Inför MP:s skrivande av nytt partiprogram, del 1: Människors strävan efter bättre liv gav oss också tillväxt

Den första augusti 2004 tog MP ett steg in i ekomodernismen när Maria Wetterstrand och Peter Eriksson, tillsammans med Göran Persson och Lars Ohly på DN Debatt skrev: "Våra tre partier är fullt och fast övertygade om att våra ambitioner för ett rättvisare och grönare Sverige endast kan förverkligas i en ekonomi som växer." 

I dagarna har MP påbörjat skrivningen av det nya partiprogrammet. I några inlägg de närmaste dagarna funderar jag kring detta.

Maria Wetterstrand och Peter Eriksson formulerade i sin DN-Debattartikel kärnan i det man kallar ekomodernismen: ekonomisk tillväxt går bra att förena med en hållbar utveckling, ja, ekonomisk tillväxt är till och med en förutsättning för en hållbar utveckling. Så småningom gjorde man till och med begreppet ”grön tillväxt” till sitt eget slagord.

Ett nytt grönt partiprogram bör omöjliggöra en fortsatt utveckling i ekomodernismens anda – även om denna behagar de så kallade väljarna. Ett grönt parti är inte till för att behaga, ett grönt parti är till för att utmana, få människor att tänka långa tankar över sin roll som individ, samhällsmedborgare och varelse på den planet vi bebor.

Att analysera, problematisera och kritisera jakten på ekonomisk tillväxt är kontroversiellt.  I den politiska och ekonomiska debatten utgår nästan alla från att tillväxt är en förutsättning för fortsatt utveckling.  Det finns en lagrad tro på evig tillväxt. Att i en ekonomisk debatt ifrågasätta tillväxten är lika oerhört som om en präst under en predikan skulle ifrågasätta trosbekännelsen.  Ur denna vurm för tillväxt flödar, inte minst i Sverige, iden om lönearbete som livets viktigaste ingrediens. Arbete har blivit ett mål i sig. Man ska skapa arbete, hålla människor sysselsatta och statsminister Reinfeldt vädrar idén om att allt fler bör arbeta tills de är 75 år gamla. Vad man skall arbeta med i ett samhälle där snart sagt varje miljard som investeras går ut på att rationalisera bort arbete, sägs inte.

Vad som driver fram den så kallade arbetslinjen är emellertid helt klart: idén om evig ekonomisk tillväxt. För att upprätthålla denna måste vi arbeta mer så vi kan konsumera mer så vi kan producera mer så vi kan arbeta mer så vi kan konsumera mer så vi kan…

Hur kommer det sig att politiker och konventionella ekonomer är så bundna vid idén om den eviga tillväxten? Det är ju regel att ekonomer och politiker hävdar att ekonomisk tillväxt är en förutsättning för det som de flesta av oss sätter värde på – en god standard, trygghet och välstånd. Beviset finns, sägs det, i våra föräldrar och morföräldrars marsch ut ur fattigdom: hur vi fått moderna bostäder med rinnande varmt vatten och wc, mat på bordet och möjlighet för de flesta familjer att köpa bil och kanske till och med en sommarstuga.

Men man kan förstås vända på det. Det är inte ekonomisk tillväxt som gett oss allt detta goda, det är människors behov och vilja att förbättra sina och sina medmänniskors liv som drivit fram uppfinningar, verksamheter och regelverk som lett till ekonomisk tillväxt. Vi har fått bättre bostäder, vi slipper hungra, vi har fått bekvämare liv därför att vi har strävat dithän. Och den strävan har lett till ekonomisk tillväxt.

Vad som är hönan och ägget – är det tillväxten som gett oss det goda livet, eller är det stävan efter det goda livet som lett till tillväxt – är inte ointressant. Den kan förvisso ses som en filosofisk fråga, men det är också en reellt praktiskt politisk fråga.

Om det är vår strävan att få goda liv som medfört tillväxt – vilket jag hävdar att det är - så bör vi rimligen inte ställa oss frågan Hur får vi fortsatt tillväxt? utan istället ställa oss frågan Hur får vi bättre liv?

Det är på intet sätt självklart att bättre liv innebär fortsatt ökad konsumtion, ökad produktion och mer lönearbete. Det kanske så att mer fri tid, mer kultur och ökad social närvaro innebär bättre liv. I så fall bör vi inrikta oss på att uppnå detta. Trots att det inte med automatik leder till ekonomisk tillväxt. 

Utifrån detta resonemang borde MP i sitt programarbete ta avstånd från ekomodernismen på ett sätt som gör att vare sig nuvarande eller kommande språkrör kan göra sig skyldiga till den ideologiska kollaps som skedde i augusti 2004 och som sedan följdes upp steg för steg fram till valet 2010 då tesen Grön tillväxt blev det begrepp som MP torgförde som sitt.