Inför MP:s skrivande av nytt partiprogram, del 6: Arbetstid, skattebas och modet att utmana

Avslutning på ett antal inlägg som nu finns samlade här.

Bild: Robert Schlaug

Det finns inga lätta svar på hur övergången från tillväxt- och konsumtionssamhället till utvecklingssamhället skall gå till. Men eftersom vi inte – för att ta ett av flera exempel - lyckats frikoppla utsläppen av klimatgaser från den ekonomiska tillväxten så riskerar vi tids nog att bli tvingade att tänka om. Desto mer planerade förändringarna bli och desto mer genomtänkt vi gör omställningen,  desto mindre besvärligt kommer det att bli. 

Det är mycket som behöver göras. Det mesta pekar på att vi måste sänka arbetstiden, ta ut produktionsökningar i fri tid istället för mer pengar för konsumtion.  Sådant som fri tid, kultur och social närvaro kommer att bli växande delar av våra liv.

Den lagstadgande normen för heltid är idag 40 timmar i veckan. Vi lever i en tid när två politiska block just tävlat i ett val om att vara de som är mest besjälad av en så kallad arbetslinje. Tanken är att vi genom mer arbete, skall kunna konsumera mer, så vi kan producera mer, så vi kan upprätthålla mycket arbete. I ett sorts absurt kretslopp. 

Det är en befängd tanke att upprätthålla en arbetstidslagstiftning med normen 40 timmar med tanke på att snart sagt varje miljard som investeras i näringslivet går ut på att rationalisera bort arbete. Vi effektiviserar, automatiserar, robotiserar och datoriserar – samtidigt som konsumenten gör allt mer själva inom allt från att skanna livsmedel till att sköta bankärenden på nätet. Det är tragiskt att ledande miljöpartister offentligt har dissat det gamla kravet på sänkt normalarbetstid. Motivet för föregående språkrör var att inte något annat parti eller fackförening drev frågan… Dummare argument kan man inte finna. Nu har MP lämnat över frågan till V, som givetvis inte varit lika korkade utan insett att det dels finns ett partipolitiskt utrymme att vara ensamma om att offensivt driva frågan, dels insett att opinionsbildning är viktigt för att uppnå de resultat man vill genomföra i sakpolitiken. Medan gröna ledande politiker talar om att ”man inte vill sitta på läktaren och driva plakatpolitik” ägnar sig kloka politiker såväl åt att från läktaren skapa opinion som i de beslutande församlingarna fånga upp opinionen. 

Genom sänkt arbetstid och minskad konsumtion lär vi inte kunna få in lika mycket pengar till statskassa genom skatt på just arbetstid. Därmed måste vi också bredda skattebasen för att finansiera skola, vård, omsorg och trygghetssystem.  Grön skatteväxling – minskad skatt på arbetstid och ökad skatt på miljöpåverkande verksamhet - är ett första steg. Det finns här skäl att poängtera att hög skatt och avgifter på arbetstid innebär att vård, omsorg, skola, kultur, reparation och underhåll – det vill säga sådant som kännetecknar ett socialt och ekologiskt hållbart samhälle - beskattas hårt medan materiell konsumtion och köp-slit-släng beskattas lågt.  Vi måste få ett skattesystem som gynnar sociala, kulturella och ekologiska världen snarare än ökad materiell omsättning. Att hitta bredare skattebaser blir därför inte bara de nordiska ländernas uppdrag, utan minst lika mycket EU:s och det globala samhällets.

En politik utan visioner är död politik. Ett samhälle utan drömmar är på många sätt ett dött och stillastående samhälle hur fort dess medborgare än springer. Sällan har väl politiken och samhällsdebattens huvudfåra varit så visionslös som under den tid vi nu lever.  Trots att vi lever i en brytningstid där konsumtionsvanor håller på att ta kål på vår planet vågar inget parti - när detta skrivs - ställa frågan: Vad gör vi efter tillväxt- och konsumtionssamhället? 

Det är som om man inte vill ta till sig att miljövänligare teknik och effektivare energianvändning inte räcker för att frälsa oss från ondo – den ökande globala konsumtionen äter upp de miljövinster som ny teknik medför. Det finns därför en tragik i att varje kris – finanskris, lågkonjunktur, jobbkris och till och med miljö- och klimatkriser – möts med uppmaningen att vi skall varva upp, växla upp, jobba mer och köra ännu fortare på samma väg, i samma riktning med samma mål: ökad konsumtion och fortsatt ekonomisk tillväxt även om den skall ske genom ökande skuldsättning. När MP:s språkrör 2004 avslöjade sin egen inställning i de här frågorna på DN-Debatt (miljöfrågorna klarar vi inte utan en ekonomi som växer) och som dessutom slog fast att det är deras parti övertygelse inleddes en ny era i MP. Den kulminerade med att partiet i senaste valrörelsen drev tesen om "grön tillväxt" och omslöt hela iden som kommit att kallas ekomodernism.

Den tillväxt vi skapat oss de senaste decennierna är till icke ringa del skapad på lånade pengar. Till slut brister därför inte bara de planetära processerna, utan även de ekonomiska. Sverige tillhör de länder som har en låg formell statsskuld, men om vi räknar in även hushållens skulder tillhör vi de länder som har mycket stora skulder. Vi har hållit igång tillväxten genom att låna till den. Vi är därmed mycket mer sårbara än vad politiker ger sken av. Vi har därför dubbla skäl att ställa oss frågan: Vad gör vi nu?

I grunden kanske frågan kan lösas genom att politiker, innan man upprepar sina mantran, bör ställa sig frågan: Vad är en människa? Den politik man bedriver utgår alltmer från att människan främst är en ekonomisk varelse vars uppdrag är att springa fortare och fortare i ett hjul som snurrar allt fortare. Men vi är inte i första hand ekonomiska varelser. Vi är biologiska, sociala, kulturella – och andliga om ni så vill – varelser. Och det är en oändlig skillnad att bygga samhälle för ekonomiska varelser och för riktiga människor.

Vi behöver en debatt om hur vi skapar ett ekologisk och socialt hållbart samhälle som är byggt för riktiga människor. Det blir förvisso inte lätt att ta steget från ett konsumtionssamhälle till ett utvecklingssamhälle. Men det är nödvändigt. Både för planetens skull och vår egen värdighets skull. Därför är det hög tid att kavla upp ärmarna och ta sig an detta samtal.  Det gör man inte genom att gå den bekväma vägen med hjälp av teserna i ekomodernismen, man gör det inte ens genom att reducera grön politik till något harmlöst som behagar alla som tror att det räcker med att vara lite lagom ekochicka.

Alltså: Ett grönt partiprogram handlar om att utmana och provocera. Inte att behaga alla, men att ta alla på allvar. Och därmed vinna respekt och vara en del av den nödvändiga omställningen - utan att glömma att en omställning utan socialt ansvar och med rättfärdig fördelning mellan människor kommer inget annat än kaos att uppstå.

Här nedan talar jag om MP:s utmaningar: