Vem var jag, om jag faktiskt dräpt honom? Vad skulle då allt prat om "social förståelse" och icke-våld, som jag lindat in mig med under alla år, vara värt?
Killen behövde säkert de pengar som mobilen skulle kunna säljas för... för att överleva missbrukarens mest ångestfulla timmar.
Så här var det: jag hade föreläst i Göteborg, övernattat på hotell och vandrade tidig morgon utefter älven till centralstationen för att ta första morgontåg hem. Det var söndag. Gatorna var tomma.
Han hade suttit, kanske sovit, på en bänk, såg honom först när han kom emot mig. Och påstridigt ville ha min telefon. Han tar tag i mig, jag fortsätter att gå och pratar med honom. Vill komma fram till en bänk längre fram, en bänk utan ryggstöd som var placerad någon meter från en vägg. Där skulle jag fälla honom, var tanken som plötsligt bara fanns där.
Han var alltmer hotfull, såg stark ut. Vi kommer till bänken, jag stannar, vänder mig om mot honom och knuffar honom baklänges, han stupar över bänken och slår huvudet i väggen. Ligger blick stilla. Jag går vidare. Vänder mig inte om.
Tanken som mal i huvudet är att jag lugnt, som om inget hänt, för att visa honom att jag inte är rädd, ska ta mig fram åtminstone hundra meter utan att vända mig om. Efter femtio meter kommer rädslan krypande riktigt ordentligt. Dog han av smällen i skallen?
Jag vänder jag mig om. Han har rest sig, lufsar sakta bortåt. Sällan har jag blivit så glad, nästan euforisk, den jäveln överlevde.
Några sekunder funderade jag på att ropa på honom, ge honom reservhundralappen som jag hade i fickan, den skulle räcka till frukost. Men så blir det inte. Ett ungt par kommer joggande på trottoaren, berättade att de skulle akta sig för killen där borta. Dom vänder. Morgonen känns kylig. Hör ljudet av en spårvagn.
Sen tog jag tåget hem. Mer lycklig än skärrad. Först något år efter händelsen dök mardrömmar upp, hela scenen spelades upp några nätter efter varandra.
Undrar om killen lever? Om han är kvar i Sverige? Hur hans familj har det? Om han fick någon frukost.
Men framför allt funderar jag på vad en människa, som ogillar våld, reagerar i en hotfull situation. Hur lätt är det inte att slå ihjäl. Av uppflammad rädsla, av lagrad rädsla, av uppflammat hat, av lagrat hat?
En akut situation är en sak. Men att leva under hot och rädsla timme efter timme, dag efter dag, vecka efter vecka. Oavsett om man sitter i en stridsvagn som när som helt kan bli sprängd0 av ett pansarskott eller missil, oavsett om man lever i en stad som bombas. Vad gör rädslan med oss människor då? När rädslan växer till hat mot den oskyldige, den som råkar befinna sig där eller som tvingats vara där?
Hur hade jag fungerat i ett krig? Vet inte. Hade jag i stundens hets avrättat en krigsfånge som skjutit mina vänner? Hade jag skjutit vilt omkring mig? Lätt att i fred och frihet ha fina värderingar. Krig och rädsla gör oss till sämre människor än vi skulle behöva vara.
En del, berättas det, är så rädda att de korsfäster de som har fredliga - sådana värderingar som idag kallas naiva och flummiga - värderingar. En del tror att mer vapen i en värld översvämmad av vapen gör oss säkrare, en del tror att kärnvapen som avskräckning gör oss säkrare, en del tycks älska krigsretorik och tankar kortare än pipan på en AK4. Många av dem tycks samlade i partiledningar och på ledarredaktioner.
Glad påsk!
