Inför MP:s skrivande av nytt partiprogram, del 2: Grönt ansvar att intensifiera en debatt alla kan delta i med gott samvete...

Fortsättning från gårdagens inlägg:

Det är alltså inte ekonomisk tillväxt som gett oss allt det goda vi idag uppfattar som självklart: skola, sjukvård, bra boende, mat på borden och materiell god standard. Det är människors behov och vilja att förbättra sina och sina medmänniskors liv som drivit fram uppfinningar, verksamheter och regelverk som också lett till ekonomisk tillväxt. 

Vi har fått bättre bostäder, vi slipper hungra, vi har fått bekvämare liv därför att vi har strävat dithän. Och den strävan har lett till ekonomisk tillväxt.

Frågan är alltså om det verkligen är ekonomisk tillväxt som tar oss vidare till nästa steg i samhällsevolutionen, nästa steg på utvecklingstrappan -  eller om vi befinner oss i skede där andra lösningar är både önskvärda och nödvändiga. Min övertygelse är att varje tidevarv har sin lösning på den eviga frågan om vad som är utveckling. I vårt tidevarv har vi dels att ta hänsyn till att vi snart är nio miljarder människor på en begränsad planet och att trycket av vår konsumtion blir allt mer brutalt, dels att ta hänsyn till vad som gör oss mer tillfredsställda med livet – är det ökande konsumtion och mer arbete eller är det andra värden som vi nu kan utveckla?

Det är inte någon ny tanke att fundera i dessa banor. Idag är det delar av - men långt ifrån hela - den gröna rörelsen som främst funderar i dessa banor, medan allt från konservativa till socialister verkar ointresserade. Kanske känner de att deras ideologier angrips. Men så är det faktiskt inte. Man behöver inte vara ett grönt avdankat språkrör, eller ens grönmelerad, för att kritiskt analysera jakten på ekonomisk tillväxt. Man kan vara fullt trogen liberalismens, socialismen och konservatismen och ändå på goda grunder vara tillväxtkritiker.

Den konservative Staffan Burenstam-Linder, vice ordförande i det svenska Högerpartiet och professor på Handelshögskolan i Stockholm, beskrev i Den rastlösa välfärdsmänniskan (1969) vad som skulle prägla det framtida tillväxtsamhället: ”En ny form av ekonomiskt slaveri, som inte längre bottnar i kampen för ekonomiskt överlevnad utan i en tillväxtmani som ibland, i de bokförda expansionsökningarnas namn, tvingar oss att fördela våra ekonomiska resurser, inklusive tiden, destruktivt - så att vi raserar sådana naturliga grundvalar för vår existens som luft, vatten, jord, naturskönhet och vår egen arvsmassa.” Man klan således som god konservativ vara djupt kritiskt till tillväxtjakten.

John Stuart Mill, liberalismens störste tänkare, menade att vi efter det att vi nått det materiellt och ekonomiskt mogna samhället skulle låta annat än det materiella att växa: fritiden, kulturen och andligheten. Så här skrev han i sitt huvudverk Nationalekonomins principer:

"Jag inser inte varför det skulle var något att glädjas över att personer, som redan är rikare än någon har behov av att vara, skulle kunna fördubbla sin konsumtion av sådant som ger liten eller ingen tillfredsställelse annat än som symboler för rikedom.... Det behöver knappast påpekas att ett stationärt tillstånd av kapital och befolkning inte innebär ett stationärt tillstånd för mänskliga framsteg. Det kommer att finnas lika mycket utrymme som någonsin för kultur och sociala framsteg; lika mycket utrymme att förfina konsten att leva, och mycket större sannolikhet för att så sker när kampen för överlevnad inte längre upptar all energi. Också det tekniska vetandet kommer att kunna utvecklas lika framgångsrikt, med den skillnaden att istället för att enbart tjäna syftet att få förmögenheter att växa, så kommer de industriella framstegen att minska behovet av arbete." Man kan alltså vara god liberal och ändå kritisk till föreställningen om den eviga tillväxten.

