Inte interiör från Tidö Slott. |
Aldrig har det ljugits så mycket i en valrörelse som det gjordes i den senaste. Lögnen har accepterats, blivit en del av politikens verktyg för att vinna makt.
De partiledare som nu bildat regeringsunderlag ljög något alldeles förfärande.
- Självfallet visste de att den där utlovade elkompensationen inte skulle kunna betalas ut i november,
- självfallet visste man att dieselpriset inte skulle kunna sänkas så där som de hävdade,
- självfallet visste de att de vapenslag som man krävde att Sverige skulle skicka till Ukraina inte skulle kunna skickas där och då,
- självfallet visste de att Ringhals inte skulle kunna starta upp igen,
- självfallet visste de att ny kärnkraft inte kan byggas på tre år,
- självfallet visste de att rättsväsendet inte skulle få 20 nya miljarder, ändå sa man det...
- självfallet visste de att...
Göran Persson ljög om sina avsikter att bli statsminister. Gudrun Schyman ljög om sitt politiskt förflutna. Carl Bildt ljög när han sa att han företrädde Sveriges genom tiderna mest kompetenta regering. Alf Svensson ljög när han hävdade att han trodde att bara svenska folket fick veta vad kristdemokraterna tyckte skulle det bli ett framgångsrikt parti - det kan han ju aldrig ha trott.
Jag ljög om stämningen i miljöpartiet - jag påstod att den var bra när den var som värst. Mona Sahlin och Marit Paulsen ljög i ett brev till Sveriges kvinnor dagarna före folkomröstningen om EU. De hävdade att knarkkontrollen inte skulle försämras vid ett medlemskap i Unionen. Mona Sahlin erbjöds statsministerposten. Men fick gå för en lögn om Toblerone. Och Marit Paulsen fick välbetalda EU-jobb.
Det mesta i modern marknadsföring går ut på att bedra medmänniskor, lögnen i dess vidaste form är ett bra verktyg för detta. Bilbranschen genomförde en mångmiljonerskampanj som byggde på en lögn: nämligen att nittio procent av utsläppen försvinner om man skaffar en ny bil med katalysator. Konsumentombudsmannen skrev till kampanjledarna och berättade att det var lögn, men Bilbranschen brydde sig inte utan hänvisade (det är faktiskt sant!) till sin mänskliga rätt att ljuga i reklam...
Den största lögnaren får bäst betalt och uppskattas mest i många branscher. Bland de största lögnarna finns försäkringsbolagen som försöker ge sken av att de kan garantera en pension för den som redan i unga år avsätter en del för pensionssparande. Som om försäkringsbolag kunde garantera värdet på siffror som bokförs på ett konto. Som om försäkringsbolag hade någon som helst aning om hur samhället ser ut om fyrtio år!
Han har avgått nu och slipper ta något ansvar. Så fiffigt.
Journalister ljuger för att få ur intervjuoffret det man vill få ut. Ledarskribenter ljuger för att kunna ge den bild man vill ge. Programledare ljuger för att locka debattörer till studion.
Lögnen har alltid fascinerat människorna. Redan de gamla grekerna funderade över lögnen. Kretensaren Epimenides hävdade att alla människor från Kreta ljuger. Om påståendet vore sant, så ljuger han. Alltså måste påståendet vara falskt. Eubulides från Megara hävdade att han ljuger. Men det kan bara vara sant om det är falskt."
Slut citat. Journalister då? Låt mig berätta om några erfarenheter, men kom ändå ihåg att de flesta journalister gör ett bra jobb med ärligt syfte.
Den välmeriterade journalisten på SVT skulle göra ett inslag om det hen kallar modern och omodern miljöpolitik. Hen har fått för sig att Stefan Edman, socialdemokratisk miljödebattör, stod för det moderna i form av ekonomiska styrmedel medan jag, som var språkrör för MP, stod för det omoderna i form av mer förbud.
Idén hade, så vitt jag kunnat utröna, kommit från Stefan som skrivit en erbarmlig artikel.
Problemet
för själva upplägget var att jag talade mycket om ekonomiska styrmedel,
jag hade ju själv utrett grön skatteväxling. Intervjuaren var inte
nöjd, det passade inte in i det tänka upplägget. Så hen ställer om
frågorna, gång efter gång.
Jag misstänker att nu är det något
skumt på gång. Jag ber partisekreteraren komma in. Vilket han gör.
Intervjuaren fortsätter, blir nöjd till slut. Och klipper ihop en
intervju som ger intryck av att jag säger något jag inte alls säger. Och
så lägger man till en infam bildsättning som ska förstärka intrycket av
det som alla inblandade vet är lögn.
Självfallet blir vi
förbannade, det intervjuaren inte vet är att vi haft en bandspelare
igång under sista delen av intervjun. Partisekreteraren skriver till den
välmeriterade intervjuarens chef, berättar hur det gått till.
Intervjuaren blir sur, hör av sig och tycker att vi borde pratat med hen istället för chefen.
Det
tragiska är att jag inte ens nu, trots att ett kvarts sekel gått,
förmår att ta något inslag som intervjuaren/kommentatorn gör på riktigt
allvar, hur seriöst det än må bara. Hen har i mina ögon ingen som helst
trovärdighet kvar. Vilket känns ledsamt.
