Den 11 mars 2007 skrev jag i bloggen att Miljöpartiets gröna färg alltmer liknar militärens. De grönas stöd till svensk trupp, under Natos ledning, i Afghanistan kändes allt annat än grönt.Per Gahrton svarade så här på bloggen:
"Mp:s partistyrelse beslöt redan i slutet av februari att nu får det vara nog i Afghanistan - vilket Fib-Kulturfront lagt märke till och berömt."
Men det var en sanning med modifikation, vilket väl kan förklara att det bara var Fib-Kulturfront som hade sett nå´t...
I gårdagens riksdagsdebatt var mp:s budskap sannerligen inte att "nu får det vara nog". Men det kanske kan bli nog i framtiden, någon annan gång. Om opinionstrycket blir tillräckligt hårt, kan jag tänka...
Däremot lyckades man säga nej till fler svenska soldater, och framlade någon sorts principskiss: de civila insatserna skall vara lika stora som de militära. Man undrar, med den inställningen, om detta skall gälla hela fältet så småningom: om de civila biståndsinsatserna uppgår till 20 miljarder skall då också de militära insatserna utomlands uppgå till 20 miljarder? Blott gudarna vet i en tid när det gröna partiet lovordar EU-trupp och därmed faktiskt också i realiteten militariseringen av EU. Allt för att kunna platsa i en socialdemokratiskt ledd regeringen - åtminstone är det min tolkning.
Undrar vad den nya partistyrelsen anser, det blev ju många nya friska namn i den efter kongressen. För övrigt anser jag att Gustav Fridolins artikel i Aftonbladet igår är värd att läsa.
Dessutom: något land bör helt och hållet inrikta sig på civila insatser i krisområden - sjukvård, utbildning - eftersom det finns så många andra som är mer än villiga att satsa på militär och vapen. Att blanda ihop det, vilket tycks vara mp:s nya principiella linje, är olyckligt. Det är alltid svårt att ena dagen bli skjuten av en svensk soldat, för att nästa dag bli erbjuden sjukvård av en svensk läkare... Såsom världen ser ut behövs det motbilder och motmakt mot militarismens norm. Den motbilden borde synliggöras av De gröna.
"eftersom det finns så många andra som är mer än villiga att satsa på militär och vapen." Ja, NATO/USA. Vill vi verkligen att det globala våldsmonopolet skall ligga hos denna organisation och detta land? Då kommer det behövas väldigt mycket civila insatser i krisområden framöver, under överskådlig tid...
SvaraRaderaIntressant att miljöpartiets försvarspolitiska talesperson i försvarsberedningen så innerligt försvarar militära insatser. Det tyder nog på tillnyktring och att Birger Schlaugs antimilitarism är en udda företeelse. Realismen har segrat. Ja, jag är ironisk!
SvaraRaderaFörsvarar jag innerligt militära insatser?! Måste man anses göra det, om man ifrågasätter om det bör vara USA och Nato som har våldsmonopolet i världen? Vi behöver kanske inte förenkla tillvaron så mycket, eller?
SvaraRaderaNEJ! NEJ! NEJ! Annika Nordgren Christensens första inlägg gör mig så ledsen. Du låter ju som vilken politiker som helst, vi måste satsa pengar och kraft på militära insatser därför att andra gör det. På det sättet har alltid den militära engagemanget motiverats och dragit pengar och kraft från civila insatser. Jag tycker att Du har medverkar till att Miljöpartiet förlorar något av sin själ genom Ditt sätt att argumentera. Jag ifrågasätter inte på något vis Din kompetens eller Ditt engagemang men känner inte igen den unga frejdiga riksdagsledamot som tog oss alla med storm. Kanske Birger Schlaug går för långt när han skriver att Miljöpartiets inställning till internationella militära insatser beror på viljan att bilda regeringen efter nästa val, men jag tror dock att hans analys i övrigt delas av de flesta av miljöpartiets medlemmar och sympatisörer. Kanske har jag fel och då beklagar jag den utvecklingen.
SvaraRaderaLisbeth Lindgren
Ser med nyfikenhet på er debatt. Som vänsterpartist behöver jag inte försvara svensk krigföring i Afghanistan. Vi står eniga som parti.
