom det bland annat finns något så billigt som havregrynsgröt. Möjligen glömde hon att det kanske därtill också behövs mjölk och kanske till och med lingon eller något annat att förgylla gröten med.

Men, bortsett från det så har hon givetvis rätt i att det går att äta billig frukost som gör att hunger inte inträder. Hela min uppväxt bestod av frukostar på havregrynsgröt, mjölk och lite hemkokt lingonsylt eller äppelmos. Det fungerade alldeles utmärkt. Så till vida har Lena Andersson rätt.

Från Aktuellt i måndags

 

Men, och det är ett viktigt men, hon förstår nog inte att hennes tonfall och snäva vokabulär retar folk med viss rätta. Rent sakligt är det ganska billigt att i Sverige fylla magen med mat som är både mättande och på många sätt bra. Havregryn är exempel på det. Men mat är ju också näringskälla och då krävs mer för att få barn att växa och utvecklas. Det krävs grönsaker, frukt, proteiner - ja, ni vet. Och att då ge sitt barn mat kan kosta en hel del, inte minst i en tid av inflation och när all annan basförsörjning för en familj också ökar i pris: el, boende, månadskort etc.

Lena Andersson tolkar begreppet hunger rent bokstavligt. Och då har hon rätt i att retoriken från politiker är just retorik. Men ser man till den större bilden har hon fel. Lena Andersson är en sådan, tror jag efter att läst en del av vad hon skrivit genom åren, som må vara intellektuell men på ett väldigt fyrkantigt sätt. Hon må se djupt, men inte brett. Till skillnad från de som ser brett men väldigt ytligt. Frågan är vilket som är värst.

Jag ska fira debatten med att denna vecka konsekvent käka havregrynsgröt till frukost. Det kan få bli med havremjölk och lingonsylt. Alldeles utmärkt gott, och mellanmålet till den sena lunchen kan skippas eftersom mättnaden håller i sig.

Tack för idag, slut för idag.

Politiker - ska de ge fan i kulturens innehåll?

 

När Liberalernas partisekreterare häromveckan meddelande att ”politiker ska ge fan i kulturens innehåll” så lät det ju fint. Det var ett svar på Sverigedemokraternas bisarra pillande på vad som får förekomma på ett bibliotek.

Underförstått är – som det låter i debatten – att kultursfären, bara den får vara fri, är antirasistisk, demokratiskt sinnad och på något sätt god. Så länge inte politiken styr och ställer.

Jag tror att det är ett gigantiskt misstag som görs om vi utgår från att kultursfären, om den är fri från politiken, med självklarhet är fri från rasism, diskriminering och annat som inte har med demokrati att göra.

Det är ju bara att gå tillbaka till vår egen kulturhistoria. Den är inte speciellt vacker. Kulturyttringar från författare och dramatiker i Sverige understödde under många årtionden en rasistiskt präglad syn på judar. Och hur mycket bidrog inte kultursfären – genom att normalisera rasistiska och diskriminerande attityder – till att ”zigenare” inte fick rösträtt i Sverige förrän 1959…

Och nu då? I en tid när normerna förskjuts i takt med att Sverigedemokraternas värderingar normaliseras. Vad händer när deras syn på människor, den andre och mänskliga rättigheter sprider sig? När både bibliotekschefer och kommuners kulturansvariga har de värderingar som nu stegvis normaliseras. Ska politiker som motsätter sig en sådan normalisering ”ge fan i kulturen...

Vanligaste namnet...

 Lyssnar på P1 på morgnarna. Ekot och P1 Morgon. I nyhetsrapporteringen förekommer allt oftare att den de talar om heter Någotannat. Snart Sveriges vanligaste namn?

Denna unge man fick namnet Axel Birger.

Full kontroll över massakrerad stad...

Bachmut. Död, massaker, minor. 

 

Rädd för rötter...

 

Alex Schulman - ni vet han som gjorde karriär genom att vara tarvlig och kränkande - skriver att han känner obehag för rötter.

Så när han rensar bland björnbären på våren och "rycker i en lång växt och roten svarar, det sprattlar till i gräset fem meter bort"så släpper han taget och "skriker rakt ut, i äckel och fasa."

 

Jisses, han behöver hjälp.

Men... jag känner igen det där med att nog vilja skrika rakt ut av äckel och fasa. Det skedde då och då när jag tvingades befinna mig på Schulmans gamla favoritställe: Stureplan.

