Böcker i januari

Ibland får jag frågan om vad jag läser för bok. Flera år har svaret varit någon fackbok, biografi eller memoar som skulle leda till en intervju i En bok, en författare. Det blev nästan hundra sådana böcker på några år. Nu är det mer fritt. I januari har jag betat av lite annat bara för att det varit kul.

Mördarens apa, av Jakob Wegelus. Jaha, minsann, berättarkonst av riktigt hög kaliber. Skröna. Är man intresserad av Portugal av 1910-talssnitt - är man det inte kan man bli - där ett brödraskap vill återinföra kungadömet så ger den mer än underhållning. Nån har kallat den för allåldersbok. Ganska bra uttryckt. Ska nog läsa den för eventuella barnbarn någon gång... Känns mer givande än att dra en omgång till med Femböckerna, som mina egna ungar gillade att jag läste för dem - men jag hoppade över de där evigt förekommande sidorna där det i detalj förklarades vad som fanns för mat i utflyktskorgen. Förresten sägs det att författaren Enid Blyton var en elak jäkel. Huruvida författaren till Apornas mördare är elak har jag ingen aning om. Men skriva kan han.

I mullbärsträdets skugga, John Grisham. Är måttligt road av hans böcker - försökte traggla igenom en del av dem inför skrivandet av Gud älskar att färdas i en rosa Cadillac för att lära mer om den amerikanska södern. Ska sanningen fram och det ska den, så har jag påbörjat några men avslutat dem eftersom livet är för kort för att kastas bort. Men den här är bra, borde läsas av varenda figur som älskar det amerikanska juridiska systemet där advokater lever gott på andras elände och i mån av möjlighet snor sina klienters pengar. Utspelar sig i Mississippi, Memphis nämns vid namn vilket ger pluspoäng. Rasism, fördomar, egenheter, en historia rullas upp som förklarar varför ett testamente ser ut som det gör. Hjälten, om man nu kan tala om sådan, är Jack Brigance. Vilket lär få de som läst författarens genombrottsroman Juryn att tindra med ögonen.  Det här är en fristående uppföljare. Jag tänker göra Juryn till en av mina påskböcker.

Sanningen om fallet Harry Quebert, av Joël Dicker. Suck, tänkte jag när boken hamnat i en paket under granen. Först när det blev kris på bokfronten började jag motvilligt läsa. Tjafsigt omslag, författare som tycks mig vara ett sånt där trendigt gli som är ointressant, utspelar sig inte ens i Södern utan i New Hampshire. Kan nåt låta tristare? Men, jodå, upplägget är kreativt. Vändningarna otaliga. Till slut sugs man in och vill läsa vidare trots att man har viktigare saker för sig. Laga mat, äta, klara deadlines och förbereda föreläsningar. Men, visst, språket är ganska platt, Men drivet. Figurerna som det berättas om - en femtonårig flicka hittas mördad i en känd författares trädgård - är visserligen tecknade som schabloner, men skenet kan ju bedra. Överlag är figurerna otrevliga - vilket ju kan vara en krydda. 

Barrikaden valde mig, av Kristina Lundgren. Nej, det är ingen spänningsroman. Men det är spännande. Åtminstone för mig som grottat ner mig i Elin Wägner, rösträttsrörelsen och kvinnorna kring Fogelstad och Tidevarvet. Den här boken handlar om Ada Nilsson, en detaljrik och omfattande - snyggt upplagd och bildrik - biografi. Ada Nilsson var med all sin sociala patos modell för  hur huvudpersonen i Elin Wägners roman Helga Wisbeck tog sig ut. Även om verklighetens Ada Nilsson tycks haft ett mer utsvävande privatliv - vilket uppriktigt sagt gläder mig. Hur hon nu hann med det med tanke på alla uppdrag hon hade för den goda saken. Kvinnosaken, demokratin, sexualupplysning, arbete som läkare och opinionsbildare, upprättelse för illa drabbade kvinnor - allt förknippas med Ada Nilsson. Inom parentes: Ada Nilsson tog starkt intryck av Alexandra Kollontaj - Sovjetunionens ambassadör i Sverige - vars dagböcker kom ut för några år sedan. Så det blev en del beundran för Stalin, medan Elin Wägner förblev lika kritisk till Stalin som till Hitler. Vänskapen sattes på hårt prov.

Det hållbara samhället, redaktör Mats Friberg. Jaha, en bok till om det hållbara samhället... Kan man tycka. Och det gör jag också. Men den här är lite mer djuplodande än många andra, här väver man ihop resonemang om ekologisk, social, ekonomisk och kulturell hållbarhet. Gräddan av gamla välkända namn i branschen skriver: bland annat Ronny Svensson, Lars Ingelstam, Johan Galtung. Ibland har de nog varit lite lata när det gäller uppdatering. Och så lite yngre: bland annat Björn Forsberg som återigen vågar sticka ut hakan med en väl formulerad bredsida riktad mot ekomodernismen. Lars Ingelstam redogör, ännu en gång, pedagogiskt för de fyra fälten där ekonomin rör sig: det röda, blå, gröna och svarta. En akademiskt grundad kritik av ekonomisk tillväxt kryper genom de flesta avsnitten - exempel på detta är hur professor Joachim Vogel stillsamt och fint klär av föreställningen om den ekonomiska tillväxtens betydelse för välfärden. En del skriver med flyt, andra med mindre flyt. På frågan som ställs i underrubriken - Kan det hållbara samhället byggas underifrån? - får vi väl ett sådär lagom svar. En sak tycks dock de tjugotalet medverkande vara klara över: vi behöver gå från teknisk och ekonomisk rationalitet till humanistisk och ekologisk. Hur den sistnämnda skall vävas ihop på kort och lång sikt - vilket faktiskt inte är det lättaste - förblir ganska oklart, men ytterligare pusselbitar kan man nog själv lägga med boken som underlag. Således: ännu en akademiskt präglad bok med bred och djup kritik av såväl tillväxtbegrepp som tillväxtjakt. Kritiken flyttar alltmer in i akademin, tycks det mig. Läsvärd, och inte särskilt svårtuggad, för den som inte hållit på med de här frågorna i årtionden.

Religion utan gud, av Ronald Dworkin. Jaha, minsann. Religionsbegreppet vidgas till något större än tro på gudar. Gudstro är bara ett av uttrycken för en"djup, distinkt och allomfattande världsåskådning som gör gällande att ett inneboende, objektivt värde genomtränger allt". Naturen, jag hela universum, är i sig självt sublimt, med inneboende värde och skönhet. Omfattar man detta är man religiös i dess verkliga bemärkelse. Menar Dworkin. Själv brukar jag hävda att jag som "troende ateist" uppfattar att det finns något som jag anser vara heligt. Och så berättar jag om den långa resan - från det att jorden bildades och genom evolutionens gång där människan inte är någon slutprodukt, inte ens kronan på verket, utan bara bäst och mest utvecklad på att vara just människa.

Elin Wägner och Alva Myrdal, en dialog om kvinnorna och samhället, av Margareta Lindholm. Inte ny, den har stått i hyllan för "läsa sen". Elin Wägner skriver i Väckarklocka från 1941: "Det råder en oro i den svenska kvinnorörelsen, men den är inte på långt när så stor som den borde vara". Trots att kvinnor haft rösträtt i flera decennier har inte mycket hänt, visserligen hade kvinnor fått rättigheter, men möjligheterna var det fortfarande illa ställt med. Elin Wägner var inte bara orolig, hon kände såväl vrede som desperation. Alva Myrdal delade oron, men kände mer tillförsikt, skriver författaren till denna bok. De två - Wägner och Myrdal - träffades aldrig för den dialog som de båda skrivit till varandra om att de borde ha. Men Alva Myrdal hade förberett sig genom att skissa på hur en sådan dialog skulle kunna läggas upp. Hon trodde det skulle kunna bli en "strålande syntes" av deras tankevärldar. Elin Wägner hade meddelat att "somliga som gillar oss båda har det som en kameleont på en skotsk pläd...". Och det är förståeligt. Wägner värnade det småskaliga, det överblickbara. Myrdal tänkte sig storskalighet och institutioner. Wägner lade till den ekologiska dimensionen till freds- och kvinnosaksfrågan. Välfärd för Wägner innefattade även överblickbarhet. Ni som hört mig föreläsa eller följt bloggen kanske anar varifrån jag får tjatet om vikten av att bygga ett förståelsesamhälle...