Monopolet

Hen ses på en motorcykel. Åker genom Hävla. Det är sista gången man ser en av huvudpersonerna i Peter de Gooyerts bok Monopol. Det är å andra sidan nog första gången Hävla förekommer i en roman.

Varför denna inledning på en recension? Jo, Hävla är en grannby. Huruvida motorcyklisten är terrorist eller revolutionär hjälte kan man förmodligen ha olika uppfattningar om.

Ibland småskrattar jag, författarens drapa skonar inte Monopolet, det vill säga Systembolaget. En och annan byråkrat som saknar både självdistans och humor kanske funderar på att stämma författaren… innan hen kommer på bättre tankar och ligger lågt. Det visar sig nämligen, vid lite research, att något av det mer bisarra som beskrivs i boken faktiskt har bäring på verkligheten. 

Boken kretsar kring Monopolets uppköp av viner. Undertexten – En roman om propagandans makt – syftar i första hand på hur det kan komma sig att Systembolaget år efter år visar sig vara det mest uppskattade vi har i Sverige. För så är det. Vi är många som gillar det vi anser vara kompetens, vänlighet, gott bemötande och mångfald.

Själva huvudspåret i boken handlar om konsten att ta sig in på Systemets hyllor, kring det vävs en mer eller mindre absurd historia med inslag av toner från mer vanliga kriminalromaner. Ganska fruktigt, hyggligt välbalanserat och piggt skrivet med en vibrerande doft av spioneri, mord, gröna örter och vanilj. De verbala tanninerna finns där.

Syftet med boken kommer fram på ett tydligt sätt i den något rundlagda smaken, men lär, som sagt, inte falla alla i smaken. Huruvida boken kommer att hamna på bokhandlarnas hyllor är oklart – men finns i näthandel. Kan med fördel läsas efter middag bestående av räkpasta med vitlök, olivolja och rejält med persilja.

Efter att läst ut boken avslutade jag kvällen med att vara otrogen Monop… förlåt Systemet. Det blev ett glas ekologiskt vin från en distributör jag nyttjar då jag stundom sviker Systemet. Winebuddy, heter företaget och har bara ekologiska viner, många till och med biodynamiska. Författaren har en stark koppling till just Winebuddy

För övrigt vore det intressant om författaren skrev en fortsättning på temat vinrecensenter. Hur mutas dessa till att skriva så mycket strunt som de gör? Hur mycket erhåller dessa låtsasförfinade skribenter för att lyfta viner med sitt fåniga dravel?