När barnen vuxit upp och förflyttat sig till urbana trakter är det slut med lussefirande med tipptapp i huset på annat sätt än de där figurerna i fönstret.
Sen kommer julen, som jag i vuxen ålder alltid känt lite olust - rent av ett uns ångest - inför. Började efter skilsmässan för 40 år sedan, som det väl är för många som har barn i olika relationer.
Och senare dök undringarna upp om det var sista julen morsan och farsan levde, det blev tunga mil de nästan 20 milen från Dalagatan 40 i Stockholm till Kåsta utanför Vingåker under sen julaftonskväll.
Så blev det den sista. Och huvudfirandet hamnade hos svärföräldrar. Vilket också blev det sista efter många år.
Nu är man själv så där gammal som farsan och morsan var när man började fundera på om det var sista julen eller om det skulle bli några till. Lustigt att tänka sig. Dom var ju så gamla...
Tja, vad vet man. Inte mycket. Undrar om Luciafigurerna kommer att stå i fönstret nästa år. Och nästa. Och nästa.
Mörkret ligger tjockt därute. Fjärden är osynlig. Precis som framtiden. Så småningom är livet förbi. Och då är det nog dumt att ha sprungit genom det utan att tagit vara på det.
Att samla glaspärlor som ger meningslös status i gycklarnas värld är det sämsta man kan göra.
Ha en bra Luciadag!
