Texten förgylls av några ögonblicksbilder från partistyrelsens möten och hur Magdalena Andersson, till skillnad från författaren, älskade en vision som uttrycktes med orden: ”Alla som kan jobba ska jobba”.
Arbetslinjen in absurdum således.
Jag minns hur Försäkringskassan några år tidigare gett ut en liten skrift med namnet Är sjukdom ett bra skäl för att bli sjukskriven? Svaret blev nej. Alla jävlar skulle piskas in i arbete.
Några visioner av mer systemkritisk art levererar inte heller Bjereld.
Inte ett ord om medborgarlön eller basinkomst för att skapa trygghet och frihet i en tid när effektivitetshets och AI leder till att allt fler förlorar sina jobb och hamnar i ett växande prekariatet med giggjobb och utan möjlighet till vare sig hyreskontrakt eller bostadslån.
Inte ett ord om rejält höjt grundavdrag som skulle öka låginkomsttagares frihet högst avsevärt.
Inte ett ord om vikten av breddad skattebas för att ta oss ur den bisarra arbetslinjen, hundraåringen som inte försvunnit men som Magdalena Andersson tycks älska.
Mycket få ord om hur socialdemokratin ska kunna – om den nu verkligen vill – motverka att den kapitalistiska, blå, planekonomin tar stryptag på medborgarperspektivet – och därmed minskar både politikens och människors frihet.
Mycket få ord om hur socialdemokratin ska kunna – om den nu verkligen vill – motverka att den kapitalistiska, blå, planekonomin tar stryptag på medborgarperspektivet – och därmed minskar både politikens och människors frihet.
Varför hakar jag upp mig på detta då? Jo, jag har skrivit en hel bok om allt det där och hade hoppats att någon som kallar sig röd skulle haka på... Och Bjereld, som vill väl, vore väl någon som skulle kunna det.
Hela recensionen finns HÄR - och boken är väl värd att läsa i vart fall för vilsna sossar som inte riktigt förstått vad som hänt...