Supermakten - vad varje svensk bör veta om USA.

Häromdagen skrev jag det här:

Jag sitter på ett sjukhuscafé och väntar. Har en bok med mig. Läser. Konstaterar att det inte finns något bättre ställe att läsa boken på än just här. På ett modernt sjukhus.

Boken heter Supermakten – vad varje svensk bör veta om USA. Boken är fylld med fakta men ändå lättsamt berättande. Skriven av Frida Stranne (som är lektorn som titt som tätt analyserar amerikansk politik i medier och driver en intressant USA-podd) och Sanna Torén Björling (som är journalist på DN).

Mycket som skrivs känner jag till. Jag, som så många andra, är marinerade i amerikansk kultur från barnsben – inte minst genom tidigare års matinéfilmer och vilda-västernlekar, rockmusiken, därefter genom teveserier och sedan som vuxen alltmer genom politiskt intresse. Djupdykningen när jag samlade underlag för min bok Gud älskar att färdas i en rosa Cadillac gjorde sitt till. Men ändå innehåller Strannes och Torén Björlings frejdiga bok mycket som jag förträngt eller inte haft en susning om.

Och så mycket är, vad jag anser vara, sjukt. I det moderna landet USA, med flest Nobelpristagare och massor av kunskapstyngda universitet, dräller det av föreställningar och förhållanden som är så obegripliga. Författarna beskriver det med viss ömhet och med berättarröst stämd i dur.

4 av 10 amerikaner menar att Gud skapade människan för mindre än 10 000 år sedan. Fler än 100 människor dör varje dag till följd av skjutvapenvåld. En av tio amerikaner har aldrig varit utanför sin egen delstat. Av landets 330 miljoner människor sitter 2,3 miljoner i fängelser, det är ungefär 1 procent av alla vuxna – en fjärdedel av världens alla fängslade finns i USA. Behöver jag säga att fängelsebranschen till stor del är privatiserad?

I världens tyngsta demokrati, som det brukar framställas, pågår ständigt manipulering från de två dominerande partierna genom att miffla med valkretsindelning och märkliga krav för att få rösta – allt för att det ska ge fördelar till det parti som för tillfället har makt i delstaten. Det reella tvåpartisystemet medför att nya partier, som t ex De gröna, har oändliga barriärer att försöka ta sig över. Penningstarka lobbyisters som driver särintressen har makt som förmodligen är bra mycket större än i Bryssel. Är landet ens en demokrati?

Jag läser: ”Idag finns det cirka 1800 olika tankesmedjor i USA… Stora bidrag kommer från läkemedelsindustrin, försäkringsbranschen, vapenindustrin eller enskilda miljardärer som bröderna Koch, Bill Gates och George Soros.”

Frågan inställer sig onekligen. Demokrati? Jo, men visst. På många sätt. Tänk dig att det i Ryssland eller Kina skulle kunna produceras så mycket kritik i film, i böcker, på teater, i artiklar av det egna landet som det kan, och får, göras i USA… I det som kan kallas den liberala samhällsordningen tillåts sådant som inte tillåts i det som kallas auktoritära stater. Det är därför jag älskar den liberala samhällsordningen men är så kritisk till liberalismen som inte kan skilja på frihet för människor och frihet för kapital, som inte kan förstå att frihet för människor kräver trygghet som grund, som saknar bitar i det som utgör kärnan i det som politiskt kan byggas i form av solidaritet med planet, kommande generationer och den andre.

Men ändå! Det där som är så vackert och som vi saknar i t ex Sverige. Gräsrötter som engagerar sig, knackar dörr, manifesterar sina åsikter om ditten och datten, viftar med partisymboler och aktiverar sig. Jag läser: ”När Obama under sin andra period sökte kongressens stöd för att bomba i Syrien var många ledamöter beredda att ge honom det, men en krigstrött väljaropinion fick dem att avstå. Utanför en av senatorernas kontor under en av de mest intensiva dagarna kunde man höra hur telefonerna aldrig slutade ringa. Av samtalen att döma var det till stora delar väljare som bestämt sa sig vara emot fler militära insatser. Amerikaner är ju på detta sätt långt mycket mer aktiva än vad som är vanligt här i Sverige när det gäller att interagera med sina representanter och försöka påverka dem.”

Jag studsar till. Telefoner som ringer. Till politikerna och deras kontor. Bara för några år sedan… När jag var språkrör och riksdagsledamot kunde det ringa en del i slutet av 1980-talet. Sedan blev det mejl, ofta med samma text i olika iscensatta aktioner – som t ex när Skattebetalarnas förening och Villaägarnas förening drog igång kampanj mot skattehöjning på villaolja i slutet av 1990-talet…

Författarna berättar med gott humör om tunnlarna under marken vid Kapitolium, den ganska dysfunktionella kongressen, inpiskarnas roll och tankarna som låg till grund för att det blivit som det blivit. Tankar som bottnar i frihetssträvan, bort från den ordning som rådde i stora delar av Europa med ärftlig makt och statlig inblandning i människors liv.

En bok om USA kan förstås inte undvika religionen. Inte bara för att var tredje amerikan går i kyrkan minst en gång i veckan. Inte bara för att USA befolkades med människor som flytt från religiöst förtryck. Utan också för det magiska faktum att Barack Obama i sitt installationstal - som i sedvanlig ordning var fyllt med referenser till religiösa texter – också riktade sig till ateister. De är inte många i USA. Bara drygt 3 procent definierar sig som sådana. Jag hade tillhört en liten minoritet om jag bott i det stora landet.

Det är roligt när en faktabok liksom bläddrar sig själv, när kvalitet är lättillgänglig, när det känns som om författarna har skrivlust. Inte minst i de vällustiga – men lite väl generaliserande, även om jag förstår syftet – beskrivningarna om hur amerikaner är, hur de lever, hur de träffas, hur relationer ser ut. Det är en bas att stå på för att förstå vardagliga händelser om man tar sig till USA. En halv miljon svenskar flyger till landet varje år. Av någon anledning som i vart fall inte har med klimat- och miljöansvar att göra. Men sådant är det ganska dåligt med också i det stora landet. Det är lätt att bli illa berörd vid samtal med konservativa som anser att klimatkrisen, "om den nu finns", bara är ett sätt att komma närmare den yttersta dagen då vi alla skola få vandra tillsammans med Jesus på gyllene gator.

På sjukhuskaféet hinner jag nästan avsluta boken. Och jag är glad över att jag inte sitter på ett sådant i USA och väntar på besked om patienten jag följt med har försäkring som gäller... Om inte så hade det i det här fallet riskerat bli så att ett hus hade behövt säljas.

Kanske vore förresten själva USA en lämplig patient… mycket övervikt, mycket föreställningar och en del sunkiga värderingar. Men nog finns det väl gott läkkött vid rätt ordination? Eller inte.