Inför MP:s skrivande av nytt partiprogram, del 4: Om att som parti vara modigt och bryta normer

Fortsättning från tre tidigare delar, som nu finns samlade här.

Bild: Robert Schlaug

Jag kan, när jag hör debatten om tillväxt, få för mig att kritiken av hur den svenska skolan misslyckats med att förmedla kunskaper i matematik är fullt berättigad.  Man tycks inte förstå vad exponentiell tillväxt egentligen innebär. Politiker och ekonomer utnyttjar dessa brister för att inte komplicera tillvaron. Det gäller tyvärr även de som inom Miljöpartiet försöker runda problemet genom att retoriskt - och mot bättre vetande? - tala om "grön tillväxt" som en fortsättning på tillväxtsamhället. 

Även utomparlamentariska delar av miljörörelsen visar alltför ofta upp sin rädsla för att ta i begreppet ekonomisk tillväxt. Ofta talas det om att det är lönsamt rent penningekonomiskt att göra miljöinvesteringar i t ex solvärme - man sparar pengar. Men glömmer då nästa steg: Vad gör man med de pengar man sparat? Tar sig en extra flygtur till Thailand?

Det är förstås ett partipolitiskt rikstagande att ifrågasätta tillväxtsamhället som idé. Våra mänskliga hjärnor har ju en fäbless för att sortera in både begrepp och föreställningar i enkla fack av gott eller ont och rätt eller fel.  Att tro på ekonomisk tillväxt är, enligt rådande norm, gott och rätt. Att bryta mot normer är något av det mest krävande som finns. Det krävs inte bara insikt, kunskap - utan även mod. Att bryta mönster, tänka nytt är besvärligt. Vi lever nämligen i en norm. En föreställning. Det är i sig inte konstigt, det har alla samhället under alla tider gjort. Det gäller bara att förstå att man gör det.

När MP nu skriver sitt partiprogram bör man därför ha i minnet att det finns tre gröna grundbultar för programskrivande:  1) Ta de människor, som alltför ofta reduceras till något man kallar "väljare", på allvar. Våga föra ett resonemang som inte har som mål att i första hand behaga, utan att få läsaren att tänka långa tankar. 2) Ta planeten på allvar. 3) Ta livet på allvar - det är mycket roligare än många kanske tror...

Ständig ekonomisk tillväxt är per definition, som jag påpekade igår, en omöjlighet. Ur planetens perspektiv är det dessutom destruktivt. Frågan är inte om vi måste bryta denna utvecklingsmodell, utan när. Inte nu, säger en del politiker när de blir pressade. Inte nu. Men sedan. Någon gång. Dessutom, säger man, vill människor leva ett liv med den ökande konsumtion som håller igång tillväxte.

Men är det verkligen så? Är det så att vi vill leva i ett tillväxt- och konsumtionssamhälle där alltmer av vår självbild hänger ihop med vad och hur vi konsumerar? Eller är det en form av normskapande som leder oss in i dessa tankar? Är det helt enkelt makten över våra tankar som förmår oss att leva på ett så destruktivt sätt att vi reducerar vårt eget värde till att bli kuggar i ett ekonomisk hjul snarare än levande och riktiga människor…

Man brukar säga att det finns tre sorters maktutövning: den tvingande, den belönande och det betingande.

 

Tvingande maktutövning är ofta rå men tydlig. Det kan handla om att ställas inför ett gevär. I kommunismens Sovjetunionen hotade man med Gulag och i fascismens Chile hotade man med förflyttning till Estadio Nacional. I demokratier kan tvingande maktutövning innebära hot om fängelse för den som vägrar inställa sig för krigstjänstgöring i enlighet med demokratiskt fattade lagar – eller hot om stränga straff för den som vägrar betala den skatt man i samhällets namn beslutat införa. Tvingande maktutövning finns i alla samhällen. I olika grader. Och på gott och ont.

Belönande maktutövning är en trevligare variant, den som utsätts för maktutövning får i alla fall betalt för det. Man kan få bra betalt för att göra något som går emot ens egen övertygelse eller för att göra något som man vet är olagligt.  Man kan få möjlighet att behålla sin plats i den sociala hierarkin, eller till och med ta steg uppåt i hierarkin.  Man kan förstås också få betalt i formell tillgång till sociala strukturer och nätverk med hög status. Om inte annat kan man bli landshövding om man håller käft om sådant som bryter mot den politiska normen. Och man kan få en extra dusör om man gräver ner gifttunnor natten till påskdagen.