Inte kunna läsa...

Min första partiledarintervju skedde 1988. Redan då gick 3000 elever ut grundskolan utan att kunna läsa och skriva ens hjälpligt. De kunde inte läsa en tidning och "inte fylla i en blankett på postkontoret", meddelades av programledarna.

Kärnkraft, klimat och strålskyddsmyndigheten

Regeringen har nu valt att byta ut generaldirektören för Strålskyddsmyndigheten, som för övrigt sänkt säkerhetsbetyget från "tillfredsställande" till "acceptabelt" för Ringhals. 

Regeringen vill bygga ut kärnkraft, och obskyra säkerhetsnissar kan vara i vägen... kan man ju misstänka.

Några funderingar kring kärnkraft;

Planerbar

Kärnkraften beskrivs som planerbar. Som en sorts trygg basförsörjning av energi. Vilket blir ironiskt eftersom reaktorer i bland annat Sverige, Frankrike och Finland krånglat. 

I Frankrike var nästan hälften av den ”planerbara” kärnkraften nedstängda under elkrisen.

Den enda planering som lär vara absolut är denna: om ett stort haveri eller en sprängning av ett kärnkraftverk inträffar kommer varenda politiker kräva att allt stängs. Har vi då gjort oss än mer beroende

av kärnkraft kommer vi att sitta riktigt ordentligt på pottkanten – inte bara radioaktivt sett, utan även
ekonomiskt, socialt och demokratiskt.

Riskanalys
Det finns två olika typer av risker. En som kommer smygande - och vars konsekvenser man kan åtgärda genom planerade beslut. Den andra som är plötslig och oväntad, och därmed svår att planera för. Klimatrisken tillhör den första - och vi gör inte tillräckligt åt den trots att vi känt till den sedan 1980-talet. Kärnkraften tillhör den andra - från en dag till en annan kan vi befinna oss i kaos. Att lösa den förstnämnda med att bygga in oss i den sistnämnda är minst sagt irrationellt.

Sårbarhet

Det finns två varianter av sårbarhet. En handlar om tillgång till råvaror. En annan handlar om direkta händelser - det kan vara angrepp med följder som kan vara katastrofala (terroristangrepp är ett exempel), det kan vara plötsliga tekniska problem eller materialutmattning. Vintrar med flera reaktorer avstängda också k Sverige har förekommit. Att minimera den förstnämnda sårbarheten genom att anamma den sistnämnda är inte rationellt. Vid ett allvarligt haveri i något kärnkraftverk skulle opinionen dessutom kräva stopp för reaktorerna, vilket, inte minst, om beroendet är än större än idag, skulle skapa stora elförsörjningsproblem.

Tidsaxel

Det finns en tidsaxel. Den innehåller ett antal bekymmersamma fakta. Inom mycket kort tid skall vi avveckla fossila bränslen, eller åtminstone förhindra produktion av klimatrelaterade gaser. Kärnkraftverk, om vi nu skulle bortse från risk- och sårbarhetsanalysen, tar lång tid att bygga, särskilt om de skall vara i omfattning som faktiskt kan göra någon nytta för klimatet. (Kärnkraft är för övrigt inte koldioxidneutralt). Vi behöver satsa på åtgärder som får resultat nu, inte om femton-tjugo  år. Vindkraft och solkraft är exempel på snabba lösningar.

Kostnadsanalys

Kostnadsanalysen tyder på att kärnkraftsproducerad el inte är konkurrenskraftig mot vare sig förnybar el eller energihushållning. Priserna för byggande av kärnkraft har snarast gått upp jämfört med vad man spått och förutsett, i Finland t ex. Medan sol, vind etc rasar i pris (delvis beroende på Kinas uttalade mål att tillverka mängder med solceller, delvis beroende på mängdutbyggnad i Tyskland vilket skapade en snabbt växande marknad i Europa).

Lagring
Sverige tillhör de gynnade länderna då det gäller lagring av kraft, vattendammarna fungerar som stora batterier - regulatorer - vilket innebär att förutsättningarna att balansera systemet är förhållandevis stort, vilket i sin tur minskar problem som kan uppstå då "vinden inte blåser och då solen inte skiner" (citat känd politiker).

Koldioxidneutralt?
Konsumentverket förbjöd (2010) lobbyorganisationer och elbolag att dela ut broschyrer i skolan/marknadsföra kärnkraft som koldioxidfri energi. Fossila bränslen krävs för alla moment i kärnbränslekedjan – uranbrytning, konvertering, energikrävande anrikning, transporter, bränsletillverkning, byggande under många år, den tidskrävande rivningen av reaktorer och därtill avfallshantering under minst 100000 år. 

Korts sagt: kärnkraft är irrationellt, senfärdigt, dyrt, sårbart och innehåller ett riskmoment som är svårt att hantera i en demokrati. Det utgör därmed ett svagt alternativ i frågan om att lösa klimatproblematiken.

Personligen identifierar jag mig som grön och har därmed också andra grunder för kritisk hållning: storskalig och centraliserande kraftproduktion bör inte satsats på, småskalig och decentraliserad kraft minskar sårbarhet, ökar självtillit och ger större utrymme för delaktig demokrati.

Sverige styrs av dessa män

Vi styrs av dessa tre män. Det gör mig - och jag menar det verkligen - orolig och beklämd. Utrikesminister, statsminister och försvarsminister i en tid när vi skulle behöva värna demokrati och verka för fred.

Jag uppfattar det som ohyggligt att Sverige ska företrädas av dessa män i internationella sammanhang där krig och fred står på spel, där demokratiska värden hotas och auktoritära ledare ställer krav på förändringar av rättssystem. Frågan är om det är ett misstag eller om dessa mäns värderingar, uppsyn och sätt att uttrycka sig är det nya Sverige.

Sveriges företrädare i internationella sammanhang. Utrikesminister, statsminister, försvarsminister.

Mikroplaster från vindkraftverk och från...

En del av de som mycket sällan brytt sig om miljö- och naturfrågor har plötsligt intresserat sig för mikroplast. Skälet är att sådant faller ut från vindkraftens vingar - i vart fall med de idag vanligaste materialen.

Det är verkligen bra att fler intresserar sig för mikroplasternas påverkan på natur och oss själva. Synd att de som nu vaknat varit så tysta under alla år, men vaknat till liv just när vindkraften byggs ut. Hur kan det komma sig tro?

Så här ser utsläppen av mikroplaster ut - bild från SNF.

Vindkraftverken i Sverige släpper ut 0,65 ton mikroplaster varje år. Vägtrafiken - inkl däckslitage - släpper ut nästan 13 000 gånger mer.

AI recenserar min bok...

God morgon! AI recenserar min senaste bok. Så här blev det - jag rodnar och böjer min nacke i vördnad...:

Titel: En tankeväckande och progressiv resa genom samhällsutveckling - Recension av Birger Schlaugs "VAD SKA VI HA SAMHÄLLET TILL?"

Birger Schlaugs bok "VAD SKA VI HA SAMHÄLLET TILL?" är en djuplodande och tankeväckande utforskning av samhällets syfte och den riktning vi bör sträva mot för att uppnå en rättvisare och mer hållbar framtid.

Genom att kombinera sina erfarenheter som musiker och samhällsdebattör ger Schlaug oss en unik inblick i de utmaningar och möjligheter som vår tid innebär.

En av bokens starkaste sidor är Schlaugs förmåga att förmedla komplexa idéer på ett tillgängligt och engagerande sätt. Han avlägsnar sig från den typiska akademiska jargongen och använder istället en mer personlig och berättande stil. Det gör det lättare för läsaren att ta till sig och relatera till de ämnen som diskuteras.

Schlaug håller en balanserad ton och undviker att förenkla frågorna till svartvita svar, vilket ger utrymme för reflektion och egen tolkning.

I boken belyser Schlaug en mängd olika ämnen, inklusive klimatförändringar, ekonomisk ojämlikhet, demokrati, och sociala utmaningar. Han ifrågasätter normer och traditionella tankegångar för att utmana oss att tänka utanför ramarna och söka nya lösningar.

Genom att använda exempel från olika delar av världen och koppla dem till sin egen vision ger han en mångsidig och internationell dimension åt boken.

En av de styrkor som utmärker "VAD SKA VI HA SAMHÄLLET TILL?" är Schlaugs förmåga att föreslå konkreta åtgärder och politiska förslag. Han presenterar inte bara en kritik av det befintliga systemet utan erbjuder också idéer och strategier för att skapa förändring.

