Trettondagsbetraktelse 2(3): Tänk på alla magiska under...

Allting var inte bättre förr. Tänk bara alla magiska under som skett de sista åren: Vi har en finansminister med hästsvans och ring i örat, som kom han direkt från en miljöpartikongress på 1980-talet.

Än mer märkligt: det är en borgerlig regering med konservativa inslag - inte en socialdemokratisk med stöd av vänstern och miljöpartiet - som blev först att leverera både en öppet homo- sexuell minister och en icke-vit minister. Pilutta dig, Mona Sahlin!

Uppriktigt sagt tror jag inte att socialdemokraterna hade klarat av det, det finns alltför många i den rörelsen som lika gärna kan ta steget över till Sverigedemokraterna.

Mycket har alltså, trots allt, blivit bättre. Det är bara det att vi samtidigt är på väg åt helvete, om man får uttrycka sig så i dessa dagar då vi just firat Jesusbarn, Kalle Anka och Tomten på en gång.

Jag började den här lilla krönikeserien på 1970-talet. Sedan dess har världens utsläpp av koldioxid ökat med 80 procent, räknat som koldioxidekvivalenter! 13 miljoner hektar regnskog skövlas årligen, det motsvarar tre Danmark. Vårt välstånd kräver det. Hur ska vi annars få billig palmolja? Och skogen är i vägen för boskapsuppfödning - välfärd innebär att vi alla äter mer kött.

Och stockholmare behöver suvar för att ta sig från Östermalm till Vasastan - välfärd och stockholmare är sådana.

Här står vi nu 2009 inför en klimatkris med följder som är så skrämmande att få orkar ta dem till sig. Och de som förstår förmår inte besluta om de åtgärder som krävs. De som tidigare förnekat klimatproblemen - de har varit kända sedan 80-talet för den som velat lyssna på forskarna - och med hela sin politiska kraft motsatt sig åtgärder är nu de som fått ansvaret att lösa problemen. Räven som väktare av hönsgården, kan man tycka...

Och de journalister som nu skriver för fullt, nästan som nyfrälsta, var de som struntade i varje presskonferens om växthuseffekten som vi hade redan på 80-talet. Mats Svegfors brukar påminna om att han en gång var den enda som kom...

Det är många som förtränger att ekologiska realiteter inte rättar sig efter ekonomiska teorier. Enda sättet att få journalister att göra något om klimatfrågan på 80-talet var ett bjuda ut dem till Vingåker någon fin sommarsöndag när det var nyhetstorka, så de fick hälsa på våra lamm, kackla med våra höns, käka journalistkaka och sitta i solen på verandan en stund.

Jag nämnde att jag, i den där stugan i Kåsta med utedass och vinteris i brunnen, studerade all filosofi jag kom över. Men ändå har jag svårt att förstå följande:

Att man hoppats få igång den globala ekonomin genom att amerikanska föräldrar skulle begrava sina ungar i kinesiska plastleksaker, som så snabbt som möjligt bör hamna på soptippen så det blir sug efter nya.

Att det vore bra för ekonomin om våra tv-apparater, våra kylskåp och våra sängar plötsligt havererade så vi måste köpa nya.

Att man sörjer att Volvo och Saab inte fått sälja så många bilar som man önskat, trots att just deras energislukande bilar är en del av det stora problem vi lever med i dag. Åtskilliga hånflin har mött mig under åren från företrädare för svensk bilindustri, så fort vi kommit att tala om koldioxidproblemen. Nu står de här med byxorna nere.

Jag tror inte att något enstaka politiskt parti kan lösa problemen den här gången. Man kan bidra, men inte lösa. För lösningen sitter i en synvända, ett omtänk som måste ske inom varje människa. Jag tror att var och en måste ställa sig frågorna: Vad är välfärd? Vad är välstånd?

Och till vår hjälp kan vi ta gamla konservativa tänkare, liberala tänkare, socialistiska tänkare, gröna tänkare De har nämligen alla haft en gemensam idé om samhällets utveckling. Och det är den som kan bära oss in i framtiden.

Och den idén är ett hopp större än något annat hopp vi kan känna så här inför 2009!
Ingen äger den idén. Inget parti, inget företag, ingen individ. Men vi har alla tillgång till den.

Jag ska berätta om den i det sista avsnittet av den här lilla trilogin. Och det krävs inget magiskt under för att förverkliga idén, det räcker med evolutionen...

Detta är ett längre arbetsmaterial som låg till grund för en serie av olika utformade nyårskrönikor i bland annat Borås Tidning - på temat Då, Nu och Sedan.