Sommarlängtan...

 

Tjugofem år sedan vi köpte ett nedgånget kråkslott. Byggkunniga föreslog rivning och nybygge. Men det var ju inte därför vi köpte det. Det finns kvar, ligger och ruvar på minnen och väntar på sommaren...

Lena och jag ägnade all fri tid åt att renovera det försiktigt, det blev nya tak, restaurering av gamla fönster, tilläggsisolering inifrån, målning utvärtes och tapetsering invärtes... 

 

Och så småningom bygge av stor veranda, carportar, bastu och det allra heligaste: det lilla orangeriet byggt med ramarna från de gamla drivbänkar som tillverkats av kärnvirke på 50-talet.

 

Efter sex månader kunde vi flytta in i ett halvrestaurerat hus, mitt i valrörelsen 1998. Arbetet med huset räddade mig från att säcka ihop - hammare, såg, doften av trä och linolja var räddningen. Praktiskt arbete - tillsammans med Lena - var nödvändigt till all teori, allt pratande, alla debatter, alla möten, allt skrivande, allt gnäll och alla ryggdunkningar...

 

När jag sov vet jag inte, dagarna var fyllda med jobb som språkrör, nätterna ofta med praktiskt bygghantverk. Så mycket man kan bara man vill och kan när två som vill samma sak, som har gemensamma livsprojekt.

 

Hade velat lägga av som språkrör redan två år före valet, hade redan kört två valrörelser - 1988 då MP som första nya parti på 70 år kom in i riksdagen och 1994 då partiet tog sig tillbaka till riksdagen efter att ha åkt ur 1991. 

 

Så jag hade gjort mitt. Var trött på det. För mycket tjafsande. Blev övertalad att vara kvar över valet 1998. Så blev det. Det gick bra. I vart fall höll det. Goda medarbetare och eldsjälar fanns - Mikke, Eva, Marianne och Kjell inte minst. Men också tack vare huset, hammare, såg, färger, tapeter, trötta muskler. Riktigt arbete. Inte lönearbete. Men arbete.

 

Valet gick hyggligt. Det blev budgetsamarbete med S och V. Som gick bra. Det var roligt, intressant, lärorikt och riktigt framgångsrikt. Mellan varven var det hammare, såg, penslar och vattenpass som gällde.

 

Samtidigt började en ny omgång hot- och hatmejl ramla in. Vi hade fått till en grön skatteväxling som bland annat innebar att villaoljan belades med stegvis mycket hög skatt. Villaägarnas riksförbund och Skattebetalarnas förening kampanjade. Osakligt. Så blev det mordhot. 

 

Idag är villaoljan i stort sett helt borta, alla är nöjda med det. Det blev den största enskilda åtgärden för att minska oljeberoende och koldioxidutsläpp. Men jag skulle inte åka kollektivt i stan, riskbilden blev sådan. I vårt nya hus blev det solvärme på taket och bergvärme.

 

En del som var med då säger att vi på många sätt fick igenom mer än partiet fått under regeringsåren. Miljöbalken, skatteväxling på 30 miljarder, friår och så pass mycket satsning på miljön - inte minst biologisk mångfald, skydd av skog - att Göran Persson fick pris från Norge för de miljösatsningar som MP drev igenom i hårda förhandlingar... 

 

Lustigast var kanske elektrifieringen av Blekinge kustbana. Det var deadline för att trycka budgeten, jag var inte riktigt nöjd, Persson frågade vad som krävdes - elektrifiering av Blekinge kustbana sa jag. Okej, suckade han. Sen var det deadline. Och jag tåg tåget hem och snickrade.

 

Fick försiktigt frågan om jag ville bli landshövding i Blekinge när jag slutade som politiker. Nej, sa jag. Att vara landshövding där krävde att acceptera pälsdjursfarmer, vilket jag inte gjorde. Eller gör. Men framförallt är jag inget landshövdingsämne. Jag skulle gå under av tristess. Och behöva lämna huset.

 

Delar av huset är från 1800-talet. Tillbyggt med två "skokartonger" på var sin sida. Då ägdes det av en rådman från Helsingborg som hade det som sommarviste, en betjänt/trädgårdsmästare skötte det. Rådmannen testamenterade alltihopa till honom. En son fick sedan ärva. Vi köpte av sonen, som hade låtit huset förfalla, stått tomt och känt sig övergivet.

 

Huset, med utsikt över Kalefjärden i sjön Tisnaren, kostade mindre än en etta med litet kök i Stockholm. 

 

Nu ligger det här och väntar på den riktiga våren, odlingsmarken ligger snöfri, ekorrarna skuttar vårvilt och hjortar står varje kväll nere vid grinden och undrar om den inte ska öppnas så de kan gå bärsärkagång i trädgården ännu en gång... 

 

Lodjursstenen är tom, där satt ett lodjur och tittade på mig som om vi var gamla kompisar, vildsvinen hörs ibland böka i skogen norr om huset. En och annan varg har passerat under åren. Och vattnet porlar i dikena som om våren redan vore här.

 

Jag är glad att huset inte revs. Under rådmannens tid sägs att Greta Gustavsson serverade på fester, hon var sommarbarn på kollot och blev som vuxen Greta Garbo. 

 

På det gamla utedasset, med fin utsikt, satt författaren till Pelle Svanslös och skrev sina böcker... Undrar vad han sagt om han skulle vetat att jag sitter och skriver till något som kallas blogg och Facebook medan musiken streamas från en eget komponerad spellista anpassad just för denna söndagsmorgon. 

 

Gomorron!