Skrev den efter det att jag avslutat min tid som aktiv politiker - då jag var oändligt trött på det politiska språket. Vad är dess motsats? Jo, rockmusiken...
Skrev om rockmusikens rötter och den amerikanska södern utifrån min barndomshjältes perspektiv - ja, det är Elvis själv som berättar. (Boken blev dessutom en föreställning som kördes drygt 80 gånger med den engelske sångaren Fred Lane och mig).
Skrev om rockmusikens rötter och den amerikanska södern utifrån min barndomshjältes perspektiv - ja, det är Elvis själv som berättar. (Boken blev dessutom en föreställning som kördes drygt 80 gånger med den engelske sångaren Fred Lane och mig).
Senaste upplagan av boken finns att beställa via provoka@telia.com. Recensioner längst ner i texten... Här några utdrag ur boken som förlaget valde att lägga upp:
KAPITEL 1:
Jag lämnade Heartbreak Hotel tidigt på morgonen. När jag steg ut på det som skulle föreställa trottoar slog stanken av fuktig rå bomull emot mig som om den legat på lur för att anfalla första bästa idiot som skulle spottas ut från något av de hotell som dominerade den här delen av hålan.
Gatan kändes övergiven och de få bilar jag kunde skymta stod skugglika och tysta. En Chevrolet, en Ford och en lastbil av okänt märke. Jag stod med bagen mellan fötterna och gitarren på ryggen. Det dova mullret från ett bomullsrenseri trängde genom dimman. En tupp gol och en fattig sate kom hasande mitt på gatan.
Jag hörde rytmen av klampet från en häst som stretade på en vagn. Mitt hjärta slog i samma rytm. Stillsamt, lite sorgligt och dovt som en stilla blues.
UTDRAG FRÅN KAPITEL 3:
Jag föddes således i East Tupelo, i nordöstra hörnet av Mississippi, halvvägs mellan Memphis och Birmingham, i United States of America.
East Tupelo var ett vitt getto. Varken mer eller mindre.
Skjulet vi bodde i var av typ shotgun style. Den som så ville kunde skjuta rakt igenom huset med ett hyfsat hagelgevär utan att något stod i vägen.
En av mina sysslor bestod av att, helst innan solen gått upp, fylla en tvättbalja med vatten och låta den stå i solen hela dagen så vi hade varmvatten till kvällen. På lördagarna sattes jag i tvättbaljan för att skrubbas ren och fin till söndagens gudstjänst.
Jag är barn av den amerikanska Södern. Och det är jag stolt över. Vilket säkert fisförnäma newyorkliberaler, med ena benet hos psykologen och det andra i pillerburken, fnyser åt medan de ångestfyllt grubblar över villkoren för människans existens.
Jag är alltså stolt över att vara barn av den amerikanska Södern. Man kan tycka att detta tillkännagivande visar att jag skulle vara en inskränkt person, att det skulle vara ett bevis på total avsaknad av stil och finess. Att jag skulle vara en insnöad knäppskalle. Ingenting kan vara mer fel.
Visst finns det knäppskallar i Södern. Men vi kallar dem för knäppskallar till skillnad från på Manhattan där man kallar sina knäppskallar för intellektuella.
Jag är barn av sydstaterna. Ingen kan ta det ifrån mig.
Nästan varje söndag gick vi i kyrkan. Det berättas att jag som tvååring kröp ur morsans famn, kravlade upp på scenen och försökte sjunga med i kören. Jag minns inte. Men det berättas mig. Fast kören kan inte ha varit så stor. Inte församlingen heller. Vad som än berättas i sagorna om mitt liv.
Det var väl en ganska tuff kyrka, om man säger så. Vi fick lära oss att goda ska belönas och onda skall straffas, att varje ord i Bibeln är sanningen och att bio var förbjudet. Vi körde med tungomålstalande och helbrägdagörelse. Det var, kort sagt, ett herrans liv.
UTDRAG FRÅN KAPITEL 7:
Om jag ska vara helt ärlig så hade jag svårt att greppa hur den del av världen som låg bortom bomullsfälten såg ut. Jag menar, vi har en egen historia, en egen kultur, nere i Södern.
Så var det då. Så är det nu. Vi tror på Jesus och vi gillar dödsstraff och anser det vara självklart att vi alla skall ha rätt att bära vapen så vi kan försvara oss mot alla jävlar som går omkring med vapen. Vi litar inte på folk som kommer norrifrån av den enkla anledningen att de inte förstår Dixieland. Vi är intoleranta och småjävliga, och det är vi stolta för.
Men vi har hjärtan av guld och vi älskar den riktiga musiken.
