Inför MP:s skrivande av nytt partiprogram, del 3: Den exponentiella orimligheten

Fortsättning från tidigare - del 1, del 2 -  inlägg med funderingar nu när MP satt igång att skriva nytt partiprogram och tvingas ta ställning till om man skall fullfölja Maria Wetterstrands och Peter Erikssons ekomodernistiska linje eller återgå till en tillväxtkritisk analys.

Bild: Robert Schlaug

Materiellt fattiga länder behöver naturligtvis ekonomisk och materiell tillväxt, precis som vi har behövt det för att häva oss ur materiellt fattiga förhållanden. Men ingen kan med hedern i behåll påstå att våra samhällen är materiellt fattig – däremot kan vi med all heder i behåll konstatera att fördelningen mellan rik och fattig blir alltmer orättfärdig. Ett problem i sig, som man mycket väl kan lösa inom ramen för en stabil ekonomi med andra värden än ökad varuomsättning.

Alltså: Lika naturligt som det varit att vår strävan efter bättre liv har gett oss ekonomisk och materiell tillväxt, lika naturligt är det för människor i länder som lever på låg materiell nivå att ta kamp för bättre liv som i sig går hand i hand med just ekonomisk tillväxt. Det är alltså inte så att jag, eller någon annan, hävdar att materiellt fattiga länder inte skall sträva efter tillväxt – även om vi ständigt får detta nedkört i halsen så fort vi yppar kritik mot tillväxtjakten.

Det vi säger är att den materiellt fattiga delen av världen måste ges ekologiskt utrymme att skapa sig denna tillväxt. Detta kommer att få konsekvenser för oss som lever i den rika delen av världen eftersom det också innebär att allt fler människor kommer att göra allt större ekologiska avtryck. Vi måste minska våra ekologiska avtryck för att ge andra möjlighet att leva drägliga liv.

Redan idag tär vi så mycket på planetens resurser att det skulle behövas 1,3 jordklot för att vi skulle undvika att tära på kapitalet för att istället bara leva på räntan.  Lägg till det att nästan alla forskare är eniga om att klimathotet är reellt, att vi dramatiskt måste minska utsläppen av klimatgaser. Och vad värre: det finns ingen frikoppling mellan ekonomisk tillväxt och utsläpp av klimatgaser om man beräknar utsläppen utifrån vad vår konsumtion ger upphov till. Ett land som Sverige påstår sig släppa ut 5-6 ton koldioxid per peson och år, men tar vi hänsyn till vad vår konsumtion – inklusive de varor, livsmedel och tjänster vi importerar – så är vi snarare uppe i tio ton per person och år. Och då har vi ändå räknat bort de utsläpp som vår export ger upphov till. Våra utsläpp ökar på grund av vårt sätt att upprätthålla den ekonomiska tillväxten genom ständigt ökande konsumtion.

Vi måste inse att jordens befolkning exploderat på några få generationer. När jag föddes – och jag är inte lastgammal – var vi 2, 5 miljarder människor på jorden. Innan jag dör – om jag blir lika gammal som genomsnittet – är vi över 9 miljarder.  Det är en oändlig skillnad. Trycket på planeten blir så mycket större genom att vår konsumtion samtidigt ökar.

Vi, i den rika delen av världen, måste alltså släppa vår fastnaglade uppfattning om att smulor till de fattiga ramlar ner om de rika blir än mer rika. Med den tesen som grund riskerar vår planet att drabbas mycket illa. De planetära processerna kommer att rubbas högst avsevärt. Vi, i den materiellt rika delen av världen, måste alltså minska våra ekologiska fotavtryck för att ge utrymme till andra. Det medför bland annat att vi – av rent planetära skäl – måste gå över från ett tillväxtsamhälle till ett utvecklingssamhälle där andra världen än konsumtion får betydligt ökad status.  Vi kan alltså inte ens lite på den så populära ekomodernistiska tesen att ekonomisk tillväxt och ekologisk hållbarhet går hand i hand. Att så inte är fallet beror främst på den så kallade rekyleffekten.

