I en valrörelse, har jag lärt mig, gäller att plädera på ett sätt som håller partikamrater på gott humör och bibehåller tro, hopp och entusiasm. Det bör, enligt de oskrivna reglerna, ske även mot bättre vetande.
I ett krig gäller samma sak. Det sägs saker mot, vad som rimligen måste vara, bättre vetande. Inte minst gäller detta i det invasionskrig som Ryssland sjösatt. Det gäller att få människor i de länder som, med rätta, önskar att Ukraina skall "vinna" att fortsätta att stödja insatserna. Det gäller att skapa tro, hopp och entusiasm. Även mot bättre vetande.
Det gällde det som kallades våroffensiven, den skulle vara avgörande för att kasta ut de ryska angriparna. I våras meddelade av "experterna" att Ukraina
hade stora chanser att att ta sig igenom den försvarslinje som ryssarna byggt upp på ockuperat ukrainskt område. Men, trodde de verkligen på det?
Samtidigt antydde militär expert i svensk teve - överstelöjtnant Joakim Paasikivi - att möjligheterna fanns till en ukrainsk seger redan i år. Men, det kan han väl ändå inte ha trott på annat sätt än att det måste sägas...?
De kan orimligt ha trott på vad de sa - ryssarnas militärmakt hade redan då haft ett år på sig att bygga upp sina "försvarslinjer" i det land man angripit. Men i enlighet med det psykologiska försvarets grundstrategi lär det varit nödvändigt att förmedla och skapa tro och hopp för att beslutsfattare och människor i allmänhet skulle känna någon sorts entusiasm för fortsatt militärt och ekonomiskt stöd även när det tär på pengar till skola, vård, omsorg och rättssystem.
Medierna hakade på bilden, allt annat hade uppfattats som något närmast fientligt...
Några hävdade a) att det som sades och skrevs var strunt i annan form än som retorisk figur och b) att den där typen av medveten - för det måste det rimligen varit - retorik riskerar att förta inte bara förtroendet för vad "experterna" säger utan också att skapa allmän misstro mot vad "etablissemanget" säger.
Och det är väl där någonstans vi är nu.
Det jag vill ha sagt är att det är bättre att säga som det är, än att spela med i det som kan ge kortsiktiga vinster i det psykologiska försvarets anda.
Problemen är att den ryska försvarsindustrin fortfarande levererar vapen och ammunition, att länder som Kina och Indien vägrar ta avstånd utan istället knyter fler och tyngre handelsband med Ryssland, att länder i Afrika är måttligt roade av Europa - Europa har ju en historia i Afrika som förskräcker - och söker sig till Ryssland.
Kort sagt: det krig som Ryssland sjösatte rent fysiskt kan komma att pågå år efter år efter år. Med helt horribla följder för människor, kulturskatter, jordbruksmark, skogar och vattendrag. Med stegvis upptrappning där nu Ukraina - det är de flestas uppfattning - anfaller med drönare långt inne i Ryssland, vilket bara kan leda till att Ryssland i sin tur trappar upp, som i sin tur leder till att Ukraina trappar upp. Ingen av dem kommer att vinna, allt kommer att sluta med någon sorts förhandling.
Sker den förhandlingen efter det att Trump kommit till makten - vilket inte är osannolikt - lär inte Ukrainas position vara så stark. Lägg till det att europeiska länder kan komma att tröttna på stöd som inte leder till det som utlovas när tro, hopp och entusiasm skall skapas...
Risken finns att ett förhandlingsläget bara blir sämre. Det är den bittra sanningen. Allt medan kriget trappas upp, än fler människor dör, än fler människor skadas för livet, än fler människor som nu lever sina liv i krigszonen kommer alltid att leva psykiska skador.
Läs Mustafa Cans oerhörda reportage i Svenska Dagbladet. Och fundera sedan på om det verkligen är så som ledarsidan i samma tidning hävdar, att det är fredsrörelsen som utgör galenskapen.
.png)
överskattas, de egna underskattas. Högt uppsatta amerikanska tjänstemän uppskattar antalet offer till 500 000. Ryssland 120 000 döda, 180 000 skadade och Ukraina 70 000 döda och 130 000 skadade. Abstrakta, ansiktslösa siffror som rutinmässigt pumpas ut som vore döden ett sportresultat. Samtidigt, någonstans väntar någon på en återkomst som aldrig kommer."
