Trettondagsbetraktelse 1(3): Kallt på dasset och is i brunnen

Kommer ni ihåg sjuttiotalet? Själv hade jag flyttat till en ny, ultramodern, förort till Stockholm. Där kunde man leva ett helt liv utan att se solen: i kollektiva matplatser, fantastiska tvättstugor och massor med gångar som sträckte sig genom hela det moderna bostadskomplexet.

Allt kunde man nå utan att se himlen: affärer, bibliotek, post, banker.

Vi bodde i den bästa lägenheten i hela området. Hade gigantisk utsikt över motorväg, betonggård och färdigplanerade lekplatser. I fjärran såg vi skogen och horisonten. Riktigt tidiga morgnar kunde vi, någon enstaka gång, känna doften av skog.

Efter sex månader i detta moderna helvete kom depressionen.

Så vi flydde från stadigt utstakade karriärer, väl planerade universitestsstudier, väntade feta inkomster och högburen social status. Flykten gick till en stuga med vedspis, utedass, några höns och brunn från vilken vi fick hinka upp vatten.

Stugan låg i Kåsta, strax utanför Vingåker.

Där levde vi fattiga och lyckliga åtskilliga år. På vintern var det kallt på dasset och is i brunnen. Vi var lyckliga ändå. Förmodligen för att vi själva hade valt våra liv - fattigdom är lätt att bära när den är frivillig. Men svår att leva med när man är tvingad.

Jag skrev noveller som jag krängde. Läste all filosofi jag kom över. Läste av termometrar, skickade upp väderballonger och rapporterade väder och vind till SMHI. I övrigt idkade vi självhushållning. Hönsflocken fick sällskap av både får och katter. Jag tror att de var lika lyckliga som vi var.

Så kom Torbjörn Fälldin. Och kärnkraftsfrågan! Minns ni? Folk gick man ur huse för att demonstrera, gå på studiecirklar och knacka dörr. Jag också. Men jag blev inte medlem i Folkkampanjen mot kärnkraft.

Jag ansåg att deras avvecklingsplan var absurd. I den ingick nämligen ökad kolanvändning och introduktion av naturgas i stor skala. Undrar om ledarna för kampanjen är stolta över det i dag. Dessutom ville man ta hela tio år på sig att avveckla de ynka reaktorer vi då hade. Partipolitiker styrde och ställde, där fanns figurer som Mats Odell (kd), Lennart Daléus (c) och Karin Svensson(-Smith) från kommunistisk ungdom.

Hur som helst, det var engagemang överallt. Kulturfolket existerade ljudligt och visuellt i den offentliga debatten. På Dramaten vågade man ta ställning. Och drömmen om det energismarta lågenergisamhället och gröna vågens miljöengagemang puttrade runt om i landet. Sol, vind och vatten var mantrat.

Sedan laddade Torbjörn Fälldin Barsebäck, trots löften om att ingen statsrådspost i världen skulle kunna förmå honom att dagtinga med sitt samvete. Det var som om drömmen om det nya samhället på några få sekunder rann ut i någon kokande reaktor.

Efter några år bildades miljöpartiet, som en reaktion på den frustation som många kände över sakernas tillstånd. Cementerad blockpolitik, endimensionell politik, jakt på ohämmad tillväxt snarare än jakt på livskvalitet.

Jag hamnade av en slump på det partibildande mötet. Vi bildade lokalavdelning i Vingåker och regionalavdelning i Sörmland, och jag var aktiv med att skriva både kommunalt program och landstingsprogram. Mp kom in och både det ena och det andra, men inte i riksdagen.

Efter två misslyckade riksvalrörelser blev jag av tillfälligheter språkrör för partiet, eftersom Per Gahrton avgick direkt efter det misslyckade valet 1985. Jag valdes på ett förtroenderåd som hölls på Billsbro Gård, också det strax utanför Vingåker.

Mina största kvalifikationer för detta var att jag hade jeans, Fjällräven-jacka och ett lagom oansat skägg. Med mig bar jag rädslan för att tala offentligt, en gedigen torgskräck och en rejäl dos politikerförakt.

Partiet kom in i riksdagen som första parti på sjuttio år, kampen för att slå sönder den dåvarande blockpolitiken kunde börja Och det skulle bli tryck i energifrågorna, kärnkraften skulle fasas ut och politiken skulle aldrig mer bli sig lik. Vi skulle anamma ett annat politiskt språk, sätta en annan dagordning och våga berätta om en vision om ett annat, livsbejakande, samhälle där det sprudlade av mångald, kultur och delaktighet.

Det blev inte riktigt så. I dag ältas kärnkraften med exakt samma argument som då och blockpolitiken är mer cementerad än någonsin.

Och den första finansministern med hästsvans och ring i örat blev inte alls någon miljöpartist.

Detta är ett längre arbetsmaterial som låg till grund för en serie av olika utformade nyårskrönikor i ett antal tidningar - på temat Då, Nu och Sedan.