Inför MP:s skrivande av nytt partiprogram, del 5: Om lärares löner, grön tillväxt, status och prestige

Fortsättning från tidigare inlägg som finns samlade här.

Bild: Robert Schlaug

Jag har tidigare konstaterat att ekonomisk tillväxt i längden är en omöjlighet, eftersom den mäts exponentiellt. Så när t ex professor Christer Gunnarsson i sin senaste bok Hållbarhetsmyten skriver att "ett samhälle utan tillväxt är otänkbart" så blir det en kollision mellan ekonomers/politikers världsbild och den reella verkligheten. Rent ironiskt blir det när man till och med i Nationalencyklopedin kan läsa att ekonomisk tillväxt i längden är en omöjlighet. 

Men kan man då inte upprätthålla ekonomisk tillväxt genom att låta tjänstesektorn växa? Nej, det kan man inte. För det första är tiden en begränsande faktor, vilket bland annat Staffan Burenstam Linder (vice partiledare i Moderaterna och tillika rektor för Handelshögskolan)  konstaterade i sin bok Den rastlösa välfärdsmänniskan. För det andra är talet om den växande tjänstesektorn förledande eftersom de flesta tänker på skomakare, frisörer eller något annat småtrevligt. Men de stora sektorerna inom det som betecknas som tjänstesektor - och som växer - är resor, reklam, finansiella tjänster etc. som såväl i sig innebär ökande utsläpp som ligger till grund för den ökande materiella konsumtion som utgör hoten mot de planetära processerna, av vilka klimatet är en av många. Reklam, som finansierar de flesta tidningar och åtskilliga tevekanaler, utgör en förlamande livsstilspropaganda som hjälper till att driva jakten på ekonomisk tillväxt. Med eller utan lånande medel.

Men ”grön tillväxt” då? Ett begrepp som det svenska Miljöpartiet, under Maria Wetterstrand och Peter Erikssons era, gjorde till sitt när man sökte - och lyckades -  få fler röster för att kunna bilda regering tillsammans med Socialdemokraterna och Vänsterparitet. Löften om att allt egentligen kan fortsätta som vanligt, bara man vrider på några rattar och finner nya begrepp är säkert lockande i all sin harmlöshet. Om detta har jag skrivit så mycket, så jag nöjer mig nu med att konstatera att den som t ex investerar i solfångare snart kommer att tjäna pengar på det – men frågan är då vad man gör med de pengar man sparat. Flyger en extra gång till Thailand? Dilemman står som spön i backen! Det är inte bara fånigt att låtsas som om de inte finns, det är djupt oansvarigt eftersom vi därmed riskerar att, bildligt talat, köra rakt in i väggen istället för att bromsa, sakta ner och försöka hitta andra vägar.

Det finns något tragikomiskt i att ekonomisk tillväxt av nästan alla samhällsdebattörer uppfattas som något självklart, nödvändigt och önskvärt trots att såväl matematiska fakta som planeten i sig sätter gränser. Det är uppriktigt sagt djupt antiintellektuellt. Förhållningssättet kommer att förändras under tid. Redan nu ser vi hur ett antal ekonomer, som hånat varje tanke på en samhällsmodell utan ekonomisk tillväxt, börjar fladdra med blicken och säga att "nej i evigheter går det ju inte, men just nu kan vi inte lägga om från tillväxtsamhälle till något annat".

När allt fler fakta börjar bli besvärande för att upprätthålla trovärdigheten i den dominerande modellen för samhällsbygge så kommer förstås en ny modell fram. Eller, för att tala med Thomas Kuhn, ett nytt paradigm växer fram. En vetenskaplig revolution uppstår.  Att byta verklighetsbild kan dock ta lång tid. Det tog nästan 200 år för den kopernikanska modellen att ersätta den ptolemaiska, och långt in på 1700-talet arbetade åtskilliga vetenskapsmän utifrån en världsbild som om Newtons naturlagar inte existerade.  För att inte tala om hur länge läkare vägrade att acceptera glasögon som medel att förbättra synförmågan – man lät till och med meddela att glasögon var något mystiskt, något nästan ogudaktigt. I botten för viljan att upprätthålla gamla föreställningar låg självbevarelsedrift och egenintresse. Man vill hel enkelt inte bli av med möjligheten att tillverka och sälja olika former av ögondroppar. 

Det tar tid att förändra normer och föreställningar som vuxit sig starka, men när man kommer till peaken så går det fort.  Förnekelsens kraft visas kanske bäst av att nya världsbilder som växer fram inte ens behöver bygga på nya kunskaper utan bara på att man uppfattar gammal kunskap på ett nytt sätt. Ett sätt att beskriva detta kan vara hur man upplever ”dolda bilder”, som man ibland hittar i barntidningar. Först tittar man på en bild som helt tydligt föreställer ett träd och en flod - så uppmanas man att hitta något annat också: en dold bild. Så småningom ser man att trädets krona bildar ett lamm och att det istället för en forsande flod finns ett barn som sover. Påstår någon att lammet och barnet finns där, innan man själv upptäckt det, låter man sig knappast övertygas. Men när man väl själv sett det begriper man inte varför man inte såg den när man först tittade på bilden. 

Ofta påpekade exempel på detta är hur vi under åren sett på skillnaden mellan djur och människa. Jag fick lära mig i skolan att det som skiljde djur från människa var att människor kan använda redskap. Sedan dess har forskare sett mycket som man inte sett tidigare, trots att man haft det framför ögonen.  En av de senaste ridåerna som fallit är när man plötsligt sett att även djur kan känna empati, vilket man naturligtvis hade kunnat konstatera för länge sedan om man bara tittat noga efter sådant man inte sökt att finna.  Nämligen efter något som låg utanför den världsbild vi levt med, och där människan satts i centrum på samma sätt som en gång Jorden satts i centrum av universum. 

Kritiken av tillväxtmodellen har pågått länge, i olika smala stråk av underströmmar, från både vänster och höger. Till slut kommer modellen att rämna, eftersom den, i enlighet med den exponentiella tillväxtens inneboende logik, är en omöjlighet.  Frågan är bara i vilket skick planeten och dess livsformer då är i.

Låt mig ta ett exempel - jag vet att det är oerhört känsligt och jag förstår varför det är känsligt - för att försöka förklara hur en grön populistisk retorik krockar helt med grön ideologi. Miljöpartiets språkrör ställde sig för en tid sedan bakom lärarnas krav på 10 000 kronor mer i månaden. Det kan vara behjärtansvärt, och lärarnas status behöver verkligen höjas för att locka de bästa till ett av våra viktigaste yrken. Det menar språkrören och det menar jag.

Normen i det materiellt mogna samhället är köpandets och ägandets. Inte levandets och varandets. Detta påverkar givetvis vårt sätt att prioritera, att se på våra liv och på vad som är viktigt, vad som ger prestige och status. Vi är inbakade i en konsumtionsburka som reducerar vårt sätt att se på världen och uppleva våra liv. Inifrån denna burka ser vi det som något fullständigt självklart och naturligt att arbeta mer, för att konsumera mer, för att vi skall kunna producera mer, för att vi skall kunna arbeta för att vi skall kunna konsumera mer i ett evigt snurrande ekonomistiskt hjul där vi reduceras till att vara blott kuggar.

När MP knyter an till lärarfackens krav på 10 000 kronor mer i månaden, det vill säga 120 000 kronor mer per år, så blir partiet en del av problemet, istället för av lösningen. Man legitimerar idén om att status och prestige är detsamma som ökat konsumtionsutrymme. Ett grönt partiprogram som bas bör givetvis ge de självklara svaren på lärarfackens önskan om bättre villkor: bättre arbetsmiljö, klasser med färre elever, vidareutbildning, kortare arbetstid, plan för en reform som gör skolorna till kreativa och vackra utbildnings- och kulturcenter. Det vill säga: statusen skall upprätthållas med hjälp av kvaliteter som inte är reducerade till en fråga om ständigt ökat konsumtionsutrymme.

Vi har ett ansvar att analysera och konkretisera en väg från Tillväxt- och konsumtionssamhälle till det vi kan kalla Utvecklingssamhälle. Det är inte lätt. Men ingenting blir gjort om vi inte ens vågar samtala om det. Om det gröna partiet väjer blir man faktiskt en del av problemet. En stor del. Eftersom "väljarna" utgår från att det parti som heter Miljöpartiet värnar miljön och tänker långsiktigt. Ett ohållbart beteende och jakt på ökat konsumtionsutrymme legitimeras av det gröna partiet.

Man kan hävda, med viss rätt, att det är de gröna partiernas främsta uppdrag att bryta normer, bryta mönster. Men egentligen är det samtliga partiers uppdrag att resa sig från tron att man kan titta bakåt och sedan tro att framtiden blir någon sorts exponentiell fortsättning på det som varit. 

Vi måste ta i den kontroversiella frågan: Hur bygger man ett samhälle, med bibehållen social välfärd och god demokrati, utan fortsatt ekonomisk tillväxt? MP når inte dit om man legitimerar en utveckling som går på tvärs mot allt vad grönt tänkande innebär. Ett grönt partiprogram måste inte bara vara ideologiskt grundat, utan även vara så starkt utformat att partiets företrädare inte kan frångå att följa vad där står. 

Fortsättning följer.

Välkommen ikväll!

  Stockholm kl 18.30 

Norrmalmskyrkan, Norrtullsgatan 37, nära Odenplan.

Och vad gör vi nu, när vi nått ända hit?

Om tillväxt, utveckling och innehållet i våra liv. Från tillväxt till utveckling! 

Arrangörer:

Stockholms Naturskyddsförening,
Studiefrämjandet

Omställningsgruppen i Upplands Väsby