Enda skälet till att inte starta ett nytt parti är att jag varit med om det en gång förut.

Enda skälet till att inte starta ett nytt politiskt parti är jag en gång varit med om det. Och därmed vet vad det innebär. 

Det är så jag tänker när jag förvånas, förundras och till slut blir förbannad på hur partiledardebatten igår malde på i den mentalt undermåliga och politiskt inskränkta lilla burk där svenska politiker och dess journalistfölje befinner sig. 

Låt mig ta grunderna en gång till:

Vi bor i ett land vars ekonomiska tillväxt de senaste tio åren blivit möjligt genom att vi alla lånat allt mer pengar för att konsumera på ett sätt som inte planeten klarar av. 

Vi har en skuld till planeten, en skuld till långivarna, en skuld till våra barn.

Vi lever på krita. Men de politiska partierna vill inte dra några slutsatser av detta. De tror att "väljarna", det vill säga människor, inte vill höra det. De tror att människor, inte minst från medelklassen, är så dumma att de inte kan tänka sig att rösta på ett parti som säger som det är.

Därför tiger de om att tillväxtsamhället är kört. De är rädda för att väljare skräms över tanken. De tror inte att människor förmår se att utveckling kan vara något större än tillväxt.

De förstår inte ens att det är människors strävan efter bättre liv som gett oss allt det goda vi idag har. Det är inte tillväxten i sig som gett oss bättre liv. Den har blivit en följd av vår strävan efter bättre liv.


De förstår inte att vi i varje tidevarv måste fråga oss vad som är bättre liv. Svaret är förvisso olika för varje enskild människa, men svaret är i grunden baserat på i vilket skede av samhällsevolutionen vi befinner oss. Det som tidigare gav bättre liv var intimt förknippat med materiell och ekonomisk tillväxt. Idag kan bättre liv mycket väl vara något helt annat: mindre stress, mer fri tid, mer kultur, mer social närvaro. Sådant som inte med automatik leder till ekonomisk tillväxt. Men till bättre liv.

Då måste vi rimligen ställa oss frågan: hur ställer vi om samhället, ekonomin och välfärdssystemen så att vi inte blir beroende av evig ekonomisk tillväxt. Det är ett intellektuellt moras att i partiledardebatt efter partiledardebatt blunda för detta.

Väljare, det vill säga människor, matas med budskapet att den viktigaste frågan är att skapa jobb. I gårdagens partiledardebatt hördes det från varje talarstol. En fråga värd att ställa: när blev målet för arbetarrörelsen att skapa mer arbete? Har man glömt sin Marx? Han som beskrev det goda tillstånd när människan skulle slippa arbeta i sitt anletes svett och istället få växa som människa, få tid att reflektera över livets stora frågor, få tid att ägna sig åt kultur, få tid att leva i det civila samhället utanför grottekvarnen.

En gång i tiden talade arbetarrörelsen om sänkt arbetstid, om att dela på jobben och öka livskvaliteten både för dem som jobbar för mycket och dem som saknar jobb. Idag utgör denna tanke ett hot inte bara för högern, utan lika mycket för vänsterns politiska och fackliga etablissemang.

Partierna  hävdar att det är mer arbete som skall skapa välfärd. Som om inte mer fri tid vore välfärd. Som om röda dagar vore ett hot mot människors välfärd. Som om mindre stress vore en förlust. Som om civilsamhället vore något hotande. Som om mer tid för barn och barnbarn vore olönsamt.

Det är i sanning ett intellektuellt moras! Ett moras som enbart är möjligt i ett system som är helt förblindat av ekonomistiskt tänkande. Ett moras som enbart är möjligt om man sitter fast i en tankefigur som bygger på att vi människor är kuggar i ett ekonomiskt hjul som snurrar allt fortare. Vi har blivit reducerade till smörjmedel för ett intelligensbefriat maskineri som reducerar våra liv och vår tid till något mycket mindre än det borde kunna vara.

Vi sitter fast i ett tillväxt- och konsumtionssamhälle istället för att ta steg över till ett utvecklingssamhälle.


Men vi måste ju få pengar till skola, vård och omsorg, säger partierna med en röst. Eller som Stefan Löfven uttrycker det – utan att Mats Knutson förmår ifrågasätta: Det är bara genom mer arbete som vi får råd till välfärd. Vilket betyder att hur mycket vi än automatiserar, robotiserar, datoriser, effektiviserar och rationaliserar så kommer vi ändå alltid att tvingas arbeta mer för att ha råd med skola, vård och omsorg. Som om produktion med hjälp av robotar, datorer och maskiner inte skulle kunna beskattas på liknande sätt som människans arbetstid beskattas.
 
Det är i sanning ett intellektuellt moras!

Ledande politiker som vi valt till riksdagen - de må vara röda, blåa eller gröna - vägrar ta väljare på allvar. De vädjar till våra plånböcker snarare än till våra hjärtan. De vädjar till vår ryggmärg, inte till vår hjärna. De tror inte att vi förmår tänka utanför den norm som gällt så länge.

De förväntar sig att DU ska tro på deras fördummande retorik. De förväntar sig att DU inte skall tänka själv.

Det är i sanning ett moras!


Partierna borde inse att deras uppdrag är att ta väljare på allvar, ta planeten på allvar, ta livet på allvar. Det behöver inte vars så tråkigt som det kanske låter. Det är definitivt roligare än den debatt som idag råder.

Partierna borde ställa sig följande fråga: Vad är en människa? Är vi ekonomiska varelser vars uppdrag det är att vara duktiga idioter i ett ekonomistiskt hjul som snurrar allt fortare? Eller är vi biologiska, sociala, kulturella - och om du så vill andliga - varelser?

Och låt mig säga i klartext: Det är en enorm skillnad på att bygga ett samhälle för ekonomiska varelser och att bygga ett samhälle för riktiga människor. Så räta på ryggen, kräv mer av politiker än att de skall prata som om du vore en idiot som inte förmår tänka en enda lång tanke! Kräv av partiledare och språkrör att de skall kravla sig ur den där förbannade burken de befinner sig i.