Miljön, makten och friheten, del 4: Vi behöver en fredlig kulturrevolution

Tidigare avsnitt: Ekonomismen blev den nya religionen, visionen om kapitalism med mänskligt ansikte krossades. Rekyleffekten slår hårt och overshoot day inträffar allt tidigare för varje år som går. Vi lever under kortsiktighetens förbannelse. Allt medan marknadens domptörer ser världen som en spelplan.

En del hopps på den traditionella vänstern, på arbetarrörelsen. Är inte det att hoppas för mycket? Vi har genomlidit hur ledande skikt i Kommunal lekt baroner. Många har storögt tittat på hur LO lovordat den i Sveriges riksdag blocköverskridande uppgörelsen som innebär att kollektivavtal för att anställa en nyanländ introduktionsjobbare slopas – och vad har fackföreningsrörelsen satt emot när klyftorna mellan rika och fattiga ökat?

Inte ett skit.

Vad kan fackföreningsrörelsen göra för miljö och klimat när dess ledande företrädare inte tycks begripa att ett ekologiskt hållbart samhälle, på demokratisk grund, inte kan byggas utan att samhället är socialt och ekonomiskt rättfärdigt? Hur har man kunnat acceptera att traditionellt kvinnliga arbeten betalats så mycket mindre än traditionellt manliga? Hur har man accepterat ett framväxande prekariat?

Jag är fullständigt övertygad om det samhälle som nu växer fram – med ökande klyftor, ett växande prekariat och allt mer underställt marknadens kortsiktighet – omöjligt går att kombinera med ekologisk hållbarhet. Åtminstone om vi skall bibehålla ens uns av demokrati. Därför krävs något av en kulturrevolution inom stora delar av arbetarrörelsen.

Ökande klyftor skapar otrygghet inför den akuta morgondagen, växande prekariat leder till att allt fler inte kan planera sin egen framtid – detta leder till att frågor som är långsiktiga kommer att skjutas på framtiden. Allt fler har fullt upp med att överleva vardagen, att få ihop det. Hur ska man då också orka med att tänka långsiktigt – på klimatet, på globala miljöproblem? Den politiska debatten kommer att handla om ojämlikheten, om social otrygghet, om den rädsla som växer fram i ett samhälle där de ekonomiska klyftorna bara växer.

Lägg till den kortsiktighetens förbannelse som kännetecknar det rådande ekonomiska systemet– ta ut vinsten nu, konsumera nu, låna nu – så är det lätt att se att det finns konflikt mellan kapitalismen och hållbar utveckling. 

Det stör mig att en del av mina gröna vänner inte begriper detta, att forskare som talar djupt och brett om vikten av att vi skall bli planetskötare inte förstår den hållbarhetens motkraft som finns i den otämjda kapitalism som vi släppt alltmer lös.


Om att strypas av Adam Smiths osynliga hand.
Jag har vid ett flertal tillfällen varit samtalspartner under något som kan kallas etiksamtal. Tre dagars samtal om etik och marknad. En grön, en präst och företrädare för stora företag – eller om man så vill ”spelare på marknaden”. 

Det har ofta blivit bra samtal. Som ibland slutat med att stora män som spelar på den där marknaden börjat gråta. Insikten att den som tänker långsiktigt och etiskt - genom att t ex ta ”olönsam hänsyn” till klimat, miljö och anställdas sociala situation - riskerar att strypas av Adam Smiths osynliga hand. Den gode kapitalisten riskerar att gå under, konkurreras ut. Av de som vill ta ut största möjliga vinst NU ur människor, djur och planet. Kortsiktighetens förbannelse. 
 

Förresten skulle Adam Smith, som brukar kallas för den liberala nationalekonomins fader, själv detroniserat det som idag utgörs av den reella kapitalismen. Han menade nämligen att marknaden bara kan fungera på ett rimligt sätt under två förutsättningar: att dess aktörer vare sig vill skämmas inför sin granne eller inför Gud. Utan dessa moraliska grundbultar fungerar inte marknaden.

Idag är det inte så mycket bevänt med guden. Och konsument och producent är inte längre grannar som riskerar se varandra i ögonen. Moralen behövs inte… Adam Smith skulle inte godkänna dagens så kallade marknadsekonomi.

Att kapitalismen dessutom blivit alltför kreativ för sitt eget bästa gör ju inte saken bättre. Vi behöver tänka nytt. Ta omtag. Ställa om. Kort sagt: Vi behöver en fredlig kulturrevolution.

Från tillväxt till utveckling

En kapitalism utan ekonomisk tillväxt är en kapitalism i kris. Så är det. Det är därför tillväxten har fått ske på miljöns och klimatets bekostnad.  Med lånade pengar. Inte lånade för att göra investeringar i skola, vård, infrastruktur – utan för att upprätthålla en privatkonsumtion som medfört att Sverige numera ligger på tionde plats på listan över länder vars medborgare gör störst ekologiska fotavtryck. 

Det blev den borgerliga regeringens resultat. Från trettonde till tionde plats på åtta år. Snart sagt den enda internationella ranking där Sverige klättrade några pinnhål under Alliansregeringen tid. Det blir inte bättre med den rödgröna regeringen.

Men hur kan detta komma sig? 

Det råder ju full politisk enighet om det retoriska påståendet att Sverige ligger i fronten när det gäller miljö och klimat. Hur kan vi då klättra på listan över länder som gör störst ekologiska fotavtryck per capita? Vi släpper ju ut allt mindre klimatpåverkande gaser, allt mindre koldioxid. Vi har ju, enligt retoriken, lyckats kombinera ekonomisk tillväxt med minskade utsläpp. Får vi höra. Från höger till vänster. Pimpat med gröna språkrör som tappat kompassen. 

Enligt den statistik man hänvisar till släpper vi i Sverige ut mindre än 5 ton koldioxid per person och år. Men i realiteten, när vi ser vad det är vi konsumerar, så är siffran dubbelt så stor. Hur kan det då komma sig?

Svaret är lika simpelt som nedslående: man bortser från hur vi lever och konsumerar för att istället mäta de utsläpp vi gör inom landets gränser.

Vilket medför något så pittoreskt som att när allt fler fick råd att flyga på semester till Thailand - istället för att ta moppen till faster Greta i grannbyn - så minskade våra statistiskt mätta klimatrelaterade utsläpp. Flygresor till utlandet räknas inte in… Vilket inte bara innebär förvanskning av hur de verkliga utsläppen ser ur, utan också innebär att de fattiga, som tar moppen till faster Greta på semestern, gör större klimatavtryck än de rika som gjort flygresandet till en hobby. Så kan skuld fördelas…

Men inte bara det. Ju snabbare vi lägger ner det svenska jordbruket ju mer klimatsmarta blir vi, enligt den officiella statistiken. Att vår köttkonsumtion ökat årtionde från årtionde syns inte i utsläppsstatistiken så länge vi importerar allt mer av köttet.

Det är först när vi mäter verkligheten som vi ser att vi bär oss åt. Det är då, och först då, vi kan se hur det ekonomiska system vi lever med påverkar. Men det vill vi inte, för vi är systemets fångar, vi är drabbade av Stockholmssyndromet, vi förvarar vårt fängelse. Pekar på det goda det gett och ger. Blundar från det onda. Vägrar se dess konsekvenser. Vägrar se att såväl planeten som människan hotas. 

Vägrar se att kapitalismen är ett lika stort hot mot människans frihet som en gång kommunismen visade sig vara. Vägrar se att den röda planekonomin ersatts med en blå planekonomi, en kapitalistisk planekonomi dompterad av de som ser världen som ett spelplan och sig själva som spelare.

Vi behöver en fredlig kulturrevolution. En kulturrevolution som innebär att vi inte bara tar begreppet ekonomi på allvar, utan också gör det till en politisk dygd att ta väljare på allvar, planeten på allvar och livet på allvar. Som gör oss värdiga det namn vi gett oss själva: homo sapiens, den tänkande - eller rent av visa - människan.

Del 5: Människans strävan efter bättre liv