 |
| A club, Elias Martin. Sin tids bubbla... Sen kom sociala medier... |
Hur kommer det sig att den ena konspirationsidén efter den andra vävs samman? Att de uppstår? Tja, ska vi nu vara ärliga så har maktens män en inte obetydlig del i att de uppstått. De har nämligen titt som tätt ljugit för sina medborgare.
I Sverige ljögs från eliter i såväl politiken som näringslivet om svensk vapensmuggling, om samarbetet under kalla kriget med USA trots att den offentliga bilden var neutralitet, om de där planen, som inte var så oskyldiga, som sköts ner över Östersjön av Sovjet... I nationens intresse, kanske de tänkte. Eller om det var i sitt eget.
En av de mer dyrbara lögnerna - såväl i människors liv som i gödande av terrorism - är den som George W Bush och Tony Blair medvetet sjösatte om Iraks massförstörelsevapen. Ett krig startades med oerhörda följder, inte minst i efterdyningarna. De ljög, Blair vände blad och lögnen gödde framväxten av IS.
När sanningen sipprar ut så tittar eliterna bort och säger att nu vänder vi blad.
Den där attityden - lögner och sedan uppträdande som om de inte betydde något - skapar förstås misstro och göder de som, med hjärnans fäbless för att hitta samband som inte finns, gör det till en livsstil att leva i bubblor där konspirationsteorier värnas, stärks och sprids.
Så här skriver jag i Vad ska vi ha samhället till?:
"Det finns inget farligare än att fastna i en bubbla där alla tycker likadant och bekräftar varandra utan att utmanas. Men, och det är ett viktigt men, etablissemangets tes om att medborgarna halvblinda skall känna tilltro till etablerade institutioner, etablerade kunskaper och etablerade sanningar är lika förödande som bubbeltillvaron. Hur hade världen sett ut om människor alltid litat på etablerade institutioner? Om vi alla litat på kunskaper och sanningar som existerat vid en viss tidpunkt? Hur hade våra liv gestaltat sig då?"
Ifrågasättande är bra, nödvändigt. Eliterna säger inte alltid sanningen - av alla möjliga skäl: landets säkerhet, ekonomiska intressen, försvar av sådant som de investerat prestige i.
Men, och det är viktigt, de som påstår att eliterna ljuger om ditten och datten och skapar vävar av sina konspirationsteorier säger inte heller alltid sanningen.
Rent befängt blir det när konspirationsteoretikerna hittat en läkare, en professor, en släkting till en president som de tror blint på. Blind tro är absurd. Det är därför vi behöver seriöst grävande journalister, public service som inte springer vare sig reklamplatsköpares eller regeringars ärenden.
Framför allt ska vi inte fastna i bubblor. Inte läsa bara det vi är intresserade av - algoritmer som anpassar mediers nyheter just till läsarens intressen är fördummande och göder att vi blir alltmer obildade. Bekvämt? Jo, men fördummande.
Att förskansa sig i en bubbla för att hela tiden stärka sig i tron är, kort sagt, dumt.