Vår sydstatshistoria är inte den vackraste, trots att vi presterat den bästa musiken. Vi hade rasmotsättningar. På stora scener kunde vita band spela för vit publik tidigt på kvällen. Sedan utrymdes lokalerna för att släppa in de svarta som fick köra sitt.
Det låg en avgrund mellan vit och svart musik. Det fanns till och med olika försäljningslistor. På den vita härjade Vera Lynn, Perry Como, Patti Page och Eddie Fisher. Ingen kan påstå att de var särskilt upphetsande. På de svarta hittade man Willie Mae Thornton som sjöng Hound Dog, Clyde McPhatter med Money Honey och Lloyd Price som hade en hit med Lawdy Miss Clawdy. Och Ray Charles! Det var musik!
Det var sjukt, de vita kidsen skulle behöva höra mer riktig musik, race records, rhythm and blues! Kanske gjorde jag en insats, inte så medvetet kanske, men ändå. Jag sjöng i alla fall djungelmusik. En massa vita ungdomar lyssnade plötsligt på djungelmusik.
Det var djungelmusik de vuxna vita idioterna kallade det jag gjorde. När dom inte kallade det för djävulsmusik. Dom var rädda för att deras kids skulle tänka på sex. Som om ungarna inte gjorde det ändå.
Det komiska är att det dom kallade djävulsmusik har tjocka rötter till den kristna väckelsen med negro spirituals och gospel. Väckelsen växte fram under 1800-talet och pastorerna började dundra om djävulen och hur den fan lockade de arma människosjälarna till synd och moralisk upplösning.
Ni måste ha klart för er hur det var innan väckelsen drog fram. När folket drog in till städerna, för att slita livet ur sina kroppar i fabrikerna, så förde det med sig Den Stora Rotlösheten. Och rotlöshet är frihet in absurdum. Folk låg med varandra huller om buller, i fyllan och villan, frivilligt och under tvång. Det var taskiga tider för kvinnor och barn.
Väckelsen växte i själva verket ur laglöshet, allmänt knullande, våldsamt drickande och eviga slagsmål.
Så när gudsmännen dundrade i kyrkorna så var det inte bara för Jesus skull, utan också för kvinnors och barns. Predikanter som red omkring i landet höll ofta de mest svavelosande predikningarna. Om predikanterna inte hade drivit folk till Jesus hade det gått åt helsicke.
UTDRAG UR KAPITEL 42:
Nu var vi på väg åt andra hållet, från Memphis till Tupelo. Jag körde bilen den här gången, farsan satt i framsätet i den rosa Cadillacen, morsan där bak.
Det var på något sätt högtidligt att färdas genom fälten där de gröna bomullsbuskarna var klädda med vita, pösiga bomullsbollar och vildvuxet ludd. Det var besynnerligt vackert med de rostiga vattenpumparna, de sladdriga klädstrecken och de leriga gårdsplanerna med sina vinda verandor. Det var som om jag såg allt detta för första gången.
Jag hade stängt av bilradion och det enda som lät var vindbruset. Det kändes som att färdas genom en dröm. Det uppstod liksom ett vakuum, och bilder och känslor från min barndom fyllde mig.
Vi körde om ett gäng hillbillis som var på väg ner från bergen för att tjäna en hacka på att plocka bomull så att de resten av året skulle kunna sitta framför sina kojor och dricka hembränt. Dom kom i skraltiga lastbilar, stående, sittande och liggande på flaken.
Dom kom i flockar. Hela familjer med mamma, pappa, barn och mormödrar och farbröder. Det var kanske ingen vacker syn. Men den tillhörde bomullsbältet och var en del av livet i Södern.
Hillbillis fick en dollar och fyrtio cent per hundra skålpund bomull de lyckades få ihop. Hade dom tur, och om skörden var bra, kunde dom få ihop 500 skålpund per dag. Så dom visste från början graden av fattigdom. De inhyrda mexikanarna, med sina vita hattar, fick ofta lägre. De svarta fick lite si och så.
Bomullsplockningen pågick i ungefär tre månader och var ett skitjobb. Plockarna gick över fälten i tre omgångar. Man gjorde ungefär en km per timme. På en dag blev det tolv kilometer. På en vecka närmare åtta mil. På en livstid blir det långt...
Det var hillbillis, mexikaner och svarta som vandrade.
De började i mitten av september, när den värsta sommarhettan lagt sig. Hade dom tur, eller otur beroende på hur man ser det, var dom färdiga före jul. De släpade på sina bomullssäckar, som var metern längre än dem själva. De kunde se fram mot en dag som skulle fyllas av för varm sol eller för blött regn eller för ond rygg. Ofta i kombination.
UTDRAG FRÅN KAPITEL 42
Det är alldeles stilla och tyst och jag sitter vid pianot i det i övrigt tomma och kala rummet i Burbank och försöker komma igenom Månskenssonaten av Beethoven. Jag fastnar gång på gång i en passage och kommer inte vidare förrän Billy Goldenberg, som skriver musik till tevespecialen och som skall leda orkestern, släntrar in och visar mig hur sjutton man ska komma över den där passagen.
Jag gillar att sitta så här vid pianot och spela för mig själv. Helst vill jag inte att någon lyssnar. Så det är lite genant att Billy hittar mig. En rockstjärna ska inte spela Månskenssonaten. En rockstjärna ska sjunga Roll Over Beethoven.
Men så enkelt är det inte. Bra musik är bra musik. Sedan får det vara Chuck Berry eller Beethoven.
Månskenssonaten är kanske den mest kända pianosonat som skrivits. Den inleds med dämpade, brutna ackord som låter som krusningar på en månbelyst stilla, långsamt flytande flod. Ur den gungande rytmen smyger den lite sorgligt försiktiga melodin stillsamt fram. Den gungande rytmen bär sedan hela stycket. Många har tänt på det där. Fler än man tror. När Ben Weisman skrev Monlight Swim som jag gjorde i filmen Blue Hawaii i början 60-talet så bygger den på samma grej.
Det är rytmen det hänger på. Alltid rytmen.
När Beethoven skrev den här låten så vände han upp och ner på det mesta. Han bröt stilen för wienerklassicism och snöade in på det som sedan skulle kallas romantiken.
Det är alltid de som bryter mönster som utvecklar musiken. Det gäller väl all konst. Det gäller förresten hela samhället. Och det är ofta, nästan alltid, typer som kommer från hårda förhållanden som gör det. Ludwig van Beethoven var inget underbarn som seglade fram med guldsked i truten. Tvärtom. Hans farsa var fattig, hård och alkoholiserad. Ludwig fick ofta stryk.
Ludwig van Beethoven har påverkat oss alla. När LP-skivans uppfinnare valde formatet två gånger drygt 20 minuter så var det för att hans älsklingsverk, Beethovens violinkonsert, skulle få plats på en enda platta. Och när Sony utvecklade CD:n så ville man att Beethovens nia skulle få plats. Den är ungefär 75 minuter lång.
Jag har tänkt mycket på det där. Och jag har tackat alla makter som finns för att CD:n uppfanns efter det att jag lämnat Hollywood. Då räckte det att få ihop töntiga filmlåtar lagom för en LP, knappt 30 minuter. Tanken att behöva fylla en CD, med minst den dubbla tiden, får mig att rysa av obehag.
Hur som helst så satt jag där vid pianot den där söndagen i slutet av juni 1968 och samlade mig inför inspelningen av låten som skulle avsluta specialen. Jag hade fått texten några timmar tidigare, memorerat den, lyssnat på melodin och känt hur den växt i mitt bröst. Det var en fantastisk låt och jag lovade mig själv att aldrig mer spela in låtar som jag inte kunde stå för.
There must be lights burning brighter somewhere, got to be birds flying higher in a sky more blue. If I can dream of a better land, where all my brothers walk hand in hand, tell me why, oh why, oh why can't my dream come true.
UTDRAG FRÅN KAPITEL 50
Vägen till Civic Arena i Pittsburgh är inte vacker. Den är för jävlig. Husen är fallfärdiga, fabrikerna nedlagda och utanför bilfönstret huttrar människorna i kyla och blåst och ser ur som om de vore sura uppstötningar från den stora depressionen.
Vi är på väg för att saliggöra tiotusen fans. Det är nyårsafton och klockan klämtar snart. Jag är på väg att dö, jag har sett döden framför mig, men ingen jävel tycks begripa. Jag hälls ner i overallen och knuffas fram mot scenen för att sjunga alla låtarna med alla dessa förbannade ord, som fladdrar runt i en enda oreda, staplade på varandra.
Jag är rockstjärna.
Hjärtat bultar. Ibland tycks reflexen att andas ha övergett mig och jag måste tänka på hur man ska göra för att suga in syre i lungorna.
Detta är mitt liv. Detta blir min död.
En gång i tiden, det var inte så många år sedan, åt jag salttabletter just före föreställningarna för att svettas ordentligt på scenen. Dom gillade det. Det var sexigt.Nu svettas jag bara jag tar mig från logen till scenen.
”Andas djupt från mellangärdet”, skriker någon.
”Slappna av, Tiger”, skriker någon annan.
Jag ser min kropp skymta innanför overallen. Herregud, är detta min kropp! Vem har gett mig den?
Morsan lämnade Jorden när hon fyllt fyrtiofyra.
Jag är övertygad om att hon blev äldre än jag kommer att bli. Det är inte många dagar kvar. Farsan är också på väg att ta slut. Darrig, hjärtinfarkt. Nå´n kusin dog i överdos häromdagen. Blues suede shoes, baby!
Det rinner svett i pannan.
”Gud kommer inte att låta dig dö”, viskar någon och jag känner händer på min panna.
”Gud tar död på oss alla”, sa jag. ”Det är hans förbannade plikt.”
Dr Doctor petar i mig några tabletter. Vraket skall upplivas. För att sedan sövas ner. För att sedan åter upplivas. That´s the way it is.
Tiotusen därute. Tiotusen!
Det är fortfarande lika konstigt att tänka sig att människor tar sig tid att komma, att titta, att lyssna, att älska mig. Det är ju bara jag. Herregud, jag älskar dom!
Ut, din sonofabitch, och gör din plikt.
Var är jag?
Pittsburgh? Varför då?
Also sprach, Zarathustra.
Ut. Ljuset överfaller mig. Var bättre än du någonsin varit. Bevisa det omöjliga. Applåderna vet inga gränser och fyller min kropp, som är nedhälld i den förbannade overallen, med ny kraft.
See, see, rider. See, what you have done.
RECENSIONER
Kunskaperna har Schlaug definitivt, även på 10 000-kronorsnivå. Den sista mörka tiden när Elvis är fånge i sin egen myt och fast i sitt pillerberoende har total trovärdighet. Elvis relationer till BB King och andra svarta artister känns alltigenom äkta. Hans envisa arbete i skivstudion likaså.
Expressen
Birger Schlaugs roman är som starkast och mest övertygande så länge Elvis är ung. När blodet kokar och rock'n'roll ännu är nytt och framtiden fortfarande sjunger sånger som ännu inte blivit blasé. Helsingborgs Dagblad
Boken är rolig, fräck, vanvördig och bitvis lysande.
Gotlands Tidningar
Jag kan inte annat än fascineras av Schlaugs berättarförmåga, språk, konceptet med historiska fakta och trovärdigheten åt Elvis. Jag sträckläste boken.
Katrineholms Kuriren
Det bästa med boken är tidsatmosfären och miljöbeskrivningarna. Det ångar om Södern på 50-talet när Elvis och hans musiker svischar förbi bomullsfälten på de långa krävande resorna till olika spelningar. En ny tids gryning, inte bara för rock´n´roll. Medborgarrättsrörelsen är på gång.
Expressen
… entusiasmerande skildringar av dofterna och känslan på söderns bomullsvidder och gistna verandor. Göteborgs-Posten
En glödande och passionerad kärleksförklaring…
Helsingborgs Dagblad
Schlaug tar ut svängarna. Utvikningar till Einstein, Paganini, Mozart, Goethe, Kant, Schubert och Schopenhauer är halsbrytande men funkar för det mesta.
Expressen
Schlaug är oerhört påläst och har lyckats sätta in den vite rebellen i en miljö och ett politiskt sammanhang som känns helt rätt.
Gotlands Tidningar
Som om Elvis själv skulle ha suttit vid tangenterna nästan 30 år efter sin alltför tidiga död. Jag kan inte annat än fascineras av idén. Falu Kuriren Ändå har såvitt jag vet ingen gett sig på att skildra Elvis liv genom hans egna ögon, öron och tankar. Inte förrän nu när Birger Schlaug stiger in i Elvis huvud och berättar hela hans historia.
Expressen.
Lysande beskrivning av hur en ny tid växer fram. När Elvis besöker den tunga svarta klubben är det en historisk smocka åt Söderns vita etablissemang. Vi
kommer rockkungen så nära att det bränns. Jag är så överraskad och
utlovar högtidsstunder för den som tar till sig den här boken.
boksidan.net
Den är ovanligt och befriande opretentiös i anslaget. Den är skriven med en lite svängig stil - den liksom släntrar fram, avslappnad och avspänd - och ska därmed föra tankarna till tiden och den jargong som då rådde.
HD
Så otroligt bra! Vilket språk! Så fascinerande! Vilket överraskning! Betyg: 5 stjärnor! Bokus Kungsbacka, läsarpanel
Det är skimrande musikhistorik... Boken är bra och fullastat med fina rockhistoriska referenser som är roliga att läsa. Språket är ironisk och full av empatisk kärlek till den svarta musikens världshistoriska betydelse. Med det kan man säga till nynazister, fascister och andra rasister, fuck you!
Det är briljant roman som alla borde läsa för att förstå essensen som Birger Schlaug verkligen lyckas förstå, vad rockens verkliga själ är. Vi bugar oss vördigt för det som står i boken. Heder åt Birger Schlaug.
Webb BL
