 |
| Här tillsammans med Ragnhild Pohanka, språkrörskollega När jag avgick år 2000 var rubriken "Matz är den nye Schlaug" |
Jisses, så det kan bli… Den här septemberkvällen satt Lena och jag på altanen medan fåren – inte minst den moderliga Rakel och den mer nattklubbsbenägna Ronja – betade i lugn och ro nedanför. Jag hade tidigare på dagen blivit vald till språkrör.
Per Gahrton hade avgått direkt efter det bittra valet 1985. Och ett nytt manligt rör måste väljs. Det blev jag.
Några höns travade fortfarande omkring, ovilliga att göra kväll. För kvällen var fin. Det var bara det att vårt liv nu skulle bli totalt förändrade.
Partiet hade ända sedan det bildats funnits med överallt i våra liv. Symboliskt var att knappt två månader tidigare hade vi korrekturläst vårt nya ekonomiprogram på BB just innan vårt andra barn tittade ut.
Nu satt vi där på altanen. Och funderade på hur i herrans namn det här skulle bli… Och hur hade jag hamnat här?
DET ENA HADE GETT DET ANDRA
Maggie Strömberg skriver i boken "Vi blev som de andra - miljöpartiets väg till makten" så här:
”Politiker, brukade Birger Schlaug säga, hade han aldrig varit intresserad av att bli. Allt hade bara råkat hända. Som när det 1982 behövdes någon från Sörmland i förtroenderådet. När han kom in i politiska utskottet. Eller när han blev språkrör 1985. Han fanns bara till hands. Och antagligen, sa han, hade Fjällrävenjackan, skägget och gröna vågen-livsstilen med saken att göra. Han såg ut som en miljöpartist skulle göra”.
Tja, så var det. Också. Men i grunden låg de värderingar som blev mina efter att läst Elin Wägners bok Väckarklocka. Boken förändrade mitt liv. Elin Wägner vävde samman miljöfrågan med fredsfrågan och kvinnors rättigheter (det vill säga demokratifrågan). Boken, som kom ut 1941, uppskattades inte av den tidens etablissemang.
Boken skulle säkert inte uppskattas av dagens etablissemang heller. Om de tagit sig för att läsa. På många sätt är den än mer aktuell idag.
Hur som helst: nu var jag språkrör. Totalt osannolikt – jag led nämligen av såväl torgskräck som ständig oro över att börja stamma. Att skriva hade varit min grej, inte att tala. Att fundera på argumentation, formulera uttryck, gräva fram analyser och skriva ner dem.
 |
| Så skulle det bli... |
EN KORT PARENTES SOM BLEV LÅNG
Nåja, det här uppdraget skulle bara gälla ett halvår. Fram till ordinarie kongress våren 1986.
Jag var bara akut vald av Förtroenderådet. Som höll sitt möte hemma hos en miljöpartist på Billsbro Gård, i Vingåkers kommun, några kilometer från vårt hem.
Jag hade fått enhälligt stöd. Dock bad en av ledamöterna att till protokollet få tillföra att "det vore förtjänstfullt om denna typ av frågor förbereds i tid".
Jo, det hade det förstås varit. Men då hade jag haft mer betänketid och säkert tackat nej.
Det var nog en bra tid att bli rör, det fanns ingenting att förlora, bara att vinna efter två dåliga valresultat.
Ragnhild Pohanka, som satt kvar som kvinnligt språkrör, lät mig dessutom hållas. Själv var hon nog lika trött som Per hade varit. Men hon valde att stanna kvar som språkrör till ordinarie kongress. Hon förklarade för mig att hon skulle vara mycket tillbakadragen, att hon litade på mig och att jag skulle kunna få ”härja fritt”.
"HEJ BIRGER!" AVLÖSJAD,TABLÅ
Och det gjorde jag väl, ibland så att det blev komiskt. Jag hade upptäckt att det var personalbyte på TT tidig morgon, och att det ofta var nyhetstorka på söndagsmorgnar. Så jag ringde in (det var så det gick till då) till TT i stort sett varje söndagsmorgon - just då ny jourhavande börjat sitt pass – och fick läsa in ett uttalande. Ofta blev det en snutt i några tidningar dagen efter. Eller en kortis i Ekots nyhetssändning.
Till slut en morgon svarade den jourhavande (det här var innan man kunde se vem som ringde) innan jag sagt något alls: ”Hej, Birger!” Avslöjad.
Syftet med strategin var att vi – förutom att profilera oss i vissa frågor - skulle försöka finnas med i något sorts allmänt bakgrundsbrus för att bli en naturlig del i det politiska flödet.
Efter några månader, när jag svettat mig igenom åtskilliga offentliga möten, började jag känna att jag nog inte var så dålig på det här som jag trodde att jag skulle vara. Dessutom var det ganska kul. Och jag kände mig trygg i partiets politik och värderingar.
Så när valberedningen frågade om de fick nominera mig till språkrör inför nästa kongress (1986) svarade jag ja. Det bara blev.
VÄGEN TILL DET OMÖJLIGA MÅLET...
Eva Goës och jag blev valda. Vi var på många sätt varandras motsatser. Eva spontan, jag ville ha kontroll. Eva extrovert, jag introvert. Eva kunde ta med sig något av sina barn på torgmöten, spontant börja sjunga – jag som hämmad skulle aldrig komma på tanken. Efter Almedalsframträdanden så orkade, och ville, Eva direkt gå på efterfest, medan jag gick ner till stranden och satt för mig själv, andades ut och funderade.