Rekyleffekten innebär att de miljö- och klimatvinster vi gör genom att tillverka produkter allt mer energi- och miljösmart äts upp av att vi blir allt fler människor på jorden som konsumerar allt mer i allt snabbare takt. Samtidigt som det blir fler på jorden som börjar leva på det sätt vi i Västvärlden levt i många årtionden så kräver vi att få konsumera ännu mera, i ännu snabbare takt. Ja, det uppfattas till och med som ett sätt att frälsa oss från de ekonomiska kriser som står som spön i backen. Statsminister Fredrik Reinfeldt uppmanade vid förra krisen människor att konsumera mer och vänsterledaren Lars Ohly ville ge alla ett extra barnbidrag till julen för att konsumtionen skulle öka. Som om det svenska samhället hade brist på leksaker...

Tillväxtjakten medför att produkterna byts ut allt snabbare, kläderna lever kortare tid, modetrenderna blir allt hetsigare, försäljningen måste öka år från år annars talas det om kris. I Sverige har visat sig att sko- och klädbranschen har fått sälja mindre i år än förra året, det utmålas som kris och elände trots att det knappast rådet brist på skor, kalsonger och toppar i de svenska garderoberna…

För att upprätthålla detta allt snabbare flöde av varor krävs fossila bränslen och kemikalier vid tillverkningen, vatten och mark vid odlingen av bomull.  Vi har för bra länge sedan gått över gränsen till det som är moraliskt försvarbart.

Att tala om tillväxt är problematiskt. De som slentrianmässigt släpper ifrån sig begreppet i ett envetet mantra vet förmodligen inte ens på vilka matematiska grunder begreppet ekonomisk tillväxt vilar. För de flesta är tillväxt i vardagslivet nämligen en fråga om att något växer på ett fysiskt eller kanske linjärt sätt. Barnet växer. Tomatplantorna växer. Men hade barnet växt enligt principerna för ekonomisk tillväxt då hade vi varit starkt oroade. Och hade tomatplantan växt enligt samma princip hade växthuset sprängts långt innan sommaren var över.

Vad finns det då för grundvarianter av tillväxt? Jo, man brukar tala om fysisk (biologisk) tillväxt, linjär tillväxt och exponentiell tillväxt.  Det är den sistnämnda som utgör modell för hur vi beräknar ekonomisk tillväxt.

Vad skiljer då dessa varianter åt? Fysiskt, eller biologiskt, tillväxt innebär att växa på det sätt som människor, djur och växter gör. Vi växer fort under den första delen av våra liv, sedan saktar vi ner och vid dryga 20 år så stannar människans fysiska tillväxt. Men bara den fysiska. Ur ett annat perspektiv växer vi betydligt längre då vi utvecklas socialt, kulturellt och intellektuellt.

Det linjära sättet att växa kan innebära att till exempel produktionen av pappersmassa ökar med 2000 ton per år. Sker detta i tio år så är det en reell ökning, men i nyhetsflödet kommer det troligen beskrivas som att tillväxten minskar eftersom den procentuella ökningstakten är mindre i slutet av tidsperioden än i början. 

Exponentiell tillväxt innebär att om ekonomin växer med 3 % per år så har tillväxten efter tio år inte varit 30 % utan närmare 34 %, eftersom nästa års tillväxt är lite större än året före. Den reella volymen i tillväxten blir alltså större och större för varje år som går. Vilket kanske kan uppfattas som harmlöst för den som inte älskar matematik. Gör man det så blir man bekymrad. Av rena överlevnadsinstinkter.

När ekonomijournalisterna jublar över att vi har 4 procents tillväxt så kan det låta fullt rimligt. Men uppfattas det lika rimligt om man får förklarat för sig att 4 procents tillväxt faktiskt innebär att vår ekonomi vid nästa sekelskifte skulle vara 32 gånger större än idag?

Om man slår upp den svenska Nationalencyklopedin så finner man följande text: ”Ekonomisk tillväxt enligt ett konstant procenttal leder till exponentiell tillväxt med i längden orimliga följder.”  Tja, så enkelt kan det sägas. Politiker – röda, gröna och blå – borde läsa innantill.

Välkommen ikväll till

Kulturens hus i Söderhamn kl 17.00

Inspiration! Från tillväxt till utveckling! 

För företagare, kommunanställda och alla andra medborgare...