MIN KULTURHISTORIA (7 AV 10)

DN har en serie med kulturskapare som får berätta om nio verk som påverkat dem. Serien går under rubriken Min kulturhistoria. Jag tänker inte vara sämre. Så här kommer en serie på 10 händelser/verk som påverkat mig. Del 7.

 

TV-teatern. Denna fantastiska satsning. Varje vecka under säsong (det vill säga inte sommar) sändes en föreställning  Bara under spelåret 1961/1962 sändes över trettio teaterföreställningar. Med skådisar som utgjorde gräddan i branschen: Margareta Krook, Keve Hjelm, Sif Ruud, Ernst Hugo Järegård, Isa Quensel, Ingvar Kjellson, Allan Edwall, bland andra. Högtidsstunder!  

Teater på scen kostade pengar, och sådant var det inte helt gott om i familjen. Och inte var det på sin plats heller, att gå på teater...

Författare som Oscar Wilde, Arthur Miller, Eugene O´Neill, Harold Pinter, Hjalmar Bergman och Strindberg blev i vart fall förbifladdrande figurer för en parvel på tolv-tretton-fjorton-femton år.

Kvällen för TV-teatern var helig.  Idoler blev sådana som Helena Brodin – va snygg hon var, tyckte jag – och Edwin Adolphson – va snygg han var, tyckte morsan. Vad farsan tyckte vet jag inte, han jobbade för jämnan i småföretaget Schlaug & Son. Brorsan skaffade sig tjej och då försvann han.

Doften av apelsin förknippar jag med TV-teatern. Det skalades och åt apelsiner under teve-kvällarna, många apelsiner. Gyllene Korset eller Solvargen skulle det vara.

MIN KULTURHISTORIA (6 AV 10)

DN har en serie med kulturskapare som får berätta om nio verk som påverkat dem. Serien går under rubriken Min kulturhistoria. Jag tänker inte vara sämre. Så här kommer en serie på 10 händelser/verk som påverkat mig. Del 6.

                                          

1.     Giliap. Film av Roy Andersson. Första filmen som tog tag i mig, såg den flera gånger. Vi var inte många i salongen. Och snart försvann den från repertoaren. Recensionerna hade varit förödande. En så usel film borde inte få göras, lät det som. Och jag som älskade den! Jag var 25 år.

Skrev en ilsken text (min allra första) till Expressen. Den kom in. Skrev bland annat:

”Giliap, denna underbara film om den vargtimme som kan bli till veckor, månader och år. Denna sköna film om känslor och liv. Skapad med känsla och värme. Det får inte vara möjligt att Roy Anderssons film skall leda till ekonomisk katastrof.  För guds skull - se Giliap! Kanske den bästa film som skapats i detta land. En film som står skyhögt över kulturmaffians fisförnäma känslomystik och filmbolagens krassa dollartänkande."

Jag tog i... Så småningom omvärderades filmen, den blev inte bara accepterad utan nästan lite kultförklarad. Men jag var nog först som fattat pennan och skrivit. Om den film som fick mig att begripa att film kunde vara något fantastiskt, inte bara något spännande att glo på, som typ James Bond. Tack Roy! Och tack fröken Holmberg som i sin roll som småskolelärare fick mig att skriva, skriva, skriva.

Min första James Bondfilm såg jag tillsammans med farsan och min bror. Dom hade sett den en gång och ville se den en gång till. Jag var inte 15 år och filmen var barnförbjuden. Min far sa att jag inte skulle bry mig om förspelet - det var inte så mycket reklam utan ofta sändes en journalfilm eller annan förfilm. I det här fallet en förfilm med striptease. Det var 60-tal. Sånt förekom då. På vägen från Dalagatan 40 till skolan (Norra Latin) fanns tre så kallade massagesalonger, det vill säga bordeller. Och i kvällstidningarna fanns reklam för dem.

Tiden var sunkig, med dagens mått mätt.

MIN KULTURHISTORIA (5 AV 10).

DN har en serie med kulturskapare som får berätta om nio verk som påverkat dem. Serien går under rubriken Min kulturhistoria. Jag tänker inte vara sämre. Så här kommer en serie på 10 händelser/verk som påverkat mig. Del 5.

 

Pastoralsvit av Lars-Erik Larsson. Jag 13 år och hörde ouvertyren i radio. Den spelades i radion från farsans rum en söndagsmorgon när radion var på. Där fanns en sekvens som fastnade, framför mig såg jag mig själv svepa fram på skidor nedför en fjällsluttning.

Önskade mig två LP som julklapp: Pastoralsviten och soundtracket från filmen Girls, girls, girls med Elvis där han bland annat sjöng Return to sender. Jag fick båda.

Pastoralsviten spelade jag nästa varje dag under många månader, alltmer fastande jag för mellansatsen (romansen). Det var inkörsporten till "klassisk musik". I skolan (Norra Latin) blev den usle musikläraren milt sagt överraskad när jag kunde nåt om "fin musik".

Skivsamlingen växte. Morsan uppskattade att rockmusiken från högtalarna (två vackra BO) kompletterats med "fin musik". Fortfarande är romansen i Pastoralsviten en favorit. 

När min pappa dog var jag med. Just innan han dog lyfte han en arm som om han dirigerade just den där romansen. Det var en vinternatt. Det blåste lite ute och gatlampan gungade på sin vajer. 

På Elvis-LP:n finns låten Song of the shrimp... Den är sådär. Fröken Elvis har, efter mycket om och men, fått göra en svensk version också av den, Räkan från Bohuslän. 

MIN KULTURHISTORIA (4 AV 10)

DN har en serie med kulturskapare som får berätta om nio verk som påverkat dem. Serien går under rubriken Min kulturhistoria. Jag tänker inte vara sämre. Så här kommer en serie på 10 händelser/verk som påverkat mig. Del 4.

Hemingway. Hur det kom sig vet jag. Den äldre damen i den lilla bokhandeln mitt emot Vasaparken på Odengatan erbjöd mig ett bra pris på en bok hon tyckte jag skulle läsa. Över floden in bland träden. Av Hemingway. Utgiven 1951. Nu skulle den förvisas från den lilla bokhandeln, för den gamla damens skulle avveckla affären.

Boken stod i min stringhylla många år. En småtrist sommarsöndag – alla kompisar var på sina lantställen - öppnade jag den, läste och fastnade. Läste den sommaren allt Hemingway skrivit, i vart fall det som var översatt till svenska. Det var klart när gymnasiet skulle börja. Norra Latin.

Efter en månad där fick jag ett så kallat sabbatsår. Efter läkarutlåtande. Tack! Då fastnade jag för Strindberg. Strindbergsperioden varade ett år. Min uppfostran bestod således av Hemingway, Strindberg och rockmusik. En bättre mansbild hade varit önskvärd.

Apropå Strindberg. På Strindbergsmuseet fick jag många år senare hålla ett föredrag om August Strindberg som ekorevolutionär och hans relation till Elin Wägner. Roligt! Men nervöst. För där satt Strindbergs-experter (verkliga såväl som självutnämnda). Dom var skeptiska till att en figur som var känd som miljö-freak skulle lära dom nåt om Strindberg... Men, det gick bra. Jag kunde till och med upplysa dom om att Strindberg i Giftas I pläderade för kvinnlig rösträtt. Han tog tillbaka det i Giftas II.

Elin Wägner hade förresten som ung ätit söndagsfrukost där Strindberg hyrt in sig i Blå Tornet på Falkners pensionat -  hon ville nämligen se honom live.

Funderar på om jag själv skulle velat träffa Strindberg... Vet inte. Flera av mina favoritförfattare har dött - bland annat Stig "Slas" Claesson och Per Gunnar Evander - och det som kommit fram om dem har inte varit särskilt tilltalande. 

Och gick Händel omkring med testiklar från pojkar, vars föräldrar ville tjäna en slant på kastratsångare, i en liten ask? Och hur kunde Mozart ha mage att skriva musik till kastrater och därmed främja otyget att kastrera barn på vinst och förlust?

MIN KULTURHISTORIA (3 AV 10)

DN har en serie med kulturskapare som får berätta om nio verk som påverkat dem. Serien går under rubriken Min kulturhistoria. Jag tänker inte vara sämre. Så här kommer en serie på 10 händelser/verk som påverkat mig.

 

Fem-böckerna. Jag kommer förvisso från en ganska borgerlig familj. Men inte en läsande familj. Småföretagare. Besökte den lilla bokhandeln på Odengatan när vi flyttat till Stockholm från det gula huset i Norrby. Skulle köpa en anteckningsbok, för jag skrev mycket redan då. Fröken Holmberg i Handens folkskola hade fått mig dithän.

Ut från bokhandeln på Odengatan kom jag inte bara med en anteckningsbok. Utan också med en Fem-bok. Fem söker en skatt. Som den gamla damen i bokhandeln gav mig rabatt på. Hon tyckte jag skulle komma in och berätta vad jag tyckte om den när jag läst färdigt. Hon ville veta min uppfattning om saken. Smart!

Jag gillade vad jag läste. Jag var tio år. Köpte fler Fem-böcker, sträckläste dom, en efter en. Läste alla. Favoriten var George. Tjejen som var mer som en pojke skulle vara. Lärda mig snart att hoppa över textmassorna som berättade vad de fem åt på utflykter. Vilket jag gjorde när jag läste dem för mina barn också. Och som jag vet att en dotter gör när hon läser för sina barn.

Så här efteråt kan nog sägas att det var Fem-böckerna som fick mig att samla böcker, känna lust i bokhyllor som fylldes.

Så småningom förstod jag att författaren inte var så intresserad av sina egna barn, kanske var hon rent av ganska otrevlig? Vad vet jag. Men, dilemmat är intressant. Kan man gilla verk av människor som är otrevliga? Ja. Kan man gilla verk av de som haft rasistiska åsikter, rent av fascistiska? Ja. Exempel på en vars åsikter jag ogillar, men som sjunger en fin låt på ett alldeles fantastiskt sätt är Michel Sardou - den här.