Och visst var också Karl Marx inne på samma tankar. När vi nått en god materiell grund att stå på – och samtidigt rationaliserat den materiella produktionen – så skulle vi få mer fri tid som vi skulle kunna utnyttja till att fiska, bilda oss och leva goda liv utan stress. För övrigt hade också Gunnar Myrdal - socialdemokratisk mottagare av ekonomipriset till Nobels minne - mycket kritiskt att säga om BNP-begreppet.

Det vill säga: det finns en sorts konsensus, om man studerar den ideologiskt betingade utvecklingsdebatten, om att ekonomisk och materiell tillväxt inte är något självändamål, utan ett sätt att uppnå vissa mål för samhället, men när dessa mål är nådda är det annat än ekonomin som skall växa. 

När de gröna programmakarna nu formulerar ett nytt partiprogram så bör man inse att om man hänger fast vid ekomodernismen - det vill säga tron att ekonomisk tillväxt är både önskvärd och nödvändig för att kunna bygga ett ekologiskt och socialt hållbart samhälle - så kan man finna sig frånsprungen inom en tioårsperiod av partier som anammat andra delar av sina ideologier än de delar man idag håller högt. (Se gårdagens inlägg om hur MP kom att bli ekomodernismens förespråkare över ett natt.)

Frågan är alltså nu: får vi bättre liv genom att konsumera alltmer? Får vi bättre samhälle genom att bygga dess strukturer och system på en grund som rämnar: tanken på den eviga ekonomiska tillväxten? Är det så att MP av idag ställer sig bakom det som Maria Wetterstrand och Peter Erikssons skrev i augusti 2004 på DN-debatt att de var "fullt och fast övertygade om att våra ambitioner för ett rättvisare och grönare Sverige endast kan förverkligas i en ekonomi som växer"? Om inte bör dagens språkrör sätta ner fötterna, ta avstånd från ekomodernismen och vad som präglat den förändringsprocess som kännetecknat MP de senaste tio åren.

Det tycks mig tragiskt irrationellt att inte ta vara på den materiellt goda plattform, som generationer före oss skapat, för att med den som utgångspunkt gå vidare i utvecklingstrappan. Ett av de viktigaste uppdragen för politiker, medier, samhällsvetare och kultursfären borde vara att offensivt föra detta samtal vidare. Det är framför allt De grönas uppdrag, det var i själva verket skälet till att partiet bilades. Särskilt eftersom det finns synnerliga skäl att anta att den ekonomiska tillväxten de facto hotar både klimat och andra planetära processer. Men, och det är viktigt, i ett grönt partiprogram bör tillväxtidén kritiskt granskas även av sådana skäl som kan uppfattas som relevanta även för den som inte tror på klimatforskarna.

Det kan inte vara rimligt att låta idén om det ekonomistiska ekorrhjulet – konsumera mer, så vi kan producera mer, så vi kan arbeta mer, så vi kan konsumera mer – cementeras som någon sorts grundlag för utveckling oavsett om man klär denna strategi i ord som "grön tillväxt", "ekomodernism" och "hållbar tillväxt".

Vi måste rimligen ställa frågorna som är avgörande för hur politiken bör formuleras och hanteras: Är det utveckling att konsumera fler alltmer kortlivade varor? Är det utveckling att pendla längre och längre avstånd? Är det utveckling att få mindre tid i vardagen för sina barn? Är det utveckling att stressa alltmer? Är det ens utveckling att ha som målsättning att skapa jobb, trots att snart sagt varje miljard som investeras i näringslivet går ut på motsatsen: att rationalisera bort arbetstillfällen…

Och till detta kommer ytterligare en fråga: När nu allt fler ser allt fler tecken på att "tillväxten hotas" - nu senast i Anders Borgs presenterade budgetproposition - är det då inte fullt rimligt att kavla upp ärmarna och fundera över hur system, strukturer och normer skall kunna anpassas till ett nytt tidskede istället för att försöka återupprätta ett system som haft sitt bäst-före-datum...

Fortsättning imorgon.

Välkommen ikväll till 

Hudiksvalls Bibliotek, 19.00

Från tillväxt till utveckling