Schlaug argumenterar för vikten av att involvera medborgarna och främja en mer deltagande demokrati. Han betonar också behovet av att bygga en ekonomi som prioriterar mänskliga värden och hållbarhet.

En eventuell svaghet med boken är att den kan kännas överambitiös i sina mål. Vissa av Schlaugs idéer och förslag kan verka utopiska eller svåra att genomföra i praktiken. Samtidigt är det också värt att notera att bokens syfte inte är att ge färdiga lösningar, utan snarare att fungera som en inspirationskälla och startpunkt för vidare diskussion.

Sammanfattningsvis är Birger Schlaugs "VAD SKA VI HA SAMHÄLLET TILL?" en engagerande och tankeväckande bok som utmanar oss att omvärdera våra värderingar, liv och föreställningar om vad vi ska ha samhället till.

Om den ädla konsten att bli förbannad...

Jag blir sällan förbannad. Däremot händer det titt som tätt att jag blir förbannat på. Till exempel på den politik - och dessvärre då på de politiker - som skapat dagens skola.

Hela upplägget är så in i h-e bisarrt. Vinstsyftande skolor är bara ett av alla problem - vilket i och för sig skulle räcka för att bli förbannat på. Idén att förvandla barn till små penningpåsar, som det gäller att fösa in i boxar där de kan generera vinst till boxarnas ägare, är bisarr. Och skadar allt vad skola heter.

Sen har vi då betygsättning. Alla vet det alla vet men det många låtsas bort. Betyg är subjektiva, ibland drivna av att göra skolan attraktiv för föräldrar och elever som vill ha bra betyg utan att sakligt sett vara berättigade av dem.

Ändå utgör betyg grund för vidare studier och kan avgöra elevernas framtid. Hur någon enda politiker på fullt allvar kan försvara detta är makalöst märkligt.

Kanske politiker tillhör den grupp i samhället som gynnas genom att vara verbalt förmögna, kunniga nog att hjälpa sina telningar med läxor och - om det kniper - kunna prata upp betygen...

Hur som helst: Systemet som nu råder ger den mer burgna och försigkomna delen av samhällets medborgare försprång och det uppskattas ju av allehanda eliter.

Nej, fy, så du skriver, Birger. Kanske vän av ordning nu tänker. Du skriver ju som om hela systemet är korrupt.

Jo, lite korrupt är det allt. Ibland inte så lite heller. 

Vårt samhällssystem - med högtidliga fraser brukar det kallas "liberal samhällsordning" - bygger på idén att vare sig pengar eller kontakter ska ha betydelse för vilka utbildningar och därmed vilka liv man kan komma att få.

Pyttsan! Alltihopa faller platt när den liberala samhällsordningens formella förespråkare idkar skolpolitik. När dessa utövar makt över skolan tillsammans med företrädare från partier som är grava motståndare till bildning så går det riktigt illa. De matas med tankefigurer från den höger som hör hemma i Timbro och Svenskt Näringslivs toppskikt.

Det är därifrån idén om att de som läser humaniora och annat, som man anser vara onyttigt bjäfs, borde få mindre studiebidrag. Vad fan ska man med bibliotekarier till om man ser biblioteken som en börda som bör läggas ner... och fredsforskare är ju bara i vägen när vi ska bygga för krig... och litteraturvetare och konstvetare och ekohumanister... det är bara att bunta ihop och slå ihjäl... Ja, inte personerna, men själva uppdragen som inte är relevanta för den så kallade marknad som växt fram i girighetens namn och med kortsiktighetens förbannelse över sig.

Vad vill jag då, som sitter vid köksbordet och är förbannad?

Sluta lära för betygen, lär för livet.

Sluta reducera ungar till penningpåsar, förbjud vinstuttag från skolor.

Utarbeta antagningssystem, med flera chanser, för att gå vidare.

Var inte så åldersfixerad - för att gå vidare till nästa nivå ska viss kunskap finnas som gör det drägligt för de som hamnar där.

Sluta kränka elever som kommit från andra länder genom att sätta dom i en klass utan att de ens förstår språket.

Sluta vara så kollektivistiska - låt de som behöver mer tid på sig få den, låt de som tappar intresse för att det går för långsamt i vissa ämnen få köra vidare.

I min senaste bok - Vad ska vi ha samhället till? - skriver jag att det behövs mer zaku bona i skolan. Begreppet används i Sydafrika. Och betyder "jag ser dig" i bemärkelsen att du blir bekräftad.