Vad kan man lära av
detta? Kanske inte mer än det du redan vet. Nämligen att allt behöver
inte vara som det ser ut. Särskilt inte när medier lagt ner rejält med
tid och pengar för ett inslag eller program - och sedan visar det sig
att upplägget inte håller. Då händer att man fullföljer projektet,
vinklar och kör.
Eller vad sägs om en långt program som framlidne
Bo Holmström var programledare för. En stackars journalist sänds till
MP:s kansli för att göra en intervju som utgick från att jag - till
skillnad från marina forskare som man intervjuat - skulle hävda att
Östersjön riskerade att dö knall och fall.
Det hade jag aldrig
hävdat - bottnar kan dö i stora områden med förfärande konsekvenser -
men journalisten vägrade nöja sig med att jag svarade exakt som de
marina professorerna...
Intervjuaren ville göra om gång på gång
för att få mig att säga nåt hen kunde använda sig av - så hen skyllde på
bakgrundsljud för att ta om frågorna, skyllde på dåligt ljus för att ta
om frågorna, skyllde på att bakgrunden kunde bli bättre - men jag
svarade likadant varje gång.
Så fick hen för sig att dra iväg ut
till en rondell i Stockholm, där skulle vi ta intervjun istället. Jag
förstod ju varför, men ville se hur långt han kunde gå... Vi tid mitt i
rondellen, bilarna forsade omkring oss, det var ett jävla liv, men jag
blev inte så stressad som hen ville att jag skulle bli...
Hela
processen med detta tog över 90 minuter. När programmet kom så påstod Bo
Holmström att MP ansåg något som jag aldrig sagt och hela intervjun med
mig var nedklippt till cirka tio sekunder som kunde tolkas, efter
Holmströms inledning, som att jag sa något jag inte sagt...
Jag
skrev till intervjuaren som hävdade att han var oskyldig, att han inte
stod för klippningen och att jag väl visste "hur Bosse är...". Om jag
trott en enda sekund var den trevlige pricken gjort i teve därefter?
Svaret är nej. Ibland skriver han, som pensionär, lite smått och gått på
Namn och Nytt i
DN.
Även trevliga prickar kan låta
sig köpas för att göra medvetna skitreportage.
Och så till den
där journalisten som ägnar sig åt grävande. Hen har gjort massor med bra
program som jag gillat. Men så var jag med i ett program som en av
flera intervjuade - programmet var helt i linje med vad jag själv ansåg
vara rätt, men problemet var att hen klippt mina svar så att svaren föll
än mer in i vad grävandet ville uppnå, mina svar lät mer ensidigt
kategoriska än de varit.
Därmed tappade jag tron på allt den
journalisten skulle komma att göra och allt vad hen gjort, vilket gjorde
lite ont för vi hade ofta samma utgångspunkt och samma ståndpunkt i de
frågor hen grävde i.
Det är, för såväl politiker som
journalister, en lång väg att bygga upp riktigt stort förtroende, det
kan gå väldigt fort att rasera alltihopa på ett sätt som inte går att
reparera. Ni tre vet vilka ni är. Vill bara meddela att vad ni än gör -
och ni gör en massa bra - så kommer jag inte att lita på er. Sorry!
Visst, de där falsarierna kan ju tyckas harmlösa i det stora hela. Det finns värre lögner, att de används i icke-demokratier är väl känt och en del av att vara icke-demokrati. Problem av större dignitet uppstår när ledare som är demokratiskt valda ljuger och lögnen kan trigga krig och massdöd.
Tony Blair ljög tillsammans med sin kompis George W Bush om Iraks kärnvapen -
en lögn som a) skulle legitimera det militärt angreppet på Irak och b) satte
igång hela det elände som därefter drog igång. Inklusive gödandet av det
som blev känt som IS. Ändå bjuds Blair in på festligheter som vore han värd beundran.
Sanningen dyker ofta upp när hemligstämplingarna gjort sitt och arkiven öppnas. Alla de som var blinda och döva inför kommunismens vedervärdiga baksida lär fått sig en tankeställare när de östtyska arkiven öppnades och allt vedervärdigt las i öppen dager. Vi var många som visste hur det också innan arkiven öppnades, som hade sett skiten.Men visst, auktoritära länder förväntar man sig inte annat av än lögner. Värre när demokratier agerar. Som i det här fallet:
- Den 4 augusti 1964 hävdade USA, under demokratisk regim, att nordvietnamesiska torpedbåtar angripit ett amerikanskt krigsfartyg på internationellt vatten i Tonkinbukten.
- Detta besvarades med flygbombningar av Nordvietnam.
- 50 år senare offentliggörs sanningen: Allt var påhittat för att kunna motivera amerikanskt anfall. Det var en amerikansk jagare, USS Maddox, som hade öppnat eld först.
- Ett påstått annat anfall från nordvietnamesiska torpedbåtar hade aldrig ägt rum.
- Allt var lögn.
- Minst 2 miljoner dog under Vietnamkriget.
Demokratier har i vart fall flera fördelar, det gäller även den amerikanska. Hade rysk eller kinesisk eller indisk politik accepterat så många kritiska filmer om sina länders skumraskaffärer som tillåts i USA hade mycket varit vunnit. Faktiskt.
Bilden är inte en interiör från regeringsförhandlingarna på Tidö Slott.