Att vara så olika i ett sorts intimt politiskt äktenskap, som det är att vara språkrör, var inte så lätt alla gånger. Särskilt inte när det inte fanns vare sig pengar, sekreterare eller följen...
Som språkrör ringde vi varandra nästan varje morgon för att checka av. Vi kom, vad jag minns, alltid fram till samma ståndpunkt, och kunde för det mesta enas om strategi. Men ofta kom vi dithän på helt olika sätt.
 |
| Eva och jag. Alltid den den bakgrunden. Budskapet skulle nötas in. |
Katastrofen i Tjernobyl inträffade i den här vevan. Jag har aldrig någonsin träffat någon som varit så engagerad, så ohyggligt aktiv med geigermätare i hand, som Eva under denna tid. Dessutom mycket mer kunnig i sak än vad medierna ville fatta.
SIFFRORNA BÖRJADE STIGA
Kongressen 1987 hölls i Karlskoga. Medvetet provocerande. Det var där som vapentillverkaren Bofors höll till. Där fanns miljöpartisten Ingvar Bratt som jobbat på Bofors och haft modet att avslöja att företaget smugglat vapen till förbjudna länder.
Mitt under kongressen kom nya opinionssiffror. Kanonsiffror. Slitet hade gett resultat. Tiden var mogen. Vi var alternativet i svensk politik som hade skruvat upp retoriken ordentligt.
 |
| Eva och jag. Kongress i Karlskoga. Iklädda uppklippt tröja. |
INNAN SÄLDÖDEN...
I början av 1988, när snön fortfarande låg vit, hade vi opinionssiffror på över 10 procent! Och det var inte ”bara” vår miljöpolitik som var anledning till det. Insikterna om vad kärnkraft var gjorde förstås sitt till. Men det var mer än så: det var helheten. Dessutom var vi inte som de andra politikerna.
Vi hade ett annat språk, en annan attityd, ett annat uttryck. Vi var så långt ifrån Ingvar Carlsson och Carl Bildt vi kunde komma.
Maggie Strömberg pekar i sin bok på att medborgarna var irriterade på politikers leverne, trötta på maktfullkomlighet och uppskattade vår osminkade kritik av etablissemanget.
Alltså: över 10 procent när snön låg vit... Så det var inte alls som politiska kommentatorer och ledarsidor än idag kan kläcka ur sig: ”Säldöden tog in MP i riksdagen”. Säldöden kom först på sommaren. Då, när döda sälar flöt iland på Västkusten, hade vi redan kanonsiffror.
OCH SJ FICK BACKA TÅGET
Vår strategi var att värna annorlundaskapet. Ett sätt var att chartra ett tåg i inledningen av valrörelsen Det fylldes med miljöpartister och en sambaorkester. Resan gick genom Sverige.
Vid stoppen steg mängder med miljöpartister ur, möttes av lokala partister och så drog vi dansande med sambamusik upp till torgen och höll torgmöte. Jag formulerade politiska ”plattformar” i olika sakområden för varje stopp så vi kunde presentera något nytt hela tiden. Det var fantastiskt, roligt, tröttande och ett led i det som blev till framgång. Annorlundaskapet.
 |
| Fiona Björling, sedermera språkrör i sambamarschen. |
Bland annat dansade vi genom städerna till en sambaversion av Älgarna demonstrerar… I Varberg fick SJ backa tåget och köra in på stationen en extra gång för att lokalteve skulle hinna med. På en station mötte Lena och barnen upp, det var ändå bäst av allt.
Valrörelser är något väldigt speciellt. Att hamna i dess slutskede var som att hamna i en torktumlare. Det gick inte att komma ur, det skakade och virvlade. Vi hade få resurser. Ont om pengar. Det hände att jag övernattade på en bänk i stationshuset i Katrineholm. Hade så många gånger kommit vid midnatt och iddes inte ännu en gång ringa Lena för att hämta mig.
Den 24 augusti var det min tur att utsätta mig för SVT:s partiledarutfrågning - jo, vi fick vara med trots att vi inte var ett riksdagsparti. Opinionssiffrorna talade sitt språk. Men programledarna skulle göra vad de kunde för att sätta dit mig. Elisabeth Höglund låtsades inte se mig efteråt. Det var nämligen inte hennes bästa dag på jobbet. Men en av mina bättre. Men det tar vi i nästa avsnitt. Där liken i lasten också dyker upp. Och: fick vi pengar från Gadaffi?
De tidigare avsnittet finns samlade här: https://psschlaug.blogspot.com/
PS! I min ungdom hade jag haft en period då jag läst massor av Strindberg och en annan då jag läst allt av Ernest Hemingway. Samtidigt som jag lyssnade på rockmusik. Ni kan tänka er själva vilken syn på mansroller och kvinnoroller det gav… Elin Wägner rättade upp den sneda världsbilden.
När Lena och jag satt där på altanen den där septemberkvällen anade jag nog inte att jag i egenskap av språkrör tretton år senare skulle ha en pubturné där jag talade om den bisarra mansrollen… Eller att jag efter mina år i politiken skulle tala om Elin Wägner i Svenska Akademins lokaler och ge ut en bok (Vad ska vi ha samhället till?) där varje kapitel inleds med citat henne…
Men så blev det. Tack Elin Wägner!