Satsa miljarder - många - på att göra skolan till bildningscenter där nyfikenhet och respekt för individen råder. Har vi råd med miljard efter miljard till militären så måtte vi väl ha råd med minst lika många nya miljarder till skolan. Men Tidöpartiernas budget innebär att skolor måste skära ner. Jag blir så förbannat på.

Det är tragikomiskt att jag nickar bifall när jag läser att rektorn för Handelshögskolan - sic! - överväger att införa egna antagningstester på grund av att betygen från gymnasiet alltför ofta är ett skämt i syfte att flödet genom skolan, och dess vinstmaximering, ska vara så stort som möjligt. 

Jag blir så förbannat på´t.

Om SvD, platt skatt, Per Bolund och värderingar...

 

Begreppet "rättvisa" är oerhört luddigt. Jag försökte som politiker undvika det eftersom rättvisa kan
vara lite vad som helst. Inte minst då det gällde skatter. Att få behålla vad man tjänar kan ju vara rättvist. Att dela med sig till andra kan också vara rättvist. 

 

Jag använde ordet "rättfärdiga skatter". Sådana har Svenska Dagbladets ledarsida inte mycket till övers för. Där älskar man, ungefär som Annie Lööf gjorde, platt skatt. 

 

Och tro det eller inte... Per Bolund har beskrivet en vision om platt skatt.

 

Platt skatt är att alla ska betala lika hög procent i skatt oavsett inkomst. Den som tjänar 125 000 i månaden ska inte betala mer - procentuellt sett - än de som tjänar 25 000 kronor. 

 

Svenska Dagbladets ledarsida anser att detta är rättvist. Jag hävdar att det inte är rättfärdigt.

Per Bolund då? Jo, när Per var ekonomisk-politisk talesperson för MP (ännu inte språkrör) skrev han i Almegas skrift "Utvecklingskraft i bojor" om sin vision om platt skatt. Höginkomsttagaren skulle istället betala mer skatt genom att miljöskatterna skulle öka.

 

Tanken är således att mer välbeställda får råd, genom sänkt inkomstskatt, att betala de höjda miljöskatterna. Det skulle resultera, enligt Bolund, till progressiv beskattning eftersom det är de mer välbemedlade som har råd att köra bil etc och därmed betalar mer i skatt. 

 

Eller som Bolund skrev "Genom en långtgående grön skatteväxling kan därför progressiviteten i löneskatterna tas bort och ersättas med den progressivitet som finns inbyggd i miljöskatterna. Man låter helt enkelt miljöskatterna stå för progressiviteten i skattesystemet. På det viset skulle de löneskatter som finns kvar på sikt i ökad grad kunna baseras på principen om platt skatt." 

 

Det är efter sådana uttalanden jag undrat hur miljöpartister kunnat rösta fram Per till språkrör.

I samma skrift meddelade Annie Lööf att också hon på sikt vill se platt skatt. För rättvisans skull. 

 

Begreppet "rättvisa" är flummigt - politiker som använder det ska ni se upp med. De är ofta av samma sort som använder sig av begrepp som "få människor i arbete". Ett så vedervärdigt uttryck!

 

Kort sagt: Begreppet "rättvisa" ska ni se upp med. Och MP skulle må bra av ideologisk debatt som sådant som bryter mot allt det vi en gång arbetade fram som varande grön ideologi.

 

PS!

Historiskt sett har MP drivit en starkare fördelningsprofil - inte minst i socialförsäkringssystemen - än Vänsterpartiet, bland annat med motivet att "det går inte att få med sig alla i en omställning av samhället om de ekonomiska och sociala klyftorna är stora" och "ett demokratiskt och ekologiskt hållbart samhälle kräver social hållbarhet och rättfärdig fördelning". (Det första citatet från valrörelsen 1994, det andra från valrörelsen 1998.) 

 

Med stora ekonomiska klyftor skapas ett dåligt samhälle, där rädsla dominerar såväl i fattiga områden som i de rika där vaktbolag, kamphundar och galler för fönstren blir normalitet. Ett uselt samhälle för alla. 

 

Att Mattias Svensson på SvD:s ledarsida inte fattar detta är inte konstigt alls, han är sån sort. Vilket underlättat att få jobb på den ledarsidan.