Det kostar på...

Jag hade varit i Malmö och pratat. Nu var jag på väg tillbaka till Stockholm. Jag hoppades att bli ensam i tågkupén. Dels skulle jag förbereda morgondagens arbete, dels skulle det vara skönt att få vara i fred efter en jobbig dag. Men jag blev inte ensam. En man trampade in i kupén två minuter efter det att tåget rullat ut från Malmö Central.

Jag kände igen honom. Han var en ganska betydande man i näringslivet. Jag var en ganska obetydlig grön politiker. Det visade sig att vi båda velat ha singelkupé - en sån där med egen dusch, nattfralla och med morgontidning väntande utanför dörren vid väckningen. En sån där kupé som den ensamstående småbarnsmamman skulle behöva - men som vi på gräddhyllan gärna åker i eftersom någon annan alltid betalar. Nu hade det varit slutsålt, och mannen hade kastat sig på i sista stund i hopp om att någon skulle erbjuda delad kupé.

Han var glad redan när han kom. Lätt salongsberusad efter en fest. Han bjöd på rödvin. Årgångsvin som han smugglat med från festen. Vi hade det ganska trevligt. Vi imponerade på varandra: han imponerade på mig för han kunde allt om världens fladdermöss, och jag imponerade på honom för jag kunde allt om världens handelsavtal. Fördomar raserades, och världen blev än mer komplicerad.

Han hade barnbarn. Det var dem han berättade om när tåget lämnade Hässleholm på sin fortsatta väg mot Stockholm genom den regniga natten.

Så småningom började vi prata om miljöförstöring och konflikten  mellan företagande och miljöhänsyn. Han satt mitt i smeten - och jag kunde kosta på mig att bortse från hans företags lönsamhet. Jag hade så mycket lättare att ta på mig ädla vingar och tänka långsiktigt, ta de stora greppen och tala om den nödvändiga omställningen till det hållbara samhället. Det lät säkert både pompöst och beskäftigt i hans öron. Det var ju hans arbete, och hans barns möjlighet att bo kvar i den stora villan även nästa år, som mina verbala krav på etik och miljöansvar hotade. Det eviga dilemmat. Det är så lätt att ikläda sig en politisk roll och tala om hur det borde vara när det är andras vardagliga villkor som måste förändras. Jag hade det lätt. Han hade det svårt.

Jag talade om att vi alla borde tilldelas ett ”rättvist miljöutrymme”, inte större än att var och en lever på ett sätt som alla kan leva alltid. Det innebär en ny livsstil för oss i den materiellt rika delen av världen. Jag talade vackert och stort och säkert väldigt engagerat.

Men är jag villig att själv ta konsekvenserna av dessa insikter? Eller räcker det med att försvara den egna livsstilen genom att hävda att omvärlden, systemen och strukturerna gör det svårt att göra det man egentligen borde göra?  Är det kanske till och med så att vi som tror oss veta hur det måste vara, men ändå lever på ett helt annat sätt, är större hycklare än de som struntar i allt vad ”rättvist miljöutrymme” heter? 

Det var i höjd med Osby vi började prata om hotet mot ozonhinnan långt däruppe i lufthavet.  De där sköra ozonmolekylerna, som skyddar oss från den ultravioletta strålning vi inte kan leva med.

- Jag ser det det som en utmaning för kosmetikaindustrin och läkemedelsindustrin, sa han. Och så berättade han om hur dessa, med gemensamma krafter, skulle kunna hitta på en salva som vi alla kan smeta på oss så vi klarar oss utan de där ozonet.

- Du är en pessimist, fortsatte han. Pessimisterna och domedagsprofeterna hävdade att London skulle läggas under hästskit när hästen introducerades en gång i tiden.  Pessimisterna hävdade att bilismen skulle ta död på grönskan, men titta på parkerna i Europas storstäder! Visst grönskar det! Ozonskiktet må falla sönder i små bitar, vi klarar det också ska du se.

Så sa han. I höjd med Osby. Att vi var i höjd med Osby visste jag inte då. Det fick jag veta först senare.

Ozonskiktets nedbrytning som tillväxtkick för kosmetikaindustrin. Tanken svindlade. Men han var fullt allvarlig. Vi valde att avsluta samtalet, det fanns inte mer att tillägga.

På morgonen sa vi inte ett ord till varandra. Kanske han tyckte att han gått för långt. Jag tyckte att jag i debattens hetta hade börjat moralisera. Han drog på sig kostymen, knöt slipsen och drog iväg med sin fyrkantiga väska till sin värld. Jag drog på mig jeansen, knöt slipsen och drog iväg med axelremsväskan till min värld. En ganska skyddad värld där jag hade råd att hålla mig med en del principer utan alltför stora uppoffringar.

Ungefär ett år senare sågs vi igen. Vi kom att hamna på samma tillställning. Vi låtsades inte om varandra, kanske tyckte vi båda att samtalet i tåget varit genant. Så småningom hamnade vi på var sin sida av plockbordet med prinskorvar, laxbitar och svarta oliver.

Han sa: Minns du vår tågresa och det där med ozonskiktet och kosmetikaindustrin? Glöm det. Om du nu kommer ihåg det. Det var utanför Osby på tåget från Malmö till Stockholm. Min yngsta dotter bor i Osby. Hon har fått cancer. Hudcancer. Malignt melanom.

Vi har träffats några gånger senare också. Han har installerat solceller på taket till sin nya lilla villa, bytt ”ner” sig till en liten energisnål bil, äter mest vegetariskt och förordar sänkt arbetstid ”så att människor får tid att leva också”. Han hade blivit berörd. Han hade ställts inför svåra vägval, svårare än jag någonsin ställts inför. Jag har gjort ”karriär” på mitt miljöengagemang. Han riskerade sin. Jag erkänner villigt att hans trovärdighet är större än min. Även om det känns lite bittert.