Miljön, makten och friheten, del 5: Människans strävan efter bättre liv...

Tidigare avsnitt: Ekonomismen blev den nya religionen, kapitalismens domptörer, som ser sig själva som spelare och världen som en spelplan, piskar fram köpandets och ägandets norm medan den gode kapitalisten riskerar att strypas av Adam Smiths osynliga hand. Vi ljuger för oss själva, gömmer oss bakom statistik som ger skenet av att vi räddar planeten.

Kapitalism kan inte fungera utan tillväxt – det är väl därför riksbankschef Stefan Ingves vid en av räntesänkningarna meddelade att han nu hoppades på att svenska folket skulle ”köpa mer grejer”. Jo, han sa så ordagrant, riksbankschefen. Som om det var ont om grejer i Sverige – taskigt fördelade är de förvisso, men ont om dem är det inte. 

Vi har gjort oss beroende av ekonomisk tillväxt, mer beroende av sådan än av etik, miljöhänsyn och social anständighet. Kapitalismen fungerar utan etik, utan miljöhänsyn och utan social anständighet. Men inte utan ekonomisk tillväxt. 

  

Det ligger någon sorts absurditet i när medier, ekonomer och politiker ojar sig över om försäljningen av kläder, skor och mobiltelefoner inte växer år från år. Som om inte garderober var överfyllda med kläder och skor, som om inte byten av mobiler vart annat år räcker… Som om man var schizofren: ena dagen är man förskräckt över att de klimatrelaterade utsläppen ökar på grund av den ökande konsumtionen, nästa dag är man orolig över att konsumtionen inte ökar tillräckligt för att hålla igång tillväxten.

Men är det då inte ekonomisk tillväxt som gett oss allt det goda vi har? Enligt gängse argument så är det ju så. Utan tillväxt hade vi inte haft skola, vård, omsorg och materiell välfärd. Heter det. Men det är inte tillväxten som gett oss allt detta goda. Det som gett oss allt detta är något helt annat. Nämligen människors strävan efter bättre liv.

Under samhällsevolutionen har människors strävan efter bättre liv i vårt land inneburit att man skapat en skola för alla, sjukvård, bostäder, materiell försörjning och mat på borden. Det var det som innebar bättre liv. Det var detta man strävande efter. Och det gav också upphov till ekonomisk tillväxt. Men det var inte den man strävade efter, det var den som blev följd a strävan efter bättre liv.

Vad som är bättre liv skiljer sig förstås åt från människa till människa. Men inte bara det: det skiljer sig också från tid till annan. För de generationer som byggt upp vårt samhälle har bättre liv varit sådant som också lett till ekonomisk tillväxt. Mer arbete, ökad konsumtion, ökad produktion har gett såväl bättre liv för de flesta som ekonomisk tillväxt. Men målet var aldrig tillväxt, målet var bättre liv.

Så var det i vår del av världen tidigare, så är det i andra delar av världen idag.

  

I vår tid, när vi i vårt land nått ända hit i samhällsevolutionen, så kanske bättre liv är något annat än sådant som också leder till ekonomisk tillväxt. Bättre liv kanske är mer fri tid, mer deltagande kultur, mer social närvaro. Inte mer konsumtion, mer stress och mer arbete. Vi behöver gå från tillväxtsamhälle till utvecklingssamhälle. Jag är övertygad om att det är så. 

Vilket ju inte blir sämre av att argument för detta kan finnas hos allt från konservativa tänkare till John Stuart Mill och Karl Marx.

Marxister? Min begeistring är måttlig...

Johan Stuart Mill menade att när vi väl nått en god materiell plattform borde målet vara att skapa utrymme för mer fritid, mer kultur och mer andlighet. Han skrev i Nationalekonomins principer: ”Om jorden förlorar sin ljuvlighet genom obegränsad tillväxt av rikedom och befolkning, bara för att kunna hysa en större men inte lyckligare befolkning, så hoppas jag innerligt för eftervärldens skull att människorna kommer att nöja sig med ett stationärt tillstånd, långt innan de av nödvändighet kommer att tvingas till det."

Hur Mill skulle få ihop en stationär ekonomi med dagens kapitalism framgår inte. Av naturliga skäl.

Staffan Burenstam Linder, som var vice ordförande i moderaterna 1970-81, skrev i sin bok Den rastlösa Välfärdsmänniskan: ”Vi är på väg in i en ny form av ekonomiskt slaveri, som inte längre bottnar i kampen för ekonomiskt överlevnad utan i en tillväxtmani som, i de bokförda expansionsökningarnas namn, tvingar oss att fördela våra ekonomiska resurser, inklusive tiden, destruktivt - så att vi raserar sådana naturliga grundvalar för vår existens som luft, vatten, jord, naturskönhet och vår egen arvsmassa".

  

Marxister då? Hur har dessa mött miljöfrågan genom historien – och hur möter man klimatfrågan idag? Min begeistring är måttlig. Socialisters historia är inte den bästa när det gäller att värna miljön. Under sextio- och sjuttiotalen i Sverige såg vänstern snart sagt varje rykande skorsten och spyende avgasrör som en seger. Det industripolitiska komplexet omfattade inte bara bolagshögern utan även fackföreningsrörelsen.

  

Striden mellan "den industrimoderna” (eller om man så vill ”industrifatalisterna”) och den ”ekologiska diskursen" har varit ett dominerande inslag ända sedan 1970-talet. I Martin Hultmans bok Den inställda omställningen beskrivs vilken kraftfull motmakt till omställning det finns. Hultman, som är doktor i teknik och social förändring, går igenom de politiska svängarna under 1980-talet då det under några år fanns en politisk majoritet (bestående av S, C, MP och V) för omställning – i betydelsen bort från fossila bränslen och kärnkraft till ny teknik och flödande energikällor. Motkrafterna reagerade kraftigt, främst genom samfällt agerande från Svenska Arbetsgivarföreningen och LO.

Finns det något att hämta hos Marx? En ekologisk dimension hos den gamle ideologen? Den som letar finner, och marxister är experter på att leta och finna. Ska man be någon leta efter en nål i en höstack så ska man be en fullblodsmarxist. Det hedrar dem, kan man ju säga.

Det klassiska citatet för att legitimera Marx i miljösammanhang är detta: ”Den kapitalistiska produktionen kan endast utveckla produktionsprocessens genom att samtidigt förstöra all rikedoms urkällor: jorden och arbetaren”.

Själv brukar jag betona att Marx, i likhet med andra gamla tänkare av allehanda ideologisk hemvist, meddelade världen att mer fritid, kultur och tid för reflexion – och tid att fiska – var något önskvärt.

Varefter vi kommer in på det här med synen på arbete.

På måndag, del 6: Leva för att arbete eller arbeta för att leva eller...?