Betingande maktutövning är mer sofistikerad. Det handlar om att skapa eller förstärka normer i samhället. Normer som leder till att vi handlar, talar och tänker på ett visst sätt. Olika religiösa kyrkor har genom historiens gång förstått betydelsen av att skapa normer om vad som skall uppfattas som gott och ont – ibland i kombination med både tvingande och belönande maktutövning.  Stater som domineras av ideologier skapar normer över vad som är rätt och fel. Vi kan se det i allt från konfucianismen till Mao Tse Tung, från Tibet till Sovjetimperiet.  Ingen stat, ingen ideologi, inget samhälle är fritt från denna betingande maktutövning. Problemet är att när man lever mitt i en skapad norm förstår man kanske inte att man lever i den.  Man lever med en livsstil som känns som den naturliga. Andra, som lever i en annan norm, uppfattas som avvikande, konstiga eller rent av onaturliga.

Häromdagen, efter ett föredrag i Hudiksvall, kom en ung kvinna fram och berättade hur svårt det var att leva utanför det vi kan kalla konsumtionsnormen, hur hon och hennes familj uppfattades som avvikande, hur man till och med tyckte synd om barnen som inte fick allt det nya som andra barn matades med i takt med modersvägningarna. Den unga kvinnan var inte bara trevlig, hon var social kompetent, var snyggt klädd, hade tänkt igenom sitt liv, vågade står för något annat, hade modet att leva på ett sätt som de flesta av oss vet att vi borde leva - hon hade kommit från fattiga förhållanden och gjort en lång resa men utan att falla för en livsstil som hon förstod inte var hållbar. Hon är modig. Jag önskar att MP vågar bli lika modigt i den politiska sfären. Våga säga: "det här står vi för, gillar ni det inte så rösta på något annat". För målsättningen kan inte vara att behaga alla, och utifrån detta vinna röster, för att sedan utan mandat att förändra administrera det man egentligen inte tror på.

Den norm vi lever i just nu, i detta tidevarv i vår del av världen, kan vi kalla tillväxt- och konsumtionsnormen. Aldrig har så stora ekonomiska och administrativa resurser satts in för att upprätthålla denna norm. Bara i Sverige handlar det om insatser på cirka 50 miljarder kronor årligen för att bevara och stärka konsumtionsnormen.  Dessa 50 miljarder är vad den livsstilspropaganda kostar som gör att vi konsumerar allt mer, som gör att vi alltid känner sug efter nya saker, som gör att vi aldrig får vila i förnöjsamhet, som gör att vi stegvis upplever konsumtion som en av de mest centrala delarna i våra liv. Det kallas reklam, varje enskilt reklambudskap kan ses som harmlöst, men den störtflod som tillsammans blir livsstilspropaganda är inte harmlös. Den är motor i jakten på ekonomisk tillväxt. Den skapar konsumtionsnormen. Normen blir i sig påtvingande, men upplevs som befriande därför att den känns som naturlig. Men den är alltså inte mer naturlig än att den måste pådyvlas oss genom ohyggligt insatser av propaganda.

Eftersom konsumtionen är drivande för att hålla igång tillväxtsamhället så kan man säga att vi lever mitt i en tillväxt- och konsumtionsnorm som upprätthålls genom betingande maktutövning i form av den livsstilpropaganda som det samlade reklambudskapet faktiskt utgör.

Det behöver inte ligga någon värdering i detta. Men det är respektlöst att inte inse hur det förhåller sig. Det är förvillande att låtsas som att vi inte är påverkade, som om vi lever våra liv utifrån hur vi med automatik vill leva dem även om vi inte levt under påverkan. Detta, just detta, bör utgöra en viktig analys i ett grönt partiprogram.

Fortsättning imorgon.

Välkommen torsdag kväll då jag föreläser i

  Stockholm kl 18.30 

Norrmalmskyrkan, Norrtullsgatan 37, nära Odenplan.

Och vad gör vi nu, när vi nått ända hit?

Om tillväxt, utveckling och innehållet i våra liv. Från tillväxt till utveckling! 

Arrangörer:

Stockholms Naturskyddsförening,
Studiefrämjandet

Omställningsgruppen i Upplands Väsby