Sänkt arbetstid

Hur kommer det sig att frågan om sänkt arbetstid förpassats bort från den politiska dagordningen? Mona Sahlin har satt stopp för arbetstidsförkortning finns med i valrörelsen 2010. Att plädera för sänkt arbetstid tycks uppfattas som en provokation, som om 40-timmarsveckan vore en naturlag.

1.

Varför denna upprördhet över att sänka arbetstiden? Jo, det finns några myter som man fastnat i. En sådan myt gör gällande att stora pensionsavgångar i det så kallade köttberget (40-talister) kommer att leda till arbetskraftbrist - inte minst inom kommuner och landsting. Vi kommer att stå där utan undersköterskor, lärare och sjuksköterskor en vacker dag… Då kan vi ju inte minska arbetstiden...

Men hur ser det ut? Jo, arbetslösheten närmar sig10 procent. Och det trots att över hälften av 40-talisterna redan uppnått pensionsålder. Det vill säga: hälften av det köttberg, som Pär Nuder så finkänsligt döpte oss 40-talister till, har redan gått i pension. Och likt förbaskat har vi en arbetslöshet på cirka 10 procent. Än högre för unga.

Nu är jag inte ensam om att inse detta. Jan Larsson, tidigare s-märkt kommunalråd i Katrineholm skriver i en krönika att han håller med mig i denna analys. Och på den borgerliga sidan finns också en del som vågar simma mot strömmen.

2.

En annan myt, som värnas inte minst av partiledningen i Miljöpartiet, är den som berättar att stora investeringar i omställning till ett miljöanpassat samhälle - järnvägsinvesteringar, miljöbilar, vindkraft etc – leder till att det behövs så mycket arbetskraft att sänkt arbetstid är omöjligt.

Men de miljörelaterade jobben ger inte fler arbetstillfällen. De ger andra arbetstillfällen. Men inte fler. Dessa jobb skall ju ersätta gamla jobb - vi ska ju inte både bygga miljöbilar och gamla bensinbilar, inte både bygga järnvägar och motorvägstunnlar, inte både bygga vindkraft och sysselsätta oss med hantering av fossila bränslen. Det är ju lika dumt som att påstå att vi skulle ha fått mer jobb genom att både tillverka CD-plattor och vinylplattor, både platt-teve och tjockteve, både tangentbort för datorer och skrivmaskiner, både moderna eltåg och ånglok.

3.

Lägg till det att i stort sett varje miljard som investeras i näringslivet de närmaste åren har ett enda syfte: att rationalisera bort arbetskraft. Precis som det har varit under flera årtionden. Allt färre arbetstimmar finns således inom en rad olika sektorer – inte minst inom industri och tillverkning. Minst 40 000 jobb kommer att rationaliseras bort som följd av den "ekonomska krisen".

Liknande rationalisering sker även inom tjänstesektorn, där vi i egenskap av kunder gör alltmer själva. Vi scannar våra varor på ICA, vi betalar räkningarna via Internet och på Woody plockar vi våra bräder till husbygget själva.

4.

Men det är inte bara detta som talar för att det inte kommer att lida brist på arbetskraft: många som uppnått pensionsålder vill jobba vidare - kanske på halvtid eller kvartstid för att få ut livskvalitet såväl genom ökad fri tid som en fot kvar i sitt gamla yrke. Ett perfekt liv för många.

5.

Förresten: i takt med att världen globaliserats kommer också varje form av uppkommen arbetskraftsbrist att mötas med invandring - världen lider nämligen inte brist på människor och arbetskraft. Bara i Europa finns över 20 miljoner arbetslösa.

Det finns bara ett rimligt sätt att hantera arbetsmarknaden om man vill uppnå någon sorts solidarisk fördelning av de reella jobb som kommer att finnas i ett utvecklat samhälle: Sänk normalarbetstiden från 40 timmar till i första hand 35 timmar – med sikte på 30 timmar. Det handlar om att se de lagstadgade arbetstiden som ett instrument som bör anpassas till den tid vi lever i. Varje tidevarv har sin optimala lösning.

Många kommer säkert att vilja jobba mer än 35 timmar, precis som man jobbar mer än heltid idag. Andra kommer att jobba mindre än den nya heltiden. Men normen förändas, det blir en förskjutning, vi kommer att dela bättre på jobben samtidigt som livsutrymmet för fri tid, kultur och social närvaro kan öka för de som får lägre arbetstid. Precis på det sätt som så många gamla liberala, konservativa och socialistiska tänkare haft som målsättning för det samhälle som uppnått en god materiell välfärd.