SvaraRaderaElin Wägner skrev:
SvaraRadera"Det finns en rad vägande skäl, som talar för krig. Till exempel: det är lättare att slåss än att tänka… Det är lättare att vara mycket tapper och spänna sina krafter till det yttersta under en kort tid än att vara vaksam, behärskad, tålig. Det är lättare att vara hjälte på gammalt vis, som besegrar sin fiende, än att vara en modern hjälte, som inte ger sig förr än han funnit vägen till samförstånd med honom.
Svenska Freds stöder Sveriges militära engagemang i Afghanistan, men den tidgiare förbundssekreteraren i Afghanistankommittén Peter Hjulström säger så här i Pax:
SvaraRadera– Är det något som den samtida historien har visat, så är det att varje gång som utländska makter har agerat i Afghanistan så har det slutat med katastrof. Sommaren 2002 hade USA och Isaf tillsammans 13 500 man i landet. Nu mindre än fem år senare är antalet fyrdubblat till över 50 000 man. Men trots det har det inte resulterat i att säkerheten i landet har förbättrats. I stället är det precis tvärtom.
Peter Hjukström förklarar att han till en början kunde se en poäng med Isaf och det svenska deltagandet, då de hade ett begränsat mandat att bidra till säkerhetsläget i Kabul för att trygga biståndsinsatser och framväxten av en fungerande statsstruktur. Hans opposition började när den svenska styrkan flyttades till Mazar-e-Sharif i norra Afghanistan, och där ersatte en brittisk Isaf-styrka som då flyttades till södra Afghanistan. Där har britterna blivit indragna i alltmer aggressiva och intensiva strider.
– Detta innebär i praktiken att Sverige har bidragit till att britterna kunnat ägna sig åt offensiv militär krigföring.
Men, som sagt, Svenska Freds är numera för militära insatser
Annika tycker att det var elakt och felaktigt att skriva att hon innerligt försvarar militära insatser. Ja, det låter faktiskt så! Hon svarar inte på frågan varför Per Gharton skriver en sak som sprids i vänsterpress och sedan att ni gör något helt annat. Jag tycker det är trist att Birger kritiserar mp offentligt på sin blogg men är samtidigt tacksam för att få veta saker som man inte annars skulle få veta.
SvaraRaderagrrrenline, du läser in lite väl mycket i det jag skriver. Jag kan inte svara när det gäller Garthons tolkning av partistyrelsens förslag etc. eftersom jag inte sitter i partistyrelsen och inte heller i riksdagsgruppen så att jag kan tolka hur deras beslut kommer till. Försvarsberedningen, där jag sitter, hanterar över huvud taget inte frågan om svensk militär insats i Afghanistan (eller någon annan stanns) så jag är inte inblandad på det sättet. Däremot tycker och tänker jag i frågan. Bara för att man är för svensk militär internationell insats (under mandat från FN m.m.) innebär inte det att man är för svensk militär internationell insats generellt sett utan bedömningen måset göras från fall till fall (om man nu inte är helt emot, oavsett situation). Det jag försökte lyfta i den här debatten var perspektivet attd et inte är så himla enkelt och att det leder till konsekvenser om vi skulle säga att sverige aldrig skall ha militär trupp utomlands, bl.a. attd et till slut enbart är USA/Nato som härjar fritt i världen. Och det vill inte jag. Man måste väl kunna resonera om saken utan att omedelbart måla in sig själv, eller målas in av andra, i ett hörn?
SvaraRaderaLisbeth, du missförstår mig när du skriver att jag tycker att "vi måste satsa pengar och kraft på militära insatser därför att andra gör det". Det är nästan precis tvärt om! Just nu kan man se två tendenser i världen. 1. De fattigaste länderna bidrar med flest FN-soldater (tex Benin som är ett av världens fattigaste länder bidrar med fler FN-soldater än Sverige)och 2. De s.k. fredsframtvingande insatserna görs nästan uteslutande av USA med ledning av Nato. Mitt främsta argument för att Sverige skall vara ett bidragsland när det gäller internationell krishantering (inte altid men ibland) är dels att jag anser att man inte kan stå och se på när ett land och dess civilbefolkning utsätts för etnisk rensning, massvåldtäkter etc. medan man hoppas att någon annan skall åka dit (läs: USA) och att man måste in och sära på stridande parter för att civil nödhjälp m.m. skall komma befolkningen till del. Mitt näst främsta argument handlar om att jag inet vill attd et bara skall bli USA som har våldsmonopolet och att det är fattiga länser som bidrar bäst de kan med FN-soldater. För mig handlar det om moral. Men det verkar som om ma inte kan föra denna diskussion utan att ses som någon slags oreserverad förespråkare för internationella militära insatser?! Det är tråkigt. Ander du t.ex. att Sverige skall upphöra helt med internationell krishantering?
SvaraRaderaJag vill svara Annika Nordgren Christensen. Tack för ditt svar. Så länge vi har en militär styrka så kan den mycket väl få användas internationellt. Men i uppdrag där det förekommer ett bestämt och tydligt mandat från Förenta Nationerna utan att detta sammanfallet, eller rent av övertas, av Nato vilket jag uppfattar vara fallet i Afghanistan. Men i huvudsak anser jag att det är olyckligt att Sverige nu bygger upp en militär organisation för stora pengar avsedd att ingripa internationellt, för det är väl detta som sker om jag förstått rätt. Nog vore det bra mycket bättre att låta alla dessa pengar, och den energi!, användas där det verkligen saknas resurser i form av civil hjälp. Jag har ingenting emot att pengar används till världens nödställda så tro inte att jag är en "gnällig pensionär". Jag är långt ifrån den expert som du är, Annika, men nog är det väl så att man skulle kunna få kanske tio sjuksystrar för varje militär vi skickar.
SvaraRaderaI ditt svar till Greenline nämner du att du inte är ledamot av partistyrelse eller riksdagsgrupp utan ägnar dig åt försvarsberedningen men dessa tre olika organ måste väl ändå samverka i ett parti? Jag uppfttar dig som talespeson för Miljöpartiet i dessa frågor, det är ju du, Annika, som syns och hörs. Tidigare fanns Ångström med men han säljer tydligen mineraler nuförtiden enligt en notis i Svenska Dagbladet.
Partiets linje i frågan är hemsk. Men är den bästa taktiken för en fredligare värld att kritisera det parti som ändå vill mest? Det parti som man själv desutom står närmast?
SvaraRaderaÄr det inte en bättre taktik att ta och försöka förändra det där partiet som man står närmast så att de faktiskt återigen kan bli kämpar för en fredligare värld? Allt som behövs egentligen är någon som driver på, arrgumeneten för dina förslag är så starka så det ska nog övertyga varje miljöpartist.
//Trött på att kämpa när jag vet att det finns så starkt stöd att tillgå.
Tack för din reaktion!
SvaraRaderaI den här frågan står tyvärr inte mp närmast min uppfattning. Och tyvärr är det nog så att de argument jag framfört inte alls väger tungt i partiets ledning. Tvärtom, måste jag nog säga. Annika N-C uppfattning delas så vitt jag förstår av partiledningen i allmähet och språkrören i synnerhet.
Vad menade Per med sitt uttalande? Det har gått lång tid och ändå stöder mp kriget i Afghanistan. Hur ska man göra när Obama avser att flytta ännu mer amerikansk trupp dit? Är det fortfarande så att mp stöder svensk trupp under Natobefäl?
SvaraRaderaMikaela
Partiet har chansen att glida ur när Obama avser att skicka än mer trupp till Afghanistan och därmed göra landet till ett nytt Vietnam. Glider man inte ur då är partiet farligt illa ute!
SvaraRadera"Partiet har en chans att glida ur..." säger en anonym f.d. riksdagsledamot. Det tycker jag är ett fegt och ynkligt sätt att förhålla sig till sin omvärld och människorna i den. -Vi är alltid emot allting så ingen kan beskylla oss för något, som vänsterpartisten Rolfshorna sade här i en tidigare kommentar.
SvaraRaderaI senaste numret av PAX, Svenska Freds medlemstidning, ger Bengt Kristiansson, Svenska Afghanistankommitténs nyss avgågna generalsekreterare allt annat än enkla och egennyttiga svar. Jag hoppas att den som ser så enkla lösningar på allting noggrannt läser och funderar över innehållet i den artikeln.
Jag vill också ställa den öppna frågan: Hur ska vi betrakta det 90-tal då talibanerna tog och innehade makten i Afghanistan? Var det bra av oss att sitta med vita handskar och rena händer på åskådarbänk? Afghanerna skötte ju sitt (med lite hjälp från Pakistan), så det är väl upp till dem om de vill fängsla, förtrycka och tortera en stor del av befolkningen? (Alla kvinnor och en hel del män behandlades väldigt illa under talibansstyret. Barnens situation var inte direkt i enlighet med barnkonventionen).
Jag tror du har ett grundläggande fel i ditt resonemang. Alternativet är inte att sitta med vita handskar och rena händer, alternativet är att rikta in sig på det humanitära. Inte minst Birger har ju pläderat för sjukvårdsinsatser etc. SVD har de senaste dagarna visat hur illa det är ställt i Afghanistan och hur Sverige alltmer ingår i Natos krigföring.
SvaraRaderaDen fråga du ställer är historielös, på nittiotalet var talibanerna hjältarna som kastade ut Sovjetsoldaterna som ockuperade landet. Minns du inte det?
F d riksdagsledamöt (mp)
När talibanerna intog Kabul hade de sovjetiska styrkorna för länge sedan lämnat landet. Talibanerna tog kontrollen över stora delar av landet och avslutade ett inbördeskrig där, där inte minst Kabul under många år hade stått i stridens centrum med dagliga strider och bombningar. Det är väl inte så konstigt att de till en början välkomnades.
SvaraRaderaOm det nu hade varit talibanerna som (ensamma) hade besegrat sovjetstyrkorna (som faktiskt var ombedda att komma in i Afghanistan av den dåvarande Afghaniska regeringen) hade det då varit OK att omvärlden såg på när de förtryckte och våldförde sig på sin egen befolkning?
Jag förstår inte kopplingen. Och jag förstår inte heller vad humanitärt bistånd skulle ha ändrat i den stora bilden i Afghanistan under talibanstyret. Svenska Afghanistankommittén gjorde fantastiska insatser i Afghanistan även under talibanstyret. SAK's arbete betydde väldigt mycket för många enskilda människor. Men, tyvärr, det ändrade inte den stora bilden över huvudtaget.
Det är nog ganska enkelt för oss som diskuterar här att enas om att USA's aggresiva utrikespolitik driven av girighet där etablissemangets egenintressen är drivkraften är förkastlig.
Men om man tror att det är bristen på mat, mediciner och utbildning som är drivkraften bakom alla onda handlingar i världen, då tycker jag att man har lämnat denna världen för sin egen. Jag får lust att skriva något vitsigt om att humanitärt bistånd till USA kanske skulle dämpa deras aggresiva utrikespolitik, men jag vill inte vara putslustig och vinna billiga poänger.
Balkankrigen är väldigt tydliga exempel på att även krig där inte USA i första hand är inblandat drivs av ungefär samma krafter som jag nyss menade att USA's utrikespolitik, och kanske för all del världens finansmarknader drivs av. Starka egenintressen som går långt bortom grundläggande behov av mat, medicin, erkännande och autonomi. Den Jugoslaviska befolkningen var på det stora hela ganska väl utbildad, hade mat för dagen och grundläggande medicinska behov tillgodosedda, på det hela taget.
/historielös
För att vinna kriget krävs fler trupper, men frågan är om ens Obamas förstärkningar räcker. Andra länder ökar också sina insatser. Det kommer räcka för att förhindra att talibanerna tar Kabul, men ska det vara målet för vår insats? Och när man ser "engagemanget" här i bloggen och i andra länder undrar man bara när extrema islamister tar över Pakistans kärnvapenarsenal. Jag oroar mig för den utvecklingen som är reell.
SvaraRaderaFoer mig som f.d. miljoepartist aer det helt uppenbart att partiet nu infiltrerats av mutvilligt hoegerfolk med karriaerambitioner.
SvaraRaderaDemokrati maaste byggas fraan grunden av maenniskorna sjaelva och makten maaste ligga hos maenniskorna sjaelva, annars tar karriaerister och mutkolvar oever och de laater sig villigt mutas av diverse vapenindustrier och "hjaelporganisationer".
mp.se svaertar ner ditt goda rykte, Birger. Vi skulle behoeva dig i www.aktivdemokrati.se, Birger. Vi behoever lite publicitet och vore det dags med ett paradigmskifte foer mp's medlemmar saa vore det nu, innan valet 2010.
MVH
MrPerfect72
Den här artikeln känns väldigt relevant i frågan.
SvaraRaderahttp://www.tidskriftenarena.se/text/2010/02/outhardligt